De handikappades situation
Motion 1988/89:So255 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
Motion till riksdagen
1988/89 :So255
av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
De handikappades situation
Mot.
1988/89
So255
1. Inledning
Handikappade finns i alla samhällsgrupper och deras livssituation växlar på
samma sätt som andra människors. För ett socialliberalt parti är det naturligt
att värna om utsatta grupper. Vår strävan att öka människors frihet gäller
inte minst dem som i dag har en mycket begränsad frihet. Hit hör de
handikappade. Många handikappade tillhör vad vi kallar ”det glömda
Sverige”.
Handikappolitiken syftar till att undanröja de svårigheter och hinder som
förorsakas av handikappet. Målet är således att öka den handikappades
frihet. De valmöjligheter som en icke-handikappad har när det gäller att
välja utbildning, fritidssysselsättning, arbete och bostad måste i största
möjliga utsträckning finnas också för den som är handikappad.
Förbättringar för handikappade har skett. Initiativen till dessa har ofta
kommit från folkpartiet. Exempel från förra året är permanentandet av
SärVux och det förbättrade bilstödet. Fortfarande finns stora brister inom
handikappolitiken: många handikappade saknar tillträde till arbetsmarknaden,
levnadsvillkoren för familjer med handikappade barn är svåra, de
handikappades boendevillkor är ofta undermåliga.
Regeringen är inte okunnig om dessa brister. Statens handikappråd har
påpekat behovet i sin översyn av uppföljningen av handlingsprogrammet i
handikappfrågor. Trots uttalanden, som också återfinns i årets budgetproposition,
om att handikappolitiken är ett prioriterat område för regeringen
har många angelägna reformer uteblivit.
Handikappolitiken spänner över ett vitt område och förväntas tillgodose
behov hos en rad människor vars önskemål är högst varierande. Olika
människor med olika handikapp har olika stödbehov. Därför måste handikappolitiken
präglas av flexibilitet och inriktas på att skapa möjligheter - att
öka valfriheten.
Vi vill i denna motion ge några förslag till hur detta kan ske. Frågor som
berör människor med handikapp behandlas också i andra motioner från
folkpartiet, bl.a. utvecklas vår syn på sysselsättning i en motion om
arbetsmarknadspolitiken och läkemedels- och sjukvårdsfrågor i en motion
om sjukvården.
1
1 Riksdagen 1988189.3 sami. NrSo255
2. Familjer med barn med handikapp
Förr tog samhällets institutioner hand om de flesta barn med utvecklingsstörning
och andra grava handikapp. Det var sällsynta undantag att barnen
bodde kvar hos sina föräldrar och syskon. Vår tids handikappade barn växer
däremot som regel upp med sina familjer.
Den nya omsorgslagen innebär att normaliseringen kommer att fortsätta:
Barn med handikapp kommer i framtiden att leva tillsammans med sina
föräldrar eller, vid mycket svåra handikapp, i familjehem eller elevhem. Det
är en riktig utveckling.
Normaliseringen ställer krav på att stat, landsting och kommuner tar sitt
ansvar för att kompensera barnets handikapp. Den enskilda familjen måste
få resurser och stöd att kunna leva så normalt som möjligt.
2.1. Att leva med barn med handikapp
Inger Claesson Wästberg har inom Stockholms läns landsting gjort en
undersökning av levnadsvillkoren för familjer med handikappade barn.
Undersökningen visar att varannan familj med ett gravt utvecklingsstört barn
nästan aldrig får sova en hel natt och det gäller inte bara en övergångsperiod
utan under årtionden.
Många tror att situationen lättar med åren. Det är inte sant, den blir
tvärtom tyngre för varje år som går. Vården blir mer krävande - oron för hur
det skall bli ”sedan” ökar. Den sociala isoleringen blir allt större.
Många familjer tvingas att helt förändra sitt förvärvsarbete. Framför allt
gäller det kvinnorna: I familjer med utvecklingsstörda barn i åldern 11-14 år
har 70 procent av mödrarna fått ändra sina arbetsförhållanden mot 26
procent av männen. Nästan 20 procent av kvinnorna har slutat förvärvsarbeta.
Även syskonen möter stora krav. Var tredje familj med barn med grav
utvecklingsstörning anser att syskonen dagligen utsätts för orimliga krav.
2.2. Valfrihet och integritet
Varje familj är unik. Därför kan samhällets stöd inte stöpas i samma form,
insatserna måste knytas till den enskilda familjen. Valfriheten är en viktig
utgångspunkt för folkpartiets förslag om hur stödet bör utformas i framtiden.
Valfriheten stärker den enskilda familjens integritet. Det är familjens
behov, som skall vara styrande. Familjen skall inte behöva känna sig
prisgiven åt myndigheternas godtycke.
Åtgärderna från stat och kommun måste vara inriktade på att familjer med
ett barn med handikapp skall kunna leva ett så normalt liv som möjligt. Båda
föräldrarna skall om de vill kunna ha kvar sitt förvärvsarbete och skall ha
möjligheter som andra familjer att ha kvar sina vänner och att odla intressen
utanför hemmet.
Mot. 1988/89
So255
2
2.3. Personlig vårdare
För att tillgodogöra sig t.ex. undervisning eller ett rikt fritidsliv är ett barn
med svårt handikapp helt beroende av ständig hjälp från någon som känner
honom eller henne väl. Det måste finnas behövlig personal tillgänglig på
samtliga platser där den handikappade befinner sig under dagen. På skolan
skall det finnas elevassistenter. Någon skall finnas hemma. Hemtjänsten
skall rycka ut vid sjukdom o.s.v.
Det är bara tre exempel ay många på att den handikappade möter ständigt
nya människor, som skall bistå med hjälp. Dessutom blir den dagliga
livsföringen beroende av att schemaläggas i detalj och av att det på varje plats
finns möjligheter att få just den hjälp som behövs. Det leder till stora
problem för den som har svårt att göra sig förstådd.
Handikappade bör kunna få en personlig vårdare eller assistent, en
människa som de lär känna och kan ha förtroende för. Det är framför allt
viktigt för barn med handikapp att assistenten knyts till den handikappade
själv och inte till olika verksamheter. Landsting och kommun bör samarbeta
så att båda ansvarar för att en personlig assistent anställs de timmar som den
handikappade behöver. Kostnadsansvaret bör delas. Assistenten skall också
kunna anställas direkt av familjen eller om det är en vuxen person av den
handikappade själv. Det måste i så fall vara på familjens eller den enskildes
eget initiativ. Det s.k. STIL-projektet, som beskrivs nedan är en viktig
förebild i detta sammanhang.
2.4. Vårdbidrag
Att vårda ett handikappat barn hemma ställer stora krav på familjen. Oftast
måste någon av föräldrarna avbryta sitt förvärvsarbete, vilket givetvis leder
till en svår ekonomisk situation. Vårdbidraget är en ersättningsform inom
folkpensioneringen som skall kompensera föräldrar till handikappade barn
för merarbete, inkomstbortfall och merkostnader till följd av barnets
handikapp. Vårdbidraget uppgår till 2 x 0,96 basbelopp. Detta innebär att
helt vårdbidrag för 1989 uppgår till 53 568 kr. Denna ersättning är
otillräcklig.
Det är därför angeläget att det sker en höjning av vårdbidraget. Folkpartiet
föreslår att grunden för vårdbidraget bör vara 2,5 basbelopp. För den
enskilda familjen skulle detta innebära att ett helt vårdbidrag skulle uppgå till
69 750 kr om året, dvs. en förbättring med drygt 1 300 kr i månaden.
