Framtidens hälso- och sjukvård

Motion 2001/02:So264 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hälso- och sjukvårdens inriktning.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till riktlinjer för primärvårdens folkhälsoarbete enligt vad i motionen anförs.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om primärvårdens inriktning och utformning.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om akutsjukvårdens inriktning och utformning.

5. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om situationen för barn till psykiskt funktionshindrade ur ett nationellt perspektiv.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om krav vid lansering av läkemedel.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbud mot reklam för receptbelagda läkemedel.

8. Riksdagen begär att regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att utforma ett program för patientutbildning enligt vad i motionen anförs.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättandet av en patientombudsman.

2 Inledning

Hälso- och sjukvårdssektorn är den största allmänt finansierade sektorn i Sverige. Vid internationella jämförelser intar svensk sjukvård ofta en tätposition i frågor som rör kvalitet och tillgänglighet. Den svenska sjukvården är också kostnadseffektiv i jämförelse med andra länders, särskilt när man jämför med länder som har en stor andel privatdriven vård och där sjukvården betalas via försäkringar.

Vi kan i dag lindra och bota fler sjukdomstillstånd än någonsin tidigare. Forskning, kunskapsutveckling och tekniska innovationer inom sjukvården har lett till stora framsteg både för den enskilde och samhället. Det ska dock poängteras att forskningen och kunskapsökningen inte varit könsneutral, utan i vissa fall helt eller delvis har utelämnat kvinnorna. Detta gäller både val av forskningsinriktning, behandlingsmetoder och vid prövning av läkemedel.

Det finns, trots framgångarna, allvarliga problem inom vården och behov av utveckling. 90‑talets nedskärningar i sjukvården har, tillsammans med ny teknik och svårigheter att rekrytera personal, påverkat sjukvården negativt så att bl.a. långa vårdköer uppstått. Brister i bemötande är också något många patienter vittnar om. Brister i samverkan mellan vårdgivare har också blivit allt vanligare. Dessa och andra faktorer har lett till att allt fler tappat en del av tilltron till sjukvården och dess förmåga att kunna hjälpa. Detta är en allvarlig utveckling.

Ett av de allvarligaste problemen inom sjukvården i dag är den växande personalbristen – också den bidrar i hög grad till ovan nämnda problem. Vänsterpartiet kan konstatera att rapporter från hela landet visar på brist på läkare, sjuksköterskor och undersköterskor. På en del sjukhus har personalbristen lett till att operationer fått ställas in, med allt längre vårdköer och ökat lidande som följd. Allt fler landsting har varit tvungna att anlita bemanningsföretag, något som ytterligare försämrat ekonomin och orsakat brister i kontinuiteten. Rekrytering av personal till sjukvården kommer att bli en nyckelfråga inför framtiden. AMS beräkningar visar att hälso- och sjukvården, inklusive äldrevården, kommer att behöva nyanställa 75 000 sjuksköterskor och 110 000 undersköterskor före 2010. Samtidigt visar beräkningar att antalet nyutbildade undersköterskor, med nuvarande volymer, antas bli 40 000 under den aktuella perioden.

Vänsterpartiet har tillsammans med regeringen i budgetpropositionen våren 2001 tagit fram 1,25 mdkr för att öka tillgängligheten i sjukvården. Dessförinnan medverkade Vänsterpartiet till att 9 mdkr tillfördes vården med inriktning mot primärvård, sjukvård för äldre och psykiatri. Trots denna icke obetydliga satsning kvarstår en del problem vilket kan kräva ytterligare re-
surstillskott.

Nedskärningarna inom vården under 90‑talet har lett till att viktiga områden eftersatts, framför allt primärvårdens förebyggande arbete och omvårdnaden inom hälso- och sjukvården som helhet. Vänsterpartiet anser att detta bidragit till ökat behov av akutsjukvårdsinsatser, kraftigt höjda läkemedelskostnader och onödigt lidande för den enskilda patienten.

