Kultur, medier, trossamfund och fritid, utgiftsområde 17

Motion 2001/02:Kr416 av Inger Davidson m.fl. (kd)

Innehållsförteckning

Innehållsförteckning 33

Förslag till riksdagsbeslut 34

1 Inledning 34

2 Kristdemokratisk kulturpolitik 35

2.1 Den kristdemokratiska kulturpolitikens rötter 35

2.2. Kultur för alla överallt 36

2.3 Kultur och hälsa 37

2.4 Barn och kultur 37

2.5 Minoriteternas kultur 38

3 Vårt gemensamma kulturansvar 39

3.1 Helhet och långsiktighet 39

3.2 Offentliga medel 40

3.3 Privat sektor 40

3.3.1 Sponsring 40

3.4 Ideell sektor 41

4 En kristdemokratisk kulturbudget 42

4.1 Kulturpolitik – Politikområde 28 42

4.2 Mediepolitik – Politikområde 27 42

4.3 Ungdomspolitik – Politikområde 29 43

4.4 Folkrörelsepolitik – Politikområde 30 43

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om etiska riktlinjer för kultursponsring.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nya regler för kultursponsring.1

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kulturens inverkan på hälsan.2

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en sammanställning av forskning rörande barn och medier.

5. Riksdagen anvisar för budgetåret 2002 med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag under utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid enligt uppställning:

   Anslag	Regeringens förslag	Anslagsförändring
   28:1 Statens kulturråd	38 967 000	-1 000 000
   28:2 Bidrag till allmän kulturverksamhet (amatörkulturens centralorganisationer)	161 107 000	+1 000 000
   28:5 Bidrag till Dansens Hus	805 811 000	+1 000 000
   28:6 Bidrag till regional musikverksamhet samt regionala och lokala teater-, dans- och musikinstitutioner	647 150 000	+5 000 000
   28:7 Bidrag till vissa teater-, dans- och musikändamål (fonogramstöd)	134 000 000	+1 000 000
   28:9 Litteraturstöd (En bok för alla)	91 917 000	-2 000 000
   28:9 Litteraturstöd (läsfrämjande insatser)		+1 000 000
   28:13 Bidrag till Stiftelsen för lättläst nyhetsinformation och litteratur	14 433 000	+1 000 000
   28:23 Bidrag till regional arkivverksamhet (folkrörelsearkiv)	4 799 000	+1 000 000
   28:29 Centrala museer Myndigheter (Forum för levande historia)	689 124 000	-15 000 000
   28:31 Bidrag till regionala museer	137 356 000	+5 000 000
   28:32 Bidrag till vissa museer (Akvarellmuseet och Drottningholms teatermuseum)	39 215 000	+2 000 000
   28:33 Bidrag till icke-statliga kulturlokaler	10 000 000	+2 000 000
   28:39 Stöd till trossamfund (lokalbidrag)	50 750 000	+3 000 000
   30:2 Bidrag till allmänna samlings-lokaler	19 000 000	+10 000 000
   Nytt anslag: Utveckling av den ideella sektorn		+5 000 000
   Summa för utgiftsområdet	8 107 000	+20 000 000

1 Yrkande 2 hänvisat till SkU.

2 Yrkande 3 hänvisat till SoU.

1 Inledning

I kulturen finns en kärna, en själ och ett hjärta som inte låter sig definieras och kategoriseras. Den består i den gränslösa upplevelsen, förnimmelsen eller njutningen och handlar om den dimension av livet vi alla behöver för att leva ett rikt liv. Kulturen ger oss mening i nuet, men den bär också våra historiska rötter och föder visioner för framtiden. Kulturen behöver inte motivera sitt värde för oss som människor – den finns där om vi är beredda att lyssna. Kulturen omsluter och förenar oss. Vårt sätt att tala, vårt sätt att tänka, ja själva språket är präglat av vår kultur. Kulturen är också konkret och tydlig. Den kan bestå av konkreta föremål och upplevelser; en konsert, en bok, en möbel, ett TV-program eller en keramiklektion är exempel på kultur som är tydlig och som finns runt om oss dagligen.

