Musiklivet i Sverige

Motion 2001/02:Kr350 av Peter Pedersen m.fl. (v)

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 12

2 Förslag till riksdagsbeslut 13

3 Motivering 14

4 Bakgrundsfakta 14

5 Musiklivet från ett könsperspektiv 15

6 Musikens infrastruktur 16

6.1 Nationalscener 16

6.1.1 Kungliga Operan 17

6.1.2 Svenska rikskonserter 17

6.2 Regional musikverksamhet och regionala musikinstitutioner 18

6.3 Orkestermusiker 18

6.4 Fria grupper m.m. 19

6.5 Fonogramutgivning 19

6.6 Regeringens synpunkter 20

7 Olika musikgenrer 21

8 Arrangörsledet 21

9 Pop- och rockmusik 22

10 Det musikaliska arvet 23

10.1 Statens musiksamlingar 23

10.2 Statens ljud- och bildarkiv och Svenskt Rockarkiv 23

2 

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen begär att regeringen låter utreda hur könsobalansen inom musikens olika områden skall kunna motverkas.

2. Riksdagen begär att regeringen låter se över möjligheterna att uppmuntra och få fram fler verk av kvinnliga musikskapare – i fallet musikteater, även manusförfattare.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att nationalscenerna inom sitt uppdrag bör prioritera att leda den konstnärliga utvecklingen, bl.a. genom att framföra fler nyproducerade verk.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att ”Stallet” bör ges förutsättningar till långsiktighet och kontinuitet i sin verksamhet.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att länsmusikens ansvar för alla musikstilar/musikgenrer bör betonas i bidragsgivningen.

6. Riksdagen begär att regeringen låter initiera en analys av orkestermusikens ökade svårigheter att rekrytera orkestermusiker och utifrån denna analys föreslå åtgärder.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att det statliga fonogramstödet bör utformas på ett sätt som motverkar fortsatt koncentration och likriktning på fonogrammarknaden.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att det finns behov av att tillskapa fler genreprofilerade centrum för musik och garantera fortlevnaden för dem som redan finns.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att de s.k. nationella uppdragen inom musikens område bör utökas i syfte att tillskapa ett svenskt musikliv med kvalitet, bredd och mångfald.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen och Kulturrådet bör söka vägar att samverka med och fortsättningsvis utnyttja arrangörsorganisationerna på ett sådant vis att det kommer samtliga musiklivets parter till godo.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att arrangörsstödet bör inriktas på att komma alla musikstilar/musikgenrer till godo, så att ingen gynnas på den andras bekostnad.

12. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med syfte att undersöka förutsättningarna för att tillskapa en stödform som ger studieförbund och ideella musikföreningar möjlighet till bidrag för tekniskt avancerad musikutrustning.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Statens musiksamlingar bör ges förutsättningar att fullfölja sitt uppdrag inom rockmusikens område i samarbete med Svenskt Rockarkiv och andra samarbetspartner.

3 Motivering

En genomläsning av Statens kulturråds omvärldsanalys ”Om 2001 Världen” och skrivningarna i statens budget för 2002, volym 9, ger en bra inblick rörande tillståndet i det svenska kulturlivet, dvs. vad som fungerar bra och mindre bra, problemområden där ytterligare åtgärder måste vidtas, goda exempel osv. Den goda inblicken gäller även det svenska musiklivet. Kulturen har i alla tider sprängt gränser och skapat möten mellan människor, inom ett mindre område, men också i ett land, mellan länder och olika världsdelar. Att värna kulturen och de olika konstformerna handlar dels om att värna människors rätt att få skapa fritt, dels också om allas rätt att ta del av det som skapats av andra.

Inte minst musiken är en frigörande kraft i samhället. Inte minst barn och ungdomar visar med stor tydlighet sitt stora och växande behov av musik. Det är i sammanhanget viktigt att påpeka att de vill ha kultur, t.ex. musik, på sina egna villkor. Detta är inget nytt. Musik har alltid funnits i alla kulturer. Varje generation har utifrån givna musiktraditioner fått erövra ett utrymme för att kunna utveckla den egna musiken och därvid inte sällan mötts av kritik.