Vårdpersonalen har drabbats hårt av nedskärningarna under 90‑talet. Totalt sett har personalen inom sjukvården och äldreomsorgen minskat med ungefär 75 000 personer, merparten inom sjukvården, samtidigt som behoven av vård inte har minskat utan snarare ökat. Det har fått till följd att de som ska vårda själva drabbats av sjukdom genom framför allt negativ stress, förslitningsskador och utbrändhet. Antalet sjukskrivningar har ökat kraftigt i gruppen offentliganställda kvinnor. Detta är ett mycket allvarligt problem som måste lösas för att sjukvården ska kunna möta de behov som finns. Det kan ske genom ökat inflytande, kortare arbetstider, reducering av ofrivilliga deltidstjänster och ökad satsning på arbetsmiljön i offentlig sektor istället för privatisering.

Vänsterpartiet anser att hälso- och sjukvården ska vara offentligt finansierad, ges efter behov och i huvudsak drivas i offentlig regi. Sjukvården bör inriktas mot ett ökat patient- och personalinflytande i form av korta beslutsvägar, långtgående och tydliga delegeringar och former för reell patientpåverkan. All sjukvård ska ha en helhetssyn på människan som utgångspunkt för insatsen. Med det menas att patientens fysiska, psykiska och sociala behov ska beaktas och vägas samman. Prioriteringar inom hälso- och sjukvården bör ske utifrån den prioriteringsordning som riksdagen beslutat. Vad som ovan anförts om hälso- och sjukvårdens inriktning bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

3 Primärvården

Vänsterpartiet har tillsammans med regeringen verkat för ett resurstillskott på 9 mdkr som bl.a. ska tillföras primärvården. Utvecklingen inom primärvården har bl.a. handlat om en utökning av åtaganden vilka främst har rört insatser för äldre, som i allt högre utsträckning vårdas i det egna hemmet eller i särskilt boende. Primärvården har även fått en större del av ansvaret för psykiskt funktionshindrade. I dag utförs alltmer avancerad sjukvård av primärvården. Detta sker bl.a. genom att de äldre allt snabbare bedöms som medicinskt färdigbehandlade.

Primärvården har, förutom en kraftigt ökad arbetsbelastning, haft svårt att rekrytera och behålla allmänläkare och sjuksköterskor. Många primärvårdsenheter har därför varit beroende av ”stafett”-läkare och bemanningsföretag. Det har lett till kraftigt ökade kostnader och brister i kontinuitet och uppföljning.

Införandet av det borgerliga husläkarsystemet bidrog kraftigt till en försvagning av primärvården när det gäller förebyggande och uppsökande verksamhet samt omvårdnad. Vänsterpartiet motsatte sig därför den nationella handlingsplanen för utveckling av hälso- och sjukvården, prop. 1999/2000:
149, där det bl.a. beslutades om införandet av ett familjeläkarsystem som i mycket påminner om det tidigare husläkarsystemet. Vänsterpartiet står däremot bakom satsningen i budgeten på primärvården och på att primärvården ska utgöra första linjens sjukvård.

Vänsterpartiet anser att primärvårdens organisation måste bygga på teamet som arbetsmodell. Den uteslutande fokuseringen på läkaren gynnar varken patient, läkare eller övrig personal. Tyvärr är läkarfokuseringen än tydligare i det betänkande om tillskapandet av ett familjemedicinskt institut som presenteras i SOU 2001:49. Där finns få, om ens några, konkreta förslag eller resonemang om andra yrkeskategorier inom primärvården än läkaren. Primärvårdens patienter ställer i mycket hög grad krav på en helhetssyn. Det är även av den anledningen betydelsefullt att teamet som arbetsmodell utvecklas.

