Demenssjuka

Motion till riksdagen

1988/89 :So459

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
Demenssjuka

Den sorn blir dement drabbas av en allvarlig och omstörtande sjukdom som
successivt och obönhörligt försätter honom eller henne i ett allt mer
omfattande tillstånd av förvirring, depression och viljelöshet. Familjens
situation förändras också dramatiskt.

De dementa och deras anhöriga borde åtnjuta all hjälp och allt stöd för att
klara sin redan mycket besvärliga situation. I de flesta fall har de dock svårt
att få adekvat hjälp. De lever ett liv i oro, otrygghet och ensamhet.

I denna motion vill vi redogöra för situationen för de dementa och deras
anhöriga och väcka ett antal förslag som gör det möjligt att förbättra den.

Motionen är ett led i folkpartiets arbete för dem som lever i det vi kallar
”det glömda Sverige”. De dementa och deras anhöriga har utan tvekan
rättmätiga krav att ställa för att få ett drägligare liv. Ändå har de svårt att få
gehör för dem när andra och större grupper skall ha sitt. Vi ser det som en av
våra huvuduppgifter att föra dessa ”glömda” gruppers talan.

Sjukdomen

Demens innebär att människans psykologiska funktioner långsamt tillbakabildas.
Det betyder att personligheten förändras och att viktiga funktioner i
det mänskliga beteendet försämras:

- Minnesfunktionen sviktar

- Orienteringsförmågan försämras

- Kommunikationen med andra försvåras

- Verklighetsuppfattningen förändras

- Initiativförmågan avtar

- Koncentrationsförmågan minskar

En dement person har svårt att hålla ordning på tid och rum. Han kan också
glömma bort hur man utför enkla vardagsrutiner som att knyta skorna eller
breda en smörgås. Han kan ofta inte skilja på egna och andras saker och
glömmer ibland bort att gå på toaletten.

En del dementa blir mycket oroliga. De kan vandra fram och tillbaka och
ibland ropa långa stunder, till synes utan orsak. Också andra dramatiska
beteenden kan förekomma. Irritabilitet och agressivitet kan bli störande och
skrämmande för omgivningen.

Dementa personer är ofta nedstämda, gråter, är inte sällan lite paranoida
och kan också vara rädda och klagande. Sömnstörningar på grund av
dygnsrytmsförskjutningar är mycket vanligt.

En demens utvecklas långsamt. Från det att de första symptomen dyker
upp till dess sjukdomen är fullt utvecklad kan det ta flera år. Det gör att den
sjuke själv kan uppleva hur funktionerna sviktar. Det förstärker naturligtvis
den oro och ångest som också finns i själva sjukdomsbilden.

Det börjar ofta med minnesstörningar. Man glömmer var man lagt saker
eller har svårt att finna de ord man söker. Successivt försämras sedan fler och
fler funktioner. Så småningom börjar också personligheten att förändras.

I slutstadiet av en demens har i stort sett alla psykiska funktioner upphört
att fungera och den sjuke måste ha hjälp med alla livsfunktioner.

De som drabbas

Demenssjukdomar drabbar huvudsakligen äldre människor. De dementa
som är 65 år eller äldre kallas åldersdementa. De utgör cirka 90 procent av
samtliga dementa.

Av befolkningen över 65 år är det cirka 5 procent som drabbas av så svår
demens att de inte klarar sig utan någon form av hjälp. Ytterligare cirka 8
procent uppvisar ett lättare dement beteende. Sammanlagt är det alltså cirka
13 procent av befolkningen över 65 år som företer åldersdemens av
varierande grad.

Andelen stiger med ökande ålder. Av dem som är 80 år och äldre drabbas
20 procent och i åldrarna över 95 år räknar man med att varannan individ
lider av någon form av åldersdemens.

Det faktum att vi lever allt längre innebär alltså att antalet åldersdementa
personer kommer att stiga; när fler människor uppnår hög ålder kommer fler
också att få sjukdomen.

Sjukdomens orsaker

Den grundläggande orsaken till demenssjukdomar är en hjärnskada som i sin
tur kan ha olika orsaker. De åldersdementa brukar indelas i två huvudgrupper
beroende på hjärnskadans art:

Demens av Alzheimer-typ (även kallad senil demens) beror på att
nervceller i hjärnan förändras eller dör. Det finns i dag ingen säker kunskap
om vad dessa förändringar beror på.