Musik är gemensamt för alla, har alltid funnits, och utövas i de mest skilda sammanhang. Människor spelar själva och lyssnar till andras musik. Musik är en grundläggande del av människors kultur, och därmed har musiken stor ekonomisk betydelse. (Att ta sig ton, Ds 1999:28)

I en tidigare rapport från Ungdomsstyrelsen framgick att ungdomar i åldern 13–18 år värderade fritiden mycket högt, bara vänner ansågs viktigare. Det stora gemensamma intresset bland ungdomar verkar vara att lyssna på musik. Hela 98 % av ungdomarna anger att de lyssnar på musik en gång per vecka eller mer oberoende av ålder eller kön.

4 Bakgrundsfakta

Statens kulturråds ”Om 2001 Världen” redovisar många intressanta fakta inom det svenska musiklivet. Konsertbesöken vid de regionala och lokala musikinstitutionerna ökade med 28 % från 1988/89 till 1999, från 1,6 miljoner besök till 2,2 miljoner. Drygt 29 miljoner musikfonogram såldes 1998 vilket innebar en ökning med ca 12 % under den gångna tidsperioden. Över 500 000 personer deltog 1999 i studieförbundens studiecirklar i olika musikämnen.

I rapporten omnämns den s.k. Kulturbarometern som omfattar ca 2 000 intervjuer från ett slumpmässigt urval av svenskar i åldern 9–79 år. Här framgår att ca 47 % av svenska folket i denna ålder någon gång under det senaste året besökt en teater- eller musikteaterföreställning och att ca 57 % har varit på konsert eller annat musikevenemang det senaste året. Det framgår att välutbildade vuxna och ungdomar har mest kontakt med levande musik. Män går oftare på konsert/musikevenemang än kvinnor. Det motsatta gäller för teaterbesök. Även jämförelsevis lågaktiva grupper i övrigt har ganska många konsertbesökare, medan storleken på den ort där man bor har liten betydelse.

Hela 17 % av befolkningen spelar regelbundet något instrument. Barn och ungdomar musicerar mest. Nästan en tredjedel av tonåringarna musicerar regelbundet. Efter tonårstiden avtar musicerandet kraftigt. Bland barn och tonåringar är flickor mer aktiva än pojkar, i vuxen ålder är män mer aktiva än kvinnor. Musicerandet är starkt utbildningsberoende. Personer med eftergymnasial utbildning musicerar i väsentligt högre omfattning än de med enbart grundskola. Boende i medelstora orter musicerar i högre utsträckning än storstadsbor eller invånare på landsbygd och mindre orter.

6 % av befolkningen sjunger regelbundet i kör, dvs. minst en gång i månaden. Kvinnor är mer aktiva i körer än män. Skolbarn och ungdomar är mer aktiva än vuxna.

5 Musiklivet från ett könsperspektiv

Alla skall ha möjlighet att uppleva kultur och kunna ägna sig åt eget skapande. Det framgår av de kulturpolitiska målen som riksdagen fastlagt. Idag finns, som framgår bl.a. av Kulturbarometerns statistik, en könsmässig uppdelning inom musikområdet, vilken innebär att vissa genrer (som rocken) är klart mansstyrda i utövandet, medan andra (som körsången) är kvinnodominerade – men därmed inte utan vidare kvinnostyrda. Så länge det förhåller sig på det viset är det svårt att vara övertygad om att vi är på väg mot målet: allas lika möjligheter. Vi har i en annan av årets motioner, De kulturpolitiska målen och kulturpolitikens struktur, föreslagit att en parlamentarisk utredning skall ges i uppdrag att utreda hur kvinnornas roll i kulturlivet kan förstås mot bakgrund av deras förhållandevis svaga röst i samhället. På musikens område blir könsrollerna ofta mycket tydliga och det finns också mycket information om hur verkligheten ser ut. I det sammanhanget måste man givetvis fundera över inte enbart hur många utövare det finns inom en viss genre, utan också i vilket maktförhållande de står till varandra. Vad händer exempelvis med vokalistens roll i gruppen när vokalisten inte längre är en kvinna utan en man. Här bör regeringen ges i uppdrag att utreda hur könsobalansen inom musikens olika områden ska kunna motverkas, så att män och kvinnor, pojkar och flickor verkligen får samma möjligheter till såväl musikupplevelser som eget utövande. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Riksdagen bör även uppdra åt regeringen att se över möjligheterna att uppmuntra och få fram fler verk av kvinnliga musikskapare – i fallet musikteater även manusförfattare. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

6 Musikens infrastruktur

I statsbudgeten år 2002 konstateras att Sverige i en internationell jämförelse har ett unikt nätverk av regionala och lokala sceninstitutioner, som utvecklats under lång tid genom ekonomisk samverkan mellan staten och regionala eller primärkommunala huvudmän.