Att helt definiera vad kultur är låter sig inte göras. Vi kommer aldrig att finna det exakta svaret. Genom att ständigt ställa frågor och diskutera kulturens väsen kan vi dock berika och utveckla vår syn på kultur och därigenom också vår kulturpolitik. Den viktigaste frågan blir då inte vad kultur är utan hur vi genom ett stödjande ackompanjemang kan medverka till ett mer dynamiskt kulturliv och därigenom också fler harmoniska människor.

2 Kristdemokratisk kulturpolitik

2.1 Den kristdemokratiska kulturpolitikens rötter

Den kristdemokratiska kulturpolitiken hämtar sin näring ur vår grundläggande ideologi. Kärnan handlar om människan – hennes förutsättningar, behov och uppgift. Människan är inte endast en varelse formad av materiella behov. För att växa och bli hel krävs en andlig, kulturell dimension på samma sätt som vi behöver nära relationer och gemenskap med andra. Den politik vi formar utgår ifrån hela människan och ser till alla hennes behov. Kulturen medverkar till att uppfylla våra immateriella behov och den hjälper oss att utvecklas och mogna som individer och i våra relationer till andra.

Att värna om kulturarvet står i centrum för den kristdemokratiska kulturpolitiken och det är en princip som kan härledas till våra ideologiska rötter. Den kristdemokratiska politiken handlar om ansvar och förvaltarskap, om vår skyldighet att efter bästa förmåga förvalta det som lämnats till oss. Vi har alltså ett ansvar att förvalta såväl de andliga som de materiella kulturella värden som ska bevaras för eftervärlden. Både de kulturvärden som lämnats till oss från tidigare generationer och de som tillkommer i vår egen tid.

I den kristdemokratiska ideologin finns ytterligare en princip av betydelse för kulturpolitiken. Den handlar om samhällets maktfördelning. Vi menar att grunden för kulturpolitik och all annan politik måste vara subsidiaritetsprincipen. Alla beslut skall ligga så nära den enskilda människan som möjligt. Endast i de fall man kan motivera att besluten fattas på ett mer effektivt sätt på nästa nivå skall de föras vidare dit. Grundprincipen är att högre nivåer skall vara ett stöd för de lägre. Kulturpolitiken ska med detta synsätt utgå ifrån den enskilda människan och hennes behov. Med människan i centrum och med aktning för kulturens oersättliga roll för hennes välbefinnande byggs den kristdemokratiska kulturpolitiken.

2.2 Kultur för alla överallt

Att den kristdemokratiska kulturpolitiken tar sin utgångspunkt i helhetssynen på människan betyder att vi värnar varje människas rätt till olika former av kulturupplevelser. Det kan handla om det lilla barnets sagostund, blockflöjts- eller balettlektionen i kultur- och musikskolan, keramikkursen på studieförbundet eller en klassisk operaföreställning. Kulturen måste finnas överallt och vara tillgänglig för alla. Kulturpolitikens mål måste vara att uppmuntra och verka för tillgänglighet och undanröja hindren för allas delaktighet. Kulturen måste få påverka alla områden i samhället och får inte stängas in i en sektor, en nämnd eller en förvaltning och bara hanteras där. Kulturen borde få genomsyra och befrukta alla sektorer i samhället, inte bara som instrument för något annat, utan för vad den tillför oss som människor i form av välfärd, livskvalitet och utveckling. På alla politikens områden måste det finnas lyhördhet för kulturens värde.

En kulturpolitik för alla överallt måste också stödja och uppmuntra såväl till professionalitet och kulturellt yrkesengagemang som till amatörkultur och ideella insatser. Ideella insatser kan inte ersätta professionella kulturarbetare, lika lite som amatörer kan ersätta professionella konstutövare med lång skolning. Men amatörkulturen är en grogrund för professionalitet och den är ett uttryck för den enskilda människans behov av kulturell utlevelse som inte får underskattas. En nationell kulturpolitik måste därför sträva efter att ge konstnärer och kulturarbetare goda villkor att verka men måste också stärka den levande amatörkultur som finns i landet. De olika nivåerna är beroende av och ska stödja varandra.

