Hiv/aids

Motion 2001/02:So372 av Chris Heister m.fl. (m)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om huvuduppgifterna i arbetet med hiv/aids.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avbryta sprutbytesverksamheten.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inriktningen av biståndsinsatser för att motverka hivepidemin och dess konsekvenser.1

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av förstärkta informations- och upplysningsinsatser.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd till storstadsregionerna.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fortsatta satsningar på arbetet mot hiv/aids.

7. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring som i avgiftshänseende likställer offentlig och privat vård i enlighet med vad som anförs i motionen.

1 Yrkande 3 hänvisat till UU.

2 Inledning

Hiv/aids är en av alla tiders mest fruktade sjukdomar. Den har jämförts med digerdöden. Hiv/aids uppfattas vara en av de få verkligt allvarliga sjukdomarna som inte angriper i huvudsak barn eller åldringar utan framförallt drabbar folk i produktiv ålder. Internationellt är smittspridningen delvis explosionsartad.

I Sverige har epidemin kunnat begränsas och antalet nya fall har länge hållit sig på en låg och närmast fallande nivå. Det sista året visar dock på en förändrad bild med en kraftig ökning av nya hivfall. Under första halvåret 2001 anmäldes enligt Smittskyddsinstitutet 155 nya fall av hivinfektion i Sverige jämfört med 105 fall motsvarande period förra året. Det innebär en ökning på 40 procent. Orsaken är delvis oklar men utvecklingen visar att det aldrig går att slå sig till ro, utan att ett fortsatt intensivt arbete är nödvändigt.

3 Hiv/aids och huvuduppgifterna i arbetet mot sjukdomen

Under många år var diagnosen hiv/aids lika med en dödsdom. Överlevnadstiden från diagnos varierar mycket mellan olika individer. Hos obehandlade personer är denna tid, i medeltal, cirka åtta år. Särskilt allvarligt är att hivinfektionen har förmåga att förstärka den tuberkulosepidemi (TB) som vi nu också ser ta fart. Man räknar med att 50 procent av de med hiv som lever söder om Sahara också får TB och en av tre dör av detta.

De sista årens forskning har medfört stora framgångar vad gäller ökad kunskap om hivvirus, och man har därigenom kunnat producera åtskilliga läkemedel som bromsar sjukdomen. De nya s.k. bromsmedicinerna har visat sig mycket effektiva, men de kan tyvärr inte komma åt virus överallt i kroppen. Man får en snabb återväxt av virus när behandlingen avbryts.

Behandlingen är också mycket besvärlig för patienten. Patienterna får medicinerna i olika kombinationer för att undvika resistensbildning. Medicinerna måste tas med noggrant fastställda intervall och det fordrar stor disciplin och ordning av den enskilde. De har också en hel del obehagliga biverkningar. Hivviruset har också en förmåga att förändra sig och att under eller efter behandling komma tillbaka med än större kraft än tidigare. Risken för utveckling av resistens måste därför också bedömas som stor. Forskningskostnaderna har varit och är enorma. Forskningen i dag syftar till att finna dels ett effektivt virusdödande medel, dels ett effektivt vaccin. De höga kostnaderna har lett till mycket höga medicinpriser vilket visat sig vara ett allvarligt hinder för att befolkningen i fattiga länder skall få behandling.

De nya bromsmedicinerna har begränsat antalet hivsmittade som utvecklat aids. Men genom att den hivsmittade lever längre ökar också hela tiden antalet smittförande och därmed smittspridningsrisken.

Allt tyder på att vi kommer att tvingas leva med hivvirus och dess effekter under mycket lång tid. Samtidigt ser vi nu i undersökningar att människors riskbeteende återigen ökar. Oskyddat sex blir t.ex. allt vanligare. Detta samt ovan nämnda förhållande kan vara en delförklaring till att antalet hivfall nu ökar.