Det är viktigt att satsa på allmänmedicin som specialitet, och det krävs fortsatt utveckling av detta kompetensområde. Men det är viktigt att inte bortse från att det även finns behov av andra specialiteter inom primärvårdens organisation. Detta kan genomföras genom konsultationer och genom att andra specialister under vissa tider finns placerade inom primärvården. Vissa patientgrupper kan ha behov av att ha en psykiatriker, geriatriker, pediatriker, ortoped eller gynekolog som sin primära kontakt. För kvinnor är det av stor betydelse att kunna ha en gynekolog som primär kontakt utan att behöva gå via en allmänläkare.

Många patienter kräver stora insatser från primärvården, vilken ofta består av omvårdnad, rehabilitering, läkemedelshantering, bedömningar och rådgivning som många gånger utförs av andra yrkeskategorier än läkare.

Vänsterpartiet anser att det är viktigt att utveckla primärvårdens arbete så att ett mer offensivt folkhälsoarbete kan utföras. En sådan utveckling skulle innebära både mänskliga och ekonomiska fördelar. För att uppnå detta krävs en satsning på samtliga yrkesgrupper inom primärvården och ökad samverkan med andra samhällsfunktioner. Vi anser att primärvården ska ha en ledande och offensiv roll och för detta krävs att riktlinjer utarbetas. Riktlinjerna bör ha en tydlig profil innefattande ett klass- och könsperspektiv. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vänsterpartiet anser inte att en ökad privatisering av primärvården löser dess problem. De strukturella problem som finns inom primärvården kan, och bör, i huvudsak lösas inom ramen för offentlig drift. Den ökade ekonomismen inom sjukvården måste ifrågasättas. Även Socialstyrelsen har reagerat och ställer sig frågan om förhållandet mellan marknadsekonomin, där efterfrågan styr, och den behovsstyrda sjukvården. Om balansen rubbas kan de politiskt beslutade prioriteringarna vara i fara.

Vänsterpartiet anser att en demokratisering av vården borde stå mer i fokus än en privatisering. Det är fullt möjligt att redan i dag ge patienter och personal större inflytande, ansvar och medbestämmande genom att delegera och skapa korta beslutsvägar. Vad som ovan anförts om primärvårdens inriktning och utformning bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4 Akutsjukvården

Utgångspunkten inom all hälso- och sjukvård och omsorg borde vara att det är bättre att förebygga sjukdomstillstånd än att behöva bota dem. När sjukdom och trauman ändå inte kan förhindras eller förebyggas bör den akuta sjukvården i så hög utsträckning som möjligt ges i patientens när- och hemmiljö. Genom den tekniska utvecklingen finns det stora möjligheter att mindre sjukhus utvecklas till att svara för en effektiv närsjukvård. Avancerad akutsjukvård kräver ofta omfattande teknisk utrustning och övervakning varför denna vårdform bör koncentreras till relativt få sjukhus. Det ställer krav på väl utvecklade vårdkedjor med närsjukhus, primärvård och välutrustad ambulanssjukvård. Kontinuiteten är viktig i vården. Det finns risker med specialisering, t.ex. att patienten inte ses som en helhet i sitt sociala sammanhang. Vänsterpartiet anser därför att detta ska beaktas vid uppbyggnaden av akutsjukvården.

Inom akutsjukvården och ambulanssjukvården har studier gjorts som visar att kvinnor och män inte behandlas jämlikt. Det gäller både behandling och diagnostisering. Ett par exempel på detta är att kvinnor uppvisar andra symtom än män vid hjärtinfarkt och därför inte får rätt behandling samt att kvinnor ofta får lägre prioritering och mindre smärtlindring p.g.a. andra sätt att uttrycka smärta än vad som anges i litteraturen. Vänsterpartiet anser därför att kvinnliga patienters situation måste uppmärksammas för att motverka fortsatt ojämlikhet. Vänsterpartiet emotser därför med intresse resultatet av det uppdrag som Socialstyrelsen fått om genus i vården.