Ska kulturpolitiken verka för en kultur för alla överallt krävs att vi även ser utanför vårt lands gränser. Sverige bidrar till utveckling i andra länder genom bistånd. En stad i spillror behöver materiellt bistånd men en trasig människa behöver mer än mat för att bli hel. Kultur kan därför utgöra ett immateriellt bistånd. På kort sikt kan det röra sig om en stunds skratt eller njutning, medan det på längre sikt kan handla om uppbyggande av kulturella institutioner och infrastrukturer. Det fria ordet har stor betydelse för att ett samhälle skall kunna växa i och bevara demokratin. Möjligheten till kommunikation genom böcker och tidningar bör vara viktiga kulturella inslag i en biståndssatsning med yttrandefrihet och demokrati som mål.

2.3 Kultur och hälsa

Många undersökningar under senare år har pekat på att människor som regelbundet tillägnar sig konstnärliga upplevelser lever längre och mår bättre än andra människor. Att få tillgång till konstnärlig aktivitet kan till och med påskynda tillfrisknandet hos människor. Detta har bland annat Folkhälsokommittén tagit fasta på i sin utredning om Hälsa på lika villkor, SOU 2000:91. I denna går att läsa:

Positivt engagemang och deltagande i kulturella aktiviteter är främjande för hälsan. Att möta nya upplevelser, delta i skapande verksamhet, läsa böcker, få social och kulturell stimulans – allt handlar om att få nya perspektiv och också få nya redskap att tolka sig själv. Direkta kulturaktiviteter i vården har gett positiva resultat för patienternas hälsa. Kulturen som både en skapande och läkande kraft är underskattad.

Betydelsen av kultur både för den allmänna folkhälsan och i direkta vårdsituationer blir allt mer uppmärksammad. Många sjukhus och andra vårdinrättningar intresserar sig numera för kulturens möjligheter att påverka patienternas hälsa. Såväl den nära kulturen, i form av böcker, konst och musik, som den yttre sjukhusmiljön, i form av arkitektur och inredning, påverkar patienter och personal. De flesta konstformer manar till kommunikation och eftertanke vilket verkar stimulerande för alla människor som finns i sjukhusmiljön. Konsten kan inbjuda till samtal i en tryckt situation eller verka lugnande i en stressad miljö. En sjukhusclown som lockar till skratt kan vara ett väl motiverat kulturmedel, likaså en musikterapeut i ångestdämpande verksamhet. Det är därför av stor vikt att även vi som beslutsfattare tar dessa nya erfarenheter till oss och låter det påverka våra politiska ställningstaganden. Insatser för kultur i vården får inte bli en satsning som enbart görs för de kronor som eventuellt blir över.

2.4 Barn och kultur

FN:s konvention om barns rättigheter som Sverige undertecknade 1989 ställer krav vad gäller barns och ungdomars kulturella rättigheter. Här garanteras barn och ungdomar kulturell identitet och här formuleras i klartext barns rätt till vila och fritid, lek och rekreation, det vill säga rätten att vara barn. När vi ska utveckla en kulturpolitik för barn är det lätt att fokusera allt för starkt på kultur för barn, alltså kultur som är formulerad av vuxna för barn. Vi glömmer lätt barnens egna kulturella uttryck, barns kultur. Det lilla barnet har en naturlig fallenhet för att uttrycka sig genom berättelser, genom sång och dans. Barnens egen kultur måste tas till vara. Vi måste stödja och inte styra barns vilja till kulturellt skapande. Barn som ges möjlighet att utveckla sin egen kultur stärker sin fantasi och självkänsla. Det finns många tecken på att barns delaktighet i kulturella aktiviteter har stor betydelse för dess emotionella och sociala utveckling. Barn som regelbundet ägnar sig år någon kulturell verksamhet får större förmåga att känna igen och uttrycka sina känslor. Förmågan att kunna känna igen och definiera sina egna känslor är avgörande för att förstå andras känslor, att känna empati, och därigenom utvecklas barnets kommunikativa kompetens.

