Nationellt optifiber- och bredbandscentrum i Hudiksvall

Motion 2002/03:T447 av Sven Bergström och Lena Ek (c)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en nationell standard för bredband utarbetas, som i steg ett definierar bredband som en överföringskapacitet på 10 megabit per sekund till och från slutanvändare och i steg två definierar bredband som 100 megabit per sekund eller mer till och från slutanvändare.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett nationellt bredbandscentrum etableras i Hudiksvall.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en institution för fiberoptik, knuten till universitet eller högskola, inrättas i Hudiksvall.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett pilotprojekt startas i Hudiksvall för att utveckla fiberoptiska och andra bredbandiga accessnät mot hushåll, företag och offentlig verksamhet.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett samordnat statligt initiativ, förslagsvis ett ”Verket för digital samordning”, etableras och lämpligen lokaliseras till Hudiksvall.

Motivering

Utbyggnaden av riks- och kommuntäckande bredbandsnät är av avgörande betydelse för Sverige som industri-, tjänste- och utbildningsnation men också för den enskilda människans utveckling och möjligheter. Statens otillräckliga satsning på bredbandsutbyggnad och ovilja att lägga fast en otvetydig definition på ”bredband”, gör att Sverige riskerar att förlora sin ledande roll i det globala IT-samhället.

Ett sätt att komplettera statens otillräckliga satsning på bredbandsområdet är att utveckla spetsteknik för digital kommunikation via optisk fiber, optisk laser, kopparkabel i form av datakabel (kategori 5- och 6-kabel och liknande), telefonledning (adsl-teknik), koaxialkabel (kabeltevenät) och elkabel (Power line communication, PLC, över elnätet) samt via radiolänk, satellitlänk och andra bärare av bredbandig kommunikation. Med ”bredband” syftar vi på hög överföringskapacitet, som är lika stor till och från slutanvändaren, det vill säga symmetrisk.

Enligt internationell standard (Internationella Teleunionen) är ”bredband” lika med en kommunikationskapacitet på minst 2,048 megabit per sekund till och från slutanvändaren. Detta är otillräckligt för att möta både dagens och morgondagens krav. Trots det har det officiella Sverige inte anslutit sig till ens denna minimistandard; statliga myndigheter som Post- och telestyrelsen och Konsumentverket accepterar att till exempel adsl får räknas som ”bredband”, trots att adsl är en asymmetrisk kommunikation där bandbredden i den kanal som har lägst kapacitet understiger 1 megabit per sekund.

Sverige bör se till att ingen kommunikation som understiger 2 megabit per sekund får marknadsföras och försäljas som ”bredband”. Sverige bör vidare gå i bräschen för att ta fram en ny standard på ”bredband”, som i steg ett definierar bredband som en överföringskapacitet på 10 megabit per sekund till och från slutanvändaren och i steg två definierar bredband som 100 megabit per sekund eller mer till och från. Dessa högre kapacitetsnivåer är nödvändiga för att bära realtidskritiska multimedietjänster som video och tv. Det är också nödvändigt att utveckla och bygga billiga fiberoptiska och andra bredbandiga accessnät, som kan ge enskilda fastigheter – även på småorter, i byar och på landsbygd – bredband på 10 och 100 megabit per sekund eller mer. Endast i undantagsfall är en överföringskapacitet på minimum 2 megabit per sekund till och från slutanvändaren acceptabel.

Optisk fiber är vida överlägsen alla andra signalbärare i överföringskapacitet. En enskild fiber kan, med dagens standardteknik och på långa avstånd, samtidigt förmedla miljontals telefonsamtal. Miljontals bildkanaler per fiber ligger inom nära räckhåll och då är det ändå långt kvar till fiberns egna kapacitetsbegränsningar.

I laboratorier klarar man med hjälp av så kallad våglängdsmultiplexering att överföra upp till 10 terabit per sekund (10 000 000 megabit per sekund) över 10 000 km i en enda optofiber. Kommersiellt tillgänglig teknik har i dag kapacitet på 7,04 terabit per sekund (7 040 000 megabit per sekund). Det får man genom att använda 176 parallella våglängder i en och samma optisk fiber (176 våglängder à 40 gigabit per sekund). Forskare på Bell Labs, som har studerat vilken övre gräns som kan finnas för fiber, tror att det går att överföra 100–150 terabit per sekund, förutsatt vidareutveckling av dagens teknik. ”Den övre gränsen är inte 1 000 Tbit/s och den är inte 50. Jag skulle inte bli överraskad om det i framtiden visar sig att den är 150”, säger Partha Mitra, fysiker på Bell Labs, i tidningen Computer Sweden (6/7 2001).

Sverige tog tidigt optofibern i bruk. Den 26 oktober 1979 tog Televerket (dagens Telia) Sveriges första optofiberkabel i drift, en 13 kilometer lång kabel med sex fibrer mellan Fredhäll och Äppelviken i Stockholm, endast två år efter det att USA tog världens första fiberoptiska kommunikationssystem i bruk. I dag är Sverige en av världens ledande optofibernationer, med produktion av optofiberkabel i två fabriker med Nordeuropas enda fiberoptiska forskningslaboratorium och omfattande nationella, regionala och lokala optofibernät.

I Hudiksvalls kommun finns mycket kompetens samlad på optofiberområdet:

• Sveriges enda fabrik för tillverkning av både optofiber och optofiberkabel, Ericsson Network Technologies.