Äldre kvinnor och män som vårdas inom akutsjukvården har sedan ädelreformens genomförande allt kortare vårdtider trots att behoven av vård ofta är fortsatt stora. De äldre bedöms allt snabbare vara s.k. medicinskt färdigbehandlade, varefter kommun och primärvård övertar ansvaret. Som en direkt följd av detta har kommunala korttidsboenden många gånger utvecklats till avdelningar med avancerad sjukvård. För många äldre blir den snabba utskrivningen orsaken till ett nytt akutbesök. Detta orsakas inte sällan av att det också brister i samordningen mellan vårdgivarna. Akutsjukvården måste organiseras också utifrån att en stor andel av patienterna är äldre och har större behov av tid, planering och rehabilitering. Vad som ovan anförts om akutsjukvårdens inriktning och utformning bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

5 Hälso- och sjukvård samt rehabilitering för äldre

Sättet på vilket man åldras skiljer sig åt mellan individer utifrån klass, kön och etnicitet. De flesta får i allt högre utsträckning uppleva en relativt frisk ålderdom. Men de som drabbas av sjukdom och ohälsa har inte sällan behov av ett omfattande och allsidigt stöd.

Sedan ädelreformen genomfördes har en kraftig förskjutning skett av hälso- och sjukvårdsinsatserna för de äldre från landstingen till kommunerna. De äldre som i dag flyttar till särskilda boendeformer har ofta redan vid inflyttningen omfattande och komplexa vård- och omsorgsbehov. Detta kräver en ökad kompetens och helhetssyn från team med olika kompetenser. Studier har visat att de s.k. multiskröpliga äldre ofta saknar att någon tar ansvaret för helheten. Kontinuitet kan finnas från varje enskild vårdgivare, men sammantaget blir det många olika människor som har kontakt med den äldre och ofta utan direkt samordning dem emellan.

För att den äldre ska få en så god hälso- och sjukvård och tillvaro som möjligt krävs samverkan mellan alla yrkeskategorier, från vårdbiträde, sjuksköterska, arbetsterapeut till läkare m.fl. Den som oftast står den äldre vårdbehövande närmast är vårdbiträdet eller undersköterskan, varför det inom den kommunala hälso- och sjukvården krävs en kompetenshöjning för att klara de ökade behoven av hälso- och sjukvårdsinsatser. Antalet läkartimmar med geriatrisk kompetens behöver också öka.

Akutvården, framför allt inom medicin, har ofta en stor andel äldre bland sina patienter. Det är ofta omvittnat att den akuta vården inte är utformad eller har resurser för de särskilda behov som den äldre har. Den äldre behöver oftast mer tid för återhämtning och noggrann planering för att sjukvårdsinsatsen ska få avsedd effekt. Begreppet medicinskt färdigbehandlade har inte sällan vållat tvistemål mellan kommun och landsting vilket fått mycket negativa konsekvenser för den äldre patienten. Landstingsförbundet och Kommunförbundet fick år 2000 i uppdrag att se över begreppet medicinskt färdigbehandlad och dess tillämpning. Vänsterpartiet emotser Kommunförbundets och Landstingsförbundets slutsatser i denna fråga.

Rehabiliteringen för äldre är oerhört viktig. Den bidrar till en ökad självständigheten för den enskilde samtidigt som den rätt använd kan minska behovet av fortsatta omvårdnadsinsatser. Med intensiva insatser från arbetsterapeuter och sjukgymnaster kan den äldre få en betydande höjning av livskvaliteten efter exempelvis en stroke eller ett lårbensbrott. Rehabiliteringspersonalen har även en viktig uppgift i det förebyggande arbetet och i handledning av annan omvårdnadspersonal. Relativt små förbättringar kan leda till mycket stora hälsovinster.

Äldre drabbas även av psykisk ohälsa, och psykiskt funktionshindrade blir äldre. Det betyder att krav ställs på att hemtjänstpersonal och personal inom äldreomsorgen också har psykiatrisk kompetens. Den psykiatriska vården behöver ge dessa yrkeskategorier stöd, handledning och utbildning för att befrämja den äldres möjlighet till kvarboende och hälsa. Det är också viktigt att psykiatrin är lättillgänglig för äldreomsorgens personal för bedömningar och konsultationer.