Barn måste under sin uppväxt ges möjlighet att ta del av och delta i olika kulturella aktiviteter. Vi måste kombinera barnets egen kulturella utlevelse med ett rikt utbud av kulturella aktiviteter för barn. Vi vill skapa en politik som ger föräldrar mer tid med sina barn och därigenom större möjligheter att tillsammans med sina barn dela kulturella upplevelser. Skolan och förskoleverksamheten är vid sidan om familjen en självklar utgångspunkt för att göra kulturen tillgänglig för de flesta barn, liksom massmedierna. Om resurser styrs till barns och ungas kulturutbud kan kulturintresset väckas och utvecklas tidigt. Samhällets insatser för kultur till barn och ungdom har ökat under senare år, men mer kan och bör göras.

Barn och medier är en fråga som aktualiserats allt mer under senare år. I och med att barn och ungdomar tillbringar allt större del av sin tid framför TV:n ställer sig allt fler frågan vad det kommer att få för effekter på lång sikt. Hur påverkas barn och ungdomar i mötet med de moderna medierna? Vi menar att det saknas kunskap eller att den kunskap som finns inte sammanställts för att ge en tydlig överblick. Vi anser därför att det borde göras en sammanställning av det rådande forskningsläget inom detta område, i Sverige och utomlands, för att skapa ett bättre underlag för beslut rörande barn och medier.

2.5 Minoriteternas kultur

Det finns ett fyrtiotal så kallade nationella minoritetsgrupper i Europa. Med begreppet nationell minoritet avses ett folk som har historisk hemortsrätt i Europa samt talar ett annat språk än det officiella i landet. I Sverige finns det fem nationella minoriteter med egna språk som är lagfästa som minoritetsspråk: samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch. Alla grupperna har en lång tradition i Sverige och de har trots att de befunnit sig i minoritet bevarat sitt språk och sina kulturella särdrag. Det är av stor vikt såväl för minoritetsgrupperna som för den svenska kulturen att deras kultur bevaras. Möten med andra kulturer, särskilt de som utvecklats i symbios med den svenska, berikar den svenska kulturen. Eftersom språken är avgörande för att definiera grupperna är det lätt att insatserna för att bevara kulturerna enbart riktar in sig på just språket. Ytterligare en anledning till detta kan vara att det västerländska samhället är en skriftkultur och för oss är bevarandet av kulturen i mångt och mycket ett bevarande av språket. Det är därför av avgörande betydelse att de insatser som görs för minoritetskulturerna även kommer andra kulturyttringar till del. För vissa minoritetsgrupper kan bevarandet av till exempel danser eller sånger vara minst lika viktigt som det skrivna språket.

3 Vårt gemensamma kulturansvar

I enlighet med den kristdemokratiska förvaltarskapstanken anser vi att alla har ett gemensamt ansvar för kulturen. Det gäller för varje individ men även för samhällets olika nivåer. Det är inte enbart det offentliga som ska ta ansvar för ett aktivt kulturliv. Ansvaret ligger även på samhällets andra delar, både den privata och den ideella sektorn. Den kristdemokratiska kulturpolitiken bygger på en helhetssyn där ideella insatser från kulturens eldsjälar samverkar med medel från offentlig och privat sektor. Det offentliga har dock en särskild roll och ett nationellt ansvar för att säkerställa en kulturell infrastruktur över hela landet. Det offentliga måste se till att kulturen når ut till alla, bekosta kulturens huvudinstitutioner och skapa en fungerande lagstiftning.

