Aralsjön

Motion 2001/02:U263 av Margareta Viklund m.fl. (kd)

av Margareta Viklund m.fl. (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Aralsjön bör få en framskjuten plats på FN:s dagordning.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU och OSSE i sitt arbete ger prioritet åt frågan om Aralsjön.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i internationell samverkan upprätta en gemensam och hållbar plan för arbetet med Aralsjön och arbetet för att förbättra ländernas och folkens katastrofala situation i området runt Aralsjön.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ön Vozrozhdeniyes situation förs upp på internationell nivå och blir en angelägenhet för Världssamfundet.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de svenska frivilliga organisationer som arbetar i området ges ökat stöd och ökade möjligheter inom befintliga ekonomiska ramar.

Sjön som försvinner

Aralsjön ligger i Centralasien med Kazakstan och Uzbekistan som strandstater. De övriga tre staterna i regionen – Turkmenistan, Tadzjikistan och Kirgistan – är även mycket intresserade av Aralsjöns framtid.

Lite nu och då, men inte tillräckligt ofta för att väcka behövlig opinion, brukar Aralsjön, som kallas världens största enskilda miljökatastrof, lyftas fram och belysas av massmedia och i andra sammanhang. Katastrofen är så stor i sin omfattning att det är näst intill omöjligt att förstå dess hela vidd och konsekvenser för både den nära regionen och för världsmiljön.

Aralsjön har krympt med en areal som är mer än dubbelt så stor som Skåne och har lämnat efter sig öken och sjukdomar. De årtionden som gått för att bryta ner de goda natur- och miljöbetingelserna för människor och natur kan det ta hundratals år att reparera och restaurera.

Kunskapen om Aralsjöns svåra situation är stor. Ändå finns inga entydiga sammanhållna planer fastställda för Aralsjön samt de omgivande staternas och befolkningarnas framtida existens. Det är därför hög tid att olika internationella forum på allvar tar tag i frågan om Aralsjön, sammanställer tillgänglig kunskap och i samarbete med länderna i Aralsjöns nära omgivning, ut­arbetar en enhetlig plan för området samt i samverkan verkställer planen.

Aralsjöns situation är så angelägen att den måste få en framskjuten plats på Världssamfundets dagordning. EU och OSSE måste också i sitt arbete i samverkan med FN ge prioritet åt den frågan.

Hundratals miljoner kronor har, som det kan tyckas till ingen nytta, redan satsats på att restaurera Aralsjön. Frivilliga organisationer från bland annat Sverige arbetar idag med att introducera jordbruksprojekt och bedriva humanitära och sociala projekt i Aralsjöområdet. Det är ett arbete som behöver allt stöd det kan få. Men framför allt behöver det planeras och utföras i internationell samverkan. Frågan brådskar och är mycket angelägen.

Något om konsekvenserna av Aralsjöns exploatering

Aralsjön var fram till år 1960 den fjärde största insjön i världen och underhöll en blomstrande fiskeindustri, ett blandat lantbruk och ett rikt växt- och djurliv. Nu har mer än hälften av dess 68 000 kvadratkilometer förvandlats till en saltöken. Den ger upphov till sandstormar som cirka 15 gånger om året beräknas släppa ner 75 ton salt och damm förorenat av bekämpningsmedel och andra kemikalier på de omgivande områdena.

Sovjetunionen inledde i början av 60-talet en omfattande kampanj för att genom avancerade bevattningsanläggningar öka jordbruksproduktionen i regionen. Bevattningsanläggningarna medförde att vattnet från de stora floderna Amu-Darya i söder och Syr-Darya i norr, som tidigare svarat för tillflödet, idag inte når fram till Aralsjön. Sjön kommer att försvinna totalt om man fortsätter att stänga dess tillflöden i samma takt som hitintills.

Den stora avtappning, som bevattningsprojektet innebar, har medfört en dramatisk verkan på klimatet upp till 100 kilometer från sjön. Tidigare brukade Aralsjön fungera som ett batteri som upplagrade värme under sommaren och gav den tillbaka på vintern. Nu är somrarna hetare, kortare och torrare, temperaturen kan rusa upp till 45 grader Celsius, och vintrarna är längre och kallare med en temperatur på mellan -20 och -25 grader Celsius. Luftfuktigheten har minskat med omkring 28 procent.

Deltaområdena var en gång bördiga områden med sjöar, vassfyllda kärr och blandskog – ett hem för 173 olika djurarter från rådjur till tigrar. Men skogarna har krympt till en bråkdel av sin forna areal och de flesta av sjöarna har torkat ut. För cirka 10 år sedan fanns bara 38 djurarter kvar, av vilka flera redan då var utrotningshotade.

Salthalten i det återstående vattnet har ökat från 10 till 25 procent. Vattnet är starkt förorenat av bekämpningsmedel och konstgödsel. Av 24 fiskarter som en gång levde i sjön har alla försvunnit. De sista fiskarna finns på museum i Nukus.

Hundratusentals människor har mist sin möjlighet till försörjning när de ekonomiska förutsättningarna radikalt ändrats. Arbetslösheten är mycket stor, vilket bland annat medfört stora ekonomiska och sociala problem. Många barn lever i stor nöd ensamma, utan sina föräldrar och utan möjligheter att gå i skolan.

Hälsotillståndet har också kraftigt försämrats, särskilt för kvinnor och barn. Ökad frekvens av olika cancerformer, anemi och andra invärtes sjukdomar har konstaterats. Barnadödligheten har ökat och medellivslängden sjunkit.

Omkring fem miljoner människor bor i sjöns närhet. De flesta i och kring städerna Aralsk i norr och Nukus och Muynak i söder. På sikt är det svårt att tänka sig att människorna kan bo kvar om läget inte förbättras. Men vart skall de i så fall ta vägen?

Det är hög tid att på allvar ta tag i problemen. En kartläggning av situationen är nödvändig för att rätta resurser skall kunna sättas in.

”När mänskliga varelser förstört sin miljö i en sådan grad att de inte själva kan leva i den står hela människosläktet inför slutet av jordelivet.” (Grigorij Reznitjenko, chefredaktör för den litterära tidskriften Novi Mir, 1950.)

Vozrozhdeniye – På-nytt-födelse-ön

Vozrozhdeniye, På-nytt-födelse-ön, är en ö som av Sovjets militärmakt helt förbrukats. Den har framför allt blivit en avstjälpningsplats för biologiska och kemiska vapen. Ön är övergiven av människor, men förgiftade ormar och stora råttor har tagit den i besittning. Spåren av människans framfart förskräcker. Hela ön är som en tickande bomb med nedgrävt smittsamt laboratorieavfall och oförbrukad krigsmateriel. Ön läcker ut sina gifter i Aralsjön och sprider dem med vinden.

Genom att Aralsjön minskar i volym närmar sig också Vozrozhdeniye fastlandet. Den processen går för närvarande mycket fort och det är en tidsfråga innan den är slutförd. Risken är stor att om inget görs för att sanera ön kommer de förgiftade djuren att spridas vidare till fastlandet.

Det är av ett globalt intresse att det krigsmateriel och krigsavfall som finns på ön destrueras så fort som möjligt. Här har Världssamfundet och EU ett stort ansvar. Kristdemokraterna anser att det är angeläget att den svenska regeringen för upp frågan om ön Vozrozhdeniye på internationell nivå.

Vad har gjorts för att förbättra situationen?

Regeringarna i området har inlett ett samarbete för att söka lösa problemen kring Aralsjön. Nya samarbetsorgan har inrättats. Men regimerna präglas till stor del av det förflutna och anser sig möta problem med oöverstigliga dimensioner. Det är angeläget att samarbetet mellan staterna runt Aralsjön systematiseras och resultatinriktas för att få till stånd gemensamma insatser för sjöns räddning.