Man räknar med att cirka 70 procent av de åldersdementa har demens av
Alzheimer-typ. Sjukdomen har också en form som drabbar yngre människor,
s k presenil demens.

Multiinfarktdemens beror på upprepade infarkter i hjärnan. Olika funktioner
drabbas, beroende på var i hjärnan infarkterna ägt rum. Av de
åldersdementa har 10—15 procent multiinfarktdemens och 10 procent en
kombination av denna och demens av Alzheimer-typ.

Man brukar också tala om falsk demens. Många gamla uppvisar symptom
som liknar demens men som har andra orsaker. Det kan vara hörsel- eller
synproblem, brist på sysselsättning och kontakter med andra människor eller
olika kroppsliga sjukdomar som orsakar dessa symptom.

Äldre personer utsätts ofta för stora yttre påfrestningar som plötsliga
miljöförändringar, förlust av anhöriga eller svåra sjukdomar. Detta kan leda

Mot. 1988/89

So459

4

till förvirringstillstånd som kan förväxlas med en demens. Också psykiska Mot. ]
sjukdomar som till exempel depression kan ge demensliknande symptom. So459

Vård och behandling

Det finns i dag inga metoder att bota en demens i meningen att återställa
hjärnans funktioner. Visserligen finns det forskningsrapporter som tyder på
att man skulle kunna påverka minnesfunktionen med medicinsk behandling
men denna forskning befinner sig ännu bara på försöksstadiet.

Genom aktivering och träning av dementa patienter har det dock visat sig
möjligt att stimulera olika funktioner. Man har i många fall lyckats sakta av
tempot i sjukdomsförloppet. Man har också lyckats förbättra patientens
förmåga i olika avseenden. Men inte heller med olika stimulerande
behandlingsmetoder kan man bota demens. Vad man kan göra är att
förbättra livskvaliteten.

Det verkar finnas faktorer som påskyndar sjukdomsförloppet. Det kan
vara flyttningar, isolering och sysslolöshet som sjukdomen ofta för med sig,
sjukhusmiljö och kontakter med ständigt nya ansikten för den som bor på
institution, med mera. Att undvika dessa faktorer är naturligtvis ett annat
sätt att hindra sjukdomen från att utvecklas snabbare än nödvändigt.

De anhöriga

Det är naturligtvis en oerhörd påfrestning för de anhöriga när någon drabbas
av demens. Från den gnagande oron när de första tecknen börjar visa sig till
den dubbelbottnade och märkliga sorgen när den person man älskar är borta
men ändå finns kvar.

Distriktsöverläkare Gösta Brydolf beskrev de anhörigas situation i Tidskriften
Journalen för några år sedan (nr 6/1985):

”När den gamle senildemente regredierar, blir hjälplös, distanslös och
omdömeslös, väcks ofta en känsla av vanmakt. Man vill hjälpa men kan inte
hjälpa. Man är förtvivlad men samtidigt insmyger sig en känsla av besvikelse
och skam. Man tycker synd om den gamle men kan inte samtidigt låta bli att
irriteras. Man vill och känner att man borde ställa upp men kanske inte alltid
orkar. Man upplever omgivningens krav parat med egna förpliktelser, som
man inte kan leva upp till. Man tvingas åse att den som i många stycken
format och präglat ens liv och som tjänat som ledstjärna förvandlas till en
virrig, oresonlig, distanslös, ohanterlig individ...”

Förutom de känslomässiga och psykologiska svårigheterna som drabbar de
anhöriga blir vardagen tung och fysiskt jobbig. En dement person kräver
vård, passning och omsorg i ökande grad allt eftersom sjukdomen framskrider.
Det blir snart omöjligt för en förvärvsarbetande make att klara vården i
hemmet. Väljer man att sluta sitt arbete medför det ofta stora ekonomiska
uppoffringar och ett slitsamt dygnet-runt-arbete. Väljer man att låta den
sjuke flytta kan det innebära skuldkänslor, missnöje och oro att man har
gjort fel.