Kulturens gränslöshet gör att det ibland är svårt att tydliggöra det kulturpolitiska ansvaret såväl mellan de olika offentliga nivåerna som mellan det offentliga och den ideella respektive den privata sektorn. Det är politikens skyldighet att se till att kulturverksamheter i behov av stöd inte faller mellan stolarna eller blir offer för brister i politisk organisation. Kulturpolitiken måste på allvar få genomsyra hela samhällsapparaten. De konstnärliga uttrycksformerna är kulturpolitikens kärna, men dess ”spridningsområde” blir allt större. Det innebär nya utmaningar för framtidens kulturpolitik. Att rensa bort alla hinder så att kulturen på allvar kan göra inbrytningar i olika samhällssektorer är en viktig framtidsfråga liksom att reda ut gränslandet mellan offentlig, privat och ideell sektor. Regler som inte är anpassade till detta synsätt kan behöva ändras. Den kristdemokratiska utgångspunkten är att eftersom alla sektorer är en del av samhället har de också ett gemensamt ansvar för en levande kultur.

3.1 Helhet och långsiktighet

En viktig uppgift på den kulturpolitiska arenan är att verka med förståelse för de kulturella verksamheternas natur. Nyckelord i detta arbete är lyhördhet, långsiktighet och helhetssyn. En orkester som tvingas lägga ner sin verksamhet på grund av tillfälliga besparingar återuppstår inte med automatik när medlen kommer tillbaka. Ett museum som skall vårda ett fysiskt kulturarv skall inte behöva se delar av samlingen bokstavligen ätas upp av skadeinsekter för att medelstilldelningen inte räckte till ett visst år. Fördelningen av de statliga kulturbidragen skall inte bidra till att skapa kulturella krishärdar. Engångssatsningar kan i vissa fall vara välbehövliga injektioner, men erfarenheter måste tas tillvara och användas i det långsiktiga arbetet. Detta är en insikt som regeringen bör ta med sig i det fortsatta arbetet. På område efter område låter regeringen tillfälliga prioriteringar styra och gör satsningar utan att se till långsiktighetens betydelse. En höjning av ett anslag ett år som sedan tas tillbaka året efter skapar enbart otrygghet och försvårar möjligheten till långsiktiga satsningar. De offentliga medlen måste stå för långsiktigheten i den kulturella verksamheten. För att på bästa sätt utnyttja de offentliga medlen krävs även samordning mellan kulturella institutioner och grupper. Det är till exempel oacceptabelt att verksamheten vid Stiftelsen föremålsvård i Kiruna har svårighet att sysselsätta de anställda, eftersom institutionerna av resursskäl har problem med att leverera tillräckligt mycket material. De satsningar som görs måste vara verklighetsanpassade.

3.2 Offentliga medel

Att staten tar ett nationellt ansvar för kulturpolitiken innebär att den säkerställer verksamheter av nationellt intresse, t ex nationalscener och ansvarsmuseer. I det nationella intresset ligger också att verka för ett levande kulturliv i hela landet. För detta byggs en kulturell infrastruktur med regionala stödjepunkter. Statligt stöd ges därefter både i form av verksamheter och ekonomiska medel. Även om stöd kommer centralt ifrån är det viktigt att besluten och utvecklingen av verksamheten får ske lokalt. Det är viktigt att varje nivå har sin egen identitet. Vi ser därför med spänning fram emot en utvärdering av de försök som pågår med regional bidragsfördelning. Den framtida regionala organisationen är en kärnfråga inom kulturpolitikens område.

3.3 Privat sektor

Kulturpolitiken måste främja alla samhällets delar att ta aktiv del i det svenska kulturlivet genom att skapa möjligheter för ett ömsesidigt utbyte mellan kulturskapare och samhällets aktörer. Näringslivet har såväl behov som ansvar som sträcker sig utanför den rent affärsmässiga verksamheten. Kulturlivet har i sin tur behov av vidgade möjligheter att utöva och sprida sin konst både inom och utom etablerade institutioner. Genom ett samarbete med det privata näringslivet kan kulturen nå ut till nya grupper och näringslivet får en möjlighet att ta ett visst samhällsansvar. Vi anser därför att möjligheterna för privata aktörer att ta ett ekonomiskt ansvar för kulturen måste förbättras. Ett långsiktigt samarbete mellan kultur och näringsliv, som bygger på respekt och som inte inskränker den konstnärliga friheten, kan ge vidgade möjligheter både i form av bättre finanser och nya arbetsformer. Det är också ett sätt att uppfylla det kulturpolitiska målet att nå nya grupper.

