Medborgarnas valfrihet på kulturområdet

Motion 2001/02:Kr261 av Carl Erik Hedlund (m)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjligheten för den enskilde medborgaren att påverka kulturanslagen.

Motivering

Begreppet kultur kan omfatta väldigt olika företeelser. Gemensamt för kulturyttringar är att de har sitt ursprung i människors egen skaparglädje och behov av intellektuell stimulans vid sidan av arbetet att skaffa sig livets materiella nödvändigheter. Redan i gravar från tiden för människans allra första tid har påträffats konstföremål. Nyligen kunde förvånade arkeologer hitta ett pärlhalsband och en enkel benflöjt i en neanderthalgrav. Även denna primitiva människoliknande varelse hade alltså behov av vackra föremål.

Men kultur omfattar även strävan hos människor att vidareutveckla kunskaper och färdigheter inom olika områden. Väsentligt i det sammanhanget är givetvis att varje generation har kännedom om tidigare generationers erfarenheter. Det historiska perspektivet är sålunda centralt för kulturbegreppet. Bryts kontinuiteten kommer utvecklingen hos människan att stanna av eller retardera. Detta är mycket påtagligt när det gäller teoretiska kunskaper.

Arabvärlden var för inte så länge sedan högt utvecklad inom medicin, matematik, astronomi. Egyptierna kunde för mer än 4 000 år sedan konstruera pyramider med sinnrika lönndörrar, i Kina fanns tidigt utvecklat sinne för utsökta konstföremål, i Central- och Sydamerika fanns högt utvecklade samhällen långt tidigare än européernas ankomst, Mesopotamien, Babylonien, Persien, Indien, Grekland är andra exempel på tidigare högkulturer, som sedan degenererat och kunskaper försvunnit. Även i Sverige finns det inom byggnadsområdet och snickeriet bortglömda kunskaper. På olika sätt försöker man nu lista ut hur hantverkarna på 1600- och 1700-talet gjorde. Skriftlig dokumentation saknas och den muntliga traditionen är bruten. På mycket kort tid kan kunskaper och färdigheter vara glömda. Det rör sig om kanske två tre generationer.

Av detta framgår dels att det är viktigt att kunskaper om människans tankevärld och erfarenheter förs vidare från generation till generation, dels att det är den enskilda människans fantasi, kunskaper och färdigheter som skapar kulturen.

Vilken är då statens uppgift i detta? (Med staten avses hela den offentliga sektorn.)

Uppgiften att dokumentera, förmedla kunskaper, träna färdigheter, d.v.s. vad vi vanligen förknippar med skolan, museer, arkiv, forskning ter sig som den mest centrala. Att öppna unga sinnen för litteratur, tankevärldar, matematik, musik, hantverk och även bidra till färdigheter inom dessa områden är just den grogrund för kulturen som kan ge förutsättningar för såväl kontinuitet som nyskapande.

I en allt mer internationellt präglad samvaro är kulturell skolning av stor betydelse. För oss som tillhör den västerländska europeiska kultursfären medverkar goda kunskaper i centraleuropeisk, anglosaxisk, grekisk, fransk och romersk kulturhistoria att öka förståelsen mellan t.ex. medlemmar i EU. På liknande sätt kan kunskaper om humaniora och kulturer i andra världsdelar vara avgörande för att skapa den gemensamma referensram som krävs för att öka tankeutbytet mellan olika kulturer och religioner och i sin tur befrämja freden och handelsutbytet.

Det är mot den här bakgrunden som t.ex. Handelshögskolan i Stockholm har infört frivilliga extra kurser i humaniora. Svenskar är inte kända för att ha särskilt goda insikter i vare sig europeisk eller svensk kulturhistoria, vilket gör att man i internationella sammanhang ofta kommer vid sidan om i t.ex. en middagsdiskussion om franska filosofers påverkan av Strindbergs idévärld. Utan en någorlunda hyfsad grundläggande utbildning i humanistiska ämnen står man sig snart slätt i ”human relations” och flyr in i ett mer teknologiskt betonat samtal.

Den kulturella skolningen strävar inte efter att alla skall bli utövare, men en god utbildning skapar det som också är nödvändigt – en kunnig publik.

Vilken kultur skall finansieras helt eller delvis av staten?

Nu är det nog så att vissa kulturyttringar aldrig kunnat stå på helt egna ben. Det har alltid funnits mecenater, beskyddare som genom beställningar eller genom underhåll sett till att konstnärer av olika slag kunnat existera. Mozart, da Vinci, Michelangelo.

I dag är det staten som övertagit en stor del av finansieringen. Det är alltså ytterst politiker som beslutar. Risken finns därmed att enskilda människors inflytande blir för litet.

Bättre vore om vi kunde få ett mer direkt samband mellan skattebetalarna och de utövande. Det skulle kunna gå till på så sätt att en del av kulturanslagen kunde styras av skattebetalarna direkt. På ett sätt som liknar det nya pensionssystemet skulle medborgarna ges möjligheter att destinera en del av skatterna till de kulturändamål, som de önskar prioritera. Vem är bättre att välja än den enskilde medborgaren?

Genom att besluta om ramanslaget för kultur, skulle fördelningen av anslagen i långt högre grad än i dag kunna styras av individerna. Vill du att din andel går till Operan, Dramaten, något museum eller kanske till restaurerandet av värdefulla kulturmiljöer? Den frågan skulle inte bara öka medborgarinflytandet, utan även stimulera engagemang och intresse för kulturens mångfacetterade utbud. Även om inte hela kulturanslaget kan fördelas enligt dessa principer, borde de kunna vara vägledande för en betydande del av anslaget.

I ett demokratiskt samhälle finns det en tilltro till medborgarnas förmåga att fatta kloka beslut. Det borde gälla även för kulturval.

Stockholm den 3 oktober 2001

Carl Erik Hedlund (m)