Många föräldrar som erhåller vårdbidrag har extra kostnader till följd av
barnets handikapp. Om dessa kostnader uppskattas till minst 17 procent av
basbeloppet kan de bli skattefria. I november 1988 utbetalades drygt 13 000
vårdbidrag. Av dessa hade cirka 40 procent en del av bidraget i form av
merkostnadsersättning. De föräldrar som erhåller denna skattefria merkostnadsersättning
har ofta barn som är gravt handikappade. Det är också dessa
föräldrar som behöver avstå från förvärvsarbete för att kunna vårda sitt barn.
Den del av vårdbidraget som utgår som skattefri merkostnadsersättning är i
dag inte ATP-grundande. Den praktiska innebörden är att föräldrar med
gravt handikappade barn ofta får lägre ATP än vad vårdbidraget i och för sig
ger grund för.
Mot. 1988/89
So255
3
1* Riksdagen 1988/89. 3 sami. NrSo255
Vi anser att dessa regler bör ändras. Det bör uppdras åt regeringen att
föreslå sådana förändringar i reglerna att utgående vårdbidrag alltid i dess
helhet blir ATP-grundande. Detta kan ske exempelvis genom att man vid
beräkningen av ATP-poäng inte tar hänsyn till om en del av vårdbidraget är
merkostnadsersättning eller genom att merkostnadsersättning utgår vid
sidan av vårdbidraget.
2.5. Tillfällig föräldrapenning
Tillfällig föräldrapenning utges under högst 60 dagar per år och barn. För
familjer med barn som ofta är sjuka kan ytterligare 30 dagar utges.
Folkpartiet anser att gränsen för tillfällig föräldrapenning bör slopas för
det fåtal familjer som p.g.a. mycket svåra omständigheter tvingas utnyttja
den tillfälliga föräldrapenningen under lång tid. Om det blir fråga om vård av
permanent karaktär bör dock en samordning med andra ersättningsformer
ske.
I AFL 4:11 stadgas att tillfällig föräldrapenning inte kan utgå för ”vårdeller
tillsynsbehov som grundat rätt till vårdbidrag”. Tillämpningen av detta
stadgande leder till att de föräldrar som har vårdbidrag ofta går miste om
tillfällig föräldrapenning. Socialförsäkringsutskottets majoritet gjorde dock
under förra året en motsatt tolkning av stadgandets innebörd.
Om socialförsäkringsutskottets tolkning är riktig bör åtgärder vidtas för att
klarlägga rättsläget. Det skall ej vara nödvändigt för föräldrar att gå till
domstol för att få en riktig tolkning av AFL 4:11 och utfå sin rätt till tillfällig
föräldrapenning.
Folkpartiet anser att det är självklart att dessa föräldrar, liksom andra
föräldrar, skall ha rätt till tillfällig föräldrapenning. Denna bör utgå även för
det handikapp som ligger till grund för vårdbidraget vid tillfällig försämring
av tillståndet. Detta bör klargöras genom en förändring av AFL 4:11 st.2.
I dag kan tillfällig föräldrapenning utges för vård av barn som fyllt 12 men
inte 16 år i de fall barnet p.g.a. sjukdom, psykisk utvecklingsstörning eller
annat handikapp är i behov av särskild tillsyn eller vård. Detta behov upphör
inte när barnet blir 16 år. Folkpartiet anser därför att tillfällig föräldrapenning
skall kunna utges även för hemmaboende vuxet handikappat barn då
föräldern måste avstå från förvärvsarbete p.g.a. att barnet är sjukt.
När en person drabbas av en funktionsnedsättning får detta konsekvenser
även för personer i den handikappades omgivning. Hela familjen och andra
nära anförvanter berörs. Dessa problem måste uppmärksammas i högre grad
än som skett hittills. Det kan finnas tillfällen då den anhörige bör delta i
rehabiliteringen och lära sig lyft- och bärteknik, medverka i sjukgymnastik
för att kunna vara till hjälp vid träning i hemmiljö. Dessutom kan tillfälle ges
till erfarenhetsutbyte med andra i samma situation. Behovet av föräldramedverkan
gäller även vid habiliteringsinsatser för barn med handikapp.
Föräldrar skall självfallet ges möjlighet att med ersättning från föräldraförsäkringen
få den ledighet som erfordras för deltagande i rehabilitering,
habilitering och utbildning för föräldrar med barn med handikapp. I dag är
det inte alltid så, beroende på skillnader i tillämpningen av AFL 4:10. Det
bör ankomma på regeringen att till riksdagen återkomma med förslag om
Mot. 1988/89
So255
4
åtgärder för att råda bot på dessa skillnader i tolkningen av stadgandet i AFL
4:10. I de fall så fordras bör denna möjlighet också tillkomma båda
föräldrarna samtidigt.
2.6. Barn med ovanliga handikapp
För familjer med barn som har ett ovanligt handikapp uppstår speciella
problem. Exempel på sådana handikapp är cystisk fibrös, barnreumatism,
tarmsjukdomar och muskeldystrofi. Dessa sjukdomar är så pass ovanliga att
kunskapen bland de grupper, såsom lärare och vårdpersonal, som kommer i
kontakt med barnet ofta är dålig. Detta innebär att förståelsen för barnets
speciella problem blir bristfällig och att föräldrarna får ett dåligt stöd i hur
man skall ta hand om barnet.
Vi föreslår därför att ett särskilt träningscenter för barn med ovanliga
sjukdomar inrättas och anslår 10 milj.kr. till detta ändamål. Ett liknande
center, Frambu, drivs redan i Norge med gott resultat. Till centret bör hela
familjer kunna komma för att under en tvåveckorsperiod få undervisning i
den sjukdom det gäller och tillsammans med personalen diskutera och
planera barnets framtid. Centret skall kunna fungera som ett stöd för
föräldrarna under barnets uppväxt och ge kunskap i de fall kompetens hos.
andra instanser saknas.
2.7. Lek som träning
Leken har en central betydelse i alla barns liv. Den fungerar som drivkraft i
utvecklingens tjänst. Barnet får i leken hela den stimulans och motivation
som det behöver för att gå vidare i sin utveckling. Den tidiga stimulansen är
viktig för alla barn, men speciellt för barn med handikapp. Det gäller att ta
vara på alla möjligheter till utveckling för att förhindra eventuella sekundära
handikapp. För föräldrar och syskon erbjuder leken en naturlig gemenskap
och möjlighet till träning av det handikappade barnet. Men barn med
handikapp behöver särskilda leksaker som passar just deras träning genom
lek.
Det handikappade barnet kan få tillgång till pedagogiska leksaker på olika
sätt: genom att låna dem på lekotek, genom barnhabilitering och hjälpmedelscentral
eller genom att föräldrarna köper dem.
Vissa lekotek tillämpar en sjuårsgräns. Denna gräns bör slopas. Även nya
lekotek bör startas, så att alla familjer med handikappade barn, oavsett var i
landet de bor, kan få tillgång till pedagogisk rådgivning och möjlighet att låna
lekmaterial.
Lekoteken måste ha tillräckliga resurser så att de kan föra ut sin kunskap
till förskole- och lågstadiepersonal. Lekoteken har också en viktig roll att
spela i den samordnade barnhabiliteringen.