3.3.1 Sponsring

Att sponsra kulturverksamhet är en möjlighet för företag att ta ökat samhällsansvar, något som bör uppmuntras. Om kultursponsringen ska bli mer omfattande förutsätter det att reglerna blir tydliga och förutsägbara. Så är inte fallet idag. Lagen är så otydlig att lokala skattemyndigheter gör egna tolkningar av när avdragsrätten för sponsring ska gälla. En viktig del i arbetet med kultursponsring är framtagande av etiska riktlinjer. Alla kulturinstitutioner bör ställa upp etiska riktlinjer samt föra en aktiv debatt om kultursponsringens påverkan på verksamheten. På så sätt skapas medvetenhet om såväl sponsringens risker som möjligheter vilket är nödvändigt om kultursponsringen ska öka.

Föreningen Kultur och näringsliv presenterade för några veckor sedan en jämförande studie om avdragsrätten för kultursponsring i ett antal europeiska länder. Den största skillnaden menar utredarna är inställningen till så kallade direkta och indirekta motprestationer. I Sverige görs en mycket tydlig distinktion mellan dessa två. Om ett företag vill sponsra exempelvis en kulturinstitution måste institutionen ge direkta motprestationer i form av till exempel inträdesbiljetter och lokalutlåning som motsvarar vad företaget betalat. Indirekta vinster för företaget som att deras namn förknippas med institutionen, så kallad image-skapande eller good-will, får inte räknas. Var gränserna går är naturligtvis i många fall svårt att avgöra, vilket skapar en stor osäkerhet. I andra länder som Danmark och Storbritannien görs ingen distinktion mellan direkta och indirekta motprestationer vilket förenklar möjligheterna till sponsring. Undersökningen visar även att det finns en tydlig skillnad i inställningen till sponsring. I flera av länderna som undersökts har lagändringar på senare år gjorts för att förenkla sponsring och när tveksamma fall uppstått har det oftast dömts i en positiv riktning för företaget. Sponsring ses som något positivt till skillnad från i Sverige där flera domar, framför allt det uppmärksammade Pharmacia Upjohn-målet, skärpt tolkningen av lagen, vilket försvårat sponsring av kultur.

Kulturrådets senaste siffror visar att kultursponsringen sjunkit under det senaste året. Vi anser att detta är en mycket negativ trend eftersom vi tror att en ökad kultursponsring skulle skapa nya möjligheter för kultursektorn. I motsats till kulturministern ser vi kultursponsring som en möjlighet och inte som ett hot. Vår slutsats av detta är därför att lagstiftningen måste ses över så att det blir tydligt vad som gäller och så att behandlingen blir likvärdig i hela landet.

Ett annat svårbegripligt område är avdragsrätten för olika inköp, vilket vi utvecklat i motionen Skapande verksamhet. Även här skulle en regelförändring innebära större möjligheter för ökat ekonomiskt stöd till kulturlivet.

3.4 Ideell sektor

Mer och mer kommer att ske utanför institutionerna. Projekten, de sinnrika finansieringslösningarna, festivalerna, nätverken, samarbetsmodellerna, entreprenörerna och eldsjälarna är inte nödlösningar i brist på institutionell fasthet, struktur och resurser utan början till något nytt, en öppen kulturpolitik (ur Kulturens vägar av Sven Nilsson).

På gräsrotsnivå runt om i Sverige pågår ett spännande arbete. Fler och fler har slutat fråga vad stat eller kommun kan göra för dem och i stället tagit saken i egna händer. Ofta har de mot alla odds nått fantastiska resultat. Den ideella sektorn är en kraft och en tillgång i det kulturella nätverket. Det är en kraft som inte kan dirigeras uppifrån, men som kan stödjas på ett positivt sätt av statsmakterna. Vi vill se en nystart på det nationella stödet för utveckling av den ideella sektorn och tillför därför ett nytt anslag på området. I det här sammanhanget vill vi nämna regeringens planerade arbetsgrupp för samråd kring social ekonomi. Det är mycket positivt att regeringen visar ett nyfunnet intresse för den ideella sektorn. Vi anser dock att om en sådan arbetsgrupp ska tillsättas bör den huvudsakligen bestå av representanter från organisationer och föreningar och inte enbart av representanter från departementen som regeringen föreslår.

