Brottsoffer

Motion 1999/2000:Ju725 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v)

Brottsoffer

Att drabbas av brott är för många människor en oerhört traumatisk
upplevelse. Det kan innebära att tilliten till omgivningen förloras,
samtidigt som kontrollen över livet försvinner.

Ganska ofta har det visat sig att brottsoffret skuldbelägger sig själv initialt
för det inträffade och gör uttalanden som till exempel: "Om jag inte hade haft
så utmanande klädsel" eller "Vad var det hos mig som gjorde att just jag blev
slagen?". Trots att samspelet mellan kropp och själ är väldokumenterat är det
ofta enbart den ena halvan av den nödvändiga hjälpen som brottsoffret får.
Den fysiska överlevnaden kanske klaras medan den psykologiska
bearbetningen lämnas därhän med djupa och kanske livslånga sår.

Vad är ett brottsoffer

Det finns i dag ingen allmänt accepterad definition av vem eller vilka
som är att betrakta som brottsoffer. Begreppet brottsoffer förekommer
inte heller i lagstiftningen. Den juridiska termen för en person som
utsatts för brott är målsägande. Rättegångsbalken definierar målsägande
som den mot vilken brott har blivit begånget, som blivit förnärmad av
brottet eller som har lidit skada.

Det finns andra mycket vidare definitioner av brottsoffer och i vissa fall
kan alla människor betraktas som brottsoffer i något avseende. Hela
samhället drabbas till exempel av företags olagliga miljöhantering

Brottsoffer var länge en undanskymd grupp i samhället som fick liten
uppmärksamhet inom forskning och kriminalpolitik. Men under de senaste
30 åren har brottsofferfrågorna förts upp på den politiska dagordningen.
Forskningen om brottsoffer och dennes situation kallas den viktimologiska
forskningen (viktimologi = läran om offer).

Mycket återstår att göra och då är det viktigt med fördjupade kunskaper.
Vad har vi till exempel för kunskap när det gäller bemötande,
omhändertagande och behandling av brottsoffer?

Enligt en pionjär inom forskningen är det först när man har fått status som
tillhörande en "offergrupp" som man kan erhålla ekonomisk, medicinsk,
psykologisk eller social behandling och rehabilitering. Kvinnor som utsatts
för våldtäkt är ett exempel på en grupp som inte blev erkänd som offer förrän
de fick hjälp med opinionsbildning av kvinnorörelsen. Våld och övergrepp
mot kvinnor betraktades länge som en privat angelägenhet.

Barn som brottsoffer

Många barn och ungdomar som ringer till Barnens hjälptelefon är eller
har varit utsatta för brott. Varje år görs cirka 140 000 försök att ringa
Barnens hjälptelefon och ungefär 40 % av dessa, drygt 50 000, kommer
fram. En del av de tysta påringningarna, de avbrutna samtalen och
testsamtalen är troligtvis ett led i vissa barns sätt att prova BRIS och
försök att samla mod inför det som skall sägas.

Enligt BRIS är det vanligt att fallarbetet handlar om barn som utsatts för
brott. En del har varit utsatta för direkta brott som fysisk misshandel eller
sexuella övergrepp. Ofta är det någon närstående som begår dessa brott.

Ofta saknas det barnperspektiv i vårt samhälle, t.ex. utredningar, lagar och
definitioner. I den statliga Brottsofferutredningen från 1998 (SOU 1998:40,
Brottsoffer - Vad har gjorts? Vad bör göras?) saknas genomgående ett
barnperspektiv. Det är märkligt att man i en utredning som denna inte har
valt att behandla barn specifikt. Av utredningen framgår att man varit
medveten om att det finns vissa grupper av brottsoffer, t.ex. barn och
personer med vissa handikapp, som kan kräva särskilda överväganden och
åtgärder. Men utredningen valde att behandla brottsoffer generellt och gjorde
inga särskilda överväganden beträffande dessa grupper.

