Barns rätt

Motion 2003/04:L319 av Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp)

av Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp)

Innehållsförteckning

Innehållsförteckning 1

Förslag till riksdagsbeslut 2

Inledning 3

Barn ska höras 3

Särskilt biträde för barnet 4

Barnkompetensen i rättsväsendet 4

Behov av familjedomstolar 5

Umgänge mot barnets vilja 5

Förtroende kontra anmälningsskyldighet 6

Föräldrars samtycke 7

Talerätt 7

Adoption 7

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i föräldrabalken i enlighet med vad som anförs i motionen.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barns rätt att komma till tals.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att barn skall få rätt till offentligt biträde i mål som rör vårdnad, boende och umgänge.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om krav på särskild kompetens för offentligt biträde till barn.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förbättra barnkompetensen inom rättsväsendet.1

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om familjedomstol. 1

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barns egen rätt att kunna säga nej till umgänge vid varje tillfälle.

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barns rätt att säga nej till umgänge, vid behov via offentligt biträde.

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om anmälningsplikt och förtroende.2

  10. Riksdagen begär att regeringen lägger fram tilläggsdirektiv till utredningen Vårdnad, boende och umgänge angående föräldrars samtycke.

  11. Riksdagen begär att regeringen lägger fram tilläggsdirektiv till utredningen Vårdnad, boende och umgänge angående barns talerätt.

  12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om föräldrars skyldighet att informera barnen om att de är adopterade.

  13. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till sådan ändring i lagstiftningen att barn i adoptionsprocessen får rätt till information som kan antas vara av betydelse för barnet.

  14. Riksdagen begär att regeringen ålägger socialnämnden en skyldighet att redovisa för rätten att information lämnats till barnet och att barnet har fått komma till tals.

  15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av kulturkompetens på socialförvaltningarna.2

  16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening om att familjer med adopterade barn skall få möjlighet till extra samtalsstöd om behovet finns.2

1 Yrkandena 5 och 6 hänvisade till JuU.

2 Yrkandena 9, 15 och 16 hänvisade till SoU.

Inledning

Det talas ofta om att se till barns bästa och om att ha ett barnperspektiv i olika sammanhang. Men om man betraktar det svenska samhället ur ett barnperspektiv kan ingen påstå att samhället är särskilt bra uppbyggt även om Sverige har kommit långt internationellt sett. Det är de vuxnas behov som har prioriterats. Barn har en stor förmåga att uttrycka sin vilja om vi bara gav oss tid att lyssna på dem. Detta gäller både beslutsfattare och föräldrar. Om vi inte lyssnar kan vi inte skapa ett barnvänligt samhälle. Och för att det ska bli verklighet måste barns rättigheter även lagmässigt stärkas. Tyvärr får barns rätt i allmänhet stå i bakvattnet för de vuxna och deras rättigheter. Detta trots att barn är beroende och endast har få av de handlingsmöjligheter som vuxna har. Inte minst i rättsprocesser är barn utsatta och ses mer som bihang till de vuxna. Där finns det klara risker att det är de vuxnas behov som styr besluten eftersom de anses veta vad som är bäst för sina barn. Man kan inte generellt säga att alla föräldrar agerar utifrån vad som är bäst för barnet, särskilt inte i vårdnadsprocesser. Miljöpartiet de gröna anser att vi på flera områden kan bli betydligt bättre på att lyfta fram barns egna röster och stärka deras rätt.

Barn ska höras

1995 infördes i föräldrabalken en regel som syftar till att garantera barnets rätt att komma till tals i frågor som rör det. I kap 2 b § FB 6 står:

Vid frågor som rör vårdnad, boende och umgänge skall hänsyn tas till barnets vilja med beaktande av barnet ålder och mognad.

I den engelska versionen används ordet views istället, vilket kan översättas med åsikt. Det skulle underlätta, tror vi, om det i föräldrabalken ändrades från vilja till åsikt. Det kan vara svårt för barn att formulera en vilja, d.v.s. en bestämd uppfattning i dessa ärenden, men barn kan formulera åsikter om hur de vill ha det utan att ta ställning för eller emot mamma respektive pappa. Det är förmågan att formulera åsikter som ska tas med i bedömningen. Dessa åsikter ska tydligt framgå i underlaget av fallet.

