Brottsoffer

Motion 2004/05:Ju348 av Rolf Olsson m.fl. (v)

av Rolf Olsson m.fl. (v)

1Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Brottsoffermyndigheten bör ges i uppdrag att ur ett helhetsperspektiv se över hur samhället tar ansvar för brottsoffer och ge förslag pååtgärder.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motion anförs om att Brottsoffermyndigheten skall uppdras att särskilt utreda situationen för äldre och funktionshindrade brottsoffer.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör vidta åtgärder för att säkerställa ekonomiskt skydd för brottsoffer när misstänkt gärningsman är under 15 år.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utbildningsinsatserna vad gäller rasistisk och vit makt-relaterad brottslighet skall intensifieras hos alla myndigheter och andra instanser som kommer i kontakt med brottsoffer.

2Inledning

Det finns i dag ingen allmänt accepterad definition av vem eller vad ett brottsoffer är. Enligt rättegångsbalken är ett brottsoffer en person som utsatts för brott (målsägande), dvs. den mot vilken brott blivit begånget eller som har blivit förnärmad av brottet eller som har lidit skada av det. Andra instanser gör vidare definitioner, t.ex. den internationella polischefsföreningen. Deras definition omfattar inte enbart de omedelbara offren utan även deras familjer och andra medlemmar i lokalsamhället.

Dessutom omfattar den även sekundära offer, som t.ex. vittnen till våldsbrott, poliser och andra som kommer till en brottsplats, andra yrkesgrupper som arbetar med brott och konsekvenser av brott (domare, åklagare etc.) samt nämndemän som dömer i uppmärksammade mål. Mellan dessa två ytterlighetsdefinitioner finns ett antal olika varianter. I vissa fall vänder sig brottsoffren emot definitionen av sig själva som offer och vill i stället se sig som överlevare. Vi kommer dock att använda termen brottsoffer i den här motionen.

När det gäller brottsofferdebatten i Sverige kan det konstateras att brottsoffrens situation i snäv bemärkelse uppmärksammats i allt större utsträckning såväl inom forskningen som i samhället i stort. En av orsakerna till det ökade intresset för brottsoffrens situation är kvinnorörelsens arbete med att synliggöra mäns våld mot kvinnor.

Trots den ökade uppmärksamheten för brottsoffrens situation finns enligt Vänsterpartiet tecken på att uppmärksamheten blir retorik utan reellt innehåll. Att brottsoffer får ett symboliskt värde i den kriminalpolitiska debatten leder inte nödvändigtvis till att deras ställning och situation förbättras. Tvärtom kan det leda till en förtroendeklyfta mellan brottsoffret och samhället då det i det konkreta fallet visar sig finnas ett glapp mellan ord och handling. Brottsoffer har i hög grad använts som en bricka i det politiska spelet.

Vi kommer i denna motion att ta upp vissa delar på brottsofferområdet som inte har fått tillräcklig uppmärksamhet och där brister finns.

3Samhällets ansvar för brottsoffer

Det naturliga borde vara att hela samhället har ett ansvar för att hjälpa ett brottsoffer. Oavsett vilken av brottsoffergrupperna det handlar om är ansvaret för brottsoffer delat. De rättsvårdande myndigheterna som polisen, åklagarna och domstolarna bär en stor del av detta ansvar, men sjukvården, skolan, arbetsplatserna och lokalsamhället i stort delar detta ansvar.

I dag har det vuxit fram ett hundratal lokala brottsofferjourer. En brottsofferjour består av ett antal ideellt arbetande stödpersoner samt i vissa fall av en anställd assistent eller samordnare. En annan viktig frivilligorganisation som tar ett mycket stort ansvar är kvinnojourerna. Över ett hundratal kvinnojourer arbetar mot våld och förtryck av kvinnor samt för kvinnors frigörelse och jämställdhet på alla plan i samhället.

Det primära ansvaret för brottsoffren har dock socialnämnderna i enlighet med socialtjänstlagen 5 kap. 11 §. Hur socialtjänsten lever upp till detta ansvar ser mycket olika ut runtom i landet, av olika anledningar. I vissa kommuner fungerar det säkert mycket bra. Det finns tyvärr exempel på att socialtjänsten inte alls lever upp till intentionerna i lagstiftningen. Det kan gälla stödinsatser som jourboende, samtal, kontakter med myndigheter och mycket annat.

