Arbetsmarknad och infrastruktur i Stockholms län

Motion 1993/94:A455 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp)

av Ylva Annerstedt m.fl. (fp)
Huvudstadsregionen
Utveckling och förändring är grunden för ett bättre
samhälle. I Stockholmsregionen finns unika förutsättningar
för både utveckling och förändring. Här bor en femtedel av
landets befolkning. Regionen står för mellan en femtedel
och en fjärdedel av landets inkomster. Här finns vart fjärde
företag i Sverige, som arbetar med import och export av
varor och tjänster. I Storstockholm finns en tillräcklig bas
för många slags aktiviteter, som helt saknas i andra delar av
Sverige. Storstadens mångfald skapar möjligheter och
ekonomisk expansion som kommer hela landet till del.
Utvecklingen i Stockholmsregionen har också stor
betydelse för hela landets framtid. Sysselsättningen i alla
industrialiserade länder förskjuts från tung energi- och
råvarukrävande varuproduktion mot den kunskaps- och
kommunikationsberoende tjänstesektorn. Sverige befinner
sig i en omfattande omstrukturering av arbetsmarknaden.
Klarar vår region omställningen, kommer andra landsdelar
att ha lättare att följa efter.
Det väsentliga i en fungerande regionalpolitik är att
skapa kreativa miljöer över hela landet.
Stockholmsregionen har många egna unika möjligheter att
stimulera kreativitet och därigenom kulturliv, forskning,
sysselsättning och välfärd.
Storstockholms framtid måste utvecklas i samverkan
med andra regioner. Från många andra län framförs förslag
om tunga statliga investeringar i syfte att underlätta
kommunikation mellan det egna länet och huvudstaden.
Exempel är byggandet av nya och snabba järnvägar runt
Mälaren, motorvägslänkar med andra större svenska städer
eller bättre flygförbindelser. I dessa sammanhang ser
uppenbarligen andra landsdelar Stockholm som en motor
för hela landet, en källa till gemensam utveckling som måste
utnyttjas i samverkan.
Trenden i regionens utveckling har under en längre tid
gått mot allt större klyftor mellan den norra och den södra
länsdelen. Längs stråket Stockholms City--Arlanda flockas
framtidsindustrier och människor med högre inkomster.
Även andra klyftor i länet förstärks om trenden fortsätter.
Tillväxten är på både norra och södra sidan av länet
påtagligt förskjuten mot väster. Samtidigt finns också i norr
kommuner med påtagliga problem. På östra sidan finns
skärgårdskommunerna med glesbygdsproblem, få
arbetsplatser och delvis dåliga kommunikationer.
De centrala och nordvästra regiondelarnas försteg i
utvecklingen bygger bl.a. på deras goda kommunikationer.
Närheten till både huvudstadens kraftfält och förbindelser
till utlandet blir en källa till utveckling som bör tas tillvara.
Men det betyder också att nyinvesteringar i
kommunikationer bör kunna utnyttjas för att lyfta andra
regiondelar. På Södertörn kommer både befintligt och
nyetablerat näringsliv att gagnas av de nya vägprojekten
inom ramen för Storstockholmsöverenskommelsen (det
s.k. Dennispaketet) som ger bättre kontakt med
Europavägnätet. Det ger också ett säkrare ekonomiskt
underlag för ett ökat bostadsbyggande i den södra
regiondelen.
Arbete och näringsliv
För Sverige som helhet är det bra om
Stockholmsregionen får utveckla det man är bäst på.
Rikets huvudstadsregion måste rimligtvis inrymma en
betydande administrativ verksamhet. Den bör dock
begränsas till vad som är gemensamt och nödvändigt för
hela landet. Möjligheter att decentralisera offentlig
förvaltning till länsstyrelser, andra regionala organ och
kommuner bör tillvaratas. En utflyttning av för riket
gemensamma funktioner är däremot mycket tveksam.
Det är också naturligt att huvudstadsregionen är
ledande, men inte dominerande, inom kulturliv och
teknologisk utveckling. Musik, teater och konst bör givetvis
vara väl företrädda i huvudstaden och på en kvalitetsnivå
som är attraktiv internationellt. Humanistisk och
naturvetenskaplig forskning samt högteknologisk
utveckling kräver för en fungerande kreativitet både en viss
minsta storlek och goda kontakter med andra grupper inom
och utom landet. Dessa förutsättningar uppfylls bäst i eller
i omedelbar närhet av ett storstadsområde.
Storstadsområdet är även unikt lämpat för utveckling som
bygger på importerad teknik, p.g.a. ett stort antal
fristående importörer och närheten till en stor marknad.
I dag pågår en minskning av varuproduktionen i
Stockholms län. Det har ibland vållat farhågor för en
obalans på arbetsmarknaden. I det stora hela är det
obefogat. Endast inom vissa högspecialiserade områden
kan tillverkningsindustrin konkurrera om arbetskraften i
storstadsområdena. Sett till regionen i stort finns ingen
anledning att med särskilda medel söka hålla kvar
tillverkningsindustrin i Storstockholm som annars skulle
söka sig till områden med bättre tillgång på arbetskraft. Om
man skulle söka öka andelen industri i Stockholm skulle
detta bl.a. leda till en från andra synpunkter oönskad
ökning av regionens totala befolkning och att andra
regioner berövas arbetstillfällen.
Om man beskriver industrins utveckling i länet i termer
av antalet sysselsatta så kan man notera att
industrisysselsättningen minskat med drygt 20 000 under en
femtonårsperiod. Mäter man istället produktionens
volymutveckling blir intrycket mer positivt. Den ökning
som skett hänför sig till den högteknologiska industrin.
Näringslivet är emellertid inte lika i alla delar av
regionen. Som tidigare nämnts finns det både i norr, öster
och söder kommuner med svåra sysselsättningsproblem.
Därför är det rimligt att stimulera framväxten av mindre
tillverkningsindustri, liksom självfallet även andra typer av
företag i glesbygdsområdena.
Lågkonjunkturen har slagit igenom fullt ut i Stockholms
län. Arbetslösheten är högre än någonsin. Just nu har
Stockholms län fler arbetslösa än hela Norrland från
Treriksröset till Gävle. Särskilt oroande är att bland
ungdomarna går var sjätte arbetslös. Det innebär särskilda
risker i en stor stad med gängbildningar på gator och i
tunnelbanan och den överallt närvarande drogfaran.
Regeringen har vid två tillfällen förelagt riksdagen
förslag till sysselsättningsskapande åtgärder genom
tidigareläggningar av investeringar i vägar och järnvägar.
Sammanlagt har 2 500 milj kr anvisats. Av detta belopp har
Stockholmsregionen samt Gotland erhållit 10 milj kr. Att
vår region tilldelats ett så marginellt belopp är
uppseendeväckande.
F.n. är över 66 000 (oktober 93) i Stockholms län öppet
arbetslösa varav ett stort antal är byggnadsarbetare.
Ytterligare 34 000 personer är sysselsatta i
arbetsmarknadspolitiska insatser och i särskilda insatser för
handikappade. Också på tjänstemannasidan är
arbetslösheten oroande. Allt fler väljer dessutom att stå
utanför arbetsmarknaden för att i stället t.ex. studera,
skaffa barn eller resa.
Nu sätter ett stort antal anläggningsprojekt igång i
regionen som en konsekvens av
Storstockholmsöverenskommelsen. Planering och
projektering pågår för högtryck.
Det finns också en rad andra projekt, som under alla
omständigheter bör genomföras förr eller senare, och som
kan påbörjas under år 1994. Det gäller bl.a. smärre
förbättringsarbeten och underhållsåtgärder samt objekt
som finns i länstrafikanläggningsplanen samt vissa övriga
objekt.
Länsstyrelsen har inventerat sådana objekt inom
Vägverkets, Banverkets och Storstockholms lokaltrafiks
områden.
Det finns flera starka motiv för staten att bidra till att de
här nämnda objekten kan komma igång snarast. Det första
är naturligtvis att objekten är angelägna i sig och viktiga
inslag i en successiv uppgradering av infrastrukturen i länet.
Det andra är dagens sysselsättningsläge.
Sysselsättningseffekten av byggprojekt sträcker sig långt
utanför byggbranschen -- och utanför länet. Byggprojekt
ger ökad sysselsättning inom transportnäringen och inom
byggmaterialindustrin.
Det tredje motivet är att man genom tidigareläggningar
kan undvika att byggmarknaden om några år blir lika
överhettad som den var under senare delen av 1980-talet.
Risken för detta är nämligen ganska stor eftersom många av
de objekt som nu planeras inom ramen för
Storstockholmsöverenskommelsen kommer in i ett
genomförandeskede om ett par år. Det är därför angeläget
att så mycket som möjligt av övriga angelägna projekt sätts
igång och genomförs innan alla byggresurser tas i anspråk
av objekten i Storstockholmsöverenskommelsen.
Det är därför angeläget att regeringen utarbetar
ytterligare förslag till tidigareläggningar av
infrastrukturobjekt som kan förläggas till Stockholms län
enligt ovan. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
I Stockholm har länsskattemyndigheten jämfört med
övriga län en mycket stor andel komplicerade deklarationer
att granska. Det är framför allt de omfattande
företagsdeklarationerna som tar lång tid och som också
kräver hög kompetens hos dem som skall granska. Till detta
förhållande tas ingen hänsyn när Riksskatteverket fördelar
resurser. Mot denna bakgrund bör riksdagen ge regeringen
i uppdrag att hos Riksskatteverket begära förslag om en
förändrad modell för fördelning av medel till
deklarationsgranskning så att hänsyn tas till de speciella
svårigheter som råder för Stockholms läns del.
Samordning av statliga myndigheters verksamheter
Omfattande resurser, statliga och kommunala, läggs ner
på att bevara en levande skärgård med arbete och service
för skärgårdsbefolkningen året runt. För ett par år sedan
presenterade Sjöfartsverket en bemanningsplan för
lotsplatserna i Stockholms skärgård som i praktiken skulle
ha inneburit att skärgården berövats många av de allra mest
naturliga arbetstillfällena.
Just nu pågår en ''omstrukturering'' av postens service i
Stockholms läns glesbygd, dvs. bl.a. skärgården.
Postkontor läggs ner utan att man tar reda på vilka
besparingar som samhället egentligen gör och utan att ge
besked om hur man skall hantera t.ex. penningtransporter
och företagens postservice. Samtidigt avsätts
arbetsmarknadspolitiska resurser från både stat och
landsting och kommuner i länet. Vi kan inte acceptera att
myndigheters handlande så uppenbart strider mot
varandra. I stället måste en samhällsekonomisk helhetssyn
anläggas på frågor av denna typ. Utan den samordning som
kan ske vid myndighetssamarbete blir resultatet en
ytterligare utarmning av skärgården. Det är därför
angeläget att regeringen tar initiativ till att en samordning
av statliga myndigheters verksamhet kommer till stånd för
att samhällets resurser skall kunna utnyttjas optimalt. Det
kan exempelvis ske genom ett särskilt uppdrag till
länsstyrelsen. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Utbildning
Som nämnts skiljer sig arbetsmarknaden i Stockholms
län på flera områden från övriga delar av landet. Den trend
som kan noteras i alla industrialiserade länder, att
sysselsättningen förskjuts från tung energi- och
råvarukrävande varuproduktion mot en kunskaps- och
kommunikationsberoende tjänstesektor, är extra tydlig i
vår region. Detta ställer stora krav på en hög
utbildningsnivå.
Trots den stora ökningen av antalet sysselsatta i den
kunskapsintensiva tjänstesektorn har inte motsvarande
expansion skett på utbildningsområdet. Detta förhållande
har lett till den inflyttning av välutbildade från övriga
landet, som länsstyrelsen härom året redovisade i sin skrift
''De nya inflyttarna''. Där visas att inflyttarna i första hand
är unga och välutbildade och att de lämnar ett arbete på den
gamla orten för att hellre arbeta på Stockholms
arbetsmarknad. Denna utveckling har dock dämpats något.
Detta blir naturligtvis möjligt på grund av den
efterfrågan på välutbildad arbetskraft som finns i denna
region. Vi skulle dock hellre se att de ungdomar som redan
finns här fick den utbildning som behövs för att motsvara de
högt ställda krav som arbetsmarknaden här ställer.
Gymnasieskolan
Utbildningen på gymnasienivå har fortfarande i
Stockholms län -- och det i synnerhet i den södra länsdelen --
en alltför kraftig inriktning mot gymnasiets yrkesinriktade
studievägar. I förhållande till de arbetsmarknadssegment
som den yrkesspecifika gymnasieutbildningen riktas mot är
den alltför stor. I en utredning gjord vid
Planeringsavdelningen vid Länsstyrelsen i Stockholms län,
Teknikförnyelse eller stagnation, visas detta med all
önskvärd tydlighet. Totalt sett tycks den utbildning som
erbjuds inom länet på övriga nivåer inte heller motsvara de
behov som näringslivet ställer i samband med den snabba
teknikförnyelsen. Resultatet har blivit den inflyttning av
kvalificerad och välutbildad arbetskraft som redovisats
ovan.
I dag går ungefär var fjärde gymnasieelev på en
yrkesutbildning som förbereder för yrke inom industrin,
trots att sådana yrken endast upptar en knapp tiondel av
länets arbetstillfällen. Denna snedbalans är ett problem för
hela Sveriges förmåga till en långsiktigt konkurrenskraftig
utveckling.
Informationer kommer också om att det nya
programgymnasiet kan medföra en utslagning av elever som
inte vill gå tre år i gymnasieskolan. Regeringen bör därför
utvärdera det nya programgymnasiet såväl vad gäller den
teoretiska andelen av utbildningarna och dess betydelse för
den lokala och nationella utvecklingen som avhoppen från
gymnasieskolan.
Högre utbildning
Enligt en studie av Regionplanekontoret vid Stockholms
Läns Landsting (''Det nya näringslivet --
Informationsteknologi i Stockholmsregionen'', Rapport
1986:4, publicerad febr 1987) redovisas en enkät bland 600
företag i regionen. Där sägs: ''Kunskapsintensiteten i
svenskt näringsliv ökar snabbt, och Stockholmsregionen
ligger före och driver på i denna utveckling ...
Stockholmsregionens roll som centrum för nationell
teknikspridning gör det särskilt angeläget att där satsa på
snabba transporter, på utbildning och på internationellt
orienterad Fou.'' Detta är fortfarande giltigt.
Utbyggnad av högre utbildning och forskning är av
ökande betydelse för näringsliv och förvaltning i vårt land.
Speciellt gäller detta för verksamhet inom de s.k.
kunskapsintensiva områdena. Detta omfattar särskilt fält
som bygger på kvalificerad informationshantering och ny
kommunikation t.ex. med teletekniska hjälpmedel.
Stockholmsregionen och Mälardalen i övrigt innehåller
ett antal av den svenska ekonomins mest dynamiska
företag. Där finns företag som Ericsson, Saab Scania, delar
av ABB, Astra, Alfa Laval, Atlas Copco, Fläkt och Telia.
Där finns också den offentliga förvaltningens
organisationer. Behoven av en stabil grund inom de
kunskapsintensiva områdena i anknytning till
informationsteknologi och kommunikation är särskilt
tydliga i Stockholmsområdet.
En utbyggnad av resurserna för högre utbildning och
forskning inom informationsteknologi och kommunikation
i Stockholmsområdet bör ta inomregionala hänsyn i
beaktande. All expansion behöver inte förläggas till
områdena norr om staden.
En utbyggnad inom de angivna områdena i
Stockholmsområdets södra delar skulle inte utarma
satsningarna norr om staden. Det finns viktiga nya områden
för forskning och högre utbildning som utgör komplettering
och inte ersättning. Särskilt gäller detta för verksamhet med
systemanalys och kvalificerade tillämpningar av data och
telesystem för kommunikation, organisation och
arbetsmiljö.
I Botkyrka kommun arbetar sedan fem år Stiftelsen
Sveriges Invandrarinstitut och Museum. Stiftelsen
dokumenterar den historiska och nutida invandringen till
Sverige och bedriver forskning och utbildning. Denna
verksamhet bör kunna utgöra kärnan i ett centrum för
utbildning och forskning i invandrarfrågor. Det är naturligt
att denna disciplin förläggs till en högskoleenhet på
Södertörn.
Den medicinska och biovetenskapliga högskole- och
forskningsverksamhet som äger rum i Novum i anslutning
till Huddinge Sjukhus skulle kunna kompletteras med
utbildnings- och forskningssatsningar inom nya områden
som t.ex. de ovan nämnda. Här har även en
näringslivshögskola satts igång hösten 1993. Landstinget
har vidare beslutat lokalisera vårdhögskolan till Novum.
Rektor för Stockholms Universitet har inför
utbildningsutskottet uttalat att universitetet nu är så stort
att det varken kan eller bör växa mer. Samtidigt är det för
regionen nödvändigt att ytterligare högskoleutbildning och
forskning inom nya områden kommer till.
Ytterligare konkreta steg mot bildandet av ett nytt
fristående universitet på Södertörn är nu naturliga och
angelägna. Södertörns Universitet bör upprättas.
Resurstilldelningen för högskoleutbildning i
Stockholmsregionen ligger väsentligt under vad landet i
övrigt får. Kostnaderna per årsstudieplats på ekonomlinjen
varierar från Stockholms drygt 11 000 kronor i botten till
Östersunds på ca 33 000 kronor. För kulturvetarlinjen är
spannet från ca 10 000 kronor i Stockholm till drygt 23 000
kronor i Karlstad.
Skillnaderna är inte rimliga och bör analyseras så att
skillnaderna minskar. Detta bör ges regeringen till känna.
Regionalpolitiska hänsyn bör sålunda tas vid
utbyggnaden av högskoleutbildning och forskning i
Stockholmsområdet, men detta är inte huvudmotivet.
Länsstyrelsens utredning har tydligt klarlagt att risken är
stor att de redovisade inflyttningsströmmarna blir allt större
om inte Stockholmsregionen får en ökad tilldelning av
utbildningsresurser på högskolenivå. Detta får då också
negativa effekter på landets näringsliv i övrigt på så sätt att
Stockholmsregionen lockar till sig kvalificerad och
välutbildad arbetskraft från övriga landet.
Slutsatsen är dock inte att utbildningskapaciteten bör
dras ned i övriga regioner, utan endast att den bör ökas i
Stockholmsregionen.
Kommunikationer
Goda kommunikationer är en förutsättning för en
framtidsinriktad utveckling av en region och ett land.
Kommunikationerna i Sveriges olika delar är
sammanlänkade och värdet av investeringar i
infrastrukturen är beroende av att dessa samband beaktas.
Detta gäller i synnerligt hög grad för satsningar på att
förbättra Stockholmsregionens kommunikationer.
En fungerande huvudstadsregion är en nationell
angelägenhet. Det ligger i hela Sveriges intresse att
Stockholmsregionen förmår att konkurrera med andra
storstadsregioner i Europa. Härutöver är
Stockholmsregionen också hjärtat för landets tåg- och
flygtrafik. De investeringar som nu planeras och
genomförs, delvis inom ramen för den s.k.
Storstockholmsöverenskommelsen, är därför av
riksintresse. Trafikprojekten har till stor del en direkt
betydelse för övriga delar av landet, förutom det
gemensamma intresset av en fungerande huvudstad.
Staten måste i högre grad, än som har varit fallet under
en följd av år, bidra till kostnaderna för trafikinvesteringar
i Stockholmsregionen. Riksdagens tidigare beslut att anslå
3,5 (med uppräkning 3,8) miljarder kronor till
infrastruktursatsningar i regionen, som en del av ett större
anslag till de tre storstadsregionerna, var ett positivt
ställningstagande. Det är nu angeläget att målmedvetet och
långsiktigt stödja genomförandet av
Storstockholmsöverenskommelsen och andra angelägna
utbyggnadsprojekt.
Genom en unik uppgörelse har en bred majoritet av
Stockholmsregionens politiker överenskommit om att
regionens bilister genom avgifter skall finansiera ett stort
antal tunga väginvesteringar, samt vissa andra väganknutna
investeringar. Sammanlagt avses investeringar om ca 20
miljarder kronor finansieras med bilavgifter. Detta är ett
mycket långsiktigt åtagande från regionens sida, då avgifter
kan behöva tas ut ända till år 2025. Eftersom
investeringarna avses lånefinansieras, beräknas den totala
summa som Stockholmsregionens bilister till dess kommer
att betala att uppgå till ca 40 miljarder kronor.
Mot denna bakgrund är det självklart att statens
finansiella åtaganden för trafikinvesteringar i regionen även
måste bli mer långsiktiga. I överläggningar med regionens
företrädare måste regeringen skapa klarhet i frågan om
statens bidrag till finansieringen av regionens investeringar
i trafiksystemet under Storstockholmsöverenskommelsens
senare hälft.
Riksdagen bör ge regeringen till känna att
Stockholmregionens andel av ordinare anslag till väg- och
kollektivtrafikinvesteringar inte får minska. Det är en
nödvändig förutsättning för
Storstockholmsöverenskommelsen med hänsyn till att
syftet med de omfattande avgifterna i regionen inte är att
bekosta vägar i andra landsdelar. Överenskommelsen
förutsätter också att de statliga investeringsmedel som
frigörs genom att vägprojekten Ringen och Yttre tvärleden
finansieras genom bilavgifter överförs till investeringar i
kollektivtrafiken samt att dessa medel med
indexuppräkning reserveras i aktuella flerårsplaner. Medel
för bidrag till länstrafikanläggningar enligt
överenskommelsen måste också reserveras med
indexuppräkning i aktuella flerårsplaner.
Förändringar i fördelningsmodellen för investeringar i
länstrafikanläggningar bör övervägas, i syfte att stärka det
regionala ansvaret och samtidigt säkerställa att statens
långsiktiga åtaganden genomförs. Som en första åtgärd bör
det bli möjligt för länsstyrelserna att besvära sig hos
regeringen över de av Vägverket fastställda länsramarna.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
Förtroendet för att de avgifter som regionens bilister
betalar också går till avsedda ändamål får inte kunna
ifrågasättas. Riksdagen bör mot denna bakgrund uttala att
moms på avgifter uttagna enligt
Storstockholmsöverenskommelsen, liksom på eventuella
motsvarande avgifter i andra delar av landet, ej utgår eller
till fullo kompenseras genom bidrag till projektens
genomförande.
Vägprojekten i Storstockholmsöverenskommelsen
belastar inte statens budget, utan skall, som ovan nämnts,
finansieras genom avgifter som uttas av trafikanterna.
Avgifter avses införas 1996. Det är dock angeläget att
regeringen snarast möjligt föreslår riksdagen den ändrade
lagstiftning som erfordras. I enlighet med
överenskommelsen bör lagstiftningen medge att avgifterna
används för att styra trafiken och uppnå miljövinster. De
bör vidare kunna differentieras utifrån exempelvis
fordonstyngd och utrustning för avgasrening.
Vägverket har hittills, genom riksdagsbeslut, erhållit
statliga garantier för att genom upplåning kunna genomföra
projektering. Med hänsyn till den akuta situationen på
arbetsmarknaden är det angeläget, att riksdagen snarast
beviljar utökade garantier, så att byggstart kan ske snarast.
Det finns, som tidigare nämnts, vägprojekt som är
planlagda och miljöprövade och som kan igångsättas
omedelbart.
Storstockholmsöverenskommelsen bygger på och utgår
från den nyligen antagna regionplanen för Stockholms län.
Regionplanen har arbetats fram av landstinget, som i
Stockholms län är regionplaneorgan, i samspel med länets
kommuner, länsstyrelsen och andra aktörer. Parallellt har
kommunerna antagit sina översiktsplaner, i vilka
Storstockholmsöverenskommelsens projekt likaledes har
behandlats. Länsstyrelsen har i samråds- och
granskningsyttranden över dessa planer bl.a. framfört och
avvägt berörda riksintressen. Inför eventuella prövningar
av kommande detalj- och arbetsplaner, har regeringen i
enlighet med naturresurslagen erhållit en särskild
redovisning av kommuner och länsstyrelse över hur lagen
avses behandlas i genomförandet av
Storstockholmsöverenskommelsen. Förutsättningarna är
därför mycket goda för att regering och riksdag utan
reservationer skall kunna uttala att de i överenskommelsen
ingående järnvägs- och vägprojekten är av mycket stort
nationellt intresse.
Utöver de i överenskommelsen ingående projekten,
finns ett antal större och för såväl regionen som hela landet
angelägna kommunikationsprojekt i området. Det gäller
t.ex. Mälar- och Svealandsbanorna samt Arlandabanan.
Dessa järnvägsutbyggnader är direkt och indirekt beroende
av att Storstockholmsöverenskommelsen också genomförs,
t.ex. vad gäller utbyggnaden av ytterligare spår mellan
Årsta och Stockholms Central. Denna utbyggnad är för
övrigt av riksintresse med hänsyn till utbyggnaden av
snabbtågstrafiken.
Arlandabanan byggs nu. Det är emellertid endast en
första etapp. En direkt genomgående spåranslutning måste
snarast säkerställas för att också övriga delar av
Mellansverige och södra Norrland skall kunna ges en
radikalt ökad tillgänglighet till flyget. Finansieringen av
projektet måste även möjliggöra att flygplatsen på rimliga
ekonomiska villkor kan trafikeras med regionaltåg på
sträckan Uppsala--Stockholm--Södertälje och till
angränsande län. Om man ser till antalet boende längs
denna axel är det två tredjedelar av befolkningen i länet
som är berörda.
Det är också angeläget att man i den fortsatta
planeringen inte omöjliggör lokaltrafik på järnväg till
flygplatsen. Att utnyttja möjligheten att ge också
pendeltågsresenärer tillfälle till täta och snabba
kommunikationer skulle också ge ett bättre ekonomiskt
underlag för Arlandabanan. Upplands Väsby är Sveriges
åttonde största pendeltrafikstation med drygt 12 000
pendlare varje dag, som kunde ge god stadga åt ekonomin.
Trafikutskottet har förutsatt att avtal om Arlandabanan
kan träffas under sådana villkor att en samhällsekonomisk
trafikförsörjning främjas. Om det skulle visa sig att en
privat finansiering inte kan ordnas på rimliga villkor måste
denna lönsamma investering på sedvanligt sätt finansieras i
statlig regi.
Flyget
Flygresandet har oavsett en tillfällig konjunkturorsakad
dämpning utvecklats mycket snabbt i Stockholmsregionen.
Arlanda flygplats har snart nått maximum för sin kapacitet.
Den planerade utbyggnaden med en tredje bana på Arlanda
är av stor betydelse inte bara för Stockholmsregionen, utan
också för övriga landet. Om flygets infrastruktur i
Stockholmsområdet inte räcker för att klara efterfrågan,
talar mycket för att regionalflyget i första hand drabbas.
Studier av flygplatsfrågan visar entydigt att regionen,
utöver Arlandas tredje bana, på sikt behöver ytterligare en
flygplats. Tullinge/F18 skulle vara den bästa lokaliseringen
av en ny flygplats. Emellertid verkar de politiska
förutsättningarna för en lokalisering dit vara obefintliga för
lång tid framöver.
För att möjliggöra en konstruktiv regional och lokal
planering och bereda alternativ, så att inte flygsituationen i
Stockholmsregionen blir ohållbar, är det nu nödvändigt att
de för flyget ansvariga, närmast regeringen och
luftfartsverket, tydligt klargör behovet av ytterligare
kapacitet för flygtrafiken i Stockholmsområdet. Klargörs
därigenom vilka riksintressena verkligen är, och hur man är
beredd att verka för dem, bör regeringen ta initiativ till att
inleda planeringen av en ny flygplats. Den bör lokaliseras
till den södra regiondelen, eftersom det mest motsvarar
efterfrågan, medför lägre utsläpp från bilar och flygplan,
samt är den billigaste lösningen. Dessutom skulle en ny
flygplats i den södra regiondelen verksamt bidra till att
stärka den regionala balansen i Stockholms län.
Det ligger även i Stockholmsregionens intresse att
flygplatser i angränsande regioner som Nyköping och
Västerås, utvecklas. De utgör en tillgång för näringslivet
där, samtidigt som de kan avlasta Arlanda viss trafik. Dessa
flygplatser ligger dock för långt från Stockholm såväl för att
påverka den regionala utvecklingen som för att ge övriga
landet godtagbara förbindelser till huvudstaden.
Levnadsvillkor i Stockholms län
Det finns myter om hur man lever i Stockholm och hur
man lever i landsorten. Nordbanken gjorde härom året en
intressant studie som tydligt belyser hur ovederhäftiga de
gängse påståendena är som går ut på, att de boende i
Stockholmsregionen har det så mycket bättre än andra.
Studien visar klart att stockholmaren har det väsentligt
sämre än invånare i andra delar av landet.
Stockholmsfamiljen har mindre pengar kvar än familjer
med motsvarande inkomster och boendestandard i Växjö,
Ljusdal och Örkelljunga när alla basutgifter betalats. Detta
trots lägre kommunalskatt i Stockholm. Främst beror detta
på de högre boendekostnaderna i Stockholm.
Småhusboendet kostar mer i Stockholm p.g.a. att priser,
taxeringsvärden och nettoutgifterna är högre.
Hyreskostnaderna är högre och överlåtelsepriser och
nettoutgifter för bostadsrättsboende är även de högre.
Vid en jämförelse av underskottsavdragen för boendet
1989, visar det sig att dubbelt så många inkomsttagare i de
jämförda kommunerna gör avdrag för boendet jämfört med
Stockholm.
Undersökningen visar också, att en barnfamilj med
genomsnittsinkomster som bor i jämförbara småhus har 2
544 kronor i boendekostnad per månad i Bjurholm, medan
boendekostnaden för motsvarande småhus i Danderyd är
10 446 kronor per månad. Samma familj har egentligen inte
råd att bo i småhus i Danderyd. Underskottet blir -9 108
kronor på ett år, medan familjen i Örkelljunga har 80 000
kronor kvar när boendekostnader, barnomsorg och
hushållskostnader är betalda 1991!
Endast 10 % av stockholmarna bor i småhus, medan
hälften av invånarna i Växjö och Ljusdal gör det.
Boendetätheten är högre än på landsorten och andelen
trångbodda hushåll är fyra gånger så många i Stockholm
som i t.ex. Växjö.
Den sociala utslagningen är större i Stockholms län än
någon annanstans. Andelen missbrukare är högre,
merparten av landets HIV- och AIDS-patienter finns i
Stockholm och kostnaden per invånare för individ- och
familjeomsorgen är tre gånger så hög som i Växjö och
Ljusdal. Andelen socialbidragstagare är också störst i
Stockholm.
Stockholms läns andel av statens skatteintäkter är 30 %,
länet genererar 25 % av landets BNP, länet har 20 % av
landets befolkning, men får bara 3,5 % av statsbidragen.
År 1991 låg den genomsnittliga inkomsten för
stockholmaren på 11 % över riksgenomsnittet. Om den
