Motion till riksdagen
1997/98:A256
av Birger Schlaug m.fl. (mp)

Arbetstidsförkortning


Innehåll

1 Dela på jobben – lev mer 

1.1 Ökad livskvalitet 

1.2 Arbetslösheten försvinner inte av sig själv 

1.3 Oförlåtlig passivitet 

1.4 Politiska signaler eller vars och ens ensak? 

2 Ekonomiska förutsättningar 

2.1 Utgångsläge 

2.2 Produktivitetsförbättring 

2.3 Ersättning av arbetskraft 

2.4 Ekonomiskt balanserad förkortning 

3 Genomförande 

3.1 Ändringar i arbetstidslagen 

3.2 Kontrakt om arbetstiden 

4 Hemställan 

1 Dela på jobben – lev mer

Det finns, enligt Miljöpartiets mening, flera skäl att idag driva förkortad arbetstid som ett prioriterat politiskt krav. Detta skulle ge både en förbättrad livskvalitet, ökad jämställdhet, minskad arbetslöshet och minskade klyftor med totalt sett en bättre ekonomisk balans.

1.1  Ökad livskvalitet

De försök som gjorts med förkortad arbetstid har, enligt gjorda uppföljningar, i de allra flesta fall upplevts mycket positivt av de inblandade. Så anger t.ex. etnologen Marianne Skanse, som studerat projekt med kortare arbetstid i Kiruna och Stockholm, att kvinnor som fått kortare arbetsdag blivit gladare och mer tillfredsställda både på jobbet och hemma. Man får mer tid för reflektion, eftertanke, kultur, m.m. Det blir också mindre förslitningsskador. Den kortare arbetsdagen befrämjar också jämställdheten då den gör det möjligt för pappor att tillbringa mer tid med sina barn. ”Vi ser nu vilka samhälls­problem de ’frånvarande’ fäderna orsakar!”

Fil. dr Birgitta Olsson hävdar i en delrapport från ett försök med arbetstidsförkortning i Stockholms stad att personalen mår bättre samt att servicen till barnen och de gamla blivit bättre. Troligen minskar också sjukfrånvaron. Arbetstidsförkortningen har också varit positiv för de anställdas privatliv. De anställda ägnade i genomsnitt ytterligare 3,4 timmar i veckan åt sina barn, när de fick kortare arbetstid. Dessutom gick 2,4 timmar mer åt till egenvård, alltså att vila, motionera eller klippa sig. Kvinnorna ökade sin tid med barnen mer än vad männen gjorde, medan männen å andra sidan ökade sin tid i hushållsarbetet mer än kvinnorna.

1.2 Arbetslösheten försvinner inte av sig själv

I början av 1997 var enligt Statistiska centralbyrån 13,2 procent av arbetskraften öppet arbetslösa eller i konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det motsvarar 564.000 personer. Men detta var bara ”toppen på isberget”. Därutöver var 182.000 personer latent arbetssökande. Av dessa var hälften heltidsstuderande som sökt arbete och den andra hälften personer som ville och kunde arbeta men inte funnit det mödan värt att anmäla sig som arbetssökande. 343.000 personer var undersysselsatta, det vill säga att de av arbetsmarknadsskäl arbetade mindre än de önskat. Arbetsmarknadsskäl har också ofta varit en viktig eller bidragande orsak till förtidspensionering eller sjukbidrag. Totalt var 400.000 personer förtidspensionerade eller hade sjukbidrag i december 1996. Sammanlagt är den totala arbetslösheten när man tar hänsyn till dessa kategorier snarare över än under 20 procent.

Det finns ingen enskild åtgärd som ensam kommer till rätta med arbetslösheten. I den politiska debatten framförs många förslag som ökad satsning på näringspolitik, utbildning, m.m. som Miljöpartiet delar. Den dominerande tron hos såväl regeringen som den borgerliga oppositionen verkar dock vara att arbetslösheten är något som kan försvinna om vi bara får en tillräckligt hög ekonomisk tillväxt i landet. Miljöpartiet delar inte den optimismen. Även under år med hög tillväxt, t.ex. 1995, minskade arbets­lösheten bara marginellt. Under 1996 ökade den åter. Till yttermera visso minskade också den totala sysselsättningen kraftigt, med nära 90.000 mellan januari 1996 och januari 1997. Ekonomisk tillväxt leder, på grund av den tekniska utvecklingen, inte längre automatiskt till fler jobb.

Regeringens förhoppning är nu åter att en prognosticerad snabb tillväxt de närmaste åren skall leda till att den öppna arbetslösheten sjunker till 4,5 procent år 2000. Få bedömare delar dock den optimismen. Ovannämnda siffror, som även tar med den dolda arbetslösheten, visar med stor tydlighet att problemet är mycket större än vad som bara visas i siffrorna över den öppna arbetslösheten.

Utöver sådana åtgärder som de flesta partier är överens om för att minska arbets­lösheten vill Miljöpartiet därför också satsa betydligt mer på ökade investeringar för en ekologisk omställning av Sverige, på en skatteväxling med högre skatter på energi och lägre på mänskligt arbete samt på en rejäl arbetstidsförkortning.