Liksom i tidigare års motioner anser vi att stora resurser måste sättas in i arbetet mot hiv/aids. Redan i motion 1987/88:So4 av Carl Bildt m.fl. redogjorde vi utförligt för vår syn på arbetet med hiv/aids och för de fyra huvuduppgifterna i detta arbete:

• Att stoppa smittspridningen

• Att ge hjälp och stöd åt de hivsmittade och deras anhöriga

• Att förbättra vården av de hivinfekterade och aidssjuka

• Att tillse att forskningen ges bästa tänkbara villkor

Vi har fortfarande samma grundläggande syn på arbetet mot hiv/aids som då redovisades. Samma fyra huvuduppgifter som för 13 år sedan gäller än i dag och utvecklingen visar hur nödvändigt ett fortsatt intensivt arbete är. Vi har dessutom under åren föreslagit en lång rad åtgärder för att bekämpa hivepidemin, bland annat när det gäller provtagning, information framför allt till barn och ungdom genom information i skolan, alkohol- och narkomanvård, forskning, stöd till de smittade, sjuka och anhöriga samt stöd till och skydd för dem som utsätts för särskild smittorisk i sina arbeten.

Sverige hade liksom andra länder till en början en kraftig spridning bland sprutnarkomaner. Genom en intensiv upplysning sjönk siffrorna rejält. För att se om smittspridningen kunde minskas startade försök med sprututbytesprogram i Malmö och Lund. Trots mångårig försöksverksamhet har upprepade utvärderingar inte kunnat finna att de haft någon säkerställd effekt på smittspridningen. Vi kan alltså inte finna att de utvärderingar som skett av det s.k. sprutbytesprogrammet talar för att detta skall permanentas. Vi vidhåller här vår uppfattning från tidigare motioner, Krafttag mot narkotika 1999/00:Ju908 och 2000/01:Ju931, att verksamheten skall avbrytas.

Som nämnts har de senaste årens forskning på hivområdet kunnat redovisa positiva resultat. Det är av stor betydelse att fortsatt forskning för att hindra smittspridning och förhindra att hivinfekterade utvecklar aids även i framtiden är högt prioriterad. Målsättningen är dels att ta fram mediciner som verkligen läker ut hivinfektionen, dels att ta fram ett användbart vaccin.

4 Den globala epidemin

Den epidemi som nu går över världen har utvecklats till ett av vår tids största medicinska och mänskliga problem. Hittills har cirka 60 miljoner människor smittats och över 22 miljoner är redan döda. 4,3 miljoner barn har dött, 13,6 miljoner har blivit föräldralösa. För att lättare förstå omfånget av smittspridning så kan nämnas att 16.000 människor per dag eller elva i minuten smittas. I många av Afrikas länder är hiv/aids-situationen redan katastrofal. I de värst drabbade länderna kommer inte 36 procent av dagens 16-åringar att nå 30 år. I områdena söder om Sahara anses 25,3 miljoner människor vara hivsmittade. Om man inte lyckas få fram effektivare behandlingar kommer 2/3 av de unga männen i Sydafrika att dö av aids.

Även i Asien och Sydamerika pågår en dramatisk smittspridning. Indien befinner sig nära randen till en okontrollerad spridning. Kina har hittills officiellt angett att man endast haft strax över 20.000 fall men har nyligen fått erkänna en våldsam smittspridning kanske till 1 miljon människor på grund av infekterade nålar vid blodgivning. Uppskattningen av antalet smittade i Kina varierar från den mycket låga officiella siffran till så mycket som tio miljoner. Oavsett det för dagen verkliga talet så är läget uppenbarligen alarmerande.

Även om vi inom Sveriges gränser arbetar effektivt för att förebygga smittspridningen, är vi i allt högre grad beroende av hur resten av världen hanterar problemen. Den globala situationen påverkar spridningen av hiv även i vårt eget land.