Det hela blir ännu mer besynnerligt då regeringen fastslår, i proposition
1997/98:182 angående strategi för att förverkliga FN:s konvention om barns
rättigheter, att barnperspektivet skall finnas med i alla utredningsdirektiv.
Vänsterpartiet anser att barnkonventionen redan nu ställer krav på att
barnperspektivet skall finnas med i alla utredningsdirektiv och hoppas att det
blir så i fortsättningen. Detta vill vi ge regeringen till känna.

Vissa barns hemförhållanden

Det är svårt att avgöra om barn utsätts för regelrätta brott eller ej när
förälder brister i omvårdnaden. Vanvård och psykisk misshandel som
beror på förälders missbruk, psykiska sjukdom eller annan
funktionssvaghet ligger ofta i en gråzon. Det kan vara pappan eller
mamman som dricker och inte förmår att ta hand om barnen på ett rimligt
sätt.

Att barn är indirekta offer för brott mot någon närstående, som när pappan
misshandlat eller mördat mamman, förekommer också. Mobbning i form av
hot, trakasserier och fysisk misshandel är exempel på direkta brott som barn
utsätts för. Här är förövarna ofta andra barn.

En dansk undersökning har visat att av 35 familjer där modern
misshandlades blev nästan hälften av alla barnen också misshandlade av
fadern. I studien "Att växa upp i våldets närhet" visar Katarina Weinehall ett
ännu starkare samband mellan att vara vittne till och offer för samma våld.
Barn som misshandlas i hem där även modern blir utsatt för misshandel kan
ytterst sällan räkna med att få något skydd av mamman. Detta till följd av att
hon för det mesta är innesluten i sin egen fruktan för den misshandlande
maken. Barnen lämnas helt ensamma i sina hopplösa försök att hantera de
känslor av ångest och skuld som följer av handgripligt våld. Våldet görs till
en familjehemlighet som barnet måste acceptera, och det innebär att barnet
till följd av sin lojalitet inte kan prata med någon om allt det hemska som
försiggår i hemmet. Barnets känsla av otillräcklighet och av att vara värdelös
växer sig starkare.

Barn som utsätts för sexuella övergrepp

Ett barn som blir utsatt för sexuella övergrepp tvingas göra smärtsamma
växlingar mellan att vara det barn det är, till att bli en "vuxen"
sexualpartner till förövaren. Genom övergreppen berövas barnet sin
integritet och sitt egenvärde och görs till en del av den vuxnes sexualitet,
vilket barnet varken är fysiskt eller psykiskt moget för. Barnet förstår
inte det som sker och kan därför inte värja sig mot det. Om det är barnets
förälder som förgriper sig på barnet så innebär det att samma person som
barnet är hänvisad till för att få tröst, skydd och stöd också är den som i
andra sammanhang skadar, skrämmer och plågar.

Forskning och kunskaper om dessa övergrepp visar att många barn på ett
eller annat sätt hotas till tystnad. Förövaren uppträder ofta, efter själva
övergreppen, som om de aldrig har existerat. Barnen drabbas då av en känsla
av overklighet som de är utlämnade åt sig själva att hantera. Barnen har
oerhört svårt för att berätta om övergreppen. Rädslan att inte bli trodd är
stark och tyvärr är det många barn som möts av misstro när de berättar om de
sexuella övergreppen, särskilt om förövaren finns inom familjen. Barnet vet
att ett avslöjande kan innebära att familjen riskerar att splittras, och
familjen
är livsnödvändig för alla barn. Rädslan för repressalier i samband med ett
avslöjande är också stor. Vanliga hot är att förövaren skall ta livet av sig
eller
döda hela familjen utom barnet, som då för alltid kommer att vara ensamt
och övergiven. Andra sätt är att förövaren köper barnet genom gåvor och
presenter och barnet dras snabbt in i tysta överenskommelser.

Modern amerikansk forskning visar att barn som varit utsatta för sexuella
övergrepp löper tre gånger så stor risk att som vuxen utveckla
alkoholmissbruk. Det är också väl dokumenterat att de flesta prostituerade
har blivit utsatta för sexuella övergrepp som barn.