Situationen för ett brottsoffer ser således mycket olika ut beroende på var man bor. Tillkortakommanden i socialtjänstens åtaganden gör att den lokala brottsoffer- eller kvinnojouren kan bli ett ovärderligt stöd. Ibland kan de i praktiken bära hela ansvaret. Jourerna arbetar dock i dag under stor press. Antalet människor som söker hjälp är stort. Att ha en anställd kan för en jour vara en nödvändig avlastning, men det är inte alltid som ekonomin tillåter detta. En jour kan få slåss om pengarna med föreningar, kulturverksamhet och annat inom en kommun. Och vad händer om en brottsoffer- eller kvinnojour inte ens finns på orten? Det finns dessutom problem med att landets olika polismyndigheter hanterar brottsoffer olika, vilket även det bidrar till den geografiska ojämlikheten för brottsoffer.

Utöver den geografiska ojämlikheten förekommer problem med att kontakten mellan myndigheter inte fungerar tillfredsställande. Ett brottsoffer behöver ofta stöd från flera olika håll, och dåär det viktigt att hela systemet fungerar.

Frågan om ansvaret för brottsoffer måste uppmärksammas. I görligaste mån ska vi givetvis ta tillvara på de ideella krafter som finns, men det rör sig om ett samhälleligt ansvar och samhället får inte göra sig beroende av enskildas insatser. Brottsoffer­myndigheten är den myndighet som har bäst kännedom om de problem som finns. Myndigheten bör ges i uppdrag att ur ett helhetsperspektiv se över hur samhället tar ansvar för brottsoffer och ge förslag pååtgärder.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4Polisens information till brottsoffer

Polisen kan ofta vara de första som möter ett brottsoffer efter hans eller hennes kränkning, och man har därmed ett stort ansvar. Brottsoffret måste känna förtroende för myndigheterna och han/hon måste få mycket information. Vad kommer att hända med brottsoffrets ärende? Vart kan han eller hon vända sig för att få hjälp med att bearbeta sina känslor? Vem kan man prata med om man behöver hjälp med en rättsprocess? Vart ska man vända sig för att få ersättning för fysiska skador eller psykiskt lidande? Detta är frågeställningar som en person ofta inte haft anledning att reflektera över tidigare, och stora kunskapsluckor kan ofta finnas.

Att som brottsoffer kontakta polisen behöver heller inte alltid vara en självklarhet. Rädsla för att råka ut för ytterligare kränkningar på grund av en polisanmälan, för att tala med andra om den kränkning man utsatts för eller tron att man kanske inte har ett tillräckligt viktigt ärende för att ta upp polisens tid kan göra att man drar sig för att anmäla. Om denna rädsla ändåövervinns kan det dock bli den enda kontakt man får med människor som har kunskaper om vad man som brottsoffer har rätt till och vilka andra man kan kontakta för att få hjälp. Därmed är det oerhört viktigt att polisen tar sitt ansvar i detta.

Enligt en enkätundersökning utförd av Brottsofferjourernas riksförbund finns stora skillnader mellan de olika polisdistriktens omhändertagande av brottsoffer. Resultaten visar att i Gävleborgs län har 22 % av brottsoffren fått frågan om de vill ha kontakt med en brottsofferstödjande organisation, medan siffran för Arvidsjaur blott är 0,05 %. Skillnaden är uppseendeväckande, men det är också uppseendeväckande att Gävleborgs län har en så låg siffra, när den snarare borde ligga väldigt nära 100 %.

Rikspolisstyrelsen tog förra året fram en handlingsplan för att förbättra polisens arbete med brottsoffer. Vänsterpartiet hoppas att detta kan innebära förbättringar och avvaktar resultatet.

5Funktionshindrade och äldre brottsoffer

Funktionshindrade har drabbats hårt av 1990-talets neddragningar. Diskriminering förekommer ofta, och arbetslösheten är mycket hög i gruppen. Funktionshindrade kvinnor är extra utsatta; det råder en stor tystnad kring våld och sexuella övergrepp mot funktionshindrade kvinnor, och frågan är i det närmaste tabubelagd. Detta måste synliggöras. En liknande situation finns för många äldre brottsoffer.

Äldre och funktionshindrade är särskilt sårbara brottsoffer. Det rör sig ofta om dolda brott som begås i hemmet eller på en vårdinrättning. Det kan röra sig om såväl psykiska, fysiska, ekonomiska som sexuella övergrepp, som inte sällan begås av anhöriga eller personal på vårdinrättningar. Detta gör utsattheten dubbel eftersom det ocksåär i dessa grupper som offren har att söka stöd. På så sätt liknar brotten dem som begås mot kvinnor i relationer eller de brott som barn utsätts för av sin vårdnadshavare. När det gäller brott mot äldre och funktionshindrade är det mycket viktigt att personal inom vården som kommer i kontakt med dessa grupper, exempelvis distriktssköterskor och läkare, har redskap att hjälpa.