Pedagogiska leksaker är ofta dyra. För att så många barn som möjligt skall
kunna leka med dessa anser folkpartiet att pedagogiska leksaker skall räknas
som merkostnad vid vårdbidragsprövning. Vidare bör leksaker godkännas
som tekniska hjälpmedel för handikappade.
Mot. 1988/89
So255
5
3. En utvecklande sysselsättning
Svårigheterna att bereda handikappade sysselsättning är stora. De psykiskt
utvecklingsstörda är allra hårdast drabbade av utestängningen från arbetsmarknaden.
Arbetslösheten bland handikappade är hög trots stor efterfrågan på
arbetskraft. Detta är oacceptabelt då alla människor är i behov av stimulans
och aktivitet för sin utveckling. Det är också oacceptabelt då det är ett slöseri
med såväl mänskliga som ekonomiska resurser.
3.1. Utbildning
1 dag integreras allt fler handikappade barn i den vanliga skolundervisningen.
Denna integrering måste fortsätta.
Beroende på handikappets art och skollokalernas tillgänglighet varierar
dock handikappades undervisningsstandard. Ibland saknas exempelvis möjligheter
för den handikappade att delta i alla ämnen.
Det händer t.ex. ofta att rörelsehindrade barn ”slipper” idrott under
förevändning att han/hon har sjukgymnastik. Andra barn har befriats från
slöjd därför att slöjdsalen inte varit tillgänglig för rullstolar. Vissa barn kan
inte delta i undervisningen p.g.a. oklarheter kring vem som skall bekosta
barnens hjälpmedel.
Alla barn skall givetvis kunna delta i undervisningen oavsett om de har ett
handikapp eller ej. Det bör ankomma på skolledningar och lärare att vara
vaksamma på dessa problem och försöka hitta ändamålsenliga lösningar. Det
är oacceptabelt att barn får sitta emellan då olika myndigheter tvistar om
kostnadsansvaret för barnets möjligheter att delta i undervisningen.
Utbildning för psykiskt utvecklingsstörda barn och ungdomar ges i
särskolan. I den obligatoriska delen av särskolan ingår grundsärskolan och
träningsskolan. Den senare är avsedd för dem som inte kan tillgodogöra sig
undervisningen i grundsärskolan.
Sedan den 1 juli 1988 har även vuxna psykiskt utvecklingsstörda rätt till
vuxenutbildning inom ramen för särvuxenutbildningen. SärVux är en
kompetensinriktad utbildning som syftar till att ge vuxna psykiskt utvecklingsstörda
möjlighet att skaffa sig kompetens som motsvarar den som ges i
grundsärskolan.
Folkpartiet anser att SärVux bör utvidgas till att även avse undervisning på
träningsskolenivå. Trots att det oftast är möjligt att endast ge mycket
begränsad intellektuell träning till eleverna kan den likafullt utvidga
utvecklingsstördas möjligheter att leva ett rikt och aktivt liv. Det är vidare
oacceptabelt att utvecklingsstörda i princip inte får delta i samma utbildning
mer än en gång. Mot bakgrund av att samhället snabbt förändras och av att
utvecklingsstörda många gånger mognar sent och har dåligt minne bör de
kunna få gå en utbildning mer än en gång för att repetera eller bättra på sina
kunskaper.
Riksdagens majoritet ställde sig bakom folkpartiets önskemål om SärVux
även på träningsskolenivå och begärde hos regeringen att en utredning skulle
få i uppdrag att se över hur detta skulle kunna lösas. Utskottet framhöll
vikten av att detta arbete skedde skyndsamt så att ett förslag skulle kunna
föreläggas riksdagen under våren 1989. Utredningen är tillsatt men tyvärr
Mot. 1988/89
So255
planeras förslag från utredningen att presenteras först i budgetpropositionen
1990 eller i en särproposition under våren 1991. Detta är ett onödigt dröjsmål
i en viktig fråga som segdragits alltför länge. Regeringen bör därför påskynda
arbetet.
Pensionering av unga handikappade som studerar bör undvikas. Om det
behövs bör de under studierna ges möjlighet till en tillfredsställande
ersättning utan att behöva bli förtidspensionerade.
3.2. Arbete
Ansträngningarna för att bereda handikappade tillträde till arbetsmarknaden
måste intensifieras. Ansvar för detta måste tas inom en rad politiska
sektorer som arbetsmarknads-, arbetsmiljö- och socialpolitiken.
För att underlätta strävandena att bereda handikappade arbete finns bl a
lönebidrag. Totalt sysselsätts ca 43 000 personer med hjälp av lönebidrag.
Sedan 1984 finns också ett introduktionsbidrag för arbetshandikappade samt
ett särskilt lönebidrag, som utgår med högre belopp, för personer med
svårare arbetshandikapp.
De resurser som avsätts för att bereda handikappade arbete är starkt
begränsade. Samma begränsning finns inte när det gäller resurser för
förtidspensionering. Vid bedömningen av hur stora resurser som kan
avsättas för att bereda handikappade arbete är det nödvändigt att också
beakta det minskade behov av förtidspensionering som ökade sysselsättningsmöjligheter
medför.
Vi anser således att möjligheterna bör vidgas att föra över resurser från
socialförsäkringssektorn till arbetsmarknadspolitiska åtgärder. En sådan
omfördelning kan många gånger innebära en besparing för det allmänna
samtidigt som individen får tillfälle att utföra ett arbete till glädje och nytta
för henne själv men också för uppdragsgivaren. Resurser inom socialförsäkringssektorn
bör därför föras över till arbetsmarknadspolitiska åtgärder och
därmed kunna användas till att bereda arbete för handikappade. Detta
behandlas vidare i folkpartiets motion om arbetsmarknadspolitiken.
Lönebidrag är för många handikappade ett bra sätt att komma in i
arbetslivet. Regeringen föreslår nu en neddragning med 245 lönebidragsplatser
hos arbetsgivare som får full kostnadstäckning vid anställning med
lönebidrag. Neddragningen av 145 av dessa platser har regeringen redan
beslutat genom en ändring i regleringsbrevet för innevarande budgetår.
Syftet med dessa neddragningar är att de skall möjliggöra för flera personer
att få anställning genom särskilt lönebidrag och att möjliggöra ett ökat anslag
för datorbaserade hjälpmedel.
Folkpartiet kan inte acceptera att en svag grupp får betala för förbättringar
för en annan svag grupp. Vi vill inte ställa dessa människor emot varandra.
Därför avvisar vi de av regeringen föreslagna neddragningarna och anvisar
30,6 milj.kr. i syfte att bereda 245 personer arbete med lönebidrag med full
kostnadstäckning.
Enligt de regler som gäller för särskilt lönebidrag trappas bidraget ned med
tiden. Under första anställningsåret är bidraget 90 procent, under det andra,
tredje och fjärde är det 50 procent, och vid ytterligare förlängning 50 eller 25
Mot. 1988/89
So255
7
procent. För vissa grupper med mycket grava handikapp medför detta att de
har svårt att få arbete trots att särskilt lönebidrag utgår. Folkpartiet menar att
det finns anledning att överväga om det inte i dessa fall bör vara möjligt att
låta lönebidraget permanent utgå på en högre nivå än vad som i dag är
möjligt. Även AMS har förespråkat en mera flexibel utformning av
lönebidragen och bedriver en försöksverksamhet i två län.