Barn eller andra anhöriga som inte lever med den demente går med ständig
oro över vad den sjuke kan ta sig till. Ambitionen att ställa upp kan vara svår

att förena med andra åtaganden och plikter. Dåligt samvete och oro blir
också deras lott.

Många anhöriga vittnar om den skam de känner inför utomstående. Att
den demente uppträder förvirrat, aggressivt och ibland osmakligt känns
generande och besvärande. Ofta avstår man från umgänge och isolerar sig.

Samhällets insatser för de dementa

Av landets cirka 100 000 dementa bor ungefär hälften i egen bostad. Många
har social hemtjänst som hjälper till med de dagliga sysslorna och också
fungerar som kontakt med omvärlden. I de fall den demente sammanbor
med en anhörig tar denne en stor del av vårdansvaret.

På en del håll i landet erbjuds dementa som bor hemma aktiviteter eller
dagvård i olika former. Det innebär att den sjuke ett antal dagar i veckan
tillsammans med andra dementa får sysselsättning och stimulans. Dagvården
kan innehålla ordentliga måltider, matlagning, tidningsläsning, kropps- och
hårvård och olika typer av träning.

I sådana verksamheter erbjuds de dementa en meningsfull sysselsättning,
kontakt med andra människor och ett sammanhang att agera i. Det
motverkar att de tappar sin identitet och sin livsstil. De får en arena där de
kan spela upp sin personlighet och praktisera sina vanor.

Dagvårdsverksamheten kan inte förhindra att sjukdomsförloppet fortskrider,
men det tycks gå långsammare. I många fall har flyttningen till
institution kunnat skjutas upp. De dementa får också ett värdigare och mer
innehållsrikt liv.

Matlag och dagvårdsverksamhet ger också de anhöriga möjligheter till
avlösning, kontakter och kunskap.

Också andra former av vård och stöd erbjuds dementa på olika håll i
landet. Det kan vara nattpatruller som ser till den demente på nätterna,
nattplatser på en institution där den demente kan sova på nätterna men ändå
vara i sitt hem på dagarna eller avlösningsplatser där den demente kan bo en
tid så att de anhöriga får möjlighet att vila ut och ägna sig åt sig själva.

Dessa olika verksamheter är viktiga både för att stimulera den demente
och för att stödja hans anhöriga. De kan skjuta upp den dag som kommer för
de flesta dementa, den dag då de inte längre kan bo kvar i sin egen bostad.
Lever man ensam klarar man sig inte längre på egen hand trots hemtjänst,
lever man med anhöriga finns det en gräns för vad de klarar av.

De dementa som inte bor hemma finns i dag på en rad olika institutioner;
ålderdomshem, lokala sjukhem, långvårdskliniker, mentalsjukhus. Ändå
passar de inte riktigt in någonstans. På ålderdomshemmen stör och oroar de
sina medboende. Också på den slutna vårdens institutioner är de för
störande. Dessutom är de ofta alltför kroppsligt friska och rörliga för att
passa på en vanlig långvårdsavdelning.

Många sjukhus samlar mellan 20 och 40 personer på speciella demensavdelningar.
Sjukhusmiljön är ofta kal och steril och har få inslag av hemmiljö.
Hospitaliseringen går snabbt.

De människor som arbetar på dessa olika institutioner har inte alltid
utbildning för att klara av de dementa och ge dem en meningsfull

Mot. 1988/89

So459

6

sysselsättning och omvårdnad. Den tid och de resurser som står till
personalens förfogande är inte heller avpassade för omhändertagande av
dementa.

Naturligtvis erbjuder man olika typer av aktivering på många institutioner.
Flera av våra studieförbund, bl a Studieförbundet Vuxenskolan, spelar också
en viktig roll genom att erbjuda mentalstimulering och annan studieverksamhet
inne på institutionerna.

Ändå måste man konstatera att de dementa kräver en speciell typ av vård
och omsorg som de befintliga institutionerna sällan är lämpade att ge.

På några håll i landet har man skapat ett speciellt gruppboende för
dementa. Där bor en liten grupp dementa tillsammans i hemlik miljö och
erbjuds speciell vård och träning som är avpassad för dem. Gruppboendet
och den vård och stimulans som kan erbjudas där har visat sig vara ett mycket
bra alternativ för dementa personer. Detta redovisas t ex i en rapport från
Baltzargården, ett gruppboende i Motala (Socialstyrelsen, PM 161/87).

