Införandet av boendestöd som en stödinsats enligt LSS

Motion 2003/04:So340 av Kenneth Lantz (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda möjligheten att införa boendestöd som en stödinsats i 9 § LSS.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om översyn av reglerna för medföljande på långväga resor.

Bakgrund

Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) innehåller en lista på 10 stödinsatser som ska ge personer med funktionshinder goda levnadsvillkor. Insatserna ska anpassas till mottagarens individuella behov, vara lätt tillgängliga för den som behöver dem och stärka förmågan till ett självständigt liv. Totalt omfattas 47 000 personer av lagen.

En av de viktigaste stödinsatserna för personer med funktionshinder är hjälp med de dagliga sysslorna i hemmet. Med hemtjänst eller boendestöd kan man klara av att bo som andra människor och få ett individanpassat stöd som uppmuntrar till självständighet.

Men boendestöd finns inte i listan över stödinsatser i LSS, trots att det rör sig om ett av de vanligaste behoven hos de personer med funktionshinder som LSS riktar sig till. Idag kan boendestöd endast beviljas med stöd av socialtjänstlagen.

Det leder till sämre rättssäkerhet, eftersom de sökande inte har lika starka rättigheter enligt socialtjänstlagen som de har enligt LSS.

Det leder till lägre kvalitet i stödinsatserna, eftersom målet i socialtjänstlagen bara är en skälig levnadsnivå, inte goda levnadsvillkor som i LSS.

Det leder till större kostnader för personer med funktionshinder, eftersom stödinsatser enligt LSS är avgiftsfria medan insatser enligt socialtjänstlagen kan vara avgiftsbelagda.

Som rättighetslag är LSS bristfällig så länge den inte innehåller en av de vanligaste stödinsatserna personer med funktionshinder behöver. Därför bör boendestöd införas som en stödinsats i LSS. En utjämning av kostnaderna mellan kommuner är önskvärt.

Personlig assistent vid resor

Vid resor i allmänhet, men utlandsresor i synnerhet, gäller högst speciella regler för personlig assistent som självklart måste följa med sin uppdragsgivare på resorna. Arbetstid och ledig tid är svåra att tolka i lagstiftningen. Det är svårt att bestämma om den tid som avsätts för att följa med på resorna den skall betraktas som arbetstid eller personlig ledig tid för assistenten. Det är angeläget för god arbetsmiljö och samförstånd mellan uppdragsgivare och den anställde att det är klart vad som skall betraktas som arbetstid och ledig tid.

Regeringen bör utreda och återkomma till riksdagen med förslag på lämpligt regelverk över vad som skall gälla för personlig assistent på långväga resor. Vid korta resor i hemkommunen eller dess närhet uppkommer inte dessa problem.

Det är av största vikt att frågan utreds avseende vad som är arbetstid samt fritid för medföljande assistenter.

Stockholm den 2 oktober 2003

Kenneth Lantz (kd)