För vissa grupper sker en successiv nedsättning av arbetsförmågan. För
dessa kan det vara lämpligt att låta lönebidraget öka allt efter det att
arbetsförmågan försämras. För andra handikappade kan en annan konstruktion
av lönebidraget öka möjligheterna till arbete. Detta bör bedömas i det
enskilda fallet. Folkpartiet anser därför att de försök som pågår med ett
flexibelt lönebidrag bör uppmuntras. Detta utvecklas vidare i vår motion om
arbetsmarknaden.
Anställning inom Samhall är en bra anställningsform för många handikappade.
Folkpartiet har därför i en motion om arbetsmarknad krävt att anslaget
till Samhall skall ökas med 84 milj.kr. vilket skulle möjliggöra en utökning
med 1000 platser inom Samhall.
Det finns anledning att se över möjligheterna för psykiskt utvecklingsstörda
och andra gravt handikappade att få arbete inom Samhallgruppen. Detta
är f n mycket svårt. Vi anser därför i vår motion om arbetsmarknaden att
regeringen skall återkomma till riksdagen med förslag i denna riktning.
3.3. Lön istället för pension
Mångå utvecklingsstörda människor som arbetar på dagcenter eller annan
alternativ verksamhet inom kommuner och företag utför ett arbete där
huvudmannen (landstinget) i många fall uppbär en intäkt för utfört arbete.
Intäkterna kan t.ex. bero på att ett dagcenter sålt produkter eller att de
utvecklingsstörda utfört arbete åt en privat eller offentlig beställare.
I dag får utvecklingsstörda sin pension och ett litet tillägg om de är på
dagcenter. Detta tillägg kallas habiliteringsersättning och beloppet varierar
mellan olika landsting. Stockholms läns landsting betalar 27 kronor per dag
och vissa landsting betalar mindre. Från denna ersättning dras matkostnader.
De som arbetar på dagcenter och andra arbetsplatser har framfört
önskemål om att uppbära lön för det arbete de utför istället för pension. Det
är ett förståeligt önskemål att människor som utför ett arbete anser att den
ersättning de skall få är lön och inte pension. Lagen om allmän försäkring
(AFL) bör förändras så att det blir möjligt att i rehabiliterande syfte
koordinera pension och lön. Detta skulle medföra att det blev möjligt för
landstingen att använda intäkterna från verksamheten till att betala lön till de
utvecklingsstörda.
3.4 Fritid
För handikappade är fritiden ofta en stor del av vardagen. Många har inget
arbete och bristen på meningsfull fritid är stor.
Såväl den offentliga sektorn som det privata näringslivet investerar idag
stora belopp på verksamheter för människors fritid. Det sker därför att
Mot. 1988/89
So255
8
fritiden intar en allt viktigare plats i människors liv. Det finns emellertid
ingen allmänt omfattande insikt att detta gäller även dem som har funktionshinder.
Fortfarande ses det som ett kuriosum när handikappade seglar, tar
sig ut i skog och mark eller sysslar med andra ting som vanligtvis förknippas
med fysisk ansträngning.
Idrott är för många människor en avkopplande fritidssysselsättning.
Handikappade stöter dock på svårigheter i sitt idrottsutövande. Handikappidrotten
skall ges samma förutsättningar som idrotten i övrigt. Det skall inte
vara dyrare eller krångligare för den handikappade än för andra att utöva sin
idrott. Vi utvecklar vår syn på handikappidrotten i en partimotion om
idrottens villkor.
Trots att kommuner lägger ner stora summor på anläggningar för idrott
och friluftsliv, är det långt ifrån självklart att dessa görs handikappanpassade.
Så t ex saknar ofta swimmingpooler en sittlift som möjliggör för rörelsehindrade
att använda poolerna. Detta borde vara obligatoriskt för allmänna bad
och även för hotell som håller sig med pool.
Den offentliga informationen måste bli tillgänglig i största möjliga
utsträckning för människor med handikapp. Även kulturella arrangemang
bör i möjligaste mån anpassas efter exempelvis synskadades och utvecklingsstördas
möjligheter att ta del av utbudet.
3.5. Den nya teknikens möjligheter
Datateknikens och informationsteknologins snabba utveckling påverkar
livsvillkoren för många människor, både i positiv och negativ riktning. För
människor med funktionshinder är detta ännu mer påtagligt. Den nya
tekniken för att rationalisera och förbättra servicen för flertalet kan för
handikappade skapa nya problem. Kösystemen på post och bank är
exempelvis inte utformade för synskadade. Ökad abstraktion i många
situationer i det dagliga livet och i arbetet drabbar allt fler förståndshandikappade.
Samtidigt skapar datateknik och informationsteknologi möjligheter att
överbrygga många typer av handikapp och utgör fantastiska verktyg för att ge
många handikappade möjlighet till ett mer fullvärdigt liv, stimulans till
arbete och kommunikation med andra människor. Tekniken har redan tagits
i bruk av många handikappade och Sverige har länge legat långt framme på
detta område.
Syntetiskt tal, automatiska dokumentläsare, alternativa tangentbord,
röststyrning och texttelefon är exempel på mikrodatorbaserade handikapphjälpmedel
som kommit fram genom bl a svensk utveckling. Det är viktigt att
sådan utveckling får fortsatt kraftigt stöd, samtidigt som samarbete bör sökas
med andra länder som också har eller kan ta fram kvalificerad teknik.
Ännu har dock mycket litet av den nya teknikens alla möjligheter tagits i
bruk. På vissa områden finns lösningar som kan tas fram relativt snabbt, på
andra kan vi i dag bara ana möjligheterna. Bristande kunskap och fantasi gör
att det kommer att ta tid att få fram lösningar. Systematiskt och tålmodigt
arbete kommer dock efterhand att ge goda resultat.
Ett exempel på ett sådant systematiskt angreppssätt är TUFFA-projektet.
Mot. 1988/89
So255
9
TUFFA står för ”Teknikupphandling för funktionshindrade i arbetsliv och
skola”. Projektet har en bred ansats och syftar till att ta fram nya tekniska
hjälpmedel för arbetshandikappade och för handikappade elever i skolan.
Projektets resultat skall omsättas i intressanta och varaktiga arbetstillfällen
för olika grupper av handikappade och personligt utvecklande pedagogiska
miljöer för skolelever i olika stadier. Genom att projektet avser både skolan
och arbetslivet finns också förutsättningar att underlätta övergången till
arbete för de handikappade elever som lämnar skolan.
Budgetåret 1988/89 disponerade AMS 20 milj.kr. för avancerade datorbaserade
hjälpmedel. Ett avtal har nu tecknats med en leverantör inom ramen
för TUFFA-projektet. Avtalet innebär att leverantören åtar sig att under en
fyraårsperiod ta fram 2 000 arbetsplatsutrustningar för arbetshandikappade.
För att klara av denna utveckling beräknar AMS kostnaden för datorbaserade
arbetshjälpmedel till 61 milj.kr.
Vi menar att arbetsmarknaden kan öppna sig för människor med
handikapp med hjälp av modern teknik - en arbetsmarknad där de inte
behöver känna sig handikappade. Folkpartiet yrkar därför att AMS får det
begärda medelstillskottet, vilket innebär en ökning av det av regeringen
föreslagna anslaget med 28,5 milj.kr.
4. Boende
En handikappad är oftast mer beroende av god bostadsstandard än andra
därför att han/hon tillbringar mer av sin tid i bostaden. Det kräver att
bostaden är genomtänkt, planerad och anpassad efter den boendes behov.
Men huvuddelen av vårt bostadsbestånd, både vad gäller småhus och
flerfamiljsbostäder, är otillgängliga från handikappsynpunkt. Utvecklingen
mot ökad tillgänglighet går oacceptabelt långsamt.
