Amalgam och hälsa

Motion 2001/02:So583 av Marianne Andersson och Rigmor Stenmark (c)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i samarbete med Landstingsförbundet bör arbeta för etablerandet av kompetenta sanerings- och behandlingsmöjligheter för amalgamskadade i varje län.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Metallbiologiskt Centrum skall ges i uppdrag att sammanställa och värdera kunskapsläget, både nationellt och internationellt, beträffande biologiska effekter och biverkningar av dentalmaterial innehållande metaller samt att med denna grund föreslå prospektiva studier av möjliga effekter på hälsan.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om omfördelning av en miljon kronor från Socialstyrelsens kompetenscentrum till Metallbiologiskt Centrum.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om biverkningsrapportering av äldre dentala material.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utvärderingen av tandvårdsreformen som ett led i sjukvårdsbehandlingen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om omedelbart förbud för kvicksilveranvändandet i barntandvården.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbud mot amalgam senast 2003.

Motivering

Antalet vetenskapliga rapporter som visar negativa effekter på människors hälsa av kvicksilver i dentalmaterial växer. I Calgary i Kanada har en forskargrupp t.ex. nyligen presenterat resultat som tycks visa samband mellan kvicksilver och Alzheimers sjukdom. Trots att det nu finns fullgott ersättningsmaterial för amalgam fortsätter användningen av kvicksilver i tandvården.

Socialstyrelsen, som är den ansvariga myndigheten, ställde sig tidigt i spetsen för försvaret av amalgamanvändningen och har sedan aldrig ändrat uppfattning. Tvärtom, det finns många exempel på hur Socialstyrelsen har motarbetat forskare som arbetar med frågan och mot bättre vetande förnekat att kvicksilver och andra metaller som frigörs från tandfyllningar kan ha några negativa effekter på människors hälsa.

I Sverige rapporteras nu allt högre sjukskrivningstal för varje kvartal och sjukskrivningarna kommer troligen att kosta samhället 80 miljarder kronor år 2001. Vården tycks inte ha metoder för att bota alla de människor som insjuknar. Framför allt är det medelålders kvinnor som drabbas av långa sjukskrivningar.

Förtidspensioneringarna ökar också lavinartat. Idag finns 445 000 förtidspensionärer. Om två år beräknas de vara 480 000. Detta till en kostnad av 49,6 miljarder kr i år och 56,5 miljarder år 2004.

I vårt land har tusentals patienter sedan mitten av 1970-talet berättat likalydande historier. De har blivit oförklarligt och handikappande sjuka och inte hittat någon bot. Först sedan de avlägsnat metallerna i tandlagningsmaterialen har problemen successivt försvunnit. Många kan vittna om sådana exempel i familjen eller bland vänner och arbetskamrater. När det gäller närstående är det lätt att se att sjukdomen, som bl.a. innebär extrem trötthet, är verklig och att det inte handlar om inbillning. Trots att det går att visa att dessa människor kunnat återgå i arbete efter långa sjukskrivningsperioder har Socialstyrelsen inte gjort någon ansträngning för att lära något av erfarenheterna. Istället har patienterna och deras behandlande läkare och tandläkare förlöjligats och misskrediterats.

Den nu nedlagda Amalgamenheten i Uppsala hade som uppgift att förbättra omhändertagandet av kroniskt sjuka patienter som remitterades till enheten av läkare över hela landet. En patientenkät som besvarats av över 500 patienter visade att 70 procent av dessa obotliga patienter efter behandling med materialbyte och medicinsk stödbehandling fått högre livskvalitet, färre sjukdomssymtom och lägre symtomintensitet. Majoriteten av patienterna var kvinnor i de åldersgrupper som sedan barndomen behandlats med stora mängder amalgam.

Professor emeritus i miljömedicin Maths Berlin beräknade på Forskningsrådsnämndens uppdrag, utifrån den vetenskapliga litteraturen, hur många människor i Sverige som kan ha hälsoproblem av kvicksilver i tandfyllningsmaterial. Hans beräkning slutade på 50 000. Det kan vara färre men också betydligt fler. Sannolikheten är stor att de människor som drabbats av sjukdom p g a metaller i tandfyllningar finns i den aktuella statistiken över långtidssjukskrivna som inte kan få någon bot. Vid Amalgamenhetens nedläggning stod 1 500 patienter med giltiga remisser i kö och för dem och alla andra patienter med liknande problem finns nu ingenstans att vända sig och ingen hjälp att få. Det är en oerhörd rättsskandal att det medicinska etablissemanget genom misskrediteringar hindrat dem som hjälpt så många av dessa patienter och dessutom lämnar ett stort antal utan hjälp. Alldeles särskilt när sjukskrivingar och förtidspensioneringar ser ut som de gör. Regeringen bör i samarbete med Landstingsförbundet arbeta för etablerandet av kompetenta behandlingsmöjligheter för amalgamskadade i varje län. Detta bör ges regeringen till känna.