Läget i landet

Socialstyrelsen har i rapporten ”Glömsk men inte glömd” (1987:6) redovisat
en rikstäckande inventering av hur långt utbyggnaden av demensverksamheter
kommit. Redovisningen bygger på en enkät som gjordes i november 1984
men resultaten har sedan uppdaterats under 1985 och 1986.

Rapporten ger en skrämmande bild av hur långt det är kvar innan vi kan
erbjuda alla dementa bra verksamhet och boende.

I rapportsammanställningen fanns det existerande dagvårdsverksamhet i
75 kommuner. I ytterligare 31 planerade man att bygga upp sådan. I 18
kommuner fanns gruppboende för dementa och i ytterligare 42 kommuner
planerades det.

Rapporten redovisade att det i hela 162 av landets 284 kommuner inte
fanns varken dagvård eller gruppboende - existerande eller planerade. I
färre än 100 kommuner fanns gruppboende eller dagvård. Och på dessa
ställen är det nästan alltid bara ett gruppboende eller en dagvårdsverksamhet
som finns. Förmodligen är inte det totala behovet täckt i någon av våra
kommuner.

Åtgärdsprogram

Skall de dementa och deras anhöriga få en drägligare situation krävs många
olika åtgärder. Många berör i första hand kommuner och landsting men på
flera områden finns också viktiga uppgifter för riksdag och regering. Nedan
följer de viktigaste punkterna i ett sådant åtgärdsprogram.

Satsa på kunskap

Demens är en sjukdom. Det finns ingen anledning att känna skuld och skam,
vare sig för den sjuke eller de anhöriga. Däremot är det viktigt att undvika
isolering och sysslolöshet.

Människor vet i allmänhet väldigt lite om demenssjukdomar. De förväxlar

Mot. 1988/89

So459

7

Mot. 1988/89

So459

Tidig diagnos

Det är viktigt för den som misstänks vara dement och hans anhöriga att de
tidigt får en diagnos som fastställer sjukdomens art.

För det första är det många sjukdomar med demensliknande symptom som
är behandlingsbara. Det kan vara allt från nedsatt hörsel till tillfälliga
depressioner. Studier av individer som undersökts på grund av dement
beteende visar att hos 15—20 procent av dessa fanns behandlingsbara
orsaker. Det är mycket viktigt att detta uppdagas så tidigt som möjligt.

För det andra ger en tidig diagnos de bästa möjligheterna att sätta in
adekvat hjälp och därmed bromsa upp sjukdomsförloppet så mycket som
möjligt.

För det tredje innebär en tidig diagnos att de anhöriga förstår att det rör sig
om en sjukdom. De kan då ha rimliga förväntningar på den sjuke.

Det anses i dag självklart att en person med sviktande hjärtfunktion skall få
en ordentlig utredning. Lika självklart måste detta gälla en person med
sviktande hjärnfunktion.

Det saknas i dag diagnostiska test för att säkert ställa diagnos. Andra
sjukdomar som kan ge liknande symptom måste uteslutas. Det kan vara en
svår uppgift. För att klara den på bästa sätt måste man upprätta flera speciella
utredningsenheter för demensutredningar på våra sjukhus.

Satsa på forskning

Vi vet ännu väldigt lite om demenssjukdomarnas orsaker och möjligheterna
till rehabilititering. Trots intensiv forskning under de senaste åren känner vi
till exempel ännu inte den exakta orsaken till Alzheimers sjukdom och den
kan inte botas. Det är viktigt att stödja och ge goda möjligheter till fortsatt
forskning för att vi skall komma närmare gåtans lösning och därigenom
kunna ge de dementa bästa tänkbara hjälp.

Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.

Stödde anhöriga

De dementas anhöriga bär en tung börda både psykiskt och fysiskt. De måste
få all tänkbar hjälp att bära den, dels för sin egen skull, dels för att det för den
demente är överlägset bäst att bo kvar hemma så länge som möjligt. Ju bättre

demens med vanligt åldrande och tror att den tilltagande förvirringen är en
naturlig följd av att bli gammal.