Bostaden och dess miljö har en avgörande betydelse för handikappades
möjligheter att delta i samhällslivet. Bostadsmiljön skall stimulera till
aktiviteter i och utanför bostaden. Behovet av anpassning och tillgänglighet
får inte stanna vid bostaden och det hus den är inrymd i. Man skall i största
möjliga utsträckning kunna förflytta sig utomhus i närmiljön, vilket betyder
att inte annat än oundgängliga trappsteg bör finnas, marken bör vara
hårdgjord på lokalvägar och stigar, och eventuella bilhinder utformade så att
man kan passera med en rullstol. Lägenheter och bostadsområden måste
planeras med hänsyn till människor med handikapp. Enligt omsorgslagen har
vissa handikappade givits laglig rätt till eget boende eller gruppboende. Det
är landstingen som skall sörja för att lämpliga bostäder finns tillgängliga. Det
är viktigt att landstingen ser till att barn med funktionsnedsättningar kan
flytta hemifrån vid samma ålder som andra barn. Detta måste ske på ett
sådant sätt att både föräldrar och barn kan känna sig trygga.
Utgångspunkten måste vara att erbjuda handikappade vanliga bostäder
som är utformade utifrån varje människas behov. Vid planeringen av
handikappades boende måste risken för isolering uppmärksammas. Bland
annat därför kan kollektiva boendeformer vara ett bra alternativ och
möjligheten till sådant boende skall finnas för dem som så önskar.
Det kollektiva boendet kan utformas som en grupp privata bostäder kring
Mot. 1988/89
So255
10
vissa gemensamma utrymmmen. Bostaden skall planeras för flexibel användning
så att den lätt kan anpassas efter nya behov.
Staten ger i dag bidrag till installationer för att öka tillgängligheten. Ett
exempel på detta utgör installationen av hissar. Kostnaderna för hissinstallationer
har minskat genom att hissar som är ändamålsenliga för äldre hus har
utvecklats. Trots detta utnyttjas inte det statliga hissbidraget i den utsträckning
som vore önskvärt.
5. Rätt till oberoende
Varje människas rätt att vara oberoende, att själv bestämma över sitt liv, är
en liberal grundtanke. Principen måste omfatta även människor med
handikapp. Därför bör en viktig utgångspunkt för handikappolitiken vara att
på olika områden undanröja de hinder som gör att handikappade har
begränsat inflytande över sitt eget liv.
5.1. Att få bestämma själv
Den nuvarande uppsplittringen i olika kommun- och landstingstjänster
såsom hemtjänst, ledsagarservice, hemsjukvård, objektanställning o.d.
medför en stor mängd kontakter med olika personal, telefontider och regler
som inskränker den hjälpbehövandes möjligheter att gestalta sitt eget liv.
Ett intressant försök att skapa alternativ till hemtjänsten och öka
valfriheten för människor med funktionshinder startades inom ramen för det
s.k. STIL-projektet i januari 1987.
”Jag fick ett människovärdigt liv med STIL (Stockholm Independent
Living förening)”, säger en medlem i föreningen i en intervju. Projektet
innebär att de resurser som i dag används till hemtjänst, ledsagarservice,
arbetsbiträde osv. läggs i en pott och disponeras av den funktionshindrade för
anställning av assistenter. Därmed ges den handikappade möjlighet att själv
bestämma över servicen och hur den utformas.
Systemet med personliga assistenter är från liberala utgångspunkter
mycket tilltalande. Den enskilde får möjlighet att själv forma sin vardag.
Självständighet och rörelsefrihet ökar. Beroendet av myndigheter och stela
rutiner blir mindre.
STIL-projektet ligger helt i linje med Folkpartiets ambition att förbättra
livsbetingelserna för dem som lever i ”det glömda Sverige”. Projektet bör
uppmuntras och följas med intresse. När erfarenheterna och kunskapen om
systemet blivit större bör en utvidgning av systemet ske. På sikt bör alla som
önskar få möjlighet att med bidrag själv anställa sina assistenter.
5.2. Bilstöd
Ett nytt och bättre bilstöd till handikappade har diskuterats under många år.
Regeringen lade fram ett förslag våren 1988 som antogs av riksdagen och
gäller fr.o.m. den 1 oktober samma år. Handläggningen har flyttats från
länsarbetsnämnden till försäkringskassan.
De nya reglerna innebär bl.a. att även handikappade som inte förvärvsarbetar
eller genomgår utbildning nu får möjlighet att erhålla bilstöd. För
Mot. 1988/89
So255
11
denna grupp gäller dock att de inte får förnyat bilstöd efter 49 års ålder.
Motsvarande begränsning finns inte för dem som fått bilstöd på grund av
arbete eller studier och som sedan får förtidspension. De kan få förnyat stöd
tills de fyller 65 år. En sådan skillnad mellan de olika grupperna är enligt
folkpartiets mening inte motiverad. Vi anser att även förtidspensionärer som
aldrig kommit ut på arbetsmarknaden och som har erhållit bilstöd före 49 års
ålder skall få förnyat bilstöd upp till 65 års ålder.
För denna grupp gäller nu också att de själva måste kunna köra bilen.
Alternativet för dessa handikappade är färdtjänst, vilket i många fall kan visa
sigvara mer kostnadskrävande än egen bil körd av annan person. Folkpartiet
anser därför att det skall vara möjligt att göra undantag från kravet på eget
körkort för att erhålla bilstöd om man kan bedöma att detta innebär lägre
kostnader än färdtjänst. Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma till
riksdagen med förslag i ämnet. Vi föreslår att 10 milj.kr. reserveras för att
göra detta möjligt. På sikt bör kravet på eget körkort helt slopas.
Det nya bilstödet administreras, som tidigare sagts, av försäkringskassan.
Nu har det visat sig att försäkringskassan har hårdare regler än vad
länsarbetsnämnderna hade, vilket medfört att vissa grupper kommit att
ställas utanför. Med hänsyn till att man flyttat över administrationen från ett
verk till ett annat bör en uppföljning göras för att se vilka förändringar i
bedömning som skett.
5.3. Färdtjänst
Även med ett utökat bilstöd och en handikappanpassad kollektivtrafik
kommer en väl fungerande färdtjänst alltid att behövas. Färdtjänsten utgår
enligt socialtjänsten som bistånd. Detta är ett föråldrat synsätt. Enligt vår
mening bör färdtjänsten i framtiden vara en naturlig del av kollektivtrafiken.
Färdtjänsttillstånd skall ges till dem som på grund av funktionsnedsättning
inte kan använda sig av allmänna kommunikationer. Uppnådd pensionsålder
ger således ej automatisk rätt till färdtjänst. Fr.o.m. 1975 utgår statsbidrag
till kommunerna i procent av deras bidragsberättigade kostnader. Socialstyrelsen
är ansvarig för tillsyn och utger tillämpningsföreskrifter. Dessa
föreskrifter är oklara och olika tolkningar kan göras om vilka personer och
resor som kan anses statsbidragsberättigade.
Riksrevisionsverket har i en revisionsrapport 1987 föreslagit alternativ till
dagens statsbidragsregler. Vi anser att regeringen skyndsamt bör behandla
rapporten och lägga fram nytt förslag till statsbidragsregler så att resandet för
människor med funktionsnedsättningar blir jämlikt med icke handikappades.
