Barnkonventionen

Motion 2003/04:So337 av Gustav Fridolin m.fl. (mp)

Ärendet är avslutat

Motionskategori
Fristående motion
Tilldelat
Socialutskottet

Händelser

Inlämning
2003-10-07
Hänvisning
2003-10-15
Bordläggning
2003-10-15

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att göra FN:s barnkonvention till svensk lag.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om utträde ur FN:s barnkonvention.

Motivering

Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.

Ovan citerade stycke utgör hörnstenen i den av Sverige underskrivna och ratificerade FN:s barnkonvention.

Ändå kan man alltför lätt konstatera att Sverige inte vid alla åtgärder som rör barn sätter barns främsta i första rummet. Vare sig stat, landsting, kommun eller de myndigheter som handhar landets migrationspolitik sätter alltid barns bästa i främsta rummet. Varje vecka möts vi av rapporter från massmedia om myndigheters övergrepp mot barn, som är klara brott mot barnkonventionen. Allra tydligast är detta i behandlingen av flyktingbarn som inte själva kan tala för sin sak eftersom de inte behärskar det svenska språket och sällan kan få hjälp av någon närstående vuxen person.

Två tämligen aktuella och uppmärksammade fall är dels det med en ettårig pojke, vilken som nyfödd placerades i ett fosterhem på grund av att modern inte kunde ta hand om honom till följd av svåra psykiska problem. Trots detta beslöt Utlänningsnämnden avvisa såväl modern som barnet till Syrien. Hur en psykiskt sjuk mor, som nu också hotas av avvisning, plötsligt ska kunna ta hand om sitt barn övergår nog allas förstånd. Dels har vi fallet med den svårt synskadade bosniska flickan Nadina Imamovic. Nadinas svåra och ovanliga ögonsjukdom kunde vårdas och förbättras i Sverige, något som konstaterades av såväl flera framstående ögonforskare som Socialstyrelsen. I Bosnien fanns ingen sådan hjälp att tillgå. Ändå valde Utlänningsnämnden att upprepade gånger avslå asylansökan. Vid ett seminarium i riksdagen om barn utan uppehållstillstånd den 24 september 2003 redovisade Svenska Barnläkarföreningen och Rädda Barnen ett flertal andra fall. Små barn som tecknade sig själv hängandes i snaror utifrån träd, barn som blivit våldtagna av soldater, barn som sett sin mor bli våldtagen, barn som varje natt plågades av mardrömmar utvisas ändå till de länder som allra mest gäckar deras skrämmande fantasier. Det är mycket svårt att hävda att detta skulle vara förenligt med ”barnets bästa”.

1993 valde riksdagen att förse utlänningslagen med en portalparagraf utifrån barnkonventionen. Man stadgade att ”i fall som rör barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver”. Portalparagrafen har dock blivit fullständigt tandlös. Regelmässigt hänvisar utlännings­myndigheterna till att vikten av en reglerad invandring väger tyngre än portalparagrafen. En annan internationell konvention, Dublinkonventionen, som slår fast att en flykting ska återsändas till första asylland istället för att få sitt ärende behandlat i Sverige, väger också i varje läge tyngre än barnkonventionen och utlänningslagens portalparagraf. Då inte FN:s barnkonvention är lag i Sverige kan heller inget hända om man bryter mot den.

Den 4 juli 2003 krävde tre professorer, Bengt-Erik Andersson, Tor Lindberg och Rolf Zetterström, ändring av dagens situation. På Aftonbladet Debatt skrev man under rubriken Barnkonventionen borde bli svensk lag bland annat följande:

Världens barn är också världens, och Sveriges, framtid. Är det några som skall skyddas mot övergrepp, subjektiva tolkningar av konventioner med mera så är det våra – världens – barn. Vi har en moralisk skyldighet att gå före och visa vägen för de nationer som har svårt att förverkliga barnkonventionen på grund av brist på ekonomiska och andra resurser. För att kunna göra detta måste vi dock ta ett stort steg framåt och låta barnkonventionen ingå i den svenska lagstiftningen. Först när konventionens olika paragrafer får status av allmän svensk lag, kan vi beivra myndigheters brott mot desamma. De som hävdar att svensk lag till den grad är barnanpassad att det är onödigt att göra sådana förändringar bör lära sig att så inte är fallet. De som påstår att barns rättigheter riskerar att försämras om barnkonventionen får status av svensk lag har helt missförstått förhållandena. I paragraf 41 i barnkonventionen stadgas nämligen att:”Ingenting i denna konvention skall inverka på bestämmelser som går längre vad gäller att förverkliga barnets rättigheter och som kan finnas i (a) en konventionsstats lagstiftning; eller (b) för den staten gällande internationell rätt.”

Det finns således ingen risk att en försämring av rättsläget i Sverige skall behöva inträffa. Belgien och Finland har redan lagstadgat i barnkonventionens anda. Låt oss följa deras exempel. En sådan svensk markering skulle både inför EU:s medlemsländer och inför världen i övrigt visa att också Sverige prioriterar barns behov och intressen. Vi skulle ytterligare kunna markera detta genom att i lagtexten ange att i de fall då barn­konventionen konkurrerar med andra lagtexter och/eller konventioner skall barn­konventionens anda gälla, såvida detta innebär den bästa lösningen för aktuella barn.  

Migrationsminister Jan O Karlsson menade i en frågestund i riksdagen då barn­konventionen lyftes utifrån situationen för Nadina Imamovic att barnkonventionen är ett rättesnöre, ett mål att arbeta mot, snarare än en uppsättning regler. Karlsson har då helt missuppfattat Förenta nationernas syfte med att upprätta barnkonventionen. Punkterna i konventionen bär uppmaningen ”skall” och inte ”bör” av en anledning. Konventionen föreskriver en minsta gemensamma nämnare för hur barn skall behandlas av konventionsstaterna. Att gömma sig bakom andra länders tillkortakommanden räcker inte för ett land som vill framställa sig som ett moraliskt föredöme. Barnkonventionen bör därför göras till svensk lag. Om så inte görs och brotten mot konventionen fortsätter, från svenska myndigheter i allmänhet och migrationsmyndigheterna i synnerhet, bör Sverige lämna barnkonventionen. Att för syns skull stå kvar som undertecknare av en konvention som man inte följer är nedbrytande för det allmänna rättsmedvetandet och för alla de som sätter sin tilltro till Sverige som ett land som handlar moraliskt.

Stockholm den 2 oktober 2003

Gustav Fridolin (mp)

Yvonne Ruwaida (mp)

Mona Jönsson (mp)

Kerstin-Maria Stalin (mp)

Helena Hillar Rosenqvist (mp)

Ulf Holm (mp)


Yrkanden (2)

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att göra FN:s barnkonvention till svensk lag.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag
  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om utträde ur FN:s barnkonvention.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    Avslag

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.