Vi måste öka kunskapen om demenssjukdomarna och deras utbredning.
Vi måste undanröja fördomar och skapa förståelse för vikten av att satsa på
verksamhet och boende för dementa. Det skulle vara en stor lättnad, inte
minst för de dementas anhöriga, om kunskapen om denna okända folksjukdom
blev större.

Regeringen bör ge socialstyrelsen i uppdrag att utforma en informationskampanj
om demenssjukdomar. Kampanjen skall rikta sig till allmänheten
och bör utformas i samarbete med anhörigorganisationerna.

stöd de anhöriga får desto längre orkar de uppfylla sin önskan att få leva med
och ta hand om sin anhörige.

Många anhöriga vittnar om ensamhet och isolering. De behöver helt
enkelt någon att prata med. I många fall kan dagvård med en kontaktperson
fylla den funktionen.

De anhöriga som vårdar en dement hemma måste känna att de får den
hjälp och den avlösning de behöver. Det måste finnas avlösningsplatser både
för kortare och längre perioder. Andra viktiga insatser är regelbunden hjälp i
hemmet, kvälls- och nattpatruller och möjlighet för den demente att delta i
dagvårdsverksamhet.

För att undvika oro inför framtiden är det viktigt att man kommer överens
om hur stödet skall utformas om den demente blir sämre eller om den
anhörige blir sjuk eller inte orkar längre.

Den möjlighet att under 30 dagar vårda en anhörig i hemmet som införs i år
är bra. Vid långa vårdtider bör den anhörige erbjudas möjlighet till
anställning.

Den roll som spelas av de anhörigorganisationer som håller på att växa
fram måste betonas. De har inneburit en revolution för de anhörigas
självkänsla, kunskap och möjlighet att sätta styrka bakom sina krav.

Bygg ut dagvården

Dagvårdsverksamhet har visat sig vara en utmärkt behandling för dementa.
De får en innehållsrik dag, hjälp med mathållning och kroppsvård, stimulans
och träning samt ett värdigare liv. Utan tvekan kan dagvård fördröja
sjukdomsprocessen och skjuta upp institutionsvård.

Det är dags för en storsatsning på dagvård för dementa. Riksdagen bör i ett
uttalande slå fast målet att alla dementa skall kunna erbjudas plats i dagvård
1997.

Riksdagen har tidigare (SoU 1987/88:15 och SoU 1988/89:6) avstyrkt detta
yrkande med hänvisning till att det pågår ett ”omfattande planerings- och
utvecklingsarbete” med dagvård för dementa.

Visst förekommer det en utbyggnad av dagvårdsverksamheter men den är
långt ifrån tillräcklig. I socialstyrelsens rapport ”Glömsk men inte glömd”
redovisades 1987 som nämnts ovan att det i endast cirka 100 kommuner fanns
någon existerande eller planerad dagvårdsverksamhet. I de allra flesta av
dessa kommuner handlade det dessutom bara om enstaka verksamheter.
Behovet är förmodligen inte täckt någonstans.

Även om en hel del hänt de senaste två åren går det fortfarande för
långsamt, inte minst på grund av att det fortfarande på många håll råder
oenighet mellan huvudmännen om vem som skall stå för verksamheten och
dess finansiering.

Det är angeläget att dagverksamhet för dementa snarast kommer till stånd
för alla som behöver det. Det bör vara avklarat senast vid sekelskiftet.
Regeringen bör ges detta till känna.

Mot. 1988/89

So459

9

Satsa på gruppboende

Enligt socialstyrelsens och bostadsstyrelsens gemensamma rapport "Äldres
boende” (PM 1988:12) bodde knappt 500 dementa i gruppboende hösten
1987. Den planerade utbyggnadstakten av gruppboende för dementa de
kommande åren var cirka 1 000 platser om året.

Äldreberedningen anger i sitt betänkande ”Äldreomsorg i utveckling”
(SOU 1987:21) att det behövs ett tillskott av 25 000- 35 000 servicebostäder
för åldersdementa fram till år 2000. Skall det behovet klaras måste alltså den
nuvarande utbyggnadstakten mer än fördubblas.