5.4. Riksfärdtjänst
När en handikappad skall resa över kommun- och länsgräns gäller andra
regler än inom dessa gränser. Transportrådet utfärdar bestämmelser.
Riksfärdtjänsten har varit utsatt för en massiv kritik från brukarna. Nu har
TPR gjort en utredning angående den framtida färdtjänsten, vilken lämnades
till kommunikationsdepartementet i maj 1988. Remissbehandling
pågår.
Mot. 1988/89
So255
12
Den beställningscentral, som hade hand om direktresor med taxi och
specialfordon, har upphört att fungera. Därför har kommunerna erbjudits
att själva utfärda kreditbevisen för dessa resor. Det har fallit mycket väl ut
och handläggningstiderna har förkortats väsentligt. Detta är dock ingen
permanent lösning.
När nya bestämmelser för färdtjänst, såväl kommunal-, som läns- och
riksfärdtjänst, utformas måste de vara så flexibla att de underlättar för såväl
handläggare som brukare. Man måste uppmärksamma de regionala skillnaderna
i landet. Det som passar bra i Stockholm kanske inte alls är bra i
glesbygdskommuner.
Färdtjänstbevis för riksfärdtjänst måste ibland sökas för varje resa, ibland
en gång per år. Detta skapar onödig irritation och byråkrati. När man
ansöker om färdtjänst måste läkarintyg bifogas. Av detta framgår om
handikappet är varaktigt. Om så är fallet bör beviset gälla generellt.
5.5. Handikappanpassning av kollektivtrafiken
Det är önskvärt att handikappade i så stor utsträckning som möjligt kan
utnyttja den vanliga kollektivtrafiken. Det finns dock stora hinder för detta.
Riksdagen beslutade därför 1979 att kollektivtrafiken skall handikappanpassas
under en tioårsperiod.Nu har denna tioårsperiod löpt ut och mycket lite
har hänt.
I lagen om handikappanpassning av kollektivtrafiken sägs bl.a. att
handikappades särskilda behov så långt det är möjligt skall tillgodoses.
Det är i många fall att föredra att handikappade människor kan använda
den allmänna kollektivtrafiken i stället för färdtjänsten. Det ger den
handikappade ökad frihet och blir på sikt billigare.
Som en följd av detta riksdagsbeslut har transportrådet utfärdat föreskrifter.
De framsteg som hittills gjorts är dock otillräckliga. Några nämnvärda
åtgärder för att t.ex. göra det möjligt för rullstolsburna handikappade att åka
buss eller tåg har inte genomförts. En av orsakerna till detta kan enligt en
rapport från riksrevisionsverket bero på att de specialdestinerade bidragen
till kommunal färdtjänst kan motverka andra åtgärder som underlättar
handikappades förflyttning, t.ex. anpassning av kollektiva färdmedel.
Erfarenheter från andra länder, bl.a. USA, Japan och Holland, visar att
det finns tekniska lösningar som gör det möjligt även för rullstolsburna
handikappade att åka kollektivt.
I samband med det trafikpolitiska beslutet 1988 avsattes medel för bidrag
till investeringar för att öka handikappanpassningen i lokal och regional
kollektivtrafik. Medlen anvisades engångsvis, och transportrådet håller för
närvarande på med att bearbeta projektansökningarna från trafikhuvudmännen.
Mot bakgrund av behoven gör vi bedömningen att insatserna för handikappanpassning
bör fortsätta utöver vad ovan nämnda engångsanslag
medger. Vi föreslår därför att ytterligare 50 milj.kr. reserveras på
kommunikationsdepartementets anslag B4. Byggande av länstrafikanläggningar,
för fortsatta satsningar i syfte att öka handikappanpassningen och
tillgängligheten i lokal och regional kollektivtrafik.
Genom beslutet om engångsanslag till trafikhuvudmännen skapas incita
Mot. 1988/89
So255
13
ment för handikappsatsningar inom den lokala och regionala kollektivtrafiken.
Det är emellertid uppenbart att behov föreligger även när det gäller
övrig kollektivtrafik. Bland annat har det pekats på behov av handikappanpassning
i vissa av SJ:s äldre vagnar.
Det trafikpolitiska beslutet innebar att trafikanordnarna förutsattes verka
på marknadsmässiga villkor. Samtidigt skall det allmänna på olika sätt verka
för att sociala, miljömässiga och andra hänsyn präglar kommunikationerna.
En sådan aspekt är utan tvivel handikappolitiken. Enligt vår mening krävs
därför att regeringen ser över möjligheterna för mer allmänna system av
stimulanser för handikappanpassning. Det ovan beskrivna bidraget till lokal
och regional kollektivtrafik kan här ses som ett första steg.
5.6. Tekniska hjälpmedel
Brister i miljön och omgivningen förvärrar handikappet och gör livet
besvärligt. Men allt fler av dessa svårigheter kan kompenseras med tekniska
hjälpmedel. I dag finns dock problem med hjälpmedelsförsörjningen i flera
landsting. Det har förekommit att handikappade har blivit ordinerade ett
visst hjälpmedel men inte fått det därför att hjälpmedelsanslaget redan varit
slut. Man har då gett besked att den handikappade får vänta till nästa
budgetperiod för att kunna få sitt hjälpmedel. Ingen blir ordinerad hjälpmedel
som inte behöver det. När ordinationen ges är behovet oftast redan akut.
Därför är det orimligt med de långa väntetider som ibland förekommer innan
den behövande kan få sitt hjälpmedel.
Tekniska hjälpmedel är helt avgörande för en handikappad människas
livskvalitet. Det måste vara lika självklart att få hjälpmedel som att få
medicin. Målsättningen måste vara att hjälpmedel skall kompensera funktionsnedsättningen
så att den handikappade kan leva ett så normalt liv som
möjligt.
Problemen är störst då det gäller dyra hjälpmedel t.ex. rullstolar. Men
även personligt utprovade hjälpmedel som barn och ungdomar växer ur har
ibland visat sig svåra att få ersatta.
Det utgår statsbidrag till landstingen för hjälpmedel till handikappade. I
förhandlingarna mellan staten och landstingen måste statsmakterna betona
vikten av en tillfredsställande försörjning av hjälpmedel.
Många hjälpmedel är dock gjorda för användning på institutioner och blir
därför otympliga för hemmabruk. Här behövs forskningsinsatser för framtagande
av smidigare och mera lätthanterliga hjälpmedel.
6. Stöd för förbättring
6.1. Rehabilitering
Med rehabilitering menas alla åtgärder som syftar till att ersätta, förbättra
eller helst återställa kroppsfunktioner som försämrats genom sjukdom eller
annan skada. Genom exempelvis träning skall man försöka återfå största
möjliga fysiska, psykiska eller sociala funktionsnivå.
All rehabilitering måste utgå från den handikappades individuella behov
och förutsättningar och ta hänsyn också till förmågan att fungera i samhället.
Mot. 1988/89
So255
14
Alla handikappade som är i behov av behandling måste få det oavsett om
möjlighet till förbättring föreligger eller om det endast är fråga om
bibehållande av funktioner. Den handikappade skall betraktas som en
självklar medlem av behandlingsteamet.
Många handikappade behöver vid sidan om en kontinuerlig rörelseträning
regelbundna intensivperioder någon gång per år på rehabiliteringsklinik med
möjlighet till sjukgymnastik och genomgång av hjälpmedel.
Medicinsk rehabilitering skall sättas in så snart det akuta sjukdomsskedet
är över och bestå av åtgärder för att motverka kvarstående funktionsnedsättningar.
