Fritidsgårdsverksamhet

Motion 2007/08:Kr299 av LiseLotte Olsson och Torbjörn Björlund (v)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör utreda frågan om kommunernas skyldighet att bedriva fritidsgårdsverksamhet.

Motivering

På 350 kommunala och föreningsdrivna fritidsgårdar gör 52 000 ungdomar ca 6,3 miljoner besök per år. Demokrati, solidaritet och omsorg utvecklas i ömsesidiga relationer mellan människor. Därför gäller det att slå vakt om möjligheten att träffas och skapa möteslokaler och träffpunkter.

Ett av fritidsgårdarnas signum är den öppna verksamheten, en verksamhet som syftar till att under fria former underlätta och ge utrymme åt människors möten. Verksamheten är frivillig och öppen för alla. Besökarna kommer när de själva vill. I eller i anslutning till öppen verksamhet skapas ofta tillfälliga eller mer varaktiga aktiviteter.

Sedan början av 90-talet har fritidsgårdarna blivit färre i Sverige, en anledning är de kraftiga nedskärningar som Sveriges kommuner då gjorde. Det är besparingar som främst drabbade de icke lagstadgade verksamheterna som t.ex. fritidsgårdsverksamhet och den öppna verksamheten.

För att ta Stockholms stad som exempel på hur de ekonomiska satsningarna minskat de senaste 20 åren så fördelades till den öppna verksamheten 65 procent mindre pengar 2002 jämfört med 1981. Om man räknar hur mycket pengar staden satsade per tonåring blir minskningen 70 procent under samma period (Unga Stockholm 2004).

Några andra trender är att det i allt högre grad är föreningslivet och inte kommunerna som driver fritidsgårdsverksamhet. I slutet av 80-talet var cirka var femte fritidsgård i Sverige föreningsdriven, år 2000 var motsvarande siffra mellan var tredje och var fjärde gård. Detta sker samtidigt som verksamheten allt oftare sträckts ut för att möta alltfler åldersgrupper (Ungdomsstyrelsen 2004). Till exempel startas verksamhet för gymnasieungdomar genom Musikens hus och andra föreningsdrivna verksamheter. För yngre barn har ett flertal verksamheter startats genom samordning med skola och skolbarnsomsorgsverksamhet. Det gör att samma summa pengar ska räcka till så många fler och att den traditionella fritidsgårdsverksamheten har fått stryka på foten.

Därför behövs en medveten strategi och satsning på fritidsgårdsverksamhet så att den öppna verksamheten och gårdarnas verksamhet fortfarande har en viktig plats i kommunernas satsningar på ungdomars fritid. Det handlar om en viss förskjutning från ett socialt perspektiv, att möta och vägleda de ungdomar som särskilt behöver det, till ett medborgarperspektiv, att ungdomar ska ingå i samhällsgemenskapen och stärkas och tillåtas driva sina egna frågor. En fungerande gårdsverksamhet bör handla om både–och. Mot bakgrund av ovanstående bör regeringen utreda frågan om kommunernas skyldighet att bedriva fritidsgårdsverksamhet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 4 oktober 2007
LiseLotte Olsson (v)	Torbjörn Björlund (v)