4 En kristdemokratisk kulturbudget

4.1 Kulturpolitik – Politikområde 28

Kulturpolitik är ett mycket stort och viktigt område som täcker in såväl teatrar och fria grupper som museer, bibliotek och konstnärsstöd. I regeringens vårproposition ansåg vi att regeringen förbisett många viktiga satsningar på området och vi motionerade därför om en höjning av anslaget på flera områden. Nu har regeringen glädjande nog tagit åt sig av vår kritik och hörsammat många av våra krav. Vi stöder därför flertalet av regeringens satsningar. Vi anser dock fortfarande att regeringen lägger för lite resurser på den regionala kulturen och vi ökar därför resurserna såväl till regionala teatrar, dans- och musikinstitutioner (28:6) som till regionala museer (28:31). Regeringen har dessutom fortfarande en bristande förståelse för de kulturella verksamheternas behov. I år liksom tidigare görs oftare tillfälliga satsningar än långsiktiga anslagshöjningar, vilket försvårar arbetet för kulturarbetarna.

I budgetpropositionen föreslår regeringen att en ny myndighet, Forum för levande historia, ska inrättas. Vi delar regeringens syn att samhället har en mycket viktig uppgift när det gäller att sprida kunskap om Förintelsen och främja diskussionen om demokrati och mänskliga rättigheter. Vi är dock, liksom en stor del av remissinstanserna, inte övertygade om att en särskild myndighet för detta är nödvändigt. Verksamheten skulle till exempel kunna organiseras som en ideell förening innefattande stat, näringsliv och de stora folkrörelserna eller involveras i någon eller några av de befintliga instanser som redan arbetar med dessa frågor som något av universitetens centrum för förintelseforskning. En förstärkning av arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter måste också inrymma fördjupade kunskaper om andra brott mot mänskligheten, som de kommunistiska regimernas brott under 1900-talet. Frågan bör alltså bli föremål för en utredning innan beslut fattas. I avvaktan på denna föreslår vi en minskning av det anslag på 40 miljoner som regeringen föreslagit för ändamålet.

Vi utvecklar vidare vår syn på kulturpolitikens område i motionerna Arkiv, bibliotek och museer, Skapande verksamhet samt Läsning.

4.2 Mediepolitik – Politikområde 27

I en politisk demokrati har den fria åsiktsbildningen en avgörande betydelse. Den politiska kommunikationen och åsiktsbildningen kan ske på olika sätt – till exempel inom ramen för personliga samtal och genom organisationer och föreningsliv. Det är dock genom medierna som skilda åsikter och opinioner når den stora allmänheten. Staten har ett ansvar för att yttrandefriheten i praktiken kan utnyttjas. Det övergripande målet för statsmakternas agerande gentemot medierna måste vara att demokratin stärks och fördjupas. Tillsammans kan medierna genom debatt, nyhetsförmedling och annan information ge underlag för medborgarnas fria och självständiga ställningstaganden. Medierna ska bidra med information till samhällsmedborgarna, men de ska också granska institutioner, organisationer och företeelser samt vara ett forum där många olika röster får komma till tals. Det är viktigt med en mångfald av oberoende medieföretag. Mångfald i medierna är snarare ett medel för att främja demokratin och därmed den fria åsiktsbildningen än ett mål i sig. En statlig massmediepolitik måste inriktas på att främja mångfalden inom massmedierna.

Anslagen inom mediepolitiken går bland annat till att bekosta Statens biografbyrå och Granskningsnämnden för radio och TV, två viktiga instanser för att främja en god kvalitet i medierna.

Vår syn på mediepolitiken utvecklar vi vidare i motionen Mediepolitik.

