med anledning av prop. 2001/02:4 En politik för tillväxt och livskraft i hela landet

Motion 2001/02:N21 av Tommy Waidelich m.fl. (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en utvecklad ”urbanpolitik”.

Motivering

Regeringens proposition En politik för tillväxt och livskraft i hela landet, 2001/02:4, som nu förelagts riksdagen är mycket betydelsefull för en kraftsamling av allt det som lägger grunden för en god välfärd och utveckling i hela landet. Den inrymmer också ett mycket positivt nytänkande som kommer att vara värdefullt för vårt land på lång sikt.

I stället för att definiera behov av insatser som ”regionalpolitik” som innebär mer eller mindre omfattande och effektivt stöd till vissa regioner, tas ett helhetsgrepp. Hela landet ska ses som en positiv kraft för tillväxt. Människor och regioner i hela landet är beroende av varandra och därför är sammanhållningen så viktig. Och som markerades så tydligt i regeringens storstadsproposition 1997/98:165 måste utgångspunkterna för en kraftfull storstadspolitik vara desamma som för den dåvarande regionalpolitiken: att utjämna orättvisor både mellan regioner och inom regioner.

Den storstadspolitiska propositionen resulterade i bl.a. särskilda insatser i några av kommunerna med mycket utsatta bostadsområden. Det är viktiga satsningar som betyder mycket för dessa områdens möjligheter att utvecklas. För att sådana satsningar ska hålla långsiktigt måste de också byggas upp av insatser för tillväxten, som också tar sikte på de viktiga storstadsregionerna. I det perspektivet är propositionen En politik för tillväxt och livskraft i hela landet, 2001/02:4, så viktig för hela landet, också för storstäderna.

Vi som lever och verkar i den betydelsefulla östra Mellansverigeregionen eller i andra av landets tillväxtområden kan aldrig acceptera att vi skulle vara ett problem för övriga landet. Tvärtom är hela landet beroende av starka urbana regioner som har en långsiktigt hållbar utvecklingskraft. Ska vi kunna formulera sådana strategier borde också ett särskilt perspektiv finnas med, som i andra länder betecknas som ”urbanpolitik”. I den förelagda propositionen är den närmaste kopplingen som finns till detta en notis om att det i Mälardalsregionen kommer att tas fram förslag till en storstadsnära politik (RTK:s arbete alltså) och att ”regeringen avser att följa arbetet”.

Men urbanpolitik handlar om mer, om att lyfta fram tillväxtnoder/städer med betydelse i regioner över hela landet och i samverkan med varandra. Vi noterar bl.a. att regeringen på sid 93–94 beskriver EUs regionala utvecklingsperspektiv ESDP (European Spatial Development Perspective), och dess oro för Sveriges utveckling och behov av att stärka Stockholm och dess närområden. Det hade varit önskvärt att den korrekta analysen också hade lett fram till mer konkreta förslag till skrivningar för att kunna klara den för hela landet så viktiga tillväxten i exempelvis Stockholmsregionen och östra Mellansverige. En urbanpolitik borde kunna utvecklas parallellt och integrerat med den nya processen för regionala tillväxtprogram för 2004–07 som en sorts nationellt sammanlänkande komplement.

I regeringens proposition 2001/02:4 En politik för tillväxt och livskraft i hela landet beskrivs kortfattat EUs regionala utvecklingsperspektiv, ESDP, och dess återverkningar på den svenska regionalpolitiken (sid. 93–94). En grundtanke i ESDP är att synergieffekter kan åstadkommas genom ökat samarbete sinsemellan städer och mellan städer och omgivande regioner. ESDP betonar att det behövs motvikter i Europas periferi för att inte centrum i Europa ska ta överhanden. Östra Mellansverige kan bli ett starkt tillväxtområde både gentemot Europa men också österut mot Baltikum och Ryssland.

”Detta rör alltså regional balans på europeisk nivå. Sverige tillhör därvid denna periferi, och inom ESDP talar man om ’metropolregioner’ och ’Gateway cities’ som bör ges särskilt goda utvecklingsförutsättningar. För Sverige rör det sig om Stockholmsregionen och de två andra storstadsregionerna. Det är alltså ett europeiskt intresse att de svenska ’metropolregionerna’ och ’Gateway cities’ blir så starka som möjligt, samtidigt som detta inte är oproblematiskt sett till den svenska inre balansen.” (Proposition 2001/02:4 s. 94)

ESDP ligger väl i linje med det förslag som regionalpolitiska utredningen lade om att en ”urbanpolitik” bör utvecklas som ett komplement till de åtgärder som utredningen i övrigt föreslog. Tyvärr kom utredningen inte med några konkreta tankar om en sådan politik. En del remissinstanser (t.ex. TCO) tog till sig denna fråga på ett konstruktivt sätt, men i propositionen tas inga initiativ till att utveckla en ny ”urbanpolitik”. Därmed ger propositionen ett intryck av att det är EU som ensamt värnar om den svenska periferins framtida utveckling medan statsmakterna ser EUs bekymmer för utvecklingen i Sverige mer som ett besvärande inrikespolitiskt problem.

