med anledning av prop. 2001/02:4 En politik för tillväxt och livskraft i hela landet

Motion 2001/02:N20 av Göran Norlander och Kerstin Kristiansson Karlstedt (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om försöksverksamhet med regional sparform.

Motivering

Näringslivet i den svenska glesbygden måste ges en inriktning som bättre stämmer överens med de lokala förutsättningarna så att det kan konkurrera på världsmarknaden utan att vara beroende av olika stödsystem. Ett sätt att göra detta är att skapa sparsystem där ett regionalt sparande kanaliseras till investeringar i regionens företag. Svensk regionalpolitik saknar idag institutioner för lokalt och regionalt sparande. Detta leder till att landsorten utarmas på investeringskapital, då praktiskt taget alla sparmedel kanaliseras via de stora bankerna och fondbolagen i Stockholm, vilket i sin tur leder till att värdet på dess fasta tillgångar minskar. Samtidigt krymper skatteunderlaget i stora delar av landet.

De försök som gjorts av lokala sparbanker och länsförsäkringsbolag att skapa regionala aktiefonder får liten effekt, eftersom man enligt regelverket måste placera 90 % av kapitalet i likvida papper, d.v.s. på börsen i Stockholm.

För att landsortens befolkning ska få möjlighet till ett sparande som upprätthåller aktiviteten i den lokala ekonomin behövs det en sparform som kanaliserar kapital till de onoterade företagen i den svenska landsorten, d.v.s. regionala aktiesparfonder som endast investerar i onoterade företag inom den region där sparandet sker. En sådan sparform är riskfylld, varför den måste kringgärdas med särskild lagstiftning, samtidigt som staten ger stimulans till denna sparform.

I Kanada, där denna sparform prövats med stor framgång sedan 1983, är skattesubventionen till sparandet betydande. Den som sparar i dessa fonder får 30 % skatterabatt på belopp upp till 5 000 dollar per år. Dessutom får spararen dra av sparbeloppet från sin deklarerade inkomst om det registreras som pensionssparande. Detta innebär i praktiken att staten satsar en dollar för varje dollar som sparas. Denna subvention innebär i praktiken att spararen aldrig kan förlora några pengar, trots den stora risken i sparandet.

Detta kan ses som en ren skatteförmån, men det kan också ses som att staten satsar en regionalpolitisk krona om regionens invånare satsar samma belopp.

För svenska förhållanden kan denna subventionsnivå tyckas hög. Dock krävs säkerligen en viss subvention för att sparare ska vara villiga att låsa sina pengar under en längre tid i ett risksparande av denna karaktär.

I Kanada har man länge tvistat om de regionala aktiesparfondernas betydelse. Efter att flera utredningar gjorts har man nu enats kring resultaten. Utredningarna visar att skatterabatterna till det regionala aktiesparandet är en lönsam affär för staten. Efter återbetalningstiden går systemet med vinst, eftersom sysselsättningseffekterna av fondernas investeringar är bestående.

Systemet har visat sig betydelsefullt för att sprida investeringskapital utanför landets finansiella centrum. Dock har fondernas investeringar koncentrerats till respektive provinshuvudstad, varför effekterna i landsorten är begränsade. Ett svenskt system bör därför, för att åstadkomma en regional utjämning, utformas med regionala fonder som bas och verka i de områden där företagen har svårigheter att hitta riskkapital.

Ett lämpligt område att pröva här föreslaget system är Norrland. Om systemet visar sig vara lyckosamt där bör det vara bärkraftigt även i andra glesbygdsområden. I Norrland är det också mer angeläget att finna nya metoder för omställning av näringslivet än på andra håll i landet.

Stockholm den 16 oktober 2001
Göran Norlander (s)	Kerstin Kristiansson Karlstedt (s)