Folkrätten och Israel–Palestinakonflikten

Motion 2008/09:U342 av Peter Hultqvist m.fl. (s)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om vikten av att upprätthålla den internationella folkrättens principer som grund för ställningstaganden i Israel–Palestina-konflikten.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om vikten av att verka för en lösning av Israel–Palestina-konflikten som är förankrad i sin bredd och legitimitet i såväl det israeliska parlamentet, Knesset, som den palestinska lagstiftande församlingen (PLC).

Motivering

Staten Israel utropades den 14 maj 1948 som en konsekvens av FN:s beslut att ställa sig bakom en internationellt upprättad delningsplan som delade det gamla brittiska mandatet i en judisk och en arabisk del. Det krig som därefter utbröt avslutades 1949 med ett vapenstilleståndsavtal. Gazaremsan kom under egyptisk kontroll och Västbanken under jordansk. Någon palestinsk stat bildades inte. Stilleståndslinjer förhandlades fram men något fredsavtal slöts aldrig.

Sedan dess har krig, oro och våldshandlingar varit förhärskande i regionen. Suezkrisen 1956, sexdagarskriget/junikriget 1967, oktoberkriget 1973, Libanonkrigen 1978 och 1982, första intifadan 1987, andra intifadan 2000 och operation ”sommarregn” och Libanonkriget 2006 är några huvudpunkter i konflikten mellan Israel, dess grannländer och palestinierna.

Några tydliga effekter av dessa krig är följande:

Antalet palestinska flyktingar uppgår idag till 5 miljoner människor runt om i världen. Noterbart är att FN:s resolution 194 från december 1948 fastställer rätten att återvända ”till sina hem”. Rätten till kompensation för ”förlorad eller förstörd egendom” markeras också.

Palestinier som bodde i Israel blev efter 1948 års krig israeliska medborgare. Idag utgör de 1,4 miljoner människor, vilket motsvarar 20 procent av landets befolkning.

Cirka 250 000 palestinier bor i östra Jerusalem som sedan 1980 enligt beslut i Israels parlament anses vara Israels ”odelbara” huvudstad. Annekteringen av östra Jerusalem strider mot folkrättens principer och motsvarar 28 procent av Västbankens landyta. Palestinierna har permanenta israeliska uppehållstillstånd, men har begränsad rörelsefrihet.

Golanhöjderna som ockuperades från Syrien 1967 införlivades i staten Israel i formell mening i december 1981. Området är enligt internationell lag ockuperat och därför kan ej Israels beslut om annektering godkännas med hänvisning till folkrätten och internationell lag. Druserna som bor i området har permanent israeliskt uppehållstillstånd.

På den av Israel ockuperade Västbanken så finns idag sammanlagt 460 000 bosättare fördelade på 149 bosättningar. Utöver detta finns cirka 100 så kallade utposter (mindre bosättningar under etablerande). Bosättningarna och deras infrastruktur upptar idag cirka 40 procent av Västbankens markareal. De ökar med cirka 5,5 procent per år. Cirka 30 procent av bosättningarna är byggda på konfiskerad privatägd palestinsk mark. Etablerandet av bosättningar och flytt av befolkning till ockuperat område strider mot folkrätten och internationell lag.

Bygget av separationsbarriären, eller muren som den internationella domstolen i Haag betecknat den som, på Västbanken sker på ockuperat område. Det är en åtta meter hög mur kopplad till diken, stängsel, taggtråd, elektroniska staket och militärvägar. Murbygget startade 2002 och pågår än idag och är nu 720 km lång. Den internationella domstolen har den 9 juli 2004 konstaterat att muren som byggs på ockuperad mark är illegal eftersom den byggs på ockuperat område. Detta gäller både för Västbanken och östra Jerusalem. Beslutet i den internationella domstolen var en begäran från FN:s generalförsamling. Den Internationella domstolens beslut är av rådgivande karaktär.

Sedan september 2005 kontrollerar den palestinska myndigheten återigen Gaza. Israel har utrymt bosättningarna som fanns i Gaza och omfattade totalt 14 000 personer. Israel kontrollerar dock all ut- och ingående trafik till området, samma sak gäller för sjöförbindelser och luftrummet. I förhållande till internationell lag kan det därmed enligt vår uppfattning inte sägas att ockupationen av Gaza upphört.

1967 års krig har haft en avgörande betydelse för dagens situation eftersom det ledde till den israeliska ockupationen av Västbanken och Gaza. FN:s och folkrättens position i förhållande till detta har reglerats i resolution 242 från den 22 november 1967. Den innebär bland annat att alla israeliska trupper ska dras tillbaka från ockuperade områden och att alla parter måste upphöra med krigshandlingar och respektera varandras suveränitet och politiska självständighet. Denna resolution har bekräftats efter kriget i oktober 1973 i Säkerhetsrådets resolution 338.

Genom åren har en lång rad förhandlingsinitiativ tagits. Just nu pågår den så kallade Annapolisprocessen. Ett närmande har skett mellan parterna i konflikten. Etablerandet av den palestinska myndigheten 1993 var ett viktigt steg. Att denna myndighet etablerats innebär inte att det palestinska territoriet, enligt internationell rätt, getts någon annan och ny status än att fortfarande vara ockuperat av Israel.

För det första – för svensk del ligger det i vårt egenintresse att strikt och entydigt låta den internationella folkrättens principer vara vägledande för ställningstaganden och bedömningar av Israel–Palestina-konflikten. Sveriges utrikespolitik ska klargöra att respekt för den internationella folkrätten utgör en grund för en fredlig lösning av konflikten.

För det andra – en fredsprocess kan leda till varaktig fred i Israel–Palestina-konflikten endast när den har legitimitet från relevanta parter på respektive sida. Detta innebär att medverkan krävs från de dominerande partierna i det israeliska Knesset, såsom Kadima, Likud och Arbetarpartiet, samt medverkan från de dominerande partierna i den palestinska lagstiftande församlingen, PLC, såsom Hamas och Al Fatah.

Stockholm den 1 oktober 2008
Peter Hultqvist (s)
Berit Andnor (s)	Caroline Helmersson-Olsson (s)
Christina Zedell (s)	Marie Granlund (s)
Monica Green (s)	Roland Bäckman (s)
Thomas Strand (s)	Tone Tingsgård (s)