Rehabilitering kan också vara social och yrkesinriktad och avse
exempelvis bostads- och arbetsplatsanpassning, studierådgivning, arbetsträning
m.m.
Men också inom det medicinska rehabiliteringsområdet finns det idag
stora brister. Nio landsting saknar egen medicinsk rehabilitering och det
finns bara 80 vårdplatser för neurologisk rehabilitering i landstingens egen
regi. Samtidigt kämpar flera utanför landstingen stående rehabiliteringskliniker
med problem därför att landstingen inte har resurser för utomläns- och
utlandsvård.
6.2. Rehabiliteringsberedningen
Rehabiliteringsberedningen lämnade sitt betänkande strax före jul. Den har
arbetat sedan 1985 och betänkandet skall nu remissbehandlas. Vi vill dock
nämna två områden i betänkandet som vi anser vara viktiga.
I betänkandet föreslås bl.a. att unga handikappade mellan 16 och 25 år
under vissa förutsättning skall få rehabiliteringsersättning i stället för
förtidspension. Detta anser vi vara ett steg i rätt riktning. Vidare sägs att det
finns skäl för att de som är sysselsatta inom Samhall skall få lön i stället för
pension för den tid som de arbetar. I dag får anställda inom Samhall lön
istället för pension i förhållande till den faktiska arbetsprestationen. Det är
positivt om den handikappade kan få lön på ett sätt som i så hög grad som
möjligt överensstämmer med ersättningssätten för icke-handikappade arbetstagare.
6.3. Habilitering
Habilitering avser åtgärder för att barn, som från födsel eller unga år på
grund av sjukdom eller skada behöver anpassning, så långt handikappet
tillåter skall kunna fungera normalt, fysiskt, psykiskt och socialt. Habilitering
betyder således att utveckla en förmåga som tidigare inte funnits.
Insatserna kan vara olika som t ex sjukgymnastik och stöd från logopeder,
psykologer, arbetsterapeuter, läkare etc. Genom att dessa resurser samordnas
når man dels bättre kvalitet, dels slippér föräldrarna och barnet ha
kontakt med många olika instanser som kanske är belägna långt från
varandra. Folkpartiet anser att det är väsentligt att en ökad samordning av
barnhabilitering kommer till stånd.
Att få barn med handikapp medför stora påfrestningar för familjen. Det är
oerhört angeläget att båda föräldrarna får möjlighet att ta lika stor del i
Mot. 1988/89
So255
15
barnets habilitering. Det anordnas ofta speciella kurser för föräldrar till barn
med någon funktionsnedsättning. Att båda föräldrarna ges tillfälle delta vid
dessa kurser är av stor betydelse för att de skall lära sig att på bästa sätt
stimulera barnets utveckling, men också för att de skall stödja och hjälpa
varandra i en svår livssituation. Detsamma gäller också andra typer av
habiliteringsinsatser som sjukgymnastik och stöd från logopeder, psykologer,
arbetsterapeuter etc. Att båda föräldrarna kan vara med vid dessa
tillfällen är av största vikt för att de skall kunna följa upp och fortsätta
träningen hemma.
Även vuxna handikappade har behov av en samordnad habilitering. I dag
upphör inskrivningen i den samordnade habiliteringen i tjugoårsåldern.
Detta är dock en känslig fas när den unge handikappade skall flytta ut till eget
boende och skapa sig en egen tillvaro och identitet. Här kan en samordnad
vuxenhabilitering göra stora insatser med praktiskt och psykologiskt stöd.
Därför bör en samordnad habilitering också erbjudas vuxna.
6.4. Hjärnskadecenter
Hjärnskador är en icke ovanlig konsekvens av såväl olycksfall som sjukdomar
i centrala nervsystemet. Den sjukvård vi har i Sverige innebär att vi ofta
kan rädda livet på personer med svåra skallskador. Däremot finns stora
brister när det gäller diagnostik och rehabilitering. Det gäller särskilt sådana
skador som leder till kognitiva störningar, t.ex. koncentrationsproblem och
bristande språkfunktioner. Om diagnostiken är bristfällig är det också svårt
att sätta in adekvata åtgärder.
Enligt vår mening finns det starka skäl att efter förebild från andra länder i
Sverige inrätta ett eller flera centra för diagnostik och rehabilitering av
särskilt svårdiagnostiserade hjärnskador. Sannolikt bör ett sådant center
förläggas i anslutning till någon universitetsklinik där mycket av kunskaper,
erfarenheter och teknisk utrustning redan finns. Vi vill understryka betydelsen
av att psykologer och logopeder, vid sidan om den medicinska
personalen, finns med i ett sådant här sammanhang.
Vi föreslår att medel anvisas för inrättande av ett center för diagnostik och
rehabilitering av vissa svårdiagnostiserade hjärnskador. Det får ankomma på
regeringen att närmare överväga huvudmannaskaps- och övriga organisationsfrågor
i sammanhanget.
7. Handikappolitiken i framtiden
7.1. Omsorgslagen
I omsorgslagen tillförsäkras psykiskt utvecklingsstörda, personer som p.g.a.
hjärnskada, föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom, har fått ett
betydande och bestående begåvningshandikapp samt personer med barnpsykoser
rätt till vissa särskilda omsorger. Lagen ger bl.a. rätt till rådgivning och
personligt stöd samt daglig verksamhet för dem som inte arbetar eller
utbildar sig. Vidare ger lagen psykiskt utvecklingsstörda barn rätt till
korttidsvistelse utanför det egna hemmet och bostad i familjehem eller
elevhem. Vuxna har rätt till boende i gruppbostad om de inte kan bo helt
Mot. 1988/89
So255
16
självständigt. Tillhandahåller samhället inte särskilda omsorger kan beslutet
överklagas.
Personkretsen i den nya omsorgslagen är begränsad i förhållande till det
förslag som omsorgskommittén lade fram redan 1981. Där föreslogs att alla
handikappade barn och ungdomar som är i behov av särskilda omsorger
skulle omfattas av lagen och skulle ha en garanterad rätt till dessa omsorger.
Folkpartiet delar denna uppfattning.
Den kritik som riktades mot regeringen för att inte personkretsen
utvidgades ledde till att regeringen tillsatte en arbetsgrupp för att överväga
en ytterligare utvidgning.
Arbetsgruppens uppgifter har nu övertagits av den kommitté som är tillsatt
att utreda samhällets stöd till människor med funktionshinder. Kommittén
skall bedöma behovet av omsorger för andra grupper av handikappade barn
och ungdomar än dem som omfattas av omsorgslagen. Socialutskottet har,
efter motioner från folkpartiet, ända sedan omsorgslagen trädde i kraft
påpekat att arbetet med att föreslå en vidgad personkrets bör bedrivas
skyndsamt. Utskottet har vidare anfört att ”alla handikappade barn och
ungdomar borde ges samma stöd” som de grupper som berörs av omsorgslagen.
Med anledning av att frågan hänsköts till den nytillsatta handikapputredningen
poängterade socialutskottet 1988 att ”frågan måste dock bringas till
en snar lösning”. Det ansåg vidare att utredningen borde lämna ett delförslag
i ifrågavarande del.
Att frågans lösning dragit ut så på tiden är mycket beklagligt. Regeringen
bör därför ge utredningen i uppdrag att snarast presentera ett förslag i denna
del.
7.2. Organisationsstöd
Handikapporganisationerna har en avgörande betydelse för utvecklingen av
synen på handikapp och handikappsfrågor. Deras verksamhet är ovärderlig
för de handikappades möjligheter i ett samhälle statt i snabb utveckling.