Ett av målen för den nationella kulturpolitiken är att verka för att alla skall få möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser. Kulturpolitiken skall därför främja ett rikt kulturutbud i hela landet med möjlighet till kulturutbyte mellan olika delar av landet. Alla skall ha möjlighet att uppleva kultur och kunna ägna sig åt eget skapande oberoende av var man bor. Regeringen konstaterar att man vidtar löpande åtgärder för att förbättra den regionala spridningen och att man även i fortsättningen via regleringsbreven bör ange att utbudet skall ha en bred spridning över landet. Riksdagen bör tillkännage för regeringen som sin mening att den bör vidta ytterligare åtgärder i syfte att öka den regionala spridningen av olika musikstilar/musikgenrer i hela landet.

6.1 Nationalscener

En nationalscen har per definition ett mer omfattande konstnärligt och kulturpolitiskt uppdrag jämfört med andra scener i landet. I uppdraget ligger att framföra klassiska verk men också att våga ta risker genom att framföra nyproducerade verk. En nationalscen skall våga ta ut de konstnärliga svängarna och inte behöva stirra sig blind på eller helt anpassa sin repertoar för att fylla åskådarplatserna vid varje föreställning. Om nationalscenerna skall kunna gå i spetsen för den konstnärliga utvecklingen krävs alltså anslag som anpassas till uppdraget, prioriteringar, men också största möjliga kostnadseffektivitet. Nationalscenerna skall givetvis framföra klassiska verk men måste också ha ett konstnärligt utrymme av framföra verk som inte garanterat lockar den stora publiken. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna att nationalscenerna inom sitt uppdrag bör prioritera att leda den konstnärliga utvecklingen, bl.a. genom att framföra fler nyproducerade verk.

Flertalet av de nationella scenerna är verksamma i Stockholms län. I sina regionala analyser redovisar nationalscenerna antalet föreställningar utanför detta län. Knappt 4 % av Kungliga Operans föreställningar sker utanför Stockholms län, och det är ändå en fördubbling jämfört med året innan. Det innebär att Operans föreställningar sågs av ca 2 % av publiken i Sverige, även det en ökning mot föregående år.

Svenska rikskonserter redovisar att 47 % av statsbidraget gick till regional verksamhet, en ökning jämfört med tidigare år. Flest konserter hölls dock, liksom förra året, i Stockholms län, även omfattande den särskilda verksamheten i konsertsalen Nybrokajen 11.

6.1.1 Kungliga Operan

Kungliga Operan AB är ett av staten helägt aktiebolag. Operans föreställningsverksamhet har ökat kraftigt under perioden 1998–2000 och nådde under år 2000 upp till 351 föreställningar. På sidoscenen Vasateatern genomfördes samma år tre egna uppsättningar, bl.a. inom ramen för ett utbyte med Göteborgsoperan. De nya principerna för hyressättning i ändamålsfastigheter har minskat Operans lokalkostnader med ca 6,5 miljoner kronor, varför även anslaget har minskat med motsvarande belopp. I budget 2002 tilldelas dock Operan motsvarande medel, dvs. 6,5 miljoner kr, för att kunna värna om verksamheten. Operan tilldelas dessutom ett engångsbelopp på 1 miljon kr för att ge möjlighet till riktade insatser vad gäller ökad tillgänglighet till Operans föreställningar för en publik utanför Stockholmsområdet. Vänsterpartiet menar dock att Operans turnéverksamhet även långsiktigt måste öka betydligt.

6.1.2 Svenska rikskonserter

Svenska rikskonserter är en av staten bildad stiftelse med uppgift att främja utvecklingen av musiklivet i hela landet genom kompletterande musikproduktion, service till musiklivet och presentation av svensk musik i utlandet. De har också ökat insatserna ute i landet efter en tydlig koncentration på Stockholm under kulturåret 1998. I budget 2002 konstaterar dock regeringen att en viss avmattning av efterfrågan på turnéproduktioner i Norrlandslänen kan konstateras, vilket ökar behovet av samplanering med länsmusiken och lokala arrangörer i de berörda länen. I budget år 2002 tilldelas Rikskonserter därför ett tillfälligt stöd på 2 miljoner kr för att man skall intensifiera samarbetet i Norrbottens län och på andra håll i landet för att förbättra den regionala spridningen av insatserna, samt för att utveckla den mångkulturella musiken. Utlandsverksamheten visar en kraftig ökning sedan 1998. Rikskonserter har ökat insatserna för ”smala” musikgenrer. Svensk jazz har getts en omfattande presentation i USA och Kanada.