Men även om tanken är att barn ska komma till tals så är det inte så. Mestadels kommer inte barn till tals och deras åsikter redovisas inte heller, varken i domskälen hos överrätterna eller hos socialtjänsterna och inte heller i Migrationsverkets asylutredningar. Vi menar att även små barn ska höras och deras åsikter ska också tydligt framkomma. Detta måste å det snaraste förbättras i domstolarna och hos socialtjänsten.

Särskilt biträde för barnet

Miljöpartiet anser att barn ska ha rätt till eget biträde i rättsliga sammanhang som rör barnet. Det kan gälla vem av föräldrarna som ska få vårdnaden om barnet, var barnet ska bo, eller hur umgänget ska se ut men också om barnet bevittnat familjerelaterat våld. I dessa situationer är föräldrarna ofta så upptagna av sin egen tvist att de har svårt att klart se barnets behov. De tror ofta att de gör det, men lägger allt som oftast in sina egna behov i tolkningen. Inte sällan är situationen infekterad när ett mål väl kommit till domstol och föräldrarna är i kris. Hur man då lyssnar på barnet, eller tolkar vad det säger, kan bli fel.

I själva verket lyssnar man inte särskilt mycket på barnen. Eller så känner sig barnen så klämda i situationen mellan föräldrarna att de inte vågar uttrycka sin åsikt. Det finns också situationer där den ena föräldern för över sin egen version till barnet, så att barnet ej kan uttrycka sin egen åsikt. Det finns också situationer av misshandel, där t.ex. kvinnan utsatts för misshandel av mannen, eller där barnet själv utsatts för misshandel eller andra övergrepp där barnet känner stor rädsla och inte vågar uttrycka sin vilja.

Vi anser därför att barn ska ha rätt till eget offentligt biträde i mål som rör vårdnad, boende och umgänge. Ett sådant system finns redan när det gäller LVU, lagen om vård av unga, och fungerar ofta väl. Hur det fungerar är huvudsakligen beroende av hur biträdet ser sitt uppdrag. Vi anser att det bör finnas särskilda krav på kompetensen hos de som tar detta uppdrag. Särskild kompetens behövs när det gäller barns rättigheter och kompetens som gör honom eller henne lämplig att samtala med barn och skapa förtroende. För att företräda barn krävs kunskap om hur man lyssnar, frågar för att så långt det går förstå deras belägenhet – att kunna skapa förtroende, kunna informera barnet så att det förstår det som det behöver förstå.

I promemorian Ds 2002:13 föreslås att barn ska ha rätt till ett särskilt biträde i särskilt konfliktfyllda mål om vårdnad, boende och umgänge. Då det kommer att vara svårt att avgöra huruvida ärendet eller målet är särskilt konfliktfyllt bör denna rättighet gälla alla barn. Vi ser också att barnets biträde endast ska företräda barnet och se till barnets behov, inte medla mellan föräldrarna eller dylikt.

Barnkompetensen i rättsväsendet

Alltför ofta får vi signaler om att barnkunskapen inom rättväsendet är för dålig. Till exempel saknas det på många domstolar metoder för att höra barn, möjligheter att videoinspela samtal och definitivt utanför domstolens lokaler även samtalsrum anpassade för barn.

Barns berättande tar tid och kräver mycket tålamod av den som lyssnar. Barn läser av vad den vuxna orkar höra och om de har tid och förmåga att lyssna. Historien kanske ändras men kärnan är fortfarande sann. Att få barn att våga berätta är en långsam process som kräver stor kunskap i barnpsykologi.

Men vissa domstolar har tagit denna uppgift på allvar och vidareutbildat berörd personal för att få bättre barnkunskap. Dessa domstolar där inblandade är mer insatta dömer mycket mer initierat än dem som saknar den kunskapen. Barn ska inte behöva skatta sig lyckliga för att ha ”turen” att målet handhas av en domstol där man har större kunskap. Alla barn ska ha den turen.

Behov av familjedomstolar

De som arbetar med misshandlade kvinnor och deras barn vittnar om att vissa advokater förstår problematiken, andra inte alls. De beskriver också en stor skillnad i hur polisen jobbar respektive socialtjänsten om man är insatt i problematiken. Särskilda familjevåldsenheter inom polisen, med gemensamma utbildningsinsatser har på ett storartat sätt underlättat arbetet. Särskilda likartade satsningar behövs även hos socialtjänsten.

