Tandvårdens avgiftssystem

Motion 2001/02:So600 av Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning av ett gemensamt avgiftssystem för tandvård och hälso- och sjukvård.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn och framtagande av plan för att stegvis slussa tandvården in i hälso- och sjukvårdens avgiftssystem.

Inledning

Dagens tandvårdsförsäkring kan inte uppfattas som lyckad, den ger inte den önskade trygghet som vi anser att en stor del av befolkningen behöver och i jämförelse med hälso- och sjukvårdens avgiftssystem kan den inte annat än uppfattas som osolidarisk. Även om det kortsiktigt är nödvändigt att skjuta till extra pengar till tandvården, så är det på sikt inte bra att återkommande fortsätta att lappa och laga den tandvårds- försäkring som vi nu lever med.

Vi kan inte nöja oss med uttalanden om att det ”på sikt” skall komma en förändring som för in tandvården i hälso- och sjukvårdens avgiftssystem. Efter vad vi hört kan det handla om en förändring på 25 års sikt. I Miljöpartiet anser vi att planeringen för en förändring måste starta med det snaraste.

Miljöpartiet har uppfattningen att det inte skall vara någon skillnad mellan tandhälsa och övrig hälso- och sjukvård. Inom kroppssjukvården betalar patienten själv mellan 100 och 250 kronor, oavsett den verkliga kostnaden. Men när det gäller ohälsa i munhålan kan kostnaderna bli så höga för ett relativt litet ingrepp att många tvingas avstå från att söka hjälp. Även för många som långt ifrån räknas som fattiga kan tandvårdskostnaderna vara en så tung ekonomisk belastning att de avstår från kontroll och behandling. Eller i värsta fall att de skjuter behandlingen på framtiden trots en infektion i munhålan eller andra påtagliga problem med tänderna.

Vårt mål är att ett tandläkarbesök skall kosta motsvarande ett besök hos specialistläkare, 180–250 kr, och att kostnaden för besök hos tandhygienist skall motsvara ett besök i primärvården, omkring 100 kr.

Tandvården skall ha ett högkostnadsskydd motsvarande sjukvårdens, eller ingå i hälso- och sjukvårdens högkostnadsskydd.

Allas möjlighet till tandvård

När det gäller hälso- och sjukvård finns det en stor enighet i riksdagen om att den typen av vård skall vara solidariskt finansierad med skattemedel. För de flesta är det en självklarhet och ingen skulle ens drömma om att inom vården ha ett avgiftssystem liknande det osolidariska som finns i tandvården, där den med svag ekonomi kan tvingas börja sitt tandläkarbesök med en genomgång av hur man skall lägga upp lånet till tandvårdskostnaden och bli upplyst om uppläggningskostnader, aviseringsavgifter och räntekostnader.

Dagens höga tandvårdsavgifter gör att omkring en fjärdedel av patienterna i åldersgruppen 20–65 år inte anser sig ha råd med den tandvård de anser sig behöva. En undersökning som Socialstyrelsen hänvisar till i sin senaste statistik visar också att antalet personer som helt avstått från tandvård på grund av avgiftens storlek är störst i åldersgrupperna mellan 20 och 44 år, medan de i åldersgrupperna över 65 år i betydligt mindre utsträckning avstått från tandvård på grund av kostnadsskäl. Särskilt drabbade är lågavlönade, ensamstående mammor.

De höga kostnaderna för tandvård har medfört att det även finns unga människor som av kostnadsskäl väljer att dra ut tänder där det inte syns i stället för att kosta på sig en kostsammare lagning. Det är en skam att inte alla i vårt välfärdsland har ekonomisk möjlighet till bra tandvård.

För att skapa en möjlighet till tandvård för alla anser Miljöpartiet de gröna att det så snart som möjligt skall införas fasta besöksavgifter och ett högkostnadsskydd som ger ett gott skydd även till den som har det ekonomiskt sämst ställt. Målet är att nivån på ett sådant högkostnadsskydd inte ska ligga högre än 2 000 kr. En hög nivå på högkostnadsskyddet gör ju att man får betala mer själv. Då når det för få patienter och gynnar i stort bara dem som har sådan ekonomi att de har råd att satsa på sina tänder. Skälet för att sätta denna procentsats som önskvärd nivå framgår av tabellen nedan.

• 80 % av de betalande patienterna har en årskostnad för sin tandvård på 1 000–2 000 kronor

• 9 % har en kostnad på 2 001–3 000 kronor

• 7 % har en kostnad på 3 001–5 000 kronor

• 3 % har en kostnad på 5 001–7 000 kronor

• 2 % har en kostnad på 7 001–10 000 kronor

• 1 % har en kostnad på 10 001–15 000 kronor

• 1 % har en kostnad på 15 000 kronor eller mer

(Källa: Socialstyrelsen)

Skälet till att vi ännu inte fått någon avgiftsreform i tandvården och att de flesta som förespråkat en sådan reform uttryckt att de först ”på sikt” vill ha en sådan reform är att de anser att kostnaden blir extremt hög för staten. Nivåer som nämnts har varierat mellan 6 och 12 miljarder. Det anser vi är orealistiska siffror som grundar sig på gissningar. Den totala avgiften som patienten själv betalat år 1994 var nämligen 4,4 miljarder och år 1999 hade den nästan fördubblats till 8,3 miljarder. Under samma tid halverades statens kostnad. Matematiken går inte ihop!

Gemensamt avgiftssystem

Det är viktigt att Sverige med det snaraste får ett heltäckande skydd för alla patientgrupper. Då får inte tandvården förbli ett eget område. Eftersom det finns ett starkt stöd i riksdagen för ett gemensamt avgiftssystem anser vi att det skall tillsättas en utredning med uppgift att ta fram förslag till ett gemensamt avgiftssystem för tandvård och hälso- och sjukvård. Principen bör vara att först utforma systemet och att höja förmånsnivåerna allt eftersom medel finns i statsbudgeten.

Plan för tandvården

Viljeyttringar måste följas av en plan för att trovärdigheten för en vilja att förändra skall kunna överleva. Eftersom ett gemensamt avgiftssystem ändock kommer att medföra en väsentlig kostnad bör den föreslagna utredningen också få till uppgift att ta fram en plan för hur och när tandvården stegvis skall kunna slussas in i sjukvårdens avgiftssystem.

Ett lämpligt första steg kan vara att infektioner i munhålan ersätts enligt hälso- och sjukvårdens taxa.

Stockholm den 5 oktober 2001
Kerstin-Maria Stalin (mp)
Helena Hillar Rosenqvist (mp)	Gunnar Goude (mp)