En ny scen, det s.k. Stallet, har etablerats inom Rikskonserters lokaler i Stockholm. Det är en fast scen för folk- och världsmusik. Utgående från Stallets verksamhet och de konstnärliga och ideella resurser som finns i den har Svenska rikskonserter givits ett särskilt ansvar för främjande och utvecklande av dessa musikformer i hela landet. Det är dock mycket väl försvarbart att hålla en fast scen för folk- och världsmusik i Stockholm, eftersom det krävs ett stort publikunderlag för att driva en sådan verksamhet och eftersom denna scen behövs som inspirationskälla och resursbas för det övriga landet. När Eric Sahlström-institutet i Tobo år 2001 tilldelades ett årligt verksamhetsstöd minskades arrangörsföreningarnas anslag med motsvarande belopp, vilket fick till följd att Stallet under öppnandeåret fick arrangörsbidraget sänkt med lika mycket som verksamhetsbidraget höjdes. Vi menar att Stallet bör ges förutsättningar för långsiktighet och kontinuitet i sin verksamhet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

6.2 Regional musikverksamhet och regionala musikinstitutioner

Sverige har inom musikområdet ett väl utbyggt institutionsnät i form av länsmusik och orkestrar. Stockholms län har dock hitintills saknat länsmusikverksamhet. Med anledning av riksdagens uttalande har Kulturrådet på regeringens uppdrag utrett förutsättningarna för att inrätta en länsmusiksorganisation med Stockholms läns landsting som huvudman. Kulturrådet har föreslagit en treårig försöksverksamhet med länsmusik i Stockholms län fr.o.m. 2002. Förslaget utgår från att staten och landstinget gemensamt finansierar verksamheten. I budget år 2002 har regeringen anvisat 4 miljoner kr för denna försöksverksamhet.

I budget 2002 framgår att statliga verksamhetsbidrag lämnades till 17 länsmusikinstitutioner samt 11 symfoni- och kammarorkestrar år 2000. Utvecklingsbidrag lämnades till 33 musikinstitutioner och särskilda bidrag för samarbete med tonsättare gick till 24 institutioner. Anslaget 28:6 får 2002 en förstärkning på 20 miljoner kr. Göteborgsoperan tilldelas under anslaget 28:2 särskilda investeringsmedel med ett engångsbelopp på 2,5 miljoner kr för att förnya tekniken och bygga om vissa scenutrymmen.

Kulturrådet konstaterar i sin omvärldsanalys att länsmusiken har ett mycket brett uppdrag. Länsmusiken skall helst vara verksam inom många olika genrer och ha möjlighet att nå olika publikgrupper. Den breda insatsen kan innebära svårigheter för länsmusiken att hitta en egen identitet. Det kan också innebära att olika intressegrupper inom musikområdet anser att just deras intressen, deras genre m.m. alltför litet prioriteras av länsmusiken. Det breda anslaget innebär å andra sidan en möjlighet för länsmusiken att bli en musikalisk spjutspets i sitt län, genom att erbjuda en kulturell mötesplats för olika musikgenrer, ett möte mellan professionella musiker och amatörer, nya uttrycksformer osv. Det är viktigt att olika amatörkulturorganisationer inom musikens område ges möjlighet till god utveckling. Ett utbyte mellan kulturutövare – professionella och amatörer – är viktigt för att ge perspektiv på den egna verksamheten men också för att öka förståelsen mellan människor med olika bakgrund och erfarenheter. Ett sätt för staten att stödja amatörkulturorganisationerna kan vara att införa en motsvarande nedsättning för inbetalningar av sociala avgifter till alla ideella organisationer inom kulturlivet, dvs. samma regler som redan är i kraft för den ideella idrottsrörelsen. Staten dominerar klart som bidragsgivare och det är därför naturligt att Kulturrådet i samverkan med de regionala huvudmännen stöder länsmusiken i rollen som samarbetspartner med amatörorganisationerna. I bidragsgivningen till länsmusiken bör deras stora ansvar för alla musikgenrer betonas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