pågående utvecklingen fortsätter kommer inkomsten 1995
att ligga 14 % under riksgenomsnittet.
Främst är det de höga boendekostnaderna som
undergräver ekonomin för invånarna i regionen.
Regeringen bör finna former för beräkningsmodeller vid
resursfördelning av anslag till regionen som tar hänsyn till
detta förhållande. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen tillkänna.
Det borde vara en naturlig strategi från riksdag och
regering att utveckla huvudstadsregionens möjligheter till
gagn för hela landet. Storstadsutredningen (Sou 1990:36)
understödjer denna slutsats.
Mot bakgrund av de ovan redovisade uppgifterna är det
uppenbart att huvudstadsregionen dräneras på resurser och
att stockholmaren kraftigt missgynnas vid fördelningen av
de resurser som finns. Den missgynnas när det gäller
tilldelning av statsbidrag, väganslag, högskoleplatser, olika
former av företagsstöd, företagsbeskattning, fastighetsskatt
m m. Under senare delen av 80-talet introducerades t o m
särskilda straffavgifter mot Stockholm i form av
investeringsavgift och fastighetsskatt på kommersiella
lokaler.
Avslutning
Undersökningar visar att nya tekniker och verksamheter
startar sin utveckling i huvudstadsområdet för att när
verksamheten växer flytta till andra orter i Sverige. Det
omvända förhållandet förekommer inte.
Det är nödvändigt att riksdag och regering intar en mer
positiv hållning till Stockholmsregionen. Det skulle gagna
hela landet, motverka utflyttningen av företag från Sverige,
stärka vår konkurrenskraft i den alltmer
internationaliserade ekonomin och bidra till ökade impulser
och innovationer till övriga landet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsmarknaden i Stockholms
län,
2. att riksdagen hos regeringen begär att
Riksskatteverket får i uppdrag att presentera en ändrad
fördelningsmodell av resurserna för granskning av
deklarationer,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av samordning av statlig
verksamhet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av utvärdering av det
nya program- gymnasiet,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbyggnad av universitets- och
högskoleutbildningen i södra delen av Stockholms län--
Södertörns universitet,1
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppföljning av
Storstockholmsöverenskommelsen vad gäller anslag till
trafikinvesteringar i Stockholmsregionen och nödvändiga
förändringar i lagstiftningen,2
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Stockholmsregionens andel
av ordinarie anslag till väg- och kollektivtrafikinvesteringar
inte får minska,2
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om moms på vägavgifter,3
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att länsstyrelserna bör ges rätt att överklaga Vägverkets
länsramar för länstrafikanläggningsanslagen till
regeringen,2
10. att riksdagen hos regeringen begär att den skall
klargöra behovet av ytterligare kapacitet för flygtrafiken i
Stockholmsregionen,2
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av fortsatt utbyggnad av
spårbunden trafik i Stockholms län, även efter det att nu
påbörjade och beslutade projekt är färdiga,2
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Arlandabanans finansiering måste möjliggöra att
flygplatsen på rimliga ekonomiska villkor även kan
trafikeras av regionaltåg och pendeltåg,2
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av modeller för
fördelning av statsbidrag som tar hänsyn till de höga
boendekostnaderna i Stockholms län,4
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen i övrigt anförts om nödvändigheten av en
mer positiv syn på huvudstadsregionen.

Stockholm den 25 januari 1994

Ylva Annerstedt (fp)

Hadar Cars (fp)

Lotta Edholm (fp)

Sören Norrby (fp)

Karin Pilsäter (fp)

Daniel Tarschys (fp)

Barbro Westerholm (fp)
1 Yrkandena 4, 5 hänvisade till UbU

2 Yrkandena 6, 7, 9--12 hänvisade till TU

3 Yrkande 8 hänvisat till SkU

4 Yrkande 13 hänvisat till FiU
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Arbetsmarknadsutskottet

Händelser

Inlämning: 1994-01-25 Bordläggning: 1994-02-08 Hänvisning: 1994-02-09

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (28)