• Norra Europas enda fristående forskningslaboratorium för fiberoptik, Acreo Fiberlab, ett av mindre än tio optofiberlabb i världen som välkomnar externa kunder.

• Sveriges enda gymnasiala bredbandsprogram, vilket startade höstterminen 2002 i form av tillval på NV-programmet.

• Sveriges enda tvååriga eftergymnasiala fiberoptiska utbildning, KY-utbildning.

• Sveriges enda teknologie magisterutbildning i fiberoptik.

• Dessutom uppdragsutbildning för industrin och forskarutbildning i fiberoptik.

• Fiberoptiskt stadsnät i de fem största tätorterna.

• Ett ambitiöst kommunalt IT-infrastrukturprogram med långsiktigt mål att erbjuda varje fastighet en bredbandsanslutning med hög överföringskapacitet, primärt via ett kommuntäckande optofibernät.

• Fem nationella fiberoptiska stamnät (Telia, Banverket, Arrowhead–Vattenfall, Song Networks och Svenska kraftnät) och ett regionalt fiberoptiskt stamnät (Regnet/Norrsken), vilka Hudiksvalls stadsnät har anslutning till och som går igenom Hudiksvall stad.

• Ett bostadsföretag, AB Hudiksvallsbostäder, som bygger fiberoptiska fastighetsnät i befintligt bostadsbestånd med fibrer in i drygt 2 000 lägenheter (”fiber to the home”) med en överföringskapacitet på 100 megabit per sekund i båda riktningarna.

• En ideell bredbandsförening, Via futura, som samlar företag och enskilda bakom krav på ”effektiv och prisvärd digital kommunikation för företag, föreningar och enskilda i Hudiksvalls kommun”.

• En unik utvecklingsresurs på Hudiksvalls sjukhus – Europas modernaste – för röntgenbildsbehandling och röntgenbildsöverföring via bredband samt ett omfattande telemedicinprojekt för äldrevård i samarbete mellan Uppsala universitet, Hudiksvalls kommun, Landstinget Gävleborg och näringslivet.

• Nya företag som utvecklas runt den fiberoptiska verksamhet som finns i Hudiksvall.

I Hudiksvall finns en ”kritisk fibermassa” utan motsvarighet i övriga Sverige. Hudiksvall har förutsättningar för bredbandsutveckling i allmänhet och optofiberutveckling i synnerhet, som är av nationellt intresse. För att ta till vara dessa möjligheter och den dynamiska utveckling som följer i optofiberns spår, bör ett nationellt bredbandscentrum etableras i Hudiksvall. Ett sådant centrum skulle kunna medverka till att pilotprojekt startas för att ytterligare utveckla fiberoptiska och andra bredbandiga accessnät mot hushåll, företag och offentlig verksamhet. För att därutöver förstärka utvecklingen kring optofiber i Hudiksvall bör en satsning på forskning och utveckling stimuleras i form av en institution för fiberoptik, knuten till universitet eller högskola men med säte i Hudiksvall. Denna verksamhet bör drivas i nära samarbete med det redan befintliga Acreo Fiberlab på orten.

Dessutom behövs ett samordnat statligt initiativ, förslagsvis ett ”Verket för digital samordning”, för rådgivning i digital samordning, upprättande av standarder – inte på utrustningsnivå eftersom det skulle bli konkurrenshämmande, speciellt med den snabba förändringstakten inom denna bransch – på till exempel protokollnivå, alltså hur den överförda informationen ska beskrivas, hur uppkopplingssekvenser ska hanteras etc. Annars är risken överhängande att det landsomfattande nät som kanske så småningom växer upp ändå får onödigt låg kapacitet, låg kvalitet och blir dyrt på grund av alla översättningar i gränssnitten.

Det behövs även en kompetent beställare, som får fart på maskineriet. Vi har sett det mycket positiva resultatet av detta tänkande under 1900-talet vad gäller statliga infrastrukturinitiativ i form av vägnät, järnvägsnät samt nät för el, telefon, radio och tv. Om vi inte tar upp tankarna från IT-propositionen 2001 kommer vi att tappa vår IT-ledning till andra länder som insett sambanden, till exempel Sydkorea, som på något tiotal år gått från fattigt jordbrukarland till en av världens ledande ekonomier och som dessutom intar en förstaplats bland världens stater i andel hushåll med fast Internetanslutning (”bredband”). För att denna nya infrastruktur ska kunna utvecklas och byggas upp i Sverige krävs stora forsknings-, utvecklings- och utbildningsinsatser, vilka skulle kunna samordnas via detta nya verk, som har en naturlig lokalisering i Hudiksvall.

Med de verksamheter som redan finns på plats med knytning till optofiber i Hudiksvallsområdet bör en statlig medverkan som här skisseras kunna få stor betydelse. Det skulle kunna driva på den internationella utvecklingen inom områdena fiberoptik och bredband samt bidra till att utveckla och befästa Sveriges ledande roll. Med relativt begränsade insatser från statens sida skulle en viktig utveckling, som redan är igång i Hudiksvallsområdet, kunna stimuleras samtidigt som betydande sysselsättningsmässiga, ekonomiska och regionalpolitiska effekter skulle kunna uppnås.

Stockholm den 21 oktober 2002
Sven Bergström (c)	Lena Ek (c)