6 Psykiatri

En del av hälso- och sjukvården består av vård och behandling av psykisk ohälsa. Utvecklingen inom psykiatrin har gått mot allt öppnare vårdformer. Kommunerna fick i samband med psykiatrireformen ett ansvar för de psykiskt funktionshindrades boende, boendestöd och sysselsättning. Det innebar ökade krav på landstingspsykiatrin att i samverkan med kommunerna bistå med handledning, stöd och konsultation.

Socialstyrelsen har utvärderat psykiatrireformen i ”Välfärd och valfrihet” där man bl.a. konstaterar att mycket har gjorts, men att samverkansproblemen mellan kommuner och landsting fortfarande kvarstår. I utvärderingen pekar man också på behovet av uppsökande verksamhet.

De psykiskt funktionshindrades kroppsliga hälsa är ett eftersatt område. Många har svårt att själva ta kontakt med t.ex. primärvården och kanske även saknar förmågan att rätt tolka sina symtom. Det finns även brister i kroppssjukvården i omhändertagandet och bemötandet av de psykiskt funktionshindrade. Bristerna i helhetssynen kring den psykiskt funktionshindrade visar sig bl.a. i en studie som gjorts om patienter med schizofreni där för tidig död konstaterats. Många läkemedel i kombination med den psykiska ohälsan bidrar också till ohälsa som exempelvis dåliga tänder, diabetes samt hjärt- och kärlsjukdomar till följd av rökning.

Psykiskt funktionshindrade vilka samtidigt har ett missbruk, s.k. dubbel diagnos, är en mycket utsatt grupp som har ett stort behov av ett omfattande och samlat stöd, vilket tyvärr ofta saknas. Denna grupp är inte i första hand betjänt av ett vårdkedjetänkande, utan effektivt stöd för dessa människor är detsamma som ett samlat stöd. Missbruksproblematiken och den psykiska ohälsan måste behandlas samtidigt.

Kvinnor med dubbel diagnos är särskilt utsatta då de ofta utsätts för misshandel och sexuella övergrepp.

Många med dubbel diagnos återfinns också bland de hemlösa. De har inte sällan en lång sjukvårdshistoria bakom sig. Här brister det både i samverkan mellan olika vårdgivare och mellan psykiatrins olika verksamhetsområden. Det ställs höga krav på flexibilitet i sjukvården om dessa människors behov ska kunna fyllas. Uppsökande team med ansvar för helheten, inklusive kroppssjukvård, då många också har infektioner och annan fysisk ohälsa, är en möjlighet.

Barn och unga drabbas allt oftare av psykisk ohälsa. Det är oerhört viktigt att samhället tidigt uppmärksammar detta och sätter in resurser. Insatserna ska, för att kunna vara effektiva, ske i samverkan mellan t.ex. sjukvård, skola och socialtjänst. De snabba förändringar som sker i samhället påverkar barn och ungdom genom en ökad otrygghet. Därför är det viktigt att barn och unga ges möjlighet till stabila vuxenkontakter. Skolans elevvårdande personal är i det sammanhanget mycket betydelsefull. Självmord bland barn och unga har uppmärksammats och studier visar att självmord kan förebyggas genom att barn och unga får kunskap om hur kriser kan hanteras och inte minst att lärare får utbildning i hur ett preventivt arbete kan utföras och vilka varningssignaler som kan iakttas. Försök med detta har gjorts i samarbete mellan Lärarhögskolan i Stockholm och Centrum för suicidforskning och prevention.

Självmord och självmordsprevention är ett område som i hög grad bör lyftas fram även när det gäller vuxna. Nationella rådet för självmordsprevention anser att en vidare syn på självmord är viktigt och har även föreslagit mål och strategier för ett sådant arbete. I dessa pekar man på bl.a. vikten av samverkan mellan olika samhällsinstanser och behovet av ökad kompetens.