När en mycket farlig och smittsam sjukdom, med ett snabbt spridningsförlopp som hiv/aids uppträder har staten ett övergripande ansvar för bekämpningen av denna sjukdom. Eftersom smittan inte känner några gränser är kampen mot en sådan sjukdom en gemensam angelägenhet. FN:s medlemsstater förband sig vid den extra UNGASS- konferensen 2001 att skapa en fond om tio miljarder US-dollar till vilken Sverige bidrar. Konferensen antog ett slutdokument i konsensus som skapar förutsättningar för en gemensam strategi och också framhåller kvinnans rätt till sitt sexualliv – vilket är ett genombrott.

Sverige bör även i övrigt delta aktivt i det internationella arbetet. Utbildning och sjukvård är grundläggande komponenter för utrotning av fattigdom. Okunskap och ohälsa är både en orsak till, och ett resultat av, underutvecklingen. Utbildning lär människor att bygga, och leva i demokratier och marknadsekonomier. Endast utbildning lär hur man bäst hushållar med knappa resurser och hur man motverkar sjukdomar.

Hälsa är en förutsättning för såväl ekonomisk som social och kulturell utveckling. I världen lever i dag närmare 40 miljoner människor med hiv/aids och som nämnts är situationen i många av Afrikas länder katastrofal. En allt sjukare och minskande befolkning i arbetsför ålder innebär än svårare påfrestningar och slår ut många utvecklingsansträngningar. Utbildning spelar en avgörande roll i förebyggande smittsskyddsarbete och utgör det enda instrumentet som kan utrota okunskap och kulturella vanföreställningar. Svenskt bistånd skall ha en klar inriktning på hiv/aids-problematiken, både i förebyggande och lindrande syfte.

5 Behovet av åtgärder i Sverige kvarstår

Arbetet med att minska smittspridningen av hiv måste fortfarande inriktas på långsiktiga åtgärder kombinerade med stöd och hjälp till dem som redan smittats. Vi tvingas återigen att konstatera att arbetet mot hiv inte prioriteras av regeringen trots både den internationella och den svenska utvecklingen.

Regeringens förslag i budgetpropositionen att inte öka anslagen till det hiv/aids-preventiva arbetet är därför djupt olyckligt. Anslaget minskar till och med genom en överföring till Smittskyddsinstitutet och effekterna av detta är svåra att bedöma. Detta riskerar att i förlängningen ge helt fel signaler till människor. Man kan lätt få uppfattningen hiv nu inte längre är farligt och det kan leda till missuppfattningar.

En vanlig missuppfattning är att många tror att heterosexuell spridning av hiv/aids är ovanligt. I själva verket omfattade denna spridning nära hälften av de smittade under 1999. Samma år ansåg bara 40 procent att aids innebar en allvarlig risk för det svenska folkets hälsa, enligt en undersökning från Göteborgs universitet (SOM-institutet). Motsvarande siffra var 45 procent år 1998 och 61 procent år 1993. Som alltid i sådana här undersökningar tror människor att risken är större för andra än för dem själva. År 1999 var det t.ex. bara åtta procent som ansåg att aids var en allvarlig risk för deras egen hälsa.

Framför allt yngre, mindre välutbildade män har föreställningen att det numera går att leva utmärkt med hiv och att det därför inte krävs några särskilda skyddsåtgärder vid sexuella kontakter. De uppfattar hiv som en vanlig kronisk sjukdom och inser varken att sjukdomen är dödlig eller att medicineringen har stora biverkningar och att många blir immuna mot densamma.

Utvecklingen av människors vanföreställningar öppnar i förlängningen dörren för en epidemisk spridning av hiv/aids, påskyndad av virusets egen utveckling och människors ökade riskbeteende. Därför måste det förändrade smittoläget tas på största allvar.

Det förhållandet att FN uppfattat läget så allvarligt att en särskild generalförsamling sammankallats för att behandla problematiken understryker allvaret även för ett förhållandevis skonat land som Sverige.

Vi har i många år förslagit att större insatser måste göras, och vi menar att utvecklingen starkt understryker att vi haft rätt i vår syn.

6 Situationen i dag och framtidsbehoven

Hivfaran har inte minskat. Visserligen har dödligheten minskat genom bromsmedicinerna men i stället har antalet smittförande ökat. De förebyggande insatserna har i Sverige varit framgångsrika, men de måste fortsätta med ännu större intensitet.

