Säkerhetspolitik

Motion 2007/08:U348 av Urban Ahlin m.fl. (s)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör ta fram en strategi för hur svenskt stöd till postkonfliktländer ska utformas för att ge hållbar effekt och god samhällsstyrning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör visa större intresse för förebyggande av konflikter.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om nya hot och en modern säkerhetspolitik.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen i alla sammanhang vad gäller arbetet mot konflikter anammar kvinnors avgörande roll i fredsprocesser i enlighet med säkerhetsrådsresolution 1325.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att arbetet med att utveckla EU:s civila insatser bör fortsätta.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om FN:s, EU:s och regionala organisationers roll i kris- och konflikthantering samt deras kris- och konflikthanteringsförmåga.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att riksdagen bör understryka Sveriges vilja till fortsatt militär alliansfrihet.

Motivering

Sedan 1990-talets början har antalet väpnade konflikter mellan stater minskat dramatiskt. Allvarligt är dock att den politiska avspänningen mellan öst och väst inte har lyckats bryta den internationella trenden av återigen ökade militära utgifter. Stater väljer att möta icke-militära hot med militära medel, varför världen behöver en ny kultur av nedrustning och avmilitarisering. Trots utvecklingen med avspänning mellan länder tvingar konflikter inom stater många människor att leva med krigets fasor. Lidande skulle ofta ha kunnat förhindras, men omvärlden har reagerat först när krisen är ett faktum. Tydligast är det vid systematiskt förtryck av etniska och religiösa grupper inom en stat som efter många år leder till en regional väpnad konflikt och etnisk rensning. Många av dagens hot och kriser har sina rötter i en ojämlik fördelning av resurser, avsaknad av demokrati eller brist på respekt för mänskliga rättigheter. Extrem fattigdom är ett direkt hot mot miljoner människor men utgör också grund för väpnade konflikter. Alla länder och människor måste ges möjlighet till utveckling. Endast så är en säkrare värld möjlig. Ekonomisk och social utveckling är en förutsättning för fred. Likaså gäller det omvända, nämligen att fred och mänsklig säkerhet är förutsättning för utveckling. Så länge miljontals människor lever under hotet av väpnade konflikter, eller på flykt undan kriser, går all kraft åt till att överleva och skydda sig och sin familj. För den enskilda människan och samhället blir det en ond cirkel av konflikter, osäkerhet och fattigdom.

I den rika delen av världen ser vi att våld, vapen och sårbarheter till stor del ändrat karaktär. Andra vapen än militära kan användas för att slå ut viktiga samhällsfunktioner, skapa instabilitet och orolighet och skada tilltron till vår samhällsmodell. Det är inte bara stater utan i allt högre utsträckning grupper och enskilda som står för dessa hot. Genom att skada elförsörjning, telekommunikationer och IT-system inom till exempel sjukvård, kreditväsende och liknande kan vår självbestämmanderätt hotas. Den snabba teknikutvecklingen har fört med sig att vårt dagliga beroende av högteknologiska system utgör den främsta säkerhetspolitiska utmaningen. Staters maktmonopol är brutet och människors säkerhet kan i dag hotas genom angrepp i syfte att skada värden och funktioner. Det är hot som är gränsöverskridande och kan drabba utan förvarning. Sveriges försvarspolitik utgår av tradition från att med militära medel slå tillbaka ett väpnat angrepp från annan stat. Försvarsförmåga i en ny tid är betydligt mer än så. Vår försvarspolitik måste bygga på insikten om nationens sårbarhet och den nya tidens aktörer och medel.

Sverige och övriga i världssamfundet har ett gemensamt ansvar att möta både militära hot och andra utmaningar mot demokrati och trygghet. För att se hot och lösningar i ett sammanhang måste vi utgå från ett bredare säkerhetsbegrepp, arbeta mer förebyggande, men samtidigt kunna agera snabbare och mer kraftfullt när en konflikt inte kunnat förhindras. Utgångspunkten ska vara att skydda människor och mänskliga värden, inte endast stater och dess gränser. Socialdemokraterna har drivit fram en svensk politik för förebyggande insatser där det finns konkreta förslag om medling, politisk påtryckning, polisiär övervakning och insatser för att stärka rättstaten, men även snabba och kraftfulla militära insatser. Sverige ska satsa mer på att sprida och genomföra den strategi för förebyggande arbete som finns. När en konflikt väl uppstått krävs det snabba insatser för att hantera den uppkomna krisen. Avgörande är att kunna gripa in tidigt för att förhindra att en konflikt sprids eller förvärras. Vi har sett för många exempel där en konflikt leder till massmord eller etnisk rensning. Här behövs en förstärkning internationellt av både resurserna, kunskapen och förmågan att snabbt kunna hantera akuta kriser.