Det råder fortfarande brist på inflytande för den enskilda patienten inom psykiatrin. Bristen kan iakttas både på ett allmänt plan mellan huvudmän och intresseorganisationer, där samverkan tenderar att endast bestå av informationsutbyte, och på ett individuellt plan. Det finns dock exempel på bra metoder för ett direkt brukarinflytande genom s.k. brukarrevisioner som bl.a. prövats i Jönköping. Vänsterpartiet anser att det är av största vikt att ett reellt brukarinflytande utvecklas för de psykiskt funktionshindrade då de redan genom sitt funktionshinder är i en mycket utsatt situation.

Det finns stor anledning att uppmärksamma anhöriga till psykiskt funktionshindrade och peka på deras behov av ett ökat stöd. Detta gäller såväl föräldrar och partner som barn till psykiskt funktionshindrade. Vänsterpartiet anser att trots viss uppmärksamhet har inte tillräckligt gjorts för belysa just situationen för barnen till psykiskt funktionshindrade. Framförallt saknas det fortfarande tillfredsställande kunskaper om dessa barns situation i ett nationellt perspektiv. Vänsterpartiet ser det därför som angeläget att en utredning tillsätts för att se över dessa barns situation och utforma förslag till åtgärder. Detta bör riksdagen ge regeringen i uppdrag.

7 Läkemedel

Kostnaderna för läkemedel har ökat dramatiskt. År 1990 var kostnaden ca 10,1 mdkr, medan kostnaderna 1996 uppgick till 20,1 mdkr. Kostnadsutvecklingen har planat ut något men fortsätter ändå att öka. Den enskilda patientens kostnader har också ökat under motsvarande period. Det ska dock påpekas att i ett internationellt perspektiv är Sveriges ökade läkemedelskostnader måttliga.

Vänsterpartiet anser att det därför är viktigt att satsningar på ett aktivt folkhälsoarbete bör prioriteras, för även ur ett läkemedelsperspektiv är regeln att det är bättre att förebygga än att bota giltig. Vi anser även att det är viktigt att komma till rätta med kostnadsökningen genom åtgärder som inte drabbar den enskilda. Exempel på detta är baslistor, begränsningar i förskrivningsrätt samt ökad användning av startdoser och synonympreparat.

Läkemedelsbranschen är en mycket lönsam näringsgren och Vänsterpartiet anser att prissättningen och subventioneringen av nya läkemedel bör ske under mycket noggrann prövning. För denna prövning bör även den av riksdagen antagna prioriteringsordningen gälla.

Läkemedel är inte alltid till fördel för patienten utan kan även ge biverkningar, ibland i högre grad än nyttan. I sammanställningen av läkemedelsbiverkningar för 1999 konstaterar Läkemedelsverket att antalet anmälda biverkningar gått ned och lämnar som en förklaring att det förmodligen ”beror på den ökade belastningen på sjukvården och därmed nedprioritering av biverkningsrapporteringen”. Det har även visat sig att hälften av alla läkemedel som säljs i Sverige används fel enligt Jan-Erik Ögren, apotekschef i Skellefteå. Sammantaget visar detta på vikten av att resurser finns för registrering av läkemedelsbiverkningar i den dagliga vårdverkligheten och att tid ges till information till patienterna om hur läkemedlen ska användas. På sikt skulle detta troligtvis sänka kostnaderna åtskilligt då en hel del felanvändning av läkemedel leder till vårdinsatser. Producentoberoende organisationer som t.ex. Kilen är mycket viktigt för ett konkret konsumentinflytande.

En stor del av läkemedelsforskningen bedrivs endast på män. Det är få läkemedelsföretag som har ett medvetet genusperspektiv på forskningen. I dag är det oftast mannen som är norm och doseringen är därefter endast anpassad efter mindre vikt, längd osv.