I handläggningen av ärenden som rör misstanke om sexuella övergrepp
mot barn vill vi särskilt framhålla de utsatta barnens omedelbara behov av
skydd, stöd och psykoterapeutisk hjälp. Många gånger går det alldeles för
lång tid mellan anmälan och utredning och barnets rättigheter får stå tillbaka.
I spänningsfältet mellan barnets behov och kravet på rättssäkerhet behöver
utredningsregler och handläggningsrutiner anpassas så att barnets behov av
skydd, stöd och bearbetning inte äventyras.

Samarbetet mellan polisen, socialtjänsten, barnpsykiatrin, skolan samt
frivilligorganisationer, som brottsofferjourerna och BRIS, behöver utvecklas.
Det behövs mer utbildning för personer inom rättsväsendet i frågor rörande
barns behov och rättigheter. I likhet med Rädda Barnen anser Vänsterpartiet
att det behövs ett tydligare barnperspektiv i det rättsliga förfarandet. En
förutsättning för detta är att utbildning, fortbildning och information
avseende FN:s konvention om barnets rättigheter ges till personal inom
rättsväsendet. Utbildningsinsatser om barnets behov och rättigheter bör riktas
både till dem som utbildar sig till t.ex. poliser eller jurister och till de
redan
yrkesverksamma.

Vid det rättsliga förfarandet är det viktigt att det görs en individuell
bedömning av vad som är bäst för just detta barn. Ett exempel på detta är att
bedömningen huruvida barnet har behov av särskild företrädare,
målsägandebiträde, stödperson, vittnesbiträde och/eller socialtjänst måste
göras i varje enskilt fall och inte endast med utgångspunkt från vem som är
misstänkt förövare. Detta vill vi ge regeringen till känna.

Ökning av brottsoffer bland unga

Varje år anmäls över en miljon brott i Sverige. Många av dessa leder inte
till några allvarliga konsekvenser i form av fysisk skada eller betydande
ekonomisk förlust för den drabbade. Men många som drabbas upplever
ett starkt obehag och uppvisar i vissa fall kraftiga psykiska reaktioner
efter att de blivit utsatta för brott. Ett brott som för omvärlden syns
bagatellartat är en högst påtaglig verklighet för den drabbade.

Många unga råkar i dag ut för rån. Stölder av mobiltelefoner, kontanter
m.m. är vanligt. Hot med kniv är också vanligt förekommande inom
gängbildningen. Det är bara några få som vågar anmäla till polisen p.g.a.
rädsla för repressalier . Dessa söker sig knappast till brottsofferjourerna. Det
finns i dag mycket lite stöd och hjälp för de drabbade. Köerna till barn- och
ungdomspsykiatrin är mycket långa, vilket gör att det är svårt att få hjälp
därifrån. Nedskärningarna i skolorna har ofta betytt att skolpsykologer,
elevassistenter och liknande försvunnit. Att det skett en ökning av brottsoffer
bland unga bör därför uppmärksammas av regeringen.

Mobbning

Under de senaste åren har mobbningen uppmärksammats allt mer, såväl i
samhällsdebatten som inom skolans värld. Det har också lett till ökade
insatser både i kommuner och i skolan. Detta till trots ligger mobbningen
kvar på samma höga nivå som i början på 80-talet. Cirka 100 000 barn
och ungdomar utsätts för mobbning varje år. Mobbning är inte bara ett
problem för skolan utan en angelägenhet för hela samhället, och
omfattningen gör att det måste ses som ett samhällsproblem. Ett problem
som endast nyligen börjat uppmärksammas är vuxenmobbning och då
främst på arbetet. Det kan gälla en chef som mobbar en viss anställd eller
ett arbetslag i sin helhet som fryser ute en viss person. Maktmissbruk och
sexuella trakasserier är andra former av mobbning som måste bemötas.
Insatserna måste utgå från ett helhetsperspektiv med hög medvetenhet
om de bakomliggande orsakerna. Ofta är mobbning en konsekvens av
utdragna konflikter p.g.a. dåliga relationer och bristande kommunikation.
Öppna kränkningar avslöjar att något har gått snett, men problemen
bottnar ofta i brister i den sociala miljön.