Ett ytterligare grepp skulle vara att inrätta familjedomstolar med specifika kunskaper inom familjeärenden. Utbildningar och ökad erfarenhet skulle öka kompetensen så att barn i fortsättningen slipper ta konsekvensen av ett rättssystem som inte tycks förstå hur förfärligt livet för vissa barn kan vara.

Umgänge mot barnets vilja

Det är oacceptabelt att barn ska behöva ha umgänge med en förälder som de är rädda för och mot sin vilja. Det är inte heller ovanligt att t ex en kvinna som blivit misshandlad av den man hon har barn tillsammans med, även blir det efter separationen vid överlämning eller mottagandet för umgänge. Barnet lever därmed kvar i skräck och förtvivlan, trots separationen, och för en del av barnen blir det en upprepning av traumatiska tillfällen som gör det svårt för dem att bearbeta och tillfriskna.

Ett barn har helt enkelt inte möjligheten att säga: Nej, jag vill inte till pappa/mamma om rätten har dömt till umgänge, och den ena parten hävdar denna rätt. Om den förälder som barnet bor hos skulle bestämma sig för att låta bli att lämna ut barnet eftersom barnet inte alls vill, eller verkar må riktigt dåligt, blir det vårdnadssabotage. I dessa fall kan rätten se allvarligt på att föräldern förhindrat umgänge, och det kan ligga den föräldern i fatet vid en eventuell kommande process. Det är inte ovanligt att vite behöver betalas ut.

Barnet bör ha rätt att säga nej till umgänge så snart det kan uttrycka sin åsikt om detta, särskilt när det finns misstanke om misshandel, grova kränkningar eller övergrepp.

Om ett offentligt biträde finns utsett särskilt för barnet kan det vända sig till biträdet i dessa fall. Det kan också hända att barnet har särskilda krav, t.ex. att någon annan i så fall måste vara med i umgänget eller bara inte pappa samtidigt ska träffa mamma etc. Detta måste respekteras och måste kunna göras flexibelt i situationen och inte avvaktas tills en ny rättslig process är avslutad. Barns värld är här och nu och behovet av trygghet ligger i nuet inte i en eventuell framtid. Självklart ska man alltid försöka ha en trygg regelbundenhet i umgänget, men många gånger sker umgänge utifrån när föräldern kan, vill och har lust och där barnen måste ställa upp på det. Det är inte att se till barns behov. Lika väl som barnet kan säga nej till umgänge måste det kunna ringa och vilja träffa den andra föräldern vid annan tidpunkt.

Förtroende kontra anmälningsskyldighet

Att inte ha det bra hemma – för att en förälder är full ibland, är konstig på något vis eller för att någon därhemma tar på dess kropp på ett kränkande vis – gör att livet blir svårt för barnet. Ofta skäms barnet, tror att det kanske är dess eget fel och känner sig ensamt i världen. Ofta vågar man inte berätta för kamrater, och vill inte att någon ska följa med hem. På så sätt kan ensamheten bli ännu större. Många barn berättar inte alls, kanske ger de några ledtrådar till någon som man nogsamt har valt ut. Någon som verkar snäll och som verkar orka lyssna. Kanske väljer hon/han skolsköterskan. Och kanske är det så att man vågar berätta om allt det hemska.

Detta är barnets bild och barnets rädsla. I andra änden finns den lagstiftning i socialtjänstlagen, som nu för att vara extra tydlig är införd i skollagen. SoL 14 kap 1 §:

Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd bör anmäla detta till nämnden. Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Myndigheter, befattningshavare och yrkesverksamma som anges i andra stycket är skyldiga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning av ett barns behov av skydd.

Men i detta uppstår en konflikt. Hur ska det vara möjligt att hantera barnets förtroende i detta läge? Personen som får ett förtroende, ska bryta förtroendet. Om barnet känner sig förrått när hon/han just givit det kanske viktigaste förtroendet någonsin finns risken att en stor skada skett. Därför bör det föras in ett tillägg både i socialtjänstlagen och i skollagen om att förtroenden från barn i dessa lägen bör hanteras med största aktsamhet så att inte barnet i förlängningen skadas än mer. Och det kan till och med vara så att kontakter inte ska tas innan barnet medgivit det i de fall ens kännedom grundar sig i ett förtroende från barnet. Samtidigt måste det ske med en avvägning om det finns allvarliga risker att barnet råkar riktigt illa ut.