1997 tog en rad ledamöter från flera partier initiativ till ett kompetenscentrum för biverkningar av dentala material i anslutning till Metallbiologiskt Centrum i Uppsala. Vi hade under många år kunnat konstatera att ingen har ansvar för att föra forskningen och kunskapssökandet när det gäller biverkningar av dentala material framåt. Riksdagen biföll våra motioner, och regeringen avsatte 5 miljoner kronor per år till verksamheten. Därmed borde ju alltihop vara klart. Motionärerna var nöjda. Men som så ofta när det gäller amalgamfrågan förvrängdes riksdagens intentioner i förvaltningen och byråkratin, och det där lilla men viktiga ordet ”biverkningar” ströks någonstans i hanteringen. Resultatet blev det kunskapscentrum för dentala material som nu startats vid Socialstyrelsen. Problemet är bara att detta centrum ska förse tandläkare och tandtekniker med så aktuell kunskap som möjligt om dentala material. Forskning eller ansvar för biverkningar ingår inte i uppgiften.

Det är en orimlig situation att samhället har subventionerat att ett välkänt gift som kvicksilver satts in i kroppen på nästan alla medborgare, gamla och unga, gravida, allergiker och njursjuka utan någon föregående prövning och utan att efteråt följa upp vad som hänt med patienterna. Antibiotikapreparat som är avsedda att användas under tio dagar genomgår noggranna kliniska prövningar och biverkningsrapportering tas på stort allvar. Amalgam som används för nästan livslång behandling har däremot aldrig genomgått sådan prövning och patienternas rapporter om allvarliga biverkningar sopas under mattan.

Dock finns det fortfarande ingen som har ansvar för att följa den vetenskapliga utvecklingen och stimulera ny forskning. Det finns ett stort behov av att följa den forskning om dentalmaterial som genomförs över hela världen och att samla publikationer i en databas. Den uppgiften bör ges till Metallbiologiskt Centrum. Därför bör minst en miljon av de fem som nu går till Socialstyrelsens kunskapscentrum överföras till Metallbiologiskt centrum. Vi föreslår att Metallbiologiskt Centrum får dessa ekonomiska förutsättningar och ges i uppdrag att sammanställa och värdera kunskapsläget, både nationellt och internationellt, beträffande biologiska effekter och biverkningar av dentalmaterial innehållande metaller samt att med denna grund föreslå prospektiva studier av möjliga effekter på hälsan. Detta bör ges regeringen till känna.

Från och med detta år har Läkemedelsverket ansvaret för medicintekniska produkter, dit dentalmaterialen hänförs. Biverkningar av medicintekniska produkter ska anmälas till tillverkaren och kopia skickas till Läkemedelsverket. Hur man ska göra med biverkningar från sådana material som patienten burit i munnen en längre tid och där man inte känner till tillverkaren framgår inte. Vi menar att sådana biverkningar borde anmälas direkt till Läkemedelsverket.

Reformen om tandvård som ett led i sjukdomsbehandling har inte utvecklats på det sätt som riksdagen avsåg. Färre patienter har fått hjälp och utredningstiden är minst lika lång som tidigare. Patienter kan uppbära sjukpenning i många månader för att få en åtgärd beviljad som inte kostar mer än en månads sjukskrivning. Skillnaden är också att patienten gått miste om rätten att överklaga beslutet. Avsikten med reformen var ju att förenkla hanteringen och minska handläggningstiderna. I den utvärdering av tandvårdsreformen som ska ske måste de här aspekterna tas med. Detta bör ges regeringen till känna.

Danmark, som ju också är EU-medlem, inför från sommaren 2002 förbud mot amalgam inom barntandvården. Något sådant förbud finns inte i Sverige. I vårt land finns ett avtal mellan Socialdepartementet och Landstingsförbundet som tillåter undantag så att vissa grupper barn kan behandlas med amalgam. Verkligheten visar att framför allt invandrarbarn med många hål och barn med olika neurologiska störningar som har svårt att sitta still får amalgambehandling. De allra svagaste behandlas alltså med ett i hög grad toxiskt ämne medan friska svenska barn slipper. Sverige bör göra som Danmark och omedelbart sätta stopp för kvicksilver i barntandvården.

Centerpartiet har sedan mitten av 1980-talet varje år krävt ett förbud mot amalgam och vi upprepar det kravet. Sverige måste införa ett generellt förbud mot kvicksilver och därmed amalgam. Detta måste genomföras senast 2003.

Stockholm den 4 oktober 2001
Marianne Andersson (c)	Rigmor Stenmark (c)