Under senare år har kopplingen mellan mobbning och grövre våld och
brottslighet uppmärksammats allt mer. Mobbning har gradvis utvecklats till
att innefatta grövre våldshandlingar. En kartläggning av våld bland
ungdomar i en mellanstor svensk stad visar att över hälften (52 %) av
åttondeklassarna som upprepade gånger mobbat andra i skolan också har
attackerat, sparkat och/eller hotat andra i gatumiljön. Det finns därför en klar
anledning att varna för ett samband mellan mobbning och annat våld.
Mobbning i såväl skolan som i arbetslivet leder dessutom allt oftare till så
drastiska konsekvenser för den enskilde som självmord.

Ungdomars uppfattning är att skolpersonal som inte agerar mot mobbning
är indirekt delaktiga och medansvariga. De efterlyser handling och
engagemang, inte bara mot mobbningen som sådan utan i elevernas
livssituation över huvud taget. Det personliga engagemanget hos
skolpersonalen har en avgörande betydelse för skolans totala insatser mot
mobbning. I takt med att ekonomin blir bättre är det också viktigt att riksdag
och regering ger kommunerna mer ekonomiskt stöd för att stimulera till
ökade fortbildningsinsatser om mobbning och hur man kan arbeta
förebyggande mot mobbning. Erfarenheter från olika kommunala projekt
visar att särskilda stimulansmedel ofta fungerar som igångsättare för lokala
initiativ. Vi anser därför att regeringen bör uppmärksamma detta problem
ytterligare.

Brottsoffer bör slippa betala rättegång

En ung kvinna knivhuggs. Hon tilldöms skadestånd. Gärningsmannen
överklagar med följd att skadeståndet sänks och kvinnan blir skyldig att
betala gärningsmannens rättegångskostnader. Detta hände sommaren
1999 i Sverige. Många ur allmänheten upprördes och det med rätta.
Gärningsmannen överklagade inte skuldfrågan men däremot
skadeståndets storlek. Tingsrättens dom stod sig i hovrätten, men Högsta
domstolen sänkte ersättningen. Resultatet innebär att kvinnan (offret) blir
skyldig knivmannen (brottslingen) pengar.

Detta fall är inget undantag, det är ett regelfall som följer av
rättegångsbalkens regler om rättegångskostnader. För det allmänna
rättsmedvetandet ter det sig stötande att offer för misshandel, eller annat
brott mot person, i situationer som den ovan beskrivna blir skyldiga att betala
rättegångskostnader. Reglerna som innebär att offer för misshandel och
liknande brott mot person kan bli återbetalningsskyldiga då skadeståndets
storlek sänks i överrätten bör ses över. Detta vill vi ge regeringen till känna.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att ett barnperspektiv verkligen beaktas
i statens samtliga utredningar,1

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att barns hem utgör riskmiljö vad beträffar att
barnet utsätts för brott, 1

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det fortsatta utbildningsbehovet inom området
sexuella övergrepp mot barn samt vikten av en individuell bedömning
av på vilket sätt barnet har behov av stöd i rättsprocessen i varje
enskilt fall,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökningen av unga brottsoffer,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att ytterligare uppmärksamma
mobbning som ett viktigt problemområde, 2

6. att riksdagen begär att regeringen utreder vad i motionen anförts
om brottsoffer och rättegångskostnader.

Stockholm den 2 oktober 1999

Sven-Erik Sjöstrand (v)

Ingrid Burman (v)

Ulla Hoffmann (v)

Lena Olsson (v)

Rolf Olsson (v)

Yvonne Oscarsson (v)

Claes Stockhaus (v)

Carlinge Wisberg (v)

Alice Åström (v)

1 Yrkandena 1 och 2 hänvisade till SoU.

2 Yrkande 5 hänvisat till UbU.