Tidningarnas telegrambyrå (TT) presenterade i slutet av december 1988 en
undersökning där man hade intervjuat ett 60-tal vård- och omsorgsplanerare
från kommuner och landsting i hela landet. Den bild de gav var entydig; ett
huvudskäl till de köer som i dag finns inom äldreomsorg och sjukvård är att
det saknas bra boendealternativ för de dementa. Medan de tvingas bo på
institutioner där de inte kan bli hjälpta på bästa sätt blockerar de dessa
vårdplatser för människor som skulle kunna få hjälp där.

Allt talar för att en kraftig utbyggnad av gruppboende är en viktig
förutsättning både för att de dementa skall få ett värdigare liv och för att vi
skall klara äldreomsorg och sjukvård i framtiden.

Det finns flera skäl till att vi ännu har så långt kvar innan behovet av
gruppboende är tillfredsställt. Ett är att kunskaperna om demens och
gruppboende är relativt nya, ett annat osäkerheten och konflikterna kring
huvudmannaskapet för gruppboendet.

Ytterligare ett skäl är säkert att gruppboende i många fall inte uppfyller de
krav som ställs för att erhålla statliga bostadssubventioner. Det är dock inte
nödvändigt att varje plats i ett gruppboende har den fullvärdiga lägenhetens
standard. Det kan till och med vara så att denna standard motverkar
gruppboendets syfte.

Geriatrikern och överläkaren Lena Annerstedt m.fl. skriver i Läkartidningen
(1988 nr 12) att vissa krav ”ej alltid bedöms vara gynnsamma för de
demenssjuka och i vissa fall kan försvåra eller omöjliggöra gruppboendets
specifika vårdmetodik. Förmår man ej ändra reglerna torde uppförande få
ske utan statliga lån”.

I Värnhemsundersökningen (”Gruppboendets roll i vårdkedjan, erfarenheter
från ett pilotprojekt i Malmö 1985—86”, Lena Annerstedt) förordar
man en annorlunda lägenhetsutformning. Fullvärdiga lägenheter med minst
ett rum och kök, egen låsbar ytterdörr etc, fungerar bra endast ”under
förutsättning att man sammanbor med anhörig. För de flesta dementa
fungerar denna boendeform ej”. Man anser att det är en fördel om avståndet
från den egna dörren till gemensamma utrymmen och till personal hålls
rimlig. Den gamle som inte klarar av ringklockor, telefon eller annan
larmanordning måste befinna sig inom syn- och hörhåll för personalen.

När det gäller vården och aktiveringen av de dementa menar man i
Värnhemsundersökningen att gruppboendet skall fungera ”sorn i en storfamilj
med ett väl tilltaget gemensamt kök, stort vardagsrum samt gemensamt
matrum”. Denna standard anses vara nödvändig för att samla och motivera
patienterna för gemensamma aktiviteter.

Mot. 1988/89

So459

10

Förmodligen leder de bristande möjligheterna att få bidrag till finan- Mot. 1
sieringen av investeringar i gruppboende ofta till att ett både medicinskt och So459

ekonomiskt vettigt gruppboende inte kommer till stånd.

För att ytterligare sätta fart på utbyggnaden av gruppboendet bör ett
statligt stimulansbidrag införas under en övergångstid. Det skulle exempelvis
kunna utformas så att det täcker halva investeringskostnaden, dock högst
150 000 kronor per plats. Det skulle innebära att den planerade utbyggnaden
på cirka 1 000 platser per år skulle kunna fördubblas inom redan givna
kommunala budgetramar. Vår bedömning är att det skulle innebära en utgift
för statskassan om ungefär 300 milj. kr.

Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att lägga fram ett förslag om ett
sådant stimulansbidrag för gruppboende för dementa.

1 en särskild motion om äldre föreslår vi att pensionsberedningen inom
ramen för en översyn av KBT skall överväga om KBT skall utgå vid olika
former av gruppboende, t ex gruppboende för åldersdementa, där den
boende saknar en fullvärdig bostad i det statliga bostadssubventionssystemets
mening.

Ge alla rätt till ett eget rum

Även i framtiden kommer en del dementa att behöva vårdas på sjukhus; dels
de som lever fram till sjukdomens slutstadium, dels de som har andra
sjukdomar som kräver sjukhusvård.

För de dementa som lever på institution är det nödvändigt att ha rätten till
ett eget rum. De måste kunna få vara i fred med sina saker för att upprätthålla
den ordning som är möjlig i deras liv. De måste också ha rätten att slippa
störa eller störas av en medboende.