Föräldrars samtycke

När föräldrarna har gemensam vårdnad har bägge föräldrarna lika stor rätt och skyldighet att fatta beslut som rör barnet, oavsett om föräldrarna lever ihop eller inte. Men denna rätt innebär samtidigt att båda föräldrarna ska ge sitt samtycke och om den ena inte samtycker kan den föräldern förhindra en åtgärd som rör barnet och därmed vara till skada för barnet. Föräldrarnas rätt att få bestämma kan därmed gå ut över barnets bästa. Dessutom kan föräldrar som inte lever tillsammans ha större svårigheter att samarbeta. En situation som till exempel inte bör kräva båda föräldrarnas samtycke är om barnet är i behov av psykiatrisk vård eller behandling. Detta kan ske efter exempelvis misshandel eller övergrepp. Genom att den ena föräldrarna motsätter sig och därmed inte ger sitt samtycke till vården eller behandlingen förhindras barnet den hjälp de kan behöva.

Vid psykiatrisk vård eller behandling ska inte båda föräldrarnas samtycke krävas. Detta bör tilläggas i utredningen Vårdnad, boende och umgänge.

Talerätt

Redan i slutet av 1980-talet föreslog en utredning en rättighet om barnets rätt att föra fram sina åsikter i samband med tvister rörande vårdnad, boende och umgänge. Men riksdagen antog då inte förslaget.

Barnombudsmannen driver frågan att talerätt för barn bör utredas. De menar att utredningen bör innefatta frågan om barns initiativrätt, argumentationsrätt och klagorätt.

I kommittédirektiven framgår: ”Kommittén skall överväga om en talerätt för närstående likväl bör införas och, i så fall, ange vilka förutsättningar som bör gälla för detta.” Miljöpartiet anser att det i den utredning av vårdnadsreformen som nu pågår bör tilläggas att utreda även barns egna talerätt.

Adoption

Alla människor har rätt att veta vem man är och i så hög grad som mognaden tillåter delta i adoptionsprocessen. Miljöpartiet menar även att det bör finnas en skyldighet för adoptivföräldrar att upplysa barnet om dess ursprung. Även små barn behöver få veta varifrån de egentligen kommer, men självklart måste detta samtal företas utifrån barnets mognad men inte heller dröja allt för många år. Att som vuxen få veta att ens föräldrar inte är ens biologiska föräldrar är mycket svårt och skapar dels en känsla av svek, dels en förtroende- och identitetskris. Att inte få veta kan också innebära att barnet som vuxet kan ha felaktig uppfattning om anlag för ärftliga sjukdomar etc.

Barn i adoptionsprocessen som är så pass stora att de förstår vad som händer, vilket är vid en ganska så låg ålder, ska ha rätt att få information som kan antas vara av betydelse för barnet. Domstolen är i alla adoptionsärenden skyldig att inhämta yttrande från socialnämnden om barnet inte fyllt 18 år. Socialnämnden ska om det inte är olämpligt söka klarlägga barnets inställning och i yttrandet redovisa den för rätten.

För att ytterligare stärka barnets rätt anser vi att socialnämnden ska åläggas en skyldighet att redovisa för rätten att information har lämnats till barnet så att barnets åsikt klart och tydligt framkommer.

För att stötta familjer med barn som är adopterade från utlandet är det viktigt att socialförvaltningarna har personer med kulturkompetens då man, särskilt när äldre barn är inblandade, riskerar att kulturkrockar uppstår. Familjer med adopterade barn bör få möjlighet till extra samtalsstöd om så behövs. Undersökningar har visat att adopterade barn riskerar att må sämre. Därför menar vi att dessa familjer ska erbjudas samtalsstöd och inte bara den första tiden efter att barnet anlänt utan även under tonårstiden.

Stockholm den 7 oktober 2003

Kerstin-Maria Stalin (mp)

Ingegerd Saarinen (mp)

Mikaela Valtersson (mp)

Lotta N Hedström (mp)

Lars Ångström (mp)

Ulf Holm (mp)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Lagutskottet

Händelser

Inlämning: 2003-10-07 Hänvisning: 2003-10-15 Bordläggning: 2003-10-15

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (16)