Ofta hänvisar man till kvinnans fertilitet och hormoncykel som negativa faktorer vid forskning på nya preparat. Detta trots att läkemedlet inte är riktat enbart till män. Vänsterpartiet anser att det bör vara ett krav vid lanseringen av nya läkemedel att läkemedlet är utprovat och anpassat till både kvinnor, män, barn och äldre. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Det har redan skett en utveckling av läkemedelskommittéer för att granska vilka preparat som ska utgöra s.k. baslistor vilket bland annat lett till att läkemedelsföretagen alltmer riktar sin reklam direkt till konsumenten. En hel del av denna reklam har lättvindiga beskrivningar av läkemedlets verkan och framförallt redovisas inte eventuella risker eller alternativ. Vänsterpartiet anser inte att den typen av reklam passar för läkemedel utan att läkemedel ska presenteras på ett neutralt och informativt sätt. Vänsterpartiet anser därför att ett förbud ska införas mot reklam för receptbelagda läkemedel riktade direkt till konsumenterna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

8 Telemedicin och ny teknik i vården

Vänsterpartiet anser att det är viktigt att fortsätta stödja utvecklingen av telemedicin och annan teknisk forskning som bidrar till en säkrare och mer tillgänglig sjukvård. I sin optimala användning överbrygger telemedicinen regionala skillnader och patienten kan få en specialistbedömning enkelt och med kort varsel. Telemedicinen ökar därmed tillgängligheten till specialistvård och konsultationer för både patienten och personalen. Ett positivt exempel är försöket med uppkoppling via dator mellan anhörigvårdare och primärvård. Det ger en ökad trygghet och möjlighet till rådfrågning. Personalen har också möjlighet att ha kontakt på ett smidigt sätt utan långa resvägar som tar tid från det direkta patientarbetet. Det är dock viktigt att poängtera att det enskilda och personliga mötet aldrig kan ersättas av tekniken. Utvecklingen av tekniken i vården öppnar många nya möjligheter. Det är viktigt att dessa inte blir en exklusivitet för de resursstarka.

9 Konkurrensutsättning och privatisering

90‑talet kan sägas ha varit marknadens decennium inom välfärdstjänsternas område vilket även innefattar sjukvården. Det har skett genom köp- och säljsystem, bolagisering, konkurrensutsättning och utförsäljning. Samtidigt kan det ökade antalet privata sjukvårdsförsäkringar direkt kopplas till att antalet privata vårdgivare ökat. Utifrån detta faktum ser Vänsterpartiet med stor oro på den utveckling som tagit fart och anser vidare att den av riksdagen beslutade prioriteringsordningen inom sjukvården är allvarligt hotad.

Det finns allvarliga strukturella problem inom sjukvården, något som bl.a. tar sig uttryck i långa vårdköer. Därför är det än mer betydelsefullt att prioritetsordningen gäller. Ett exempel på hur försäkringsbolagen vill förbigå den åskådliggörs i den reklam som ett av dessa bolag gör för sin privata sjukvårdsförsäkring. Där utlovas försäkringstagaren att slippa stå i kö och garanteras en plats på ett privat sjukhus, där försäkringsbolaget dessutom är delägare, till en relativt låg premie. Under förutsättning att vederbörande är 35 år och kan avge hälsodeklaration.

Det finns en stor risk att denna utveckling leder till att försäkringsbolagen står bakom vårdbolagen, vilka köpt eller köper upp nu offentligt driven vård, och ger möjlighet för enskilda och företag med försäkringar att köpa sig förtur. Vänsterpartiet anser att detta inte ökar valfriheten för den enskilda, vilket privatiseringsförespråkarna hävdar, utan i en försäkringsfinansierad vård styr ”beställaren” strikt var och för hur mycket den enskilda ska få vård.

Privatiseringen av vården är tveksam ur många aspekter. Det demokratiska inflytandet sätts ur spel på ett sätt som tydligt ställer de mest utsatta vid sidan. Marknaden, de ekonomiskt och kunskapsmässigt starka, kommer att styra, vilket kan komma att åsidosätta behoven till förmån för efterfrågan. Samhällsekonomin påverkas också genom att de privata företagens primära intresse är den egna vinsten och inte vad som kan anses vara samhällsekonomiskt mest gynnsamt. Vården kommer ur det perspektivet inte att gynna de äldre, psykiskt funktionshindrade, hemlösa och andra utsatta människor vilka i en marknadsstyrd vård betraktas som olönsamma.

