En frigörelse av skolan

Motