Ädellövskogen

Motion 2001/02:MJ286 av Lennart Beijer m.fl. (v)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utökad information och bättre möjligheter för små skogsägare att tillgodogöra sig det statliga bidraget för anläggning av ädellövskog.

Ädellövskog för vidareförädling, biologisk mångfald och rekreation

Det är ett nationellt intresse att bevara och öka mängden av lövskogar. Av speciell vikt är bevarandet av ädelträ. Staten betalar dessutom ut bidrag för anläggning och skötsel av ädellövskogar. Bidraget är generöst, nämligen 80 % för anläggning inklusive inhägnad och 60 % för skötsel inklusive röjning. Detta bidrag har tillkommit för att motivera skogsägare att i högre utsträckning intressera sig för plantering och skötsel av ädellövskog och i viss mån motverka den mer produktionsinriktade planteringen av barrträd och björk.

Lövskogar motverkar försurning och ger ett mer mångskiftande och ur rekreationssynpunkt trevligare landskap. Mer lövskog ökar den biologiska mångfalden. Men Sverige behöver också lövskogar för virkesproduktion till industrin. Exempelvis behövs eken vid tillverkning av golv. Kährs industrier i Nybro, landets största träindustri, är helt beroende av ek för sin produktion av trägolv. Eken används också som fanér på andra typer av golv. Sverige har varit självförsörjande på ekråvara men måste i dag importera ca 20 % av den ekråvara som används i industrin.

Ett stort orosmoment är den s.k. Eksjukan, som drabbat stora delar av ekbeståndet. Ett stort forskningsarbete pågår för att få större kunskap om problemet. Även almsjukan är ett problem.

Det behövs emellertid åtgärder för att långsiktigt öka tillgången på ek. Anläggning av skogar är alltid ett ytterst långsiktigt arbete och när det gäller ekskogar måste man räkna med en tid från plantering till avverkning för industriändamål på ca 100 år. Den ek som blir äldre fyller en viktig funktion för naturmiljön och rekreationen.

Dagens ädellövsbidrag används av olika skäl framför allt av de större skogsägarna i Skåne samt vid Blekinge och Kalmarkusten. Små skogsägare har ofta ingen medveten inriktning mot ökad andel ädellöv. Detta beror antagligen på att informationen om ädellövsbidraget främst når de större skogsägarna samt att dessa har en organisation och vana att planera för användning av detsamma. Den största anledningen till att de små skogsägarna inte nyttjar bidraget är dock att de skogsvårdande myndigheterna, med goda skäl, inte anser att det är kostnadseffektivt att ge bidrag till plantering av ädellöv på små arealer. Gränsen går i realiteten vid ca 1 har.

Detta är i grunden en resursfråga. De skogsvårdande myndigheterna vill använda bidragen så effektivt som möjligt.

Nackdelen är emellertid att man därmed missar möjligheten att få till stånd en utökad areal ädellövskog, med många små ädellövsbestånd.

I dag planteras framför allt gran på nedlagda åkermarker. Detta är inte bra ur försurningssynpunkt, och åkermark är ej heller det optimala för att få hög kvalitet på granen. Det borde i stället vara lövplantering och då allrahelst ek eller annat ädellöv. Det är därför angeläget att se över resurser och regler för ädellövsbidraget på ett sådant sätt att det blir intressant även för de små skogsägarna.

Stockholm den 1 oktober 2001
Lennart Beijer (v)
Lennart Värmby (v)	Gunilla Wahlén (v)
Jonas Ringqvist (v)	Kjell-Erik Karlsson (v)
Maggi Mikaelsson (v)