Vänsterpartiet anser att sjukvården i huvudsak ska drivas i offentlig regi. Komplement i form av icke vinstdrivande verksamheter kan vara positivt under förutsättning att verksamheterna inte konkurreras ut eller köps upp av stora vårdbolag.

Privatiseringsvågen inom vården och den allt högre graden av marknadsanpassning har visat sig skapa stora brister i personalens arbetsförhållanden. Yrkesmedicinska enheten inom samhällsmedicin, Stockholms läns landsting, har i en nyligen framlagd rapport visat på att bl.a. de nya marknadsmodellerna haft stor betydelse för personalens arbetsvillkor. Rapporten visar att de flesta yrkeskategorier inom sjukvården upplevt stora försämringar med ökad arbetsbörda, tidspress, mindre resurser och mindre inflytande. Det har drabbat framförallt kvinnliga distriktsläkare. Liknande resultat har utvärderingen av konkurrensutsättningen av äldreomsorgen visat. Vänsterpartiet anser att privatisering och konkurrens måste ersättas med samarbete och samverkan för att uppnå en god vård på lika villkor. Vänsterpartiet anser vidare att vårdpersonalen måste ges arbetsro och möjlighet att långsiktigt kunna planera innehållet i verksamheten tillsammans med patienter och anhöriga. Ekonomin ska vara medlet och inte målet. Den utveckling som råder i dag leder dessutom till ökade kostnader och mindre valfrihet p.g.a. den oligopolbildning som råder.

En minst lika viktig invändning mot privatisering av vården är risken för att förtroendet mellan patient och vårdgivare går förlorat om misstanke om vinstintresse kan ligga till grund för valet av behandling. Mänskligt handlande och förtroendefull kommunikation bygger på ömsesidiga och oegennyttiga relationer.

10 Patientombudsman, patientnämnd och patientutbildning

Det blir allt viktigare att stärka patienternas rätt i vården. Ett viktigt steg är redan taget genom s.k. second opinion, patientnämnder och förstärkning av patientens val av behandling. Andra steg att ta för ett ökat brukarinflytande är att satsa på patientutbildning. För att patienten ska kunna ha ett reellt inflytande och kunna fatta beslut krävs i dag alltmer kunskap. En välinformerad och kunnig patient bidrar också till en mer lyckad behandling och trygghet för behandlaren.

Vänsterpartiet anser att Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att utforma förslag till program för patientutbildning i de stora folksjukdomarna som t.ex. hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, astma och ryggbesvär m.fl. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Patientnämnderna är ett positivt inslag i vården vilkas erfarenheter ytterligare kan tas tillvara. Det är viktigt att den funktion som de har blir känd både hos personal och brukare. De synpunkter och klagomål som inkommer måste, för att det ska vara meningsfullt, ha en naturlig ingång till dem som ansvarar för verksamheten. Det måste därför finnas ett naturligt och ständigt pågående flöde dessa emellan.

Trots den tillsyn som Socialstyrelsen utövar, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds funktion och patientnämnder finns det fortfarande hos många en känsla av maktlöshet inför vårdapparaten. Vänsterpartiet anser därför att en statlig patientombudsman skulle kunna fungera som en från sjukvården fristående instans dit patienter kan vända sig med klagomål och få aktiv hjälp med att få sitt ärende prövat i rätt instans. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna att en patientombudsman bör inrättas.

Stockholm den 27 september 2001
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)	Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)	Stig Eriksson (v)
Owe Hellberg (v)	Berit Jóhannesson (v)
Tanja Linderborg (v)	Maggi Mikaelsson (v)
Rolf Olsson (v)