6.3 Orkestermusiker

Kulturrådet konstaterar att orkesterinstitutionerna har en viktig uppgift, dels att bevara och tillgängliggöra det konstmusikaliska kulturarvet, dels ta ansvar för den nya svenska musiken. Antalet orkestrar har ökat, inte minst genom att länsmusiken satsat på orkesterverksamhet. Utanför storstäderna kan dock rekryteringen av orkestermusiker vara ett problem. Allt färre ungdomar väljer att utbilda sig till orkestermusiker. Denna tendens märks från kultur- och musikskolorna ända upp till musikhögskolorna. Detta kan bl.a. bero på att konstmusikens betydelse har minskat även för de som väljer musiken som framtida yrke. Arbets- och lönesituationen för orkestermusiker kan också spela in. På musikhögskolorna undervisas numera i såväl jazz som folkmusik, och populärmusikens status har ökat även i den etablerade kulturvärlden. ”Det svenska musikundret” har inneburit att ett stort antal svenska musiker har blivit internationella storsäljare och många musicerande ungdomar ser också en framtid i yrket som pop- och rockmusiker. Regeringen bör initiera en analys av orkestermusikens ökade svårigheter att rekrytera orkestermusiker och utifrån denna analys föreslå åtgärder. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

6.4 Fria grupper m.m.

De fria grupperna svarar för en betydande del av utbudet även inom musikområdet. Genom turnéverksamhet skapar de möjlighet för människor i alla delar av landet att ta del av professionellt framförd scenkonst och musik. De fria grupperna är därför såväl konstnärligt som kulturpolitiskt en värdefull del av det svenska kulturlivet.

Bidraget till fria musikgrupper lämnas främst till turnéverksamhet. För år 2000 fick 120 grupper dela på sammanlagt 8,4 miljoner kr. Samma år fick de arrangerande musikföreningarna ett stöd på 20,2 miljoner kr. I dessa ingår kammarmusikföreningar, jazzklubbar, folkmusik- och rockföreningar och vissa orkesterföreningar. Kulturrådet lämnar direkt stöd till enskilda föreningar, men också till olika riksorganisationer, t.ex. Svenska Jazzriksförbundet.

De fria grupperna är mycket beroende att det finns lämpliga föreställningslokaler och scener och ett fungerande arrangörsled. Det statliga stödet till arrangerande musikföreningar är därför ett viktigt komplement till det direkta stödet till de fria grupperna.

6.5 Fonogramutgivning

Ett statligt stöd till produktion och distribution av kvalitetsfonogram utgår sedan 1980-talet. År 2000 beviljade Kulturrådet 87 bidrag, en minskning jämfört med åren innan. Även antalet ansökningar minskade från 550, år 1998, till 374, år 2000. Regeringen har dessutom med riksdagens bemyndigande medgivit att Kulturrådet prövar alternativa former av fonogramstöd under tre år fr.o.m. 2001, och Kulturrådet har fått regeringens uppdrag att löpande analysera effekterna av försöksverksamheten inom olika genrer.

Utvecklingen inom skivbranschen måste bevakas noga och målet måste vara att möjliggöra mångfald och bredd. Detta är viktigt inte minst med tanke på att skivutgivningen alltmer domineras av ett fåtal multinationella företag och att små, oberoende och framgångsrika skivbolag tenderar att bli uppköpta. Det statliga stödet till fonogramutgivning bör utformas på ett sätt som motverkar fortsatt koncentration och likriktning på fonogrammarknaden. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

6.6 Regeringens synpunkter

I sin resultatbedömning i budget år 2002 avseende området ”Teater, dans och musik” konstaterar regeringen att besökstalen vid offentliga föreställningar och konserter har ökat stadigt sedan början på 1990-talet. Det tolkas som att producenter och arrangörer blivit mer effektiva i sitt publikarbete. Med hänvisning till Kulturrådets översyner angående institutioner och fria grupper framhålls att det hos dessa finns starka ambitioner att få en socialt såväl som köns- och åldersmässigt mer allsidigt sammansatt publik. Särskilt påtaglig är deras strävan att få barn och ungdomar i hela landet intresserade av scenkonst och musik i hela den mångfald som konstarterna inrymmer. Regeringen konstaterar vidare att det tack vare en väl utbyggd institutionell infrastruktur finns förutsättningar att nå ut med ett varierat utbud till landets alla delar. Regeringen konstaterar dock att ett rikt urval av scenkonst och musik året runt huvudsakligen är förbehållet invånarna i storstadsområdena och länens huvudorter. Därför krävs kompletterande turnéverksamhet. Det hävdas att såväl nationalscenerna som länsinstitutionerna har klara ambitioner att turnera delar av sin ordinarie repertoar, men att nödvändiga resurser ofta saknas. Här anges också problemet att många mindre orter inte har de lokaler eller den arrangörskompetens som krävs för att kunna ta emot större produktioner. Det framgår vidare att en stor del av de fria grupperna turnerar regelbundet, särskilt de som riktar en stor del av verksamheten till barn och ungdomar. Även de fria grupperna är, trots god turnévana, beroende av ett fungerande mottagarled. Regeringen framhåller att Svenska rikskonserter har specialkunskaper om turnéverksamhet och att det är en viktig uppgift att de ställer sin kompetens till förfogande för det övriga musiklivet genom att utveckla ett bra samarbete med producenter, arrangörer och beställare.