För en varaktig fred i ett konflikthärjat samhälle krävs ett långsiktigt återuppbyggnadsarbete med en kombination av civila och militära medel. I länder med långvariga konflikter där unga män i långa tider bara känt till livet som soldat eller gerillakrigare måste det satsas på utbildning och program för att dessa ska kunna komma tillbaka till ett fungerande liv.

I arbetet med mänsklig säkerhet saknas oftast det genusperspektiv som behövs för att se skillnader i mäns och kvinnors säkerhetsbehov. Oftast är det kvinnors situation som osynliggjorts. Kvinnor och barn är de som drabbas hårdast i en konflikt. Systematiska våldtäkter används för att slå sönder samhällen. Betydande resurser måste satsas på de behov som kvinnor och flickor har av skydd och stöd under och efter en konflikt. Samtidigt är det viktigt att understryka kvinnors avgörande uppgifter och roll i fredsprocesser, som beskrivs i FN:s säkerhetsråds resolution 1325.

I dag och under överskådlig tid är ett militärt angrepp från en annan stat direkt mot Sverige osannolikt samtidigt som behovet av internationella insatser för fred och säkerhet ökar. Till denna verklighet måste Sveriges säkerhets- och försvarspolitik anpassas. Vi ska lämna kalla krigets invasionsförsvar bakom oss och istället forma ett modernt och flexibelt insatsförsvar som har ansvar för att bidra till att hantera och förebygga kriser i vår omvärld. På så sätt bidrar vi till fred och säkerhet globalt – samtidigt som vi stärker vår egen och Europas säkerhet.

Förmåga till internationella insatser handlar både om att kunna vara närvarande i ett konfliktområde under lång tid i stabiliserande syfte och om att snabbt kunna ingripa i en uppblossande konflikt. Sveriges insatser ska därför spänna över hela skalan från förebyggande åtgärder till fredsframtvingande insatser på säkerhetsrådets uppdrag. Vi kan dock inte utesluta att ett väpnat angrepp mot Sverige skulle kunna uppstå på längre sikt. System och funktioner utöver de som är aktuella för internationella insatser kommer därför att behövas. Många av de resurser som i dag finns inom den militära strukturen, men som främst används för icke-militär krishantering, ska överföras till de civila myndigheter som bär ansvar för sådan verksamhet. Därmed kan beredskap inför plötsliga katastrofer i Sverige och utomlands stärkas.

Sveriges säkerhetspolitik syftar till att bevara fred och självständighet för vårt land, bidra till stabilitet och säkerhet i vårt närområde samt att stärka internationell fred och säkerhet. Den militära alliansfriheten ger oss handlingsfrihet. Alliansfriheten innebär också möjlighet att agera vid internationella konflikter där militärt bundna stater av olika skäl inte kan utnyttjas.

Nato befinner sig i en förändringsprocess som kommer att pågå under lång tid framöver. Också Sverige berörs av detta. Från att ha varit en försvarsorganisation vars primära syfte var att försvara västeuropeiskt territorium har Nato gradvis ställt om för att möta den nya tidens säkerhetshot. Nato har idag ett ökat fokus på fredsfrämjande operationer. Det är en nödvändig omorientering. Den har också lett till att Sverige idag har ett samarbete med Nato. Sverige ska vara fortsatt militärt alliansfritt. Sverige bör dock fortsätta samarbetet med Nato som sedan flera år utvecklats. Internationella operationer blir alltmer krävande, farliga och komplexa och det behövs därför standardisering och samövning. För att möjliggöra svenskt deltagande i internationella krishanteringsinsatser är det därför viktigt att våra soldater tränas och samövas med andra länders soldater, vilket främst sker inom Natostrukturen. Sverige bör fortsätta det aktiva engagemanget och deltagandet i internationella insatser inom ramen för FN, EU, Nato och OSSE.

EU håller på att utvecklas till en aktör som innehåller just den bredd av instrument som krävs för att kunna möta dagens mångfasetterade hot. Detta är positivt. Den solidaritet som finns mellan de europeiska länderna innebär att det är otänkbart att Sverige skulle förhålla sig passivt om ett annat medlemsland drabbades av en allvarlig kris.