Handikapporganisationerna har höga merkostnader för sin verksamhet
därför att många av de personer de organiserar har olika slag av funktionshinder.
Innevarande budgetår har 29 organisationer erhållit statligt stöd. Vi vet att
det också finns ett antal nya handikapporganisationer som söker stöd men
som hittills av olika anledningar inte fått något.
I budgetpropositionen föreslås en ökning av organisationsstödet med drygt
8 milj.kr. Denna ökning anser statsrådet gör det möjligt för nya organisationer
att få stöd. Det innebär att de organisationer som hittills fått statligt
bidrag inte kommer att få någon nämnvärd höjning trots att kostnaderna för
verksamheten ökat.
Vi anser därför inte denna höjning tillräcklig för att handikapporganisationerna
skall ges reella möjligheter att driva sin verksamhet. Vi föreslår
ytterligare 20 milj.kr. i bidrag till handikapporganisationer.
Mot. 1988/89
So255
17
7.3. Handikapputredningen
En utredning är tillsatt att se över samhällets stöd till människor med
funktionshinder. Tyvärr, har denna utredning fått s k O-direktiv, d.v.s.
eventuella förslag från utredningen skall finansieras genom besparingar inom
utredningens område eller närliggande områden. Detta är mycket beklagligt
med anledning av de angelägna områden kommittén är satt att utreda.
Folkpartiet har länge drivit kravet att ökade resurser måste tillföras
handikappolitiken. Ibland har detta skett genom att vi direkt pekat på de
omprioriteringar som enligt vår bedömning måste göras. Regeringen för
också ett prioriteringsresonemang, men ett som vi anser vara sämre: alla
förbättringar för handikappade måste betalas av de handikappade själva!
Utredningsdirektiven måste enligt folkpartiets uppfattning ändras så att det
blir möjligt att föreslå ökade resurser till handikappområdet.
Hemställan
Med hänvisning till det ovan anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående handikappades möjlighet att få personliga
assistenter,
[att riksdagen beslutar om en ändring av beräkningsgrunden för
vårdbidrag så att det utgår med 2,5 basbelopp vid helt vårdbidrag, ']
[att riksdagen för budgetåret 1989/90 på socialdepartementets
anslag C 3. Vårdbidrag för handikappade barn anslår ytterligare 191
milj.kr., dvs. 940 945 000 kr,1]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett system där
ATP-poäng beräknas på grundval av hela det vårdbidrag som utgår,1 ]
[att riksdagen beslutar att slopa 90-dagarsgränsen för tillfällig
föräldrapenning för de i motionen nämnda familjerna,1]
[att riksdagen beslutar om en ändring av lagen om allmän
försäkring 4:11 st.2 i enlighet med vad som anförs i motionen så att
tillfällig föräldrapenning utgår även till föräldrar som uppbär
vårdbidrag,1]
[att riksdagen beslutar att tillfällig föräldrapenning skall utgå till
föräldrar som tillfälligt tvingas avstå från förvärvsarbete för att vårda
sjukt hemmaboende, vuxet handikappat barn,1]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett förtydligande i
lagen om allmän försäkring 4:10 så att föräldrar garanteras rätt till
ledighet och ersättning från föräldraförsäkringen för att delta i barns
rehabilitering, habilitering och utbildning för föräldrar till barn med
handikapp i enlighet med vad som i motionen anförs, *]
2. att riksdagen beslutar om inrättande av ett träningscenter för barn
med ovanliga handikapp,
3. att riksdagen anslår 10 milj.kr. under särskilt anslag för inrättandet
av ett center för barn med ovanliga handikapp,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
pedagogiska leksaker för handikappade barn bör räknas som merkostnad
vid vårdbidragsprövning,1]
Mot. 1988/89
So255
18
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående behovet av ett påskyndande av utredningen
angående SärVux på träningsskolenivå så att förslag kan presenteras
snarast,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående att förtidspensionering av handikappade
som studerar bör undvikas,1]
[att riksdagen avvisar den av regeringen föreslagna neddragningen
av 100 lönebidragsplatser hos arbetsgivare som får full kostnadstäckning
vid anställning med lönebidrag,3]
[att riksdagen beslutar att ytterligare 145 personer skall beredas
anställning hos arbetsgivare som får full kostnadstäckning för anställning
med lönebidrag,3]
[att riksdagen beslutar att till arbetsmarknadsdepartementets
anslag C 5. Särskilda åtgärder för arbetsanpassning och sysselsättning
för budgetåret 1989/90 anvisa 3.885.382.000 kr varav 28,5 milj.kr.
skall användas för ytterligare insatser vad gäller datorbaserade
hjälpmedel för handikappade och 30,6 milj.kr. skall användas för 245
lönebidragsanställningar med full kostnadstäckning,3]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag angående möjlighet
att erhålla lön vid arbete på dagcenter,3]
4. att riksdagen beslutar att det skall vara möjligt för alla som
tidigare erhållit bilstöd att kunna förnya detta efter 49 års ålder,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående undantag från kravet på eget körkort som
krav för erhållande av bilstöd,
6. att riksdagen beslutar att till socialdepartementets anslag Gil.
Bilstöd till handikappade för budgetåret 1989/90 anvisa ytterligare 10
milj.kr., dvs. 272 127 000 kronor,
7. att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av vilka
effekterna blivit av att handläggningen av bilstöd förts över från
länsarbetsnämnder till försäkringskassan,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående statsbidragsreglerna till färdtjänst,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående behovet av flexibla regler för färdtjänst,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om en översyn av handikappanpassningen av
kollektivtrafiken ,4]
[att riksdagen beslutar anslå ytterligare 50 milj.kr. på kommunikationsdepartementets
anslag B 4. Byggande av länstrafikanläggningar,
att användas till bidrag till investeringar som ökar handikappanpassningen
och tillgängligheten i lokal och regional kollektivtrafik,4]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om hjälpmedelsförsörjningen,1]
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående behovet av en samordnad barnhabilitering,
Mot. 1988/89
So255
19
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående en samordnad vuxenhabilitering,
12. att riksdagen beslutar om inrättande av ett center för diagnostik
och rehabilitering av vissa svårdiagnostiserade hjärnskador i enlighet
med vad som anförs i motionen,
13. att riksdagen beslutar anslå 8 milj.kr. under särskilt anslag till
inrättande av ett centrum för diagnostik och rehabilitering av vissa
svårdiagnostiserade hjärnskador,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om en utvidgad personkrets i omsorgslagen,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående ändrade direktiv till handikapputredningen
vad gäller förslag om omsorgslagens personkrets,
16. att riksdagen beslutar att till socialdepartementets anslag G 10.
Bidrag till handikapporganisationer för budgetåret 1989/90 anvisa
ytterligare 20 milj.kr., dvs. 90 619 000 kr.,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående ändring av de s.k. 0-direktiven för
handikapputredningen.
Stockholm den 23 januari 1989
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karin Ahrland (fp)
Charlotte Branting (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Elver Jonsson (fp)
Anne Wibble (fp)
Kerstin Ekman (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Barbro Sandberg (fp)
Sigge Godin (fp)
Ingela Mårtensson (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
' 1988/89:Sf309
2 1988/89: Ub264
3 1988/89:A246
4 1988/89:T915
Mot. 1988/89
So255
gotab 16704. Stockholm 1989
20