Den kartläggning som gjorts inom ramen för regeringens nationella råd för kvinnofrid är bra, liksom de råd som lämnas i rådets slutrapport. Mer behöver dock göras. Bl.a. bör närmare utredas hur våld mot dessa grupper kan upptäckas och anmälas i större utsträckning och hur stöd till offren bäst utformas. Regeringen bör därför ge Brottsoffermyndigheten i uppdrag att genomföra ytterligare utredningsåtgärder avseende situationen för äldre och funktionshindrade brottsoffer.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

6Skadestånd när misstänkt gärningsman är under 15 år

Skadeståndet från Brottsoffermyndigheten finns till för dem som blivit offer för ett brott men inte är försäkrade mot brott på annat sätt. Det som formellt krävs för skadestånd är en anmälan, men i praktiken ser det annorlunda ut eftersom man på något sätt måste kunna styrka att man fallit offer för ett brott.

Eftersom personer under 15 år inte kan åtalas görs sällan brottsutredningar i fall där personer i denna åldersgrupp misstänks vara förövare. Detta leder i praktiken i sin tur till att fallets brottsoffer får svårt att få ut skadestånd av Brottsoffermyndigheten.

Myndigheten skriver själv som följer i sin referatsamling från 2003:

Om gärningsmannen är känd krävs i princip en fällande dom eller ett beslut av åklagaren att underlåta åtal. I vissa fall har den utpekade gärningsmannen avlidit innan skuldfrågan har prövats i det straffprocessuella förfarandet. Brottsoffer­myndigheten har då ansett brottsrekvisitet vara uppfyllt om den misstänkte har erkänt vid förundersökningen eller det av utredningen på annat sätt klart framgår att han begått brottet. Detsamma gäller när den misstänkte är straffomyndig. I extrema fall kan dock krävas bevistalan för att fastställa om underårig begått gärningen. I fall med okänd gärningsman får Brottsoffermyndigheten självständigt bedöma om sökanden har skadats genom brott. Bedömningen görs på grundval av förundersökningshandlingar och medicinsk dokumentation samt uppgifter som sökanden har lämnat i skriftlig form eller vid samtal med handläggare hos myndigheten.

Vid ett fall där en brottsutredning läggs ner löper således brottsoffret stor risk att bli helt utan ekonomiskt skydd. Ett brottsoffer kan med andra ord bli utan ekonomiskt skydd enbart för att en misstänkt gärningsman är under 15 år. En särskilt utsatt grupp i detta sammanhang är unga människor eftersom de är den grupp som i allra högst grad drabbas av brott utförda av unga gärningsmän. Enligt uppgifter anmäldes år 1999 ungefär 2 00 sådana här brott med misstänkt förövare under 15 å. Därefter har ingen statistik tagits fram.

Regeringen bör därför vidta åtgärder för att säkerställa ekonomiskt skydd för brottsoffer när misstänkt gärningsman är under 15 år.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

7Offer för rasistiska och vitmaktrelaterade brott

Brott som rubriceras som rasistiska brott är en samlingsbenämning för en rad olika typer av brott som riktas mot enskilda personer på grund av deras etnicitet eller nationella ursprung. Dessa brott rör sig om såväl egendomsbrott som brott mot person. Vem som helst kan drabbas, vuxna och barn, och brotten begås såväl i hemmet som på arbetsplatsen eller på gatan. Brotten är det synliga uttrycket av en dold rasism som tyvärr finns utbredd i samhället, inte bara genom attityder och åsikter utan strukturellt i hur samhället är uppbyggt.

När det gäller rasistiska brott handlar det om en dubbel oförrätt eftersom offren är offer för såväl kriminell verksamhet som hat. Attacken riktar sig mot offrets hela bakgrund, kultur och arv och brukar därmed benämnas som hatbrott. Att öka rättsväsendets kunskaper om rasistiska brott är en mycket viktig uppgift. Det har sedan länge varit en av de prioriterade brottstyperna, men detta till trots ökar antalet brott ständigt medan antalet gärningsmän som döms inte ökar i samma omfattning.

Homosexuella, bisexuella och transpersoner (HBT-personer) utsätts ofta för olika typer av diskriminering, förtryck och våld. Även detta betecknas som hatbrott. I Säpos senaste rapport framkommer det att anmälningarna av homofobiskt relaterade brott har fördubblats från ett 70-tal första halvåret 2002 till drygt 150 under samma period år 2003. I en ny studie från Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet bekräftas ocksåökningen av hatbrott mot HBT-personer. 52 % av de tillfrågade uppgav i år att de utsatts för olika hatbrott, år 1996 gav 25 % samma svar. I 80 % av fallen handlade det om förtal och förolämpningar, 24 % om diskriminering på arbetsplatsen och 12 % hade drabbats av våldsbrott. Enligt utredningen är unga HBT-personer mest utsatta då det framkommer att av dem under 20 år har 77 % drabbats av hatbrott.