Regeringen konstaterar att det statliga stödet till musik i huvudsak är av generell karaktär. Genom att olika musikgenrer utövas i skilda miljöer och under skilda förutsättningar omfattas de dock i varierande grad av de statliga insatserna.

Det konstateras vidare att den s.k. klassiska musiken av tradition har en stark ställning inom de offentligstödda institutionerna, medan andra musikformer främst tillhör det fria musiklivet.

Även om den svenska musiken har en hög konstnärlig nivå och förmår ta till sig impulser från omvärlden, har stor turnéverksamhet och ett brett utbud m.m. som blivit tillgängligt för en större och socialt mindre skiktad publik framhålls att det krävs förstärkta insatser på vissa områden. För att statliga insatser skall få full effekt betonas dock att dessa måste samverka med bl.a. regionala och lokala insatser. Detta gäller som en viktig förutsättning om det statliga stödet till det fria kulturlivet, t.ex. stödet till fria grupper och arrangerande musikföreningar, skall få avsedd effekt vad gäller kvalitet och publikarbete.

7 Olika musikgenrer

Kulturpolitiken skall verka för ett musikutbud som präglas av mångfald och hög kvalitet. Den statliga bidragsgivningen skall därför omfatta all slags musik och ta ställning till musiklivets skilda villkor.

Regeringen konstaterar i budget år 2002 att man de senaste åren har prioriterat folkmusiken och att det kan finnas anledning att även överväga vissa riktade insatser för bl.a. nutida konstmusik och jazz.

Det finns, enligt Vänsterpartiet, ett stort behov av att tillskapa fler genreprofilerade centra för musik och garantera fortlevnaden av de som redan finns. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Även möjlighet att utdela s.k. nationella uppdrag bör användas i ökad utsträckning för att tillskapa ett svenskt musikliv med kvalitet, bredd och mångfald. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

8 Arrangörsledet

Det finns en stor variation av aktörer i arrangörsledet. Där finns föreningar som är anslutna till olika riksorganisationer, fristående föreningar samt scener och musik av olika genrer som arrangeras på olika konserthus osv. Arrangörsföreningarna består i stor utsträckning av ”eldsjälar” som ofta arbetar ideellt och utan ersättning. De har en mycket stor betydelse för musiklivet i landet. Det är av yttersta vikt att det nät av arrangörer och ideella insatser som de rikstäckande arrangörsorganisationerna idag utgör inte bryts sönder i och med regionaliseringen av de kulturpolitiska insatserna. Här bör regeringen och Kulturrådet söka vägar att samverka med och fortsättningsvis utnyttja denna struktur på ett sådant vis att det kommer samtliga musiklivets parter till godo. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Kulturrådet konstaterar i sin s.k. arrangörsanalys att den största ökningen vad gäller antalet aktiva arrangörer under de senaste åren har skett inom folkmusikens område. Det är viktigt att stödet till musiklivets arrangörer inriktas på att komma samtliga musikstilar och musikgenrer tillgodo, där ingen gynnas på den andras bekostnad. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

9 Pop- och rockmusik

Denna musikgenre har behandlats förhållandevis ingående i Vänsterpartiets motion ”Pop- och rockmusik ” (1999/2000:Kr231), där många fakta hämtats från rapporten Att ta sig ton (Ds 1999:28), där den svenska musikexporten, dess omfattning och förutsättningar analyseras. I rapporten konstateras bl.a. följande:

På ett område bör den offentliga sektorn inse sitt ansvar för musikexportens utveckling och det gäller den breda musikutbildningen. På senare år har kommunernas anslag till kommunala musik- och kulturskolor minskat, och på många håll hotas utbildningen. Detta vore ett hot mot musikexporten genom att i det långa loppet minska utvecklingen av nya talanger och försämra publikens förståelse för musik.

