Aktivitetsgarantin och invandrarnas organisationer

Motion 2001/02:A353 av Ana Maria Narti (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en undersökning angående bristen på samarbete mellan aktivitetsgarantin och invandrarnas organisationer.

Motivering

Den 23 maj 2000 när regeringen var i full gång med att lansera aktivitetsgarantin som den nya arbetsmarknadspolitikens flaggskepp ägde en debatt rum i Sveriges riksdag. Näringsminister Björn Rosengren svarade på en interpellation om den roll invandrarorganisationerna skulle få i förhållande till den nya arbetsmarknadsåtgärden Björn Rosengren sade:

När det gäller den fråga som Ana Maria Narti tar upp om invandrarnas egen förmåga, som självklart är den största förmågan där vi har kraften, ska jag ta till mig det. Jag ska ta upp det med AMS och undersöka vad som sker. Jag ska också muntligt och skriftligt för AMS poängtera att man verkligen observerar frågan om aktivitetsgarantin. Jag delar den analys som Ana Maria Narti gör när det gäller invandrarnas situation, även om man kan ha lite olika uppfattningar om hur vi ska uppnå målet att frigöra dessa människor med utgångspunkt i deras egen kompetens och deras egna egenskaper, så att de kan bli en kraft på den svenska arbetsmarknaden. Det är något som de har oerhört stora förutsättningar att bli, och detta måste också vara målet för vår politik.

Diskussionen återupptogs den 7 november 2000 och denna gång svarade integrationsminister Mona Sahlin. Också hon underströk betydelsen av invandrarorganisationernas egna initiativ och handlingar:

Jag är också intresserad av att gå vidare med den erfarenhet som jag vet att Ana Maria Narti har och som vi har diskuterat flera gånger genom åren om hur projektstöden många gånger har undgått att bli lyftet för invandrargrupperna själva. De har i stället ofta blivit föremål för ett ovanifrånperspektiv från många myndigheter. Jag ska verkligen leta vägar här att förändra det synsättet. Jag tror, för att uttrycka mig milt, att tiden är mogen för det.

I september 2001, när aktivitetsgarantin redan är etablerad, försöker jag ta reda på hur ministrarnas bestämda ställningstaganden har påverkat praktiken. Jag ställer genom Riksdagens utredningstjänst några enkla frågor: I vilken utsträckning har arbetsförmedlingarna varit ansvariga för att samarbete har skett mellan aktivitetsgarantin och invandrarorganisationer? Finns det variationer mellan olika länsarbetsnämnder och olika regioner i detta sammanhang? Hur många invandrarorganisationer har fått uppdrag att genomföra utbildning eller traineeverksamhet i samband med införandet av aktivitetsgarantin?

Svaret är nedslående. Enligt länsarbetsnämnderna i Stockholms, Västra Götalands och Skånes län finns ingen direkt anmodan att arbetsförmedlingarna genom aktivitetsgarantin ska samarbeta med någon invandrarorganisation. Arbetssättet för arbetsförmedlingarna är mer inriktat mot att de ska försöka utnyttja möjligheterna till samverkan mellan arbetsmarknadspolitiska program och olika organisationer. Vid förfrågan hos arbetsförmedlingarna har svaren entydigt varit att det inte finns några samarbetsavtal med invandrarorganisationer.

Med andra ord: trots att arbetsförmedlingarna söker samverkan med olika organisationer, räknas invandrarnas organisationer inte bland de möjliga partner för samarbete.

Syftet med dessa upprepade diskussioner och frågor är enkelt: att lyfta fram frågan om invandrargruppernas egen makt, om deras rätt att ta initiativ och ansvar och om deras praktiska möjligheter att sätta i gång verksamhet för att förbättra sina positioner i arbetslivet. En gång till tvingas jag dra slutsatsen att dessa grupper och organisationer inte betraktas av vissa myndigheter som jämställda med andra grupper och organisationer.

Vissa erfarenheter av samarbete mellan arbetsförmedlingar och invandrarorganisationer hade existerat under perioden 1996–2000, då framför allt inom verksamheter finansierade med stöd från EU:s socialfond. Dessa erfarenheter var inte många, alla var inte framgångsrika, men de öppnade en väg till egen makt för grupper av långvarigt arbetslösa – och bland dem också invandrarorganisationer – som själva sökte praktiska modeller för att lättare få inträde i arbetslivet. Sådana erfarenheter har blivit betydligt mer sällsynta i dag, efter det att aktivitetsgarantin har trätt i kraft.

Hur förklaras avsaknaden av dialog och samarbete mellan en så viktig myndighet – arbetsförmedlingen – och de arbetsgrupper och organisationer som ur gräsrötternas perspektiv verkar för att förstärka de långvarigt arbets- lösas, och alltså också de arbetslösa invandrarnas, mänskliga rättigheter?

En undersökning är absolut nödvändig för att klargöra orsakerna till frånvaron av dialog och samverkan på arbetsmarknadspolitikens arena.

Stockholm den 5 oktober 2001

Ana Maria Narti (fp)