I en nyligen publicerad lägesbeskrivning från Socialstyrelsen, "Sexuell läggning och bemötandet i socialtjänsten", redovisas att HBT-personer får ett dåligt bemötande på det sociala området. Bemötandefrågan aktualiseras också i de fall HBT-personer är brottsoffer. Vi återkommer till detta i vår motion Rättvist rättsväsende.

Både rasistiska brott och brott mot människor på grund av deras sexuella läggning eller identitet kan ha anknytning till den s.k. vitmaktmiljön, även om sådana brott självfallet förekommer även utan denna anknytning. Vitmaktmiljön har länge bestått av mindre, ofta sinsemellan stridande, grupper. Vissa har haft partipolitiska ambitioner, andra har sett sig som mer militanta kamporganisationer. Det ideologiska beundrandet av nazismen är påtagligt, men organisationerna tar i olika hög grad till vara på de symboler som finns. På senare tid har organisationer fria från nazistisk symbolik men med samma ideologiska grundsyn vuxit fram och utgör således ett mer dolt problem när det gäller att locka till sig ungdomar.

Ofta har personer från vitmaktmiljön kopplingar till högerpopulistiska partier som har ambitioner om formellt politiskt inflytande. I vissa kommuner har de lyckats. Enligt Säkerhetspolisen har de interna stridigheterna inom vitmaktmiljön under senare år i viss mån lugnat sig och man söker gemensamma samlingar och symboler. Man söker martyrer och genomför manifestationer. Vitmaktpropaganda, exempelvis i form av musik, är en viktig finansieringskälla för verksamheten.

Personer ur vitmaktmiljön angriper ofta HBT-personer eller människor med annan etnisk bakgrund helt oprovocerat. De personer, ofta ungdomar, som begår brotten skolas in i ett anti-rationalistiskt tänkande där man strävar efter att agera efter sitt hat och med våld. Såväl kampsporter som skytteövningar praktiseras av olika organisationer i skolningen.

Våld och hot drabbar även människor som i ord och handling reagerar mot vitmaktpropagandan. Det rör sig om parlamentariska politiker såväl som utomparlamentariska aktivister och privatpersoner.

Att drabbas av hatbrott kan medföra ett särskilt psykiskt lidande för alla dessa grupper och detta måste beaktas i brottsofferarbetet, vilket kräver att de rättsvårdande myndigheterna har god kunskap om sådana brott. Samtidigt bör ansträngningarna intensifieras när det gäller att stödja och skydda personer som kommer till insikt och tar sig ur vitmaktmiljön. Utbildningsinsatserna vad gäller rasistisk och vitmaktrelaterad brottslighet bör intensifieras hos alla myndigheter och andra instanser som kommer i kontakt med brottsoffer.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

8Offer för sexualiserat våld

Kvinnor som utsatts för våld eller övergrepp av en man berättar ofta att bemötandet från de institutioner i samhället som ska hjälpa dem upplevs som ett andra övergrepp.

Erfarenheter som vittnar om att inte bli trodda gör att många kvinnor inte vågar berätta om vad de har blivit utsatta för eller inte vågar anmäla övergrepp. Kvinnor upplever också att det är de och deras agerande som blir ifrågasatt i stället för den misstänkta mannen. Myndigheter fokuserar på hur kvinnan klär sig, hur hon har agerat och om hon har varit berusad eller inte. Detta är ett förhållningssätt som utgår från mannens perspektiv och som bär vidare de strukturer som ocksåär själva orsaken till våldet. Eftersom de patriarkala strukturerna finns överallt finns de även i rättsväsendet.

Våld i enkönade parrelationer är än mer dolt än våld i relationer mellan män och kvinnor. De som utsätts för våld i en enkönad parrelation har också att övervinna dels svårigheten att tala om att man blir slagen av sin partner, dels att tala om sin sexuella läggning.

Kunskaper om sexualiserat våld och genusanalys måste öka i rättskedjan för att brottsoffer skall få ett värdigt bemötande. Vi återkommer till detta i vår motion Rättvist rättsväsende.

Stockholm den 28 september 2004

Rolf Olsson (v)

Rossana Dinamarca (v)

Mats Einarsson (v)

Siv Holma (v)

Peter Pedersen (v)

Per Rosengren (v)

Tasso Stafilidis (v)

Alice Åström (v)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Justitieutskottet

Händelser

Inlämning: 2004-10-05 Hänvisning: 2004-10-14 Bordläggning: 2004-10-14
Yrkanden (4)