4.3 Ungdomspolitik – Politikområde 29

En statlig ungdomspolitik bidrar till att skapa en helhetsbild av ungdomars situation. Den kan bidra till en samordning av de statliga insatserna för ungdomar samt stödja föräldrar, kommuner, ideella organisationer och andra krafter i samhället. Inte minst måste politiken, samtidigt som den medger att ungdomar själv formar sin framtid, befästa att värderingar som människolivets okränkbarhet, varje människas värde och rätt till integritet förmedlas till varje ny generation. Att förneka behovet av en samlad ungdomspolitik är att blunda inför de särskilda problem som möter ungdomar på deras väg in i vuxenlivet.

När en nationell ungdomspolitik utformas är det viktigt att inte bara se ungdomstiden som en livsfas där intresset inriktas mot individens framtida livsförlopp, utan också se ungdomar som en social grupp med särskilda livsvillkor. Ungdomspolitiken måste ta sin utgångspunkt i och ta till vara det engagemang och de erfarenheter som ungdomar har i olika samhällsfrågor.

Det statliga stödet till ungdomspolitikens område är framför allt ett stöd som går direkt till verksamheter bland ungdomar och därför är det ett område värt att prioritera. Vi utvecklar vidare vår syn på ungdomsfrågorna i motionen Ungdomspolitik.

4.4 Folkrörelsepolitik – Politikområde 30

I Sverige finns en lång tradition av ideellt engagemang. Det ideella arbetet har sin huvuduppgift i att skapa gemenskap, helhet och struktur i människors liv. Folkrörelser och frivilliga organisationer fungerar ofta som samhällets känselspröt. De hittar orättvisorna, upptäcker kantigheterna, kartlägger nya områden och antar nya utmaningar. Den ideella sektorn eller ”sociala ekonomin” står för ovärderliga insatser i samhället och för att stärka arbetet på området har vi i vår budget ett särskilt anslag till utveckling av den ideella sektorn.

Folkrörelserna utgör en stor del av den ideella sektorn i Sverige och deras verksamhet är ofta inriktad på folkbildning. Människor samlas frivilligt för att på sina egna villkor ta del av föreläsningar, delta i olika kulturprojekt, diskutera och studera tillsammans. Detta är ett unikt sätt att främja den allmänna medborgerliga bildningen och demokratin. Syftet med folkbildningen är att göra det möjligt för alla människor att kunna påverka sin livssituation och att skapa ett engagemang för att delta i samhällsutvecklingen. Folkbildningen har en unik möjlighet att arbeta för demokratiutveckling. Kristdemokraterna anser därför att regeringen bör initiera en bred folkbildningssatsning om demokratin och om medborgarnas delaktighet i den politiska processen.

Inom politikområdet folkrörelsepolitik ligger även ett stöd till allmänna samlingslokaler. Bidraget får lämnas till allmänna samlingslokaler för köp, ny- och ombyggnad, standardhöjande reparationer samt för handikappanpassning. Bidragen är väsentliga inte minst ur ett lokalt och regionalt utvecklingsperspektiv. På mindre orter och i glesbygd är dessa lokaler ofta den enda samlingspunkten för till exempel barn- och ungdomsarbete och kulturverksamhet. Eftersom regeringen under många år gjort kraftiga nedskärningar på området genomför vi en höjning av anslaget med över 50 procent. Vi utvecklar vår politik på området i motionen Folkrörelser och folkbildning.

Stockholm den 4 oktober 2001
Inger Davidson (kd)
Yvonne Andersson (kd)	Magda Ayoub (kd)
Sven Brus (kd)	Rose-Marie Frebran (kd)
Lars Gustafsson (kd)	Ulla-Britt Hagström (kd)
Dan Kihlström (kd)	Kenneth Lantz (kd)
Maria Larsson (kd)	Ester Lindstedt-Staaf (kd)
Désirée Pethrus Engström (kd)	Chatrine Pålsson (kd)
Fanny Rizell (kd)	Rosita Runegrund (kd)
Ingvar Svensson (kd)	Gunilla Tjernberg (kd)
Erling Wälivaara (kd)