Så får det inte vara och så är det naturligtvis inte heller. Men då måste vi markera detta genom att anta EUs utmaning och börja en utveckling av en svensk ”urbanpolitik” i linje med tankarna i ESDP.

”Urbanpolitik”

Nu är det hög tid att utveckla en ”urbanpolitik” som en central integrerad del av den nationella politiken för regional utveckling. En ”urbanpolitik” bör ta sin utgångspunkt i resultaten av modern forskning, vilken lyfter fram det ömsesidiga beroendet mellan många olika slags regioner, med många olika inriktningar. Syftet skall med urbanpolitiken vara att underlätta och utveckla stadens roll som motor för tillväxt – över hela landet.

Ett näraliggande exempel på en nationell ”urbanpolitik” för regional utveckling, som bygger på staden som ”motor” för tillväxt och som är integrerad i en nationell politik för utveckling, är den finska politiken. Den består av 27 stadsprogram och riktar sig till de medelstora städerna. Men den finska politiken riktar sig också till storstaden Helsingfors. I centrum för den moderna finska politiken står bl.a. insatser för att understödja ett antal nationella kompetenscentrum i dessa 27 städer – inklusive Helsingfors. Syftet är att utveckla många olika regionala miljöer runt om i landet som präglas av kunskap och know-how i världsklass och av internationella utblickar och kontakter.

Syftet med en svensk urbanpolitik skall likaledes vara att underlätta och utveckla städernas roll som motorer för tillväxt. Det handlar främst om hur vi på bästa sätt ska utnyttja det 30–40-tal högskole- eller tillväxtarbetsmarknadsregioner som finns spridda över hela landet som regionala tillväxtmotorer men också i ett samverkande nätverk för tillväxt i hela landet.

Storstädernas roll för en politik för tillväxt och livskraft i hela landet

Men en verklig storstadspolitik är också en viktig del av ”urbanpolitiken”. Storstads- eller tillväxtregionerna har kvaliteter, som gör att de kan skapa och sprida tillväxt. Storstäder har en ”kritisk massa” och en ”kritisk mångfald” som stimulerar idé- och kunskapsutveckling. Storstadsregionens mångfald och storlek utgör på så sätt, under rätt betingelser, goda miljöer för nyskapande. Data visar också att storstadens näringsliv har de i särklass mest omfattande och rikhaltiga internationella förbindelserna av landets alla regioner. Det är i mycket via dessa nätverk som nya idéer från utlandet når Sverige.

Detta är anledningen till att många utvecklingsföretag söker sig till sådana regioner runt om i världen. I storstadsregionen introduceras t.ex. fortgående nya näringar, tjänster och produkter som till större del saknas i andra svenska regioner. Hela landets ekonomi förnyas sedan på sikt när dessa verksamheter i nästa steg etableras och utvecklas i andra regioner. Våra storstadsregioner är därför inte så mycket i konkurrens med andra regioner i vårt land som de är ett stöd för dessa.

Däremot är de – som EU påvisar i ESDP – i konkurrens med andra storstadsregioner runt om i världen om att utgöra en bra lokalisering för nya verksamheter och näringar i den ständiga förändringsprocess som pågår globalt. Försvagas utvecklingskraften i storstadsregionen betyder det därför att regionen i mindre grad kan fungera som viktig ”innovationskuvös” och inkörsport för nya näringar i Sverige. Och det är detta som oroar EU i resonemanget kring den europeiska periferins (Sveriges) förutsättningar att utvecklas vidare.

Tillväxtregionen är därmed en nationell resurs, som resten av landet bör vårda och utveckla för att själv dra nytta av, som behövs för ”en politik för tillväxt och livskraft i hela landet”. Att våra storstadsregioner kan hävda sig i de internationella nätverken och den internationella konkurrensen är ju avgörande för välfärd och tillväxt i hela landet. På så sätt finns det ett nationellt intresse av att utvecklingen även fortsättningsvis kan vara snabb i dessa regioner och att flaskhalsar i dessa, inom t.ex. kommunikationer, utbildning och bostäder, snarast åtgärdas. Skall dessa regioner även fortsättningsvis kunna generera hög tillväxt är det därför nödvändigt att staten beaktar behovet av att hävda också deras utvecklingskraft.

Det finns behov att snabbt få fram ett antal konkreta förslag till insatser från statens sida. Kanske kan en väg vara att överväga behovet av en särskild kommitté som ges en operativ inriktning och arbetar för att löpande ta fram förslag. Den skulle kunna arbeta i en konstruktiv dialog med tillväxt- och storstadsregionerna för att löpande komma överens om insatser. Detta kan lämpligen ske inom ramen för en nationell dialog under åren 2002–2003 med de regionala parter som nu ska arbeta med att utveckla de regionala tillväxtprogrammen för programperioden 2004–2007. Analyserna av storstads- och tillväxtregionernas situation – möjligheter och problem – är på väsentliga punkter klara.

Elanders Gotab, Stockholm 2001

Stockholm den 17 oktober 2001
Tommy Waidelich (s)
Berndt Sköldestig (s)	Anders Ygeman (s)