Folkpartiet föreslår i en motion om äldre ett statligt stimulansbidrag för att
öka möjligheterna att förverkliga rätten till eget rum för alla de sjuka och
gamla som lever på institutioner och som vill ha ett enkelrum.

Satsa på personalen

Att arbeta med dementa är svårt. De är ofta svåra att kommunicera med och
deras signaler blir allt otydligare ju längre sjukdomen fortskrider. De är
oberäkneliga och krävande. Det fordras tålamod, mognad och kunskap för
att kunna ge dem meningsfull vård.

De exempel på dagvård, gruppboende och aktiviteter för dementa som
finns visar att det är personalens engagemang och kunnande som skapar de
goda resultaten.

All personal som skall arbeta med dementa måste ges särskild utbildning
och redan i grundutbildningen måste all sjukvårdspersonal få kunskaper om
demenssjukdomarna. UHÄ bör inom ramen för en översyn av kursplanerna
för de skilda vårdutbildningarna göra kompletteringar vad gäller kunskap om
demenssjukdomar. Regeringen bör ges detta till känna.

Generellt sett är det svårt att rekrytera personal till åldringsvården. Inte
minst gäller det till långvårdssjukhusens demensavdelningar. Men på de
ställen där man startar ny verksamhet med dagvård eller gruppboende visar
det sig ofta att man får gott om ansökningar.

Detta visar att det finns ett stort intresse att arbeta med vårduppgifter som
känns spännande och meningsfulla. Därför blir satsningen på nya verksamheter
för dementa också ett sätt att behålla och rekrytera personal till
vårdarbete.

Glöm inte bort de presenila demenserna

En mindre grupp av de dementa är inte åldersdementa. De drabbas av
demens när de är mellan 40 och 65 år. De behöver samma vård och
omhändertagande som de åldersdementa. Samtidigt är det ofta olyckligt att
låta en yngre dement person gå i dagvård eller bo tillsammans med dementa
som är 20 till 30 år äldre. Det finns i dag inte någon specifik behandling eller
aktivering att erbjuda denna patientgrupp.

Det är angeläget att i görligaste mån låta personer med presenil demens få
behandling och service tillsammans, t ex vid särskilda dagavdelningar.
Särskilt i de större städerna bör detta inte möta några svårigheter.

Låt tusen blommor blomma

Vi står förhoppningsvis i början av en intensiv utveckling av behandlings-,
omvårdnads- och boendeformer för dementa. Vi måste kunna erbjuda de
dementa och deras anhöriga en drägligare och värdigare tillvaro. På flera håll
i landet har man visat att det finns framkomliga vägar. Nu gäller det att sätta i
gång arbetet överallt. Att slå fast ett mål för dagverksamheten och införa ett
stimulansbidrag för gruppboende vore två viktiga uppgifter för riksdagen.

I den utveckling som ligger framför oss finns enorma möjligheter. Om vi är
öppna och lyhörda kan nya behandlingsmetoder utvecklas och nya boendeformer
skapas. Ur det positiva som börjat spira kan nya och ännu bättre saker
växa fram. Det är därför av central betydelse att tillåta och välkomna andra
än kommuner och landsting att utforma och driva demensverksamheter.

Hemställan

Med anledning av vad ovan anförts hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i
uppdrag att utforma en till allmänheten riktad informationskampanj i
linje med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet att stödja och ge goda möjligheter till
ökad forskning om demenssjukdomarnas orsaker och möjligheterna
till rehabilitering,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om att alla dementa som behöver skall ha tillgång till
dagverksamhet senast vid sekelskiftet,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om statligt stimulansbidrag
för gruppboende för dementa i linje med vad som anförts i
motionen,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i

Mot. 1988/89

So459

12

motionen anförts om
sjukvårdspersonal.2]

Stockholm den 23 januari 1989

Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp)

Karin Ahrland (fp)

Charlotte Branting (fp)

Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

utbildning om demenssjukdomar för

Kerstin Ekman (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Anne Wibble (fp)

Daniel Tarschys (fp)

Mot. 1988/89

So459

1 1988/89 :Bo226

2 1988/89:Ub580