om arbetsskadeförsäkringen

Motion 1987/88:Sf266 av Margareta Andrén m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88 :Sf 266

av Margareta Andrén m. fl. (fp)
om arbetsskadeförsäkringen

1. Inledning

Under en följd av år har det blivit alltmer uppenbart att arbetsskadeförsäkringen
har stora brister. Bl. a. långa handläggningstider, svårigheter att avgöra
vad som skall räknas som arbetsskada. Ett stort underskott i arbetsskadefonden
bekräftar detta.

En effektiv åtgärd för att minska ärendetillströmningen skulle kunna vara
att förlänga samordningstiden från nuvarande 90 dagar till 180 dagar. Enligt
arbetsskadeutredningen, som diskuterade en sådan förlängning, skulle därigenom
antalet ärenden sammanlagt minska med ca 35%.

En ny förutsättningslös utredning om arbetsskadeförsäkringen bör tillsättas
med uppgift att göra en total översyn av försäkringen.

2. Förlängning av samordningstiden

Arbetsskadeförsäkringen ger i princip full ersättning för inkomstbortfall för
den som drabbas av skador i arbetet. Arbetsskadeförsäkringen är samordnad
med den allmänna sjukförsäkringen så att ersättning under de första
90 dagarna efter skadan utgår enligt de regler som gäller inom sjukpenningförsäkringen,
den s. k. samordningstiden.

Ersättning för arbetsskada utgår vid en bestående nedsättning av arbetsförmågan
i form av en livränta som i princip skall utgöra skillnaden mellan
den inkomst som den skadade kan få och den inkomst som han eller hon
skulle ha haft om skadan inte uppstått.

Antalet anmälda skadefall uppgick till 234000 under 1986 och antalet beräknas
ha ökat under 1987. Detta har bl. a. lett till att handläggningstiderna
har blivit oacceptabelt långa. Arbetsskadeutredningen har i sitt betänkande
(SOU 1985:54) sagt:

”Balanssituationen i försäkringskassorna är alarmerande och kommer inom
en nära framtid att bli ohållbar om inte ärendetillströmningen kan begränsas
eller avverkningstakten kan ökas. Med hänsyn till bl. a. de försäkrades
befogade krav att försäkringskassorna skall kunna avgöra arbetsskadeärenden
utan långa väntetider måste nuvarande balanser nedbringas,
och i vart fall måste ökade balanser och därmed ytterligare förlängda väntetider
förhindras.”

Förra året beslöt riksdagen att höja arbetsskadeavgiften till 0,9 % fr. o. m.
den 1 januari 1988. Att höja avgifterna kan dock inte i längden lösa proble

men med ärendebalanserna. Regeringen medger också i budgetpropositionen
att utgifterna överstiger inkomsterna även efter det att höjningen av avgiften
har trätt i kraft.

Arbetsskadeutredningen har, trots direktiven, diskuterat en förlängd
samordningstid från 90 till 180 dagar. Den fann då att en sådan förlängning
vore en effektiv åtgärd för att begränsa ärendetillströmningen. De beräkningar
som utredningen redovisar ger vid handen att en samordningstid
på 180 dagar kan medföra att antalet ärenden sammantaget minskar med ca
35%.

Utredningens beräkningar visar att en sådan samordning inte leder till
nämnvärda försämringar för den enskilde.

Vi anser sammanfattningsvis att samordningstiden bör, i väntan på att
översyn av försäkringen gjorts, förlängas till 180 dagar tills vidare.

3. Utred arbetsskadeförsäkringen

De stora problem som arbetsskadeförsäkringen är behäftad med måste lösas.

Socialförsäkringsutskottet var i sitt betänkande 1987/88:2 enigt om att en
analys av orsakerna till det ökande antalet anmälningar av arbetsskada samt
åtgärder för att förkorta handläggningstiderna skulle ske. Så blev också
riksdagens beslut. Vi anser dock inte att detta är tillräckligt.

Bl. a. har Riksrevisionsverket hävdat att det inte går att göra ytterligare
förenklingar och rationaliseringar med nuvarande regler utan att det kan få
negativa konsekvenser.

Med hänsyn till alla de allvarliga problemen med arbetsskadeförsäkringen
anser vi att en förutsättningslös utredning bör tillsättas. En sådan grundlig
översyn skall naturligtvis också omfatta samordningstidens längd. Dessutom
bör översynen gälla även arbetsskadeförsäkringens koppling till arbetsmiljölagen.
Arbetsskadeförsäkringen fungerar nämligen inte i dag
generellt sett som incitament för att förbättra arbetsmiljön. Vidare måste
försäkringskassornas möjligheter till reella rehabiliteringsinsatser utredas. I
det sammanhanget bör också problemet med att människor under rehabilitering
inte har rätt till arbetsskadeersättning vid olycka till och från arbetet
tas upp.

4. Väntetider i försäkringsdomstolarna

I massmedia förekommer relativt ofta beskrivningar av fall där en person i
åratal har försökt få ändring i t. ex. beslut om förtidspension, rätt till sjukpenning
etc. Kritiken har bl. a. gällt att försäkringskassornas beslut är fattade
på dåligt underlag och att t. ex. underlag från medicinska experter inte
tillmäts tillräckligt stor betydelse.

Handläggningstiderna på försäkringskassorna är ibland långa. Dessutom
tar det i allmänhet mycket lång tid innan överklaganden behandlas i försäkringsrätterna
och försäkringsöverdomstolen. Det kan ta många år innan

Mot. 1987/88

Sf266

3

ett slutligt beslut fattas. Detta är självfallet oacceptabelt. Den rättssäkerhet
som möjligheten att överklaga ger är i praktiken kraftigt urholkad genom de
stora ärendebalanserna och långa väntetiderna i försäkringsdomstolarna.

Det är önskvärt att de beslut som försäkringskassorna fattar är grundade
på ett så bra underlag att antalet överklaganden kan minimeras. Om ett beslut
överklagas bör handläggningstiderna vara korta.

Genom att måltillströmningen till domstolen minskat under 1986, har balanssituationen
förbättrats något. Trots detta fanns den 31 december 1986
3500 ej avgjorda fall hos försäkringsöverdomstolen. Detta innebär att balanssituationen
alltjämt är mycket bekymmersam. Det är helt otillfredsställande
att klaganden skall behöva vänta i ca 1,5 år för att enbart i försäkringsöverdomstolen
få sitt ärende avgjort. Uppmärksamheten måste
därför inriktas på att ytterligare minska väntetiderna.

Hemställan

Med stöd av det ovan anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär en ny arbetsskadeutredning i
enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att, i avvaktan på
en ny arbetsskadeutredning, samordningstiden för arbetsskador tills
vidare förlängs till 180 dagar,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om väntetiderna i försäkringsdomstolarna1].

Stockholm den 22 januari 1988

Margareta Andrén (fp)

Kenth Skårvik (fp) Barbro Sandberg (fp)

Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)

Mot. 1987/88

Sf266

1 1987/88 :Ju407

4