Just bredden på den svenska musikutbildningen lyftes i rapporten fram som ett av fyra viktiga skäl till den svenska musikexportens framgångar. Denna bredd, som tillkommit inte minst med hjälp av de kommunala kultur- och musikskolorna, ansågs ha resulterat i ett brett utbud av musiker med talang. Av dessa skolors dåvarande ca 340 000 elever gick ca 6 000 vidare till högre musikutbildning och ca 3 700 fortsatte med en yrkesverksamhet inom musik. Till detta anförs att ca 400 000 svenskar sjunger i kör, att vår läskunnighet vad gäller noter hör till de högsta i världen, att många deltar i studieförbundens musikverksamhet och att många kan skriva och sjunga texter på engelska m.m.

I rapporten har ett mindre antal musiker fått ange de viktigaste förklaringarna till att de valt att bli musiker. Det viktigaste har varit inspiration från musikintresserade/musikutövande föräldrar (46 %). På andra plats kommer deltagande i den kommunala musikskolans undervisning (30 %).

På många musikskolor saknas tillräckligt med medel för att kunna köpa in instrument eller för att kunna erbjuda god musikstudioverksamhet, dvs. för inspelning, mixning, dataanvändning m.m. Den tekniska utrustningen är förhållandevis dyr. Läget är förstås inte bättre för studieförbunden, de ideella musikföreningarna eller de enskilda pop- och rockbanden, som ofta saknar eller har dåliga repetitionslokaler. Vänsterpartiet anser att regeringen bör tillsätta en utredning för att undersöka förutsättningarna för att tillskapa en stödform vilken ger studieförbund och ideella musikföreningar möjlighet till bidrag för tekniskt avancerad musikutrustning.

Den levande rockmusiken har ett fåtal scener där musiken kan framföras. I den stora floran av välbesökta musikfestivaler får oftast de redan etablerade banden en möjlighet att spela inför publik. När det gäller spelningar på större arenor är det förbehållit de riktigt stora artisterna. För vanliga band finns mycket få naturliga livescener. Detta problem med förslag till åtgärder redovisas i Vänsterpartiets motion ”Livemusik” (2000/01:Kr210), som ännu ej behandlats.

10 Det musikaliska arvet

Sverige har ett stort musikaliskt arv att förvalta. Bevarandet har ett värde i sig, men bevarandeinsatserna förstärks av det tidigare beskrivna stora musikintresset i landet.

10.1 Statens musiksamlingar

Statens musiksamlingar är en central myndighet på musikens område med uppgiften att främja musiken, musikintresset och musikvetenskapen. I Statens musiksamlingar ingår institutionerna Statens musikbibliotek, Musikmuseet, Svenskt visarkiv och ett kansli.

Statens musikbibliotek är dels ett forskningsbibliotek, dels ett allmänt musikbibliotek. Här finns en av Europas största samlingar inom området med värdefulla originalmanuskript, notutgåvor och litteratur inom musikvetenskapens alla områden. Här finns även samlingar och utlåning av noter i skilda musikstilar, och mycket mer.

Musikmuseets grundsyn uttrycks enligt följande: ”Musiken är ett uttryck för sin tid och sin miljö. Varje befolkningsgrupp skapar sina egna musikformer.” Här finns en stor bredd av allt möjligt som har med musik att göra: instrument och andra föremål, bilder, noter och musik. Samlingarna är omfattande, där finns t.ex. ca 6 000 instrument, en stor samling folkinstrument från Sverige men också från världen i övrigt samt landets största musikark.

Svenskt visarkiv innehåller förstås en stor samling vad gäller visor, men här finns också en stark jazzavdelning med bl.a. diskografi över alla svenska jazzutgivningar.

På grund av att hyran för de befintliga och ändamålsenliga lokalerna höjts är verksamheten i nuläget hotad. En flytt till andra lokaler riskerar lamslå verksamheten under lång tid. Det är av yttersta vikt att den kritiska situationen kommer till en fungerande lösning.

10.2 Statens ljud- och bildarkiv och Svenskt Rockarkiv

Statens ljud- och bildarkiv (tidigare Arkivet för ljud och bild) är en myndighet som erhåller pliktexemplar av allt som ges ut i rörliga bilder och inspelat ljud i landet och är därvid en guldgruva, inte minst inom musikens område.