Som en effekt av nya bromsmediciner har visserligen dödligheten i aids sjunkit. Men det finns ingen anledning att p.g.a. detta ifrågasätta angelägenheten i ett fortsatt hivförebyggande arbete. Utvecklingen talar istället för att det måste intensifieras.

Vi vill nu förstärka insatserna för att motverka de effekter på riskbeteendet som följer på människors avtagande intresse för hiv/aids-frågan. Information som påverkar attityder och beteende är avgörande för att hindra smittspridningen. Information om hiv/aids skall enligt vår mening ingå i all upplysningsverksamhet om sexuellt överförbara sjukdomar. Det krävs ny och bättre information till skolungdomar, utlandsresenärer, invandrare och homo- och bisexuella kvinnor och män.

Förutom den mänskliga tragedin som en hivinfektion innebär vill vi också peka på att varje nytt diagnostiserat fall av hiv i Sverige kostar cirka fem miljoner kronor, enbart i medicinkostnader. Detta visar hur viktigt det är att informationen når ut. I ett land med den höga läskunnighet och allmänbildning som Sverige har borde antalet nysmittade vid en god information vara i stort sett noll.

Olika intresseorganisationer fyller en viktig roll i informationsarbetet. Vi anser att en större del av informationsmedlen bör komma de frivilliga organisationerna till del för att användas i deras upplysnings- och informationsarbete. Det är mot den bakgrunden viktigt med ekonomiskt stöd till frivilligorganisationer på området.

Det direkta, förebyggande vård- och stödarbetet måste skötas ute i kommuner och landsting. Regeringen har visserligen i år i budgeten avsatt medel till storstadsregionerna men då deras agerande i denna del under flera år varit mist sagt ambivalent vill vi understryka behovet av dessa särskilt markerade medel. I storstadsområdena finns en överrepresentation av de grupper som är särskilt utsatta för hiv/aids. Enligt tidigare uppgifter bor ungefär åttio procent av de hivsmittade i de tre storstadsregionerna. Det är av avgörande betydelse för hela landet att smittspridningen kan hållas nere där. Ett särskilt ekonomiskt stöd måste utgå till de kommuner och landsting som har särskilt många smittade och sjuka – d.v.s. i praktiken till storstadsregionerna.

Vi anser att satsningarna på arbetet mot hiv/aids måste öka i stället för att stagnera eller urholkas. Vi vill därför som framgår av vår kommittémotion angående anslag till utgiftsområde 9 satsa ytterligare medel för att bl.a. kunna säkerställa ett fortsatt kraftfullt hivpreventivt arbete.

7 Likställ offentlig och privat vård

Enligt smittskyddslagen är all undersökning, vård och behandling som behövs ur smittskyddssynpunkt kostnadsfri vid en samhällsfarlig sjukdom, om den utförs inom den landstingskommunala sjukvården.

När det gäller undersökningar för att utreda om någon har smittats av en samhällsfarlig sjukdom är dessa kostnadsfria för patienten även hos en privat verksam, försäkringsansluten läkare. Privat vård och behandling är dock ej kostnadsfri.

Vi avvisar den åtskillnad som här görs mellan offentlig och enskild vård och begär att regeringen snarast återkommer med förslag i denna fråga med utgångspunkt från Smittskyddsutredningens förslag. Att patienten har frihet att välja vårdgivare är särskilt viktigt när det gäller en sexuellt överförd sjukdom. När det gäller hiv torde valfriheten vara av avgörande betydelse för att människor med förtroende skall vilja vända sig till sjukvården.

Stockholm den 3 oktober 2001
Chris Heister (m)
Leif Carlson (m)	Cristina Husmark Pehrsson (m)
Lars Elinderson (m)	Henrik Westman (m)
Göran Lindblad (m)	Maud Ekendahl (m)
Bertil Persson (m)	Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
Margareta Cederfelt (m)