Samtidigt som Förenta nationerna har det övergripande ansvaret för fred och säkerhet i världen ökar kraven från FN på att också regionala organisationer som EU ska ta ett större ansvar. En region som representerar 450 miljoner människor, en fjärdedel av jordens rikedom och som spenderar mer än 1 500 miljarder kronor på militärt försvar bör också ta ett större ansvar för fred och säkerhet. Därför är det viktigt att den säkerhets- och försvarspolitik som utvecklas inom EU ger ökad förmåga och kapacitet för krishantering. Det råder ingen motsättning mellan att delta i EU:s krishantering och ett fortsatt starkt engagemang för FN. Tvärtom kommer en fungerande krishantering i Europa att stärka FN och ge stabil och pålitlig säkerhet i Europa. EU:s krishantering ska i alla delar ske i enlighet med principerna i FN-stadgan. Därför bör EU förbättra sin förmåga att förebygga och hantera kriser, i nära samarbete med FN. EU har tillgång till ett mycket brett spektrum av instrument. Dessa sträcker sig över diplomati, handelsavtal, bistånd till rättsväsende och polis samt till militära insatser. Bredden av instrument, samt förmågan att koordinera dessa inom en gemensam ram, gör EU till en unik aktör för internationell krishantering. Redan i dag genomför EU såväl militära som civila krishanteringsinsatser. FN och regionala organisationer som Afrikanska unionen efterfrågar stöd för snabba internationella insatser. Här råder globalt en stor brist på kapacitet. Att tidigt kunna vara på plats för att förhindra att en kris växer och sprids är avgörande. Det är viktigt att EU etablerar civila snabbinsatsgrupper med bland annat räddningstjänst, sjukvård, polis och åklagare. Dessa ska snabbt kunna sättas in för att hjälpa offer för terrordåd, naturkatastrofer eller andra kriser.

Sverige har under åren efter kalla krigets slut på ett bra sätt klarat att hävda den militära alliansfriheten på ett trovärdigt sätt samtidigt som Sverige visat vilja och förmåga att bidra till internationella fredsbevarande eller fredsskapande operationer. Den svenska opinionen har under en lång tid visat på en överväldigande majoritet för dem som vill behålla den framgångsrika militära alliansfriheten. För moderater och folkpartister har detta naturligtvis varit en nagel i ögat. Viljan hos dessa partier att föra Sverige in i Nato ska inte underskattas även om de deklarerat att det inte blir aktuellt under denna mandatperiod och att det behövs ett stöd från Socialdemokraterna för en sådan kursändring i säkerhetspolitiken. För dessa partier handlar det nu om att försöka förbereda opinionen för det som moderaterna länge kallat ”nästa naturliga steg” nämligen en medlemskapsansökan. Vi kan redan nu ser hur svensk utrikespolitik och försvarspolitik anpassas till detta mål.

Länge ville regeringen att Sverige skulle delta i en Natooperation, Operation Active Endeavour, som enbart grundades på ett beslut i Nato i enlighet med artikel 5 i Natostadgan, omedelbart efter terrorattentatet den 11 september. Vi socialdemokrater tog bestämt avstånd från denna glidning iväg från den etablerade svenska hållningen att det krävs FN-mandat för att sända svensk trupp utomlands i internationella operationer.

Regeringen säger sig också vilja uppgradera den svenska Natodelegationen till en egen myndighet, vilket tydligt visar vad som är viktigast i borgerlig utrikespolitik. Ambassader i Afrika måste läggas ned för att finansiera en i alla stycken onödig uppgradering bara för att regeringen vill visa sin vilja att komma närmare Nato.

I årets regeringsförklaring beskrev inte statsministern den svenska säkerhetspolitikens grundläggande hållning, nämligen vår vilja att vara militärt alliansfria. Svepande undanflykter och konstiga förklaringar efteråt kan inte dölja det faktum att regeringens två partier som vurmar för svenskt Natomedlemskap tar alla möjligheter de kan för att försvaga trovärdigheten i svensk säkerhetspolitik. Detta måste upphöra.

Stockholm den 3 oktober 2007
Urban Ahlin (s)
Veronica Palm (s)	Carina Hägg (s)
Kent Härstedt (s)	Kenneth G Forslund (s)
Kerstin Engle (s)	Olle Thorell (s)
Carin Runeson (s)