Svenskt Rockarkiv är inrymt hos Statens ljud- och bildarkiv i Stockholm. Arkivet var en av initiativtagarna till Rockarkivet och har anställda arkivarier som på deltid handhar Rockarkivets material. Svenskt Rockarkiv skall enligt stadgan:

• samla och dokumentera vittnesbörd om rockmusiken i Sverige

• förteckna, vårda och vetenskapligt bearbeta samlingarna

• hålla samlingar och dokumentation tillgängliga för forskare och andra intresserade

• levandegöra samlingar och dokumentation genom utställningar, program och publikationer.

Förbundet Svenskt Rockarkiv leds av en styrelse med tyngd i musikmyndigheter och musikinstitutioner. Till arkivet är också olika medlemsorganisationer och en arbetsgrupp knutna. Arkivets samlingar ägs gemensamt av de organisationer som ingår i Svenskt Rockarkiv. En stor del av samlingarna har tillkommit via små och stora donationer. Till Rockarkivet är också en arbetsgrupp knuten med uppgift att på ideell basis dokumentera den svenska rockmusikens historia och utveckling.

På Rockarkivets hemsida kan följande läsas:

Rockarkivet har kommit igång och haft en viss begränsad verksamhet. Resurser saknas dock för en mer kontinuerlig och systematisk verksamhet. Medlemmarna i förbundet har endast kunnat avsätta begränsade medel för rockarkivet. Det finns tyvärr inga möjligheter för förbundets medlemmar att finansiera den nivå på verksamheten vid Svenskt Rockarkiv som dagsläget kräver.

Det konstateras vidare att arkivets möjlighet att säkerställa information och dokument kring rockmusiken i Sverige drastiskt försämrats eftersom i princip samtliga svenska skivbolag som var verksamma perioden 1955–80, liksom nästan samtliga musikförlag, under senare år köpts upp av internationella bolag. Dessa bolag visar tydligen inget större intresse för gamla arkivalier eller äldre svenskt material. Det finns liten kunskap om vad som finns i bolagens arkiv och en hel del sägs redan ha makulerats.

Till detta kommer att den svenska rockmusikens pionjärer blivit äldre, många har redan avlidit. Den information och det källmaterial den svenska rockens veteraner har håller också på att gå förlorad. Enligt Svenskt Rockarkiv ”krävs en snar och aktiv insats från rockarkivets sida för att bl.a. kartlägga vad som kan finnas kvar i skivbolagens och musikförlagens arkiv och inhämta information från äldre ’rockare’. Det är hög tid att göra detta innan det blir helt omöjligt därför att allt för mycket värdefullt källmaterial gått förlorat för alltid.” Genom projektet ”Rockens källor” ville arkivet, genom extra resurser, försöka åtgärda dessa problem, men projektansökan har vid ett flertal tillfällen avslagits av Kulturdepartementet.

Svenskt Rockarkiv har givit ut CD:n ”Rotmosrock” innehållande svenska rockklassiker och planerar en utgivning av en CD med svenska tjejgrupper från 60-talet till nu, från Plommons till Sahara Hotnights.

Vänsterpartiet har i tidigare motioner lyft fram pop- och rockmusikens stora betydelse. Rocken slog igenom i mitten av 1950-talet och denna musikgenre är ”still going strong”. Det är en musikgenre med stor bredd och som möter stort intresse i olika åldersgrupper, i allt från förskolan till ett gruppboende för äldre. Här finns således ett givet allmänintresse att säkerställa, bevara, dokumentera och visa ett rikt kulturarv. I motionen ”Pop- och rockmusiken” från 1999 konstaterade Vänsterpartiet att det för närvarande inte fanns något museum för svensk populärmusik. Vi menade att Statens musiksamlingar borde ges uppdraget att fylla denna lucka och att ”det är av nationellt intresse att bevara det kulturarv som populärmusiken utgör, t.ex. genom att tillskapa ett museum eller ett centrum för populärmusik”. Vänsterpartiet vidhåller denna ståndpunkt och menar att det brådskar. Statens musiksamlingar bör därför ges rimlig möjlighet att fullfölja sitt uppdrag även vad gäller rockmusiken, i samarbete med Svenskt Rockarkiv och andra lämpliga samarbetspartners, t.ex. ”Popmus-projektet” på Västergötlands museum i Skara. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Det är dessutom önskvärt att Svenskt Rockarkiv ges möjlighet att säkra det svenska rockarvet.

Stockholm den 3 oktober 2001
Peter Pedersen (v)
Charlotta L Bjälkebring (v)	Mats Einarsson (v)
Kenneth Kvist (v)	Tanja Linderborg (v)
Tasso Stafilidis (v)	Willy Söderdahl (v)