Det är bra att Sida sedan 1998 har anslagit totalt cirka 30 miljoner kronor till Aralsjörelaterade projekt, främst gällande hälsa och dammsäkerhet. Men det är också viktigt att Sverige höjer sin ambitionsnivå och tillsammans med andra länder och organisationer upprättar en plan för fortsatta aktiviteter med och kring Aralsjön.

Det internationella samfundet har gjort betydande ansträngningar för att förbättra situationen. Världsbanken och andra internationella organisationer har förmedlat stora resurser till området. Men resultaten av insatserna är hitintills begränsade. Det behövs väl planerade, långsiktiga och uthålliga insatser för att vända utvecklingen. Det är angeläget att Sverige inom befintliga ekonomiska ramar utökar sina insatser i området samt bistår och stöder de frivilliga svenska organisationer, bland annat Ljus i Öster, (tidigare Slaviska missionen) i deras insatser att hjälpa befolkningen och i sina försök att restaurera miljön.

Vad kan göras?

Bedömare anser att Aralsjön i högsta grad är ett globalt problem. Det breddar i så fall motiven för ett internationellt intresse från att endast ha varit en vilja att hjälpa katastrofdrabbade folk till att faktiskt handla om global överlevnad. Även om Aralsjön börjat få mer uppmärksamhet internationellt är fortfarande intresset kring krisen relativt liten.

Samtidigt är det inte enbart det låga intresset som gör att internationell hjälp inte når fram. Många gånger finns orsaken att hämta i den tidsmässigt långa byråkratiska processen hos de internationella biståndsorganisationerna. Att vänta flera år uppfattas ofta av många lokala samarbetspartner som att intresset är lågt och följden blir att planerade projekt avbryts och utlovad hjälp uteblir. Att sprida kunskap om Aralsjökatastrofen, både internationellt och lokalt, är en viktig del av arbetet för en förbättrad situation kring Aralsjön.

Men det finns olika uppfattningar om ifall Aralsjön verkligen kan räddas eller återställas. Samtidigt kan diskuteras om stabilitet i regionen överhuvudtaget är möjlig utan en stabilisering av sjöns tillstånd.

Insatser måste göras på många olika områden. Bevattningskanalerna måste repareras och effektiviseras så att inte flodernas vatten helt töms genom kanalerna. Aralsjöns tillflöden måste garanteras. På sikt måste produktionsstrukturen ändras så att man går över till mindre vattenkrävande grödor än bomull.

Det handlar om att göra konkreta insatser för människorna i området så att de kan våga tro på framtiden. Det handlar om att stärka det civila samhället och att inleda ett praktiskt samarbete, särskilt på hälso- och sjukvårdsområdet.

Aralsjökatastrofen är den kanske största ekologiska katastrofen någonsin, orsakad av människor. Den har påverkat miljön och hälsotillståndet i området så att situationen för framför allt kvinnor och barn är akut. Medellivslängden är mycket låg. Enligt läkare utan gränser är platser som exempelvis staden Muynak i Karakalpakstan en av de mest ”chronically sick places on earth”. Muynak var en gång en blomstrande fiskestad vid Aralsjöns strand. Staden ligger nu 10 mil från den nuvarande stranden.

Denna akuta situation måste fokuseras och lyftas fram av Sveriges regering, EU, OSSE och FN. Det är angeläget att den svenska regeringen initierar och driver frågan i olika internationella organ.

Stockholm den 7 september 2001

Margareta Viklund (kd)

Björn von der Esch (kd)

Ester Lindstedt-Staaf (kd)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Utrikesutskottet

Händelser

Hänvisningsförslag: 2001-10-05 Utskottsförslag: 2001-10-05 Granskning: 2001-10-05 Inlämning: 2001-10-05 Hänvisning: 2001-10-11 Bordläggning: 2001-10-11

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (5)