1.3 Oförlåtlig passivitet

Det är förvånande att regeringen är så passiv i arbetstidsfrågan, trots ett stort inre tryck från delar av den egna rörelsen. Genom att bara göra kortare och mer flexibel arbetstid till en fråga för arbetsmarknadens parter frånsäger man sig alla möjligheter att också den vägen uppnå positiva effekter på sysselsättningen. Det är först genom en beslutsam och samordnad insats från staten och arbetsmarknadens parter, som även omfattar ändringar i arbetstidslagen och skattesänkningar för lågavlönade, som det är möjligt att få till stånd en snabb arbetstidsförkortning som kan ge ett påtagligt bidrag för att minska arbets­lösheten. Vi föreslår i den här motionen hur ett sådant samordnat ”kontrakt” för kortare och mer flexibla arbetstider kan utformas.

1.4 Politiska signaler eller vars och ens ensak?

I debatten om kortare arbetstid finns som tidigare redovisats olika synsätt. Arbets­givare­föreningen och flera borgerliga partier menar att staten inte skall lägga sig i arbetstiderna utan att det bör vara vars och ens ensak hur mycket han eller hon vill arbeta. Staten skall inte, enligt detta synsätt, ”kommendera” att alla skall ha en viss arbetstid.

Miljöpartiet delar åsikten att de anställda så långt som möjligt skall kunna bestämma hur mycket de vill arbeta och också ha inflytande över arbetstidens förläggning. Det betyder dock inte att regleringen i arbetstidslagen saknar betydelse. Regleringen i arbetstidslagen med en ordinarie arbetstid på 40 timmar tjänar som en politisk signal om vad som anses ”normalt” i samhället. Men den betyder inte att alla är tvingade att arbeta exakt 40 timmar per vecka. Av tabell 1 framgår att ungefär hälften arbetade exakt 40 timmar per vecka i januari 1996 medan den andra hälften arbetade antingen mer eller mindre med högst varierande arbetstider.

Den lagstiftning om en sänkning av normalarbetstiden till 35 timmar per vecka som Miljöpartiet föreslår skall snarare ses som en politisk signal än en tvingande kommen­dering av hur mycket människor måste arbeta. Resultatet av den process vi föreslår nedan kommer på samma sätt som idag att bli en stor spridning av hur mycket människor faktiskt arbetar, men spridningen kommer att ligga kring en lägre normal­arbetstid än idag.

Det är viktigt att det ges en sådan politisk signal som följs upp i avtal på arbets­marknaden, ändrade skatteregler, m.m. Det är nödvändigt, därför att bara en snabb förkortning av arbetstiden kan förväntas leda till att fler människor får arbete till följd av förkortningen. Om inga sådana signaler ges är risken stor att den spontana arbetstids­förkortningen kommer att gå mycket långsamt därför att de lagstadgade 40 timmarna fortfarande kommer att anses för ”normalt”.

Utgångspunkten för Miljöpartiets förslag är att det är bättre att dela på jobben än att dela på pengarna. Idag är det många som nästan arbetar ihjäl sig för att kunna bidra till försörjningen av andra som mår dåligt av att inte kunna få något arbete!

2 Ekonomiska förutsättningar

I det här avsnittet belyser vi de ekonomiska förutsättningarna för en första etapp i en arbetstidsförkortning ner till 35 tim/vecka. Utgångspunkten är att en sådan arbetstids­förkortning i huvudsak ska kunna ske utan att den totala produktionen minskar. Det är möjligt om de arbetstimmar som faller bort till en del kompenseras av en förbättrad pro­duktivitet och i övrigt ersätts av personer som idag är arbetslösa eller arbetar kort deltid. Man kan även räkna med att personer som idag står helt utanför arbetskraften kommer att vilja söka och också lättare kan få arbete vid en arbetstidsförkortning.

Vi belyser förutsättningarna för en sådan arbetstidsförkortning med några kalkyl­exempel och resonerar kring problem och möjligheter att uppnå det uppställda målet.

2.1 Utgångsläge

Dagens arbetstider

I tabell 1 visas veckoarbetstiderna för sysselsatta enligt arbetskraftsundersökningen (AKU) i februari 1996. Siffrorna avser avtalad veckoarbetstid, alltså exklusive eventuell övertid och bortsett från tillfällig frånvaro. Med hjälp av dessa uppgifter har också anta­let arbetade timmar per år i olika arbetstidsintervall beräknats.

Tabell 1 Avtalad veckoarbetstid februari 1996
 

Arbetstid, tim/vecka

Sysselsatta,
antal

Arbetade
timmar

Intervall

Mitt

Män

Kvinnor

Totalt

Miljoner/år

1–4

2

18 900

22 700

41 600

4

5–8

6

17 400

31 000

48 400

12

9–15

12

24 800

44 600

69 400

35

16–19

17

9 800

33 600

43 500

31

20–24

22

55 000

177 800

232 900

216

25–29

27

15 600

133 200

148 800

170

30–34

32

57 700

306 000

363 700

491

35

35

17 500

43 700

61 200

90

36

36

41 000

25 100

66 000

100

37

37

13 700

45 300

59 000

92

38

38

68 700

90 400

159 100

255

39

39

34 700

45 200

79 900

131

40

40

1 181 700

735 500

1 917 200

3 236

41–44

42

109 400

56 200

165 600

294

45–

48

352 500

106 600

459 200

930

Summa

2 018 800

1 898 100

3 916 900

6 088

Medelarbetstid, tim/år

1 555

Medelarbetstid, tim/vecka

36,8

Källa: AKU febr. 1996. P.g.a. avrundningar stämmer inte summeringarna exakt i tabellen.

Knappt hälften av de förvärvsarbetande har en arbetstid på exakt 40 timmar/vecka. Tjugosex procent arbetar 35 timmar/vecka eller mindre medan 9 procent arbetar 36–39 timmar/vecka. Något anmärkningsvärt kan det verka att så många som 16 procent har en avtalad arbetstid på mer än 40 timmar/vecka. Enligt uppgift består den gruppen bland annat av personer som har flera arbeten. Det kan också ingå egenföretagare och personer i företagsledande ställning med oreglerad arbetstid. Kvinnor har i större utsträckning kortare arbetstider än män.

Totalt utförs i landet årligen ca 6,1 miljarder arbetstimmar, vilket ger i genomsnitt 1 555 arbetstimmar per sysselsatt och år eller knappt 37 timmar per vecka.

Bortfall av arbetade timmar

Vi har räknat med att de som idag arbetar från 36 till 40 timmar/vecka sänker sin ar­betstid till 35 timmar/vecka vid en arbetstidsförkortning. Vidare har vi antagit att de som arbetar mer än 40 timmar/vecka sänker sin arbetstid med 4–5 timmar/vecka. Med de förändringarna minskar antalet arbetade timmar med 9,2 procent till drygt 5,5 miljarder. Den årliga medelarbetstiden sjunker till 1 412 timmar och den genomsnittliga vecko­arbetstiden till 33,5 timmar.

Totalt ”försvinner” ungefär 550 miljoner eller drygt 9 procent av antalet arbetstimmar vid en arbetstidsförkortning till 35 timmar per vecka. Om inte den totala produktionen skall minska måste den tiden kompenseras genom ökad produktivitet och fler i arbete.

I vårt förslag till en arbetstidsförkortning till 35 timmar per vecka ingår också en skärp­ning av övertidsreglerna som bör leda till en ytterligare minskning av antalet arbetade timmar. Å andra sidan bör möjligheten finnas att avtalsvägen senarelägga arbets­tidsför­kortningen för viss personal för att undvika flaskhalsar. Vi antar här att dessa effekter ungefär tar ut varandra.

2.2 Produktivitetsförbättring

Produktivitet kan mätas i kvantitativa termer men handlar också om kvalitet, t.ex. i bemötande av kunder eller omhändertagande i vården. Det finns många faktorer som påverkar produktiviteten vid en arbetstidsförkortning. Teoretiska beräkningar och empiriska studier av genomförda arbetstidsförkortningar i Sverige och utomlands visar på stora variationer alltifrån att produktiviteten inte för­bättras alls till förbättringar motsvarande femtio procent av arbetstidsförkortningen eller mer.

I det följande diskuterar vi mer ingående de viktigaste faktorerna som påverkar produk­tiviteten.

Fasta personalkostnader

Med personalkostnader som är fasta oberoende av arbetstid kan avses dels den allmänna administration och de personalförmåner som följer med varje anställd, dels allmänna ställtider för personalmöten, tid att göra i ordning arbetsplatsen för dagen, etc. Om ar­bets­tiden minskar, så minskar den direkt produktiva arbetstiden i förhållande till dessa kostnader. Därmed kan också produktiviteten minska. Om t ex de fasta personalkostna­derna är 10 procent av de totala skulle en arbetstidsförkortning med i genomsnitt 9 procent rent beräkningsmässigt betyda en produktivitetsminskning på knappt en procent.

Även om produktiviteten minskar på arbetsplatserna av detta skäl behöver det inte betyda att den totala, samhällsekonomiska, produktiviteten minskar under förutsättning att den minskade arbetstiden ersätts med tidigare arbetslösa. Samhället har, även vid sidan av arbetslöshetsersättningen, stora fasta kostnader för varje arbetslös i form av kostnader för arbetsförmedling, rehabilitering, utbildning, m.m. Per person är sannolikt dessa fasta kostnader betydligt högre än arbetsgivarnas fasta kostnader för personer i arbete. Vid en framgångsrik arbetsdelning bör de inbesparade fasta kostnaderna för ar­betslösa komma företag och hushåll tillgodo i form av lägre skatt. Detta diskuteras vi­dare nedan.

Trötthet och förslitning

I många yrken kan gälla att man inte orkar lika mycket på slutet av dagen som i början och att det också påverkar produktionsresultatet. En kortare arbetstid kan då leda till ökad produktivitet redan på kort sikt. I ett långsiktigt perspektiv kan den också leda till mins­kad förslitning och minskade sjukskrivningar, lägre personalomsättning och bättre trivsel hos personalen. Att detta lett till förbättrad produktivitet har visats bland annat i de försök med förkortad arbetstid som gjorts vid hemtjänsten i Kiruna och vid Söder­tälje och Gullberna sjukhus.

Drifttider och öppethållande

En viktig fråga som påverkar produktiviteten är hur en verksamhets drifttid eller öppet­hållande påverkas av en arbetstidsförkortning. Det här är särskilt viktigt i kapital­intensiva verksamheter, där det gäller att utnyttja det dyra kapitalet så mycket som möjligt. Här kan konsekvenserna av en arbetstidsförkortning gå åt olika håll.

I vissa verksamheter kan det vara svårt att hitta bra alternativ till en förkortad drifttid eller förkortat öppethållande när arbetstiden förkortas, till exempel på ett traditionellt kontor om allas arbetstid minskar med en timme om dagen, vilket ersätts med två nyanställda med samma arbetstider. Det kan då leda till att det behövs mer lokaler, datorer, etc, vilket försämrar produktiviteten. I de flesta fall torde det dock vara möjligt att bibehålla nuvarande drifttider genom en mer flexibel organisation.

En arbetstidsförkortning kan också öka möjligheterna att i stället förlänga drifttiden ge­nom att införa ytterligare ett skift eller låta personalen arbeta mer omlott. Troligen blir sådana lösningar mest aktuella och lönsamma vid en kraftigare arbetstidsförkortning i ett sammanhang än vid små förkortningar på några minuter om dagen.

Flexibilitet

Ovannämnda punkter visar på vikten av flexibilitet när det gäller hur en arbetstids­förkortning genomförs. I verksamheter där man har stora dagliga ställtider kan det t ex vara bäst att arbetstidsförkortningen får formen av fyradagarsvecka. Där ställti­derna spelar mindre roll kan kortare arbetsdag vara bättre för att minska trötthet.

Produktiviteten kan också förbättras om det är möjligt för arbetsgivaren att ta ut arbets­tiden mer flexibelt. Det kan gälla alltifrån att kunna variera arbetstidsuttaget kortsiktigt vid tillfälliga arbetstoppar till säsongs- och konjunkturanpassad arbetstid. Möjligheten till ett sådant flexibelt uttag kan ibland strida mot arbetstagarnas intresse att ha en jämn, planerad och förutsebar arbetstid. Det kan visserligen vara attraktivt att arbeta mindre med oförändrad lön vid lågsäsong eller lågkonjunktur. Men om detta skall tas igen med arbete kanske 45 timmar i veckan vid högsäsong eller högkonjunktur kan en sådan flexibilitet bli betydligt mindre attraktiv.

En allmänt förkortad arbetstid kan avsevärt förbättra möjligheterna för en utökad flex­ibilitet. En sådan skulle kunna vara ett led i en kompromiss mellan arbetsgivare och arbetstagare. Arbetstagaren får en väsentligt förkortad medelarbetstid. En del av denna bekostas genom en förbättrad produktivitet till följd av att arbetstagaren ställer upp på en viss ökad flexibilitet i arbetstidsuttaget. En sådan kan t ex utformas som en arbets­tidsbank där arbetstiden kan variera mellan t ex 32 och 38 timmar i veckan utan att nå­gon extra ersättning för övertid behöver utgå. Det maximala saldot, positivt eller nega­tivt, i en sådan bank kan maximeras till ett visst belopp, t ex 100 timmar.

Slutsatser – antaganden

Det är omöjligt att i detalj förutsäga hur produktiviteten i olika verksamheter kommer att utvecklas i den av oss föreslagna arbetstidsförkortningen till 35 timmar/vecka. Mot bakgrund av ovanstående genomgång och tidigare erfarenheter anser vi det rimligt att räkna med en icke oväsentlig ökning av produktiviteten. Som ett räkneexempel har vi i vår kalkyl räknat med att produktivitetsökningen i genomsnitt motsvarar 30 procent av arbetstidsförkortningen. Det betyder att det minskade antalet arbetade timmar, ca 9,2 procent, kompenseras till ca 2,7 procentenheter av en ökad produktivitet. Om den totala produktionen inte skall minska måste mellanskillnaden, ca 6,5 procentenheter, ersättas med ett nytillskott av arbetade timmar.

2.3 Ersättning av arbetskraft

Ett nytillskott av arbetade timmar kan i princip komma från tre olika källor, nämligen arbetslösa, personer som idag står utanför arbetskraften samt deltidsarbetande som ökar sin arbetstid.

Många som arbetar deltid (17 procent enligt en undersökning) vill öka sin arbetstid, främst av ekonomiska skäl. De kan inte göra det idag då det saknas jobb. Vid en allmän förkortning av arbetstiden för dem som jobbar mer än 35 timmar per vecka, ökar chanserna för deltidsarbetande som jobbar mindre att öka sin arbetstid upp till 35 tim­mar per vecka. Om 10 procent av dem som arbetar mindre än 35 timmar i veckan ökar sin arbetstid med i genomsnitt 3 timmar i veckan, skulle det betyda att antalet arbetade timmar ökar med ungefär 0,2 procent.

Till och med år 1991 stod ungefär 83 procent av befolkningen från 16 till 64 år ”till arbetsmarknadens förfogande”. Det vill säga att de antingen förvärvsarbetade eller aktivt sökte arbete. Den procentandelen har nu sjunkit till under 77 procent. En del av minsk­ningen beror på att fler studerar och att antalet förtidspensionerade ökat. Det är också fler som inte bryr sig om att söka arbete därför att det inte finns några arbeten att få. Det är inte orimligt att räkna med att fler kommer att söka arbete aktivt om tillgången ökar på grund av en arbetstidsförkortning. Vi kalkylerar med en ökning på knappt en pro­centenhet.

Med dessa förutsättningar skulle det behövas att ungefär 5,5 procentenheter av de arbetslösa kommer i arbete för att ”fylla upp luckorna” efter en arbetstidsförkortning enligt kalkylen i tabell 2.

Tabell 2 Kalkylexempel arbetstidsförkortning

Procent av arbetade timmar

Minskning på grund av arbetstidsförkortning

-9,2

Därav täcks genom:

– Produktivitetsförbättring

2,7

– Ökad arbetstid för deltidsarbetande

0,2

– Fler aktivt arbetssökande

0,8

– Arbetslösa som får arbete

5,5

Summa

9,2

Arbetslösa – utbytbarhet

För att uppnå en balanserad arbetstidsförkortning utan att totalproduktionen minskar skulle enligt räkneexemplet i tabell 2 ungefär 5,5 procent av antalet arbetstimmar ersät­tas av registrerade arbetslösa som får arbete. Det skulle ge jobb till ungefär 5 procenten­heter av de idag nära 13 procent av arbetskraften som är arbetslösa eller har ar­betsmarknadspolitiska åtgärder. Detta under förutsättning att de arbetslösa som får ar­bete i genomsnitt är lika produktiva som de som redan har arbete.

I diskussionen om sysselsättningseffekterna av en arbetstidsförkortning spelar frågan om arbetskraftens utbytbarhet en stor roll. De tillgängliga arbetslösa har inte alltid samma utbildning, kompetens, skicklighet och erfarenhet som de arbetande vars arbets­insatser minskar. De bor inte alltid heller på samma ställe. En större del av personer med lägre utbildningsnivå är arbetslösa – storleksordningen 10 procent av dem med utbildning upp till gymnasienivå mot ca 4 procent av dem med högskoleutbildning. Arbetslös­heten är också högre bland ungdomar med liten yrkeserfarenhet och bland äldre som inte fått möjlighet till fortbildning, liksom bland invandrare, människor med sjukdomsproblem och so­ciala problem, etc. De som har den bästa kompetensen har i allmänhet lättare tagit sig tillbaka till arbete och inte blivit kvar lika länge i arbetslöshet.

Mot de här invändningarna kan ställas att den totala arbetslösheten idag är för svenska förhållanden extremt hög, nära 13 procent (över 20 inklusive den dolda arbetslösheten), medan den för bara några år sedan låg i storleks­ordningen 4 procent inklusive arbets­marknadspolitiska åtgärder. Det gör att det är rimligt att anta att det bland de arbetslösa ändå finns ett stort antal individer med väl så god kompetens som de som redan är i arbete. Även geografiskt är arbetslösheten väl spridd. Den öppna arbetslösheten, som i februari 1996 var 7,7 procent i hela riket, un­dersteg inte 5,6 procent i något län. Även i de flesta yrkesgrupper, med vissa undantag, finns betydande ”reserver” av arbetslösa.

Vi anser det mot den här bakgrunden inte orimligt att räkna med att omkring 40 procent av de arbetslösa, 5 procentenheter av 13, med relativt kort varsel skulle kunna på ett bra sätt fylla upp de luckor som uppstår vid en arbetstidsförkortning.

Flaskhalsar – kompetensutveckling

Trots det stora antalet arbetslösa måste man räkna med att det vid en så kraftig arbets­tidsförkortning som vi föreslår uppstår flaskhalsproblem av olika slag. Här kan den av riksdagen beslutade utbildningssatsningen spela en stor roll. Att öka antalet utbildnings­platser kommer att kännas mycket mer meningsfullt, både för den enskilde individen och samhället, om det finns ett sug efter arbetskraft och en reell chans att utbildningen verkligen leder till jobb. Den chansen ökar betydligt med en arbetstidsförkortning.

För vissa s k nyckelpersoner kan det vara svårare att på kort sikt ersätta en arbetstids­minskning. I debatten har t ex pekats på grupper som civil­ingenjörer, vissa företags­ledare och yrkesarbetare. Med ett flexibelt genom­förande av en arbetstidsför­kortning bör det vara möjligt att avtalsvägen för en tid undanta sådana grupper i avvak­tan på mer långsiktiga utbildnings­satsningar som ökar utbudet.

2.4 Ekonomiskt balanserad förkortning

I det här avsnittet diskuterar vi närmare de ekonomiska konsekvenserna av en arbets­tidsförkortning till 35 timmar för företag, anställda och samhälle.

Löneutveckling/kompensation

Lönekompensationen är en central fråga som alltid diskuteras i samband med planer på förkortad arbetstid. Två ytterlighetslinjer kan urskiljas. Den ena är att löntagarna skall ha full lönekompensation för förkortningen. Det betyder att timlönen höjs lika mycket som arbetstiden sänks så att månadslönen blir oförändrad. För detta brukar anföras två argu­ment, dels att den enskilde löntagaren inte skall förlora ekonomiskt, dels att den totala efterfrågan i ekonomin inte skall sjunka, vilket skulle leda till lägre produktion och skatteinkomster. Invändningen mot en så stor lönekompensation är att den leder till ökade kostnader för företagen, vilket försämrar deras konkurrenskraft och därigenom också kan leda till en produktionsminskning. För att undvika detta bör, enligt den andra ytterlighetslinjen, timlönen hållas oförändrad vid en arbetstidsförkortning, vilket leder till en sänkt månadslön för de anställda.

Vi anser att det är rimligt att timlönen vid en arbetstidsförkortning bör kunna öka i samma takt som produktiviteten förbättras till följd av förkortningen. Då ökar inte företagens kostnader och deras konkurrenskraft försämras inte. I vårt kalkylexempel ökar produktiviteten i genomsnitt med 30 procent av arbetstidsförkortningen. Om den totalt arbetade tiden sänks med drygt nio procent ger detta ett utrymme för ökade timlö­ner på ungefär 2,7 procent. Löneökningens storlek bestäms i centrala och lokala för­handlingar och kan varieras efter förutsättningarna för en ökad produktivitet på de olika arbetsplatserna. Detta ger också ett incitament för löntagarna att medverka till flexibla lösningar som förbättrar produktiviteten.

Konsekvenser för offentliga finanser

En arbetstidsförkortning enligt vårt kalkylexempel påverkar den offentliga sektorns finanser på två sätt. Å ena sedan sjunker skatteunderlaget och därmed den offentliga sektorns skatteinkomster, å andra sidan minskar utgifterna för arbetslöshetsersättning och arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Minskningen av antalet arbetade timmar för de idag arbetande sänker skatteunderlaget vid en arbetstidsförkortning. Lönesumman, dvs de förvärvsarbetandes löner, förblir i princip oförändrad eftersom minskningen i antalet arbetade timmar vid arbetstids­förkortningen kompenseras av högre timlöner och av att tidigare arbetslösa får arbete. Däremot försvinner ca 30 miljarder i beskattningsbara arbetslöshetsersättningar som de arbetslösa tidigare uppbar. Det leder till en minskning av inkomsterna från kommunal och statlig skatt med ca 11 miljarder kronor.

Om ytterligare 5 procentenheter av de arbetslösa, motsvarande ca 230.000 personer, får arbete tack vare arbetstidsförkortningen, minskar å andra sidan statens utgifter för ar­betslöshetsersättning med ca 30 miljarder kronor och administrations- och kringkost­nader med 2 miljarder, dvs totalt ca 32 miljarder kronor. Netto förstärks härigenom de offentliga finanserna med drygt 20 miljarder kronor.

Skattesänkning

För att inte inkomstbortfallet för enskilda löntagare skall bli för stort och för att undvika att den totala efterfrågan minskar bör nettoförstärkningen av de offentliga finanserna användas till att sänka skatterna för löntagarna. Ett lämpligt sätt att göra detta är att sänka de allmänna egenavgifterna med ca 2,5 procentenheter. Egenavgifter uttas idag med 5,95 procent och höjs till 6,95 procent år 1998. Det är således en stor del av egen­avgifterna som skulle kunna tas bort vid en arbetsdelning. Att sänka just de avdragsgilla egenavgifterna är fördelningspolitiskt fördelaktigt eftersom de drabbar lägre avlönade mer än högre avlönade. De senare betalar en högre procentuell inkomstskatt och har därför större nytta av avdragsrätten. De behöver dessutom inte betala egenavgifter över taket på 7,5 basbe­lopp.

Utöver sänkningen av egenavgifterna bör också grundavdraget höjas, främst för gruppen lågavlönade heltidsarbetande. Det kan göras genom en omläggning av grund­avdraget enligt Miljöpartiets förslag i en skattemotion till riksdagen. Höjningen av grund­avdraget och de sänkta egenavgifterna innebär sammanlagt ett inkomstbortfall för stat och kommun med 20 miljarder kronor per år, vilket motsvarar den beräknade för­stärkningen för de offentliga finanserna av arbetstidsförkortningen enligt föregående stycke.

Konsekvenser för individer

I genomsnitt medför vårt förslag till arbetstidsförkortning att månadsinkomsterna efter egenavgifter blir oförändrade för alla arbetande. Vi har då räknat in tidigare arbetslösa och personer utanför arbetskraften som berörs av arbetsdelningen.

För enskilda individer blir dock konsekvenserna olika beroende på om man före arbetsdelningen var arbetslös, arbetade deltid eller fulltid. Detta illustreras i tabell 3. I tabellen görs en ungefärlig bedömning av konsekvenserna i två steg. Först bedöms effekterna av själva omläggningen till kortare arbetstid som sådan, vilken ger i genom­snitt oförändrade månadsinkomster för alla (kolumnen ”utan” under TOTALT). Därefter bedöms den sammanlagda effekten där även det beräknade årliga löne­utrymmet under omställningsperioden räknas in (kolumnen ”med” under TOTALT). Härvid har vi antagit att det normala årliga utrymmet för reallöne­ökningar är ungefär 1,5 procent och att omläggningen genomförs under en period av ca 3 år.

Tabell 3 Konsekvenser för individer av en arbetstidsförkortning till
 35 tim/vecka
  
Bedömd förändring av real månadsinkomst,
   i procent, till följd av:

Person som före arbetsdelningen

Arbe-
tade timmar

Höjd timlön

Sänkt skatt

Lön
i st f ersättn

TOTALT utan resp med årligt löneutrymme

Arbetade full tid, 40 tim/vecka:

utan

med

Lön 12.000 kr/mån

-12,5

+2,7

+5,4

-4

0

Lön 17.000 kr/mån

-12,5

+2,7

+3,6

-6

-2

Lön 25.000 kr/mån

-12,5

+2,7

+1,7

-8

-4

Arbetade < 35="">

+2,7

+3,5

+6

+10

Arbetade 25 tim/vecka och ökar
till 28 tim/vecka

+12,0

+2,7

+3,5

+18

+22

Var arbetslös

+2,7

+3,5

+33

+40

+44

En arbetstidsförkortning enligt vårt kalkylexempel leder till att de som tidigare arbetade deltid eller var arbetslösa får ökade inkomster. Detta ”betalas” av dem som före arbets­delningen arbetade full tid. Själva omläggningen till kortare arbetstid medför i sig en minskning av månadsinkomsterna efter skatt med mellan 4 och 8 procent. Detta motverkas av ”normala” reallöneökningar under omställningsperioden. Tar man hänsyn till dessa så blir den reala månadsinkomsten ungefär oförändrad för lågavlönade, medan den minskar med 2–4 procent för medel- och högavlönade.

Kalkylen bygger på att både hel- och deltidsarbetande får del av den höjda timlön som motsvarar produktivitetsförbättringen. Kanske kommer man vid de fackliga förhandlingarna att tycka att det är mer rättvist att timlöne­ökningen bara läggs ut på dem som går ner i arbetstid. Den skulle då bli något större, drygt 3 procent i genomsnitt i exemplet.

Den måttliga sänkningen av månadsinkomsten för medel- och höginkomst­tagare som idag arbetar full tid skall ses i ljuset av att arbetstiden samtidigt minskar med tolv procent. De flesta männi­skor kommer sannolikt att anse att detta är en ”bra affär” både för dem själva och i ljuset av att de därmed samtidigt hjälper arbetslösa att få jobb. Förutom den ökade livskvalitet en sänkt arbetstid ger kan den kortare arbetstiden för många troligen också leda till eko­nomiska besparingar som helt eller delvis kompenserar löne­sänkningen. Det gäller sådant som mindre behov att köpa färdiglagad mat, mer tid att själv göra reparationer på huset, möjlighet att göra arbetsinsatser på dagis och därmed få lägre avgifter, etc.

3 Genomförande

I föregående avsnitt har vi på ett mer teoretiskt plan med ett kalkylexempel skisserat de ekonomiska förutsättningarna för en arbetstidsförkortning till 35 timmar per vecka med bibehållen produktionsnivå. I det här avsnittet diskuterar vi hur en sådan arbetstids­för­kortning skulle kunna genomföras i praktiken.

Vi anser att en arbetstidsförkortning och arbetsdelning av den här storleksordningen bör genomföras med en kombination av lagstiftning, fackliga avtal och ett ”kontrakt” mellan inblandade parter.

Ändringen av arbetstidslagen, där normal arbetstid i en första etapp sätts till 35 timmar per vecka, syftar till att ge en allmän ram och målinriktning för förändringsarbetet. Med arbetstidslagen i botten kan sedan parterna på arbetsmarknaden förhandla om det prak­tiska genomförandet. Vi föreslår att arbetstidslagen liksom idag skall vara dispositiv när det gäller veckoarbetstiden, dvs det skall vara möjligt för parterna att genom kollektivavtal göra olika slags avvikelser från lagen. Sådana avvikelser kan gälla takten i genomföran­det, undantag för vissa grupper, särskilda regler för personer med skift- och nattarbete, m.m. Eftersom förhållandena varierar starkt mellan olika verksamheter är det viktigt att det finns en stor flexibilitet i genomförandet.

En grundläggande förutsättning för att en arbetstidsförkortning skall komma till stånd är givetvis att det finns en stark folklig opinion för detta. En sådan opinion gör att det kan skapas politisk majoritet i riksdagen för en lagändring och ett starkt tryck i avtals­för­hand­lingarna för att genomföra lagstiftningen. Samtliga inblandade parter – regering, arbetsgivare och arbetstagare – bör så fort som möjligt träffas i någon form av ”Saltsjö­badsöverläggningar” för att sluta ett ”kontrakt” där strategin för arbetet dras upp och de insatser som förväntas av de olika parterna specificeras.

3.1 Ändringar i arbetstidslagen

Vi föreslår att en ny arbetstidslag med en kortare normalarbetstid skall beslutas och träda i kraft under innevarande mandatperiod. De flesta avtal på arbetsmarknaden går ut under loppet av år 1998. Ett beslut om en ny lag som träder i kraft under 1998 skulle ge parterna på arbetsmarknaden goda möjligheter att förhandla fram nya arbetstidsregler i de nya avtalen.

Den viktigaste förändringen i arbetstidslagen gäller § 5 där det idag stadgas att den ordi­narie arbetstiden får uppgå till högst 40 timmar i veckan. Detta ändras till 35 timmar i veckan. Denna paragraf bör fortfarande vara dispositiv för att möjliggöra för arbets­mark­nadens parter att finna flexibla lösningar för ett smidigt genomförande av en arbets­tidsförkortning inom olika branscher.

Vi föreslår vidare att § 8, som reglerar övertiden, ändras så att övertid får tas ut med högst 100 timmar under ett kalenderår när det finns behov att ta ut en ökad arbetstid. Det är en sänkning från dagens 200 timmar, som motiveras av att effekterna av den generella ar­betstidsförkortningen inte skall motverkas av ett ökat övertidsuttag. Detta behöver inte innebära en minskad flexibilitet ur produktionens synpunkt eftersom vi, som tidigare nämnts, samtidigt föreslår att den ordinarie arbetstiden skall kunna tas ut på ett mer flex­i­belt sätt. Detta kan regleras mellan parterna i avtal, t ex i form av en arbetstidsbank.

Förutom de här ändringarna bör en allmän översyn av arbetstidslagen leda till ytterligare förändringar, bland annat som en anpassning till EG:s direktiv. Till exempel bör, i en­lighet med EG-direktivet, en paragraf om dygnsvila införas så att ingen arbets­tagare får arbeta mer än 13 timmar per dygn.

3.2 Kontrakt om arbetstiden

För att en arbetstidsförkortning skall få avsedd effekt och leda till en minskad arbetslös­het är det viktigt att alla berörda parter drar åt samma håll och gör gemen­samma an­sträng­ningar för att genomföra omställningen. Det skulle kunna ske genom att rege­ringen inbjuder arbetsmarknadens parter till överläggningar med syfte att sluta ett ”kontrakt” om en arbetstidsförkortning med ungefär de förutsättningar vi föreslagit ovan. Detta kontrakt skulle tjäna som vägvisare för decentraliserade förhandlingar på branschnivå och sedan lokal nivå när nuvarande avtal på arbetsmarknaden går ut, i de flesta fall under loppet av år 1998.

I det följande anges vad varje part skulle kunna ställa upp med i ett sådant kontrakt.

Staten: lagen, skattesänkning, utbildning

Statens viktigaste bidrag skall vara att ta fram en ny arbetstidslag och genomföra en sänkning av egenavgifterna.

I den nya arbetstidslagen anges normalarbetstiden till 35 timmar/vecka och reglerna för övertid skärps, som vi angivit ovan. Anpassning görs också till det nya EG-direktivet där detta idag har ett större skyddsvärde än arbetstidslagen. Det gäller bland annat be­stämmelserna om dygnsvila. Arbetstidslagen skall fortfarande i huvudsak vara dispositiv för att möjliggöra ett flexibelt genomförande för parterna.

Sänkningen av inkomstskatten, i form av sänkta egenavgifter och höjt grundavdrag, är statens bidrag till att arbetstidsförkortningen inte skall innebära för högt inkomstbortfall för löntagarna och därigenom dra undan efterfrågan i ekonomin. Sänkningen finansieras av minskade kost­nader för arbetslöshet.

Ett tredje viktigt åtagande för staten är att ställa upp med utbildning och kompetens­höjande insatser av olika slag för att snabbt kunna slussa ut arbetslösa i ar­betslivet när efterfrågan på arbetskraft ökar till följd av arbetstidsförkortningen.

Löntagare: flexibilitet, löneåterhållsamhet

Löntagarnas bidrag är att i samband med arbetstidsförkortningen acceptera en ökad flexibilitet i arbetstider och att inte på grund av arbetstidsförkortningen kräva större höjningar av timlönerna än vad som motsvarar produktivitetsökningen.

En ökad flexibilitet i arbetstidernas förläggning kan avse både tillfälliga arbetstoppar och längre säsongs- och konjunkturvariationer. En ökad flexibilitet kan bli betydligt lättare att acceptera för arbetstagarna om den kombineras med en väsentligt förkortad normalarbetstid. En ökad flexibilitet kan på många arbetsplatser ha stor betydelse för ett ekonomiskt acceptabelt utfall av arbetstidsförkortningen.

Timlönerna bör inte höjas mer på grund av arbetstidsförkortningen än vad som mot­svarar den beräknade produktivitets­vinsten av den kortare arbetstiden. Denna kan givetvis variera mellan olika branscher och arbetsplatser beroende på i vilken form arbetstidsförkortningen ge­nomförs. Vårt kalkylexempel med en produktivitets­förbättring och timlönehöjning som motsvarar 30 procent av arbetstidsförkortningen skulle kunna anges som en riktpunkt i kontraktet, med möjlighet till avvikelser i centrala och lokala förhandlingar på arbets­marknaden.

Arbetsgivare: nyanställa arbetslösa

Arbetsgivarnas främsta bidrag skall vara att se till att man verkligen gör nyanställningar för att täcka upp den arbetstid som går bort och som inte ersätts av en ökad produktivitet och höjda timlöner. Om inte den delen kommer till stånd och man i stället drar ner på drifttider och produktion skulle det leda till minskad produktion, kvarstående hög ar­betslöshet och försämrade statsfinanser. Det är därför viktigt att varje arbetsgivare kän­ner ett starkt ansvar att hitta praktiska lösningar inom sin arbetsplats så att verkligen nyanställningar kommer till stånd.

I arbetsgivarnas åtaganden bör också ligga att tillsammans med staten verka för att nyanställd personal får nödvändig utbildning och kompetens­utveckling.

Tidsföljd

Den exakta tiden för genomförandet av arbetstidsförkortningen till 35 timmar/vecka kommer sannolikt att variera mellan olika branscher och kanske också arbetsplatser. Ur många synpunkter är det angeläget att sänkningen av arbetstiden sker så snabbt som möjligt, gärna i ett eller högst två steg. Det gör att arbetslösa kan få arbete tidigare och driver på olika organisatoriska lösningar som kan bidra till en förbättrad produktivitet. I vissa fall och/eller för vissa personalkategorier kan en något längre övergångsperiod vara lämplig, t ex för att undvika flaskhalsar och hinna utbilda nyckelpersoner. Det kan också vara så att de fackliga organisationerna i vissa fall vill ha något längre tid för om­ställningen så att sänkningen av månadslönen för heltidsanställda kan balanseras och kvittas mot normala löneökningar under några år.

Statens skattesänkningar anpassas till takten i arbetstidsförkortningen och avtalen om lönekompensation. En viss flexibilitet måste finnas, t ex om det visar sig att löneök­ningarna blir väsentligt större än beräknade produk­tivitetshöjningar. I ett sådant läge skulle en del av de sänkta egenavgifterna i stället kunna läggas över till sänkta arbetsgi­varavgifter.

4 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen an­förts om minskad arbetslöshet genom sänkt och mer flexibel arbetstid,

  2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om 35 timmars veckoarbetstid i enlighet med vad som anförts i motionen,

  3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen an­förts om initiativ till ett kontrakt med arbetsmarknadens parter om en arbetstids­förkortning till 35 timmars arbetsvecka.

Stockholm den 4 oktober 1997

Birger Schlaug (mp)

Marianne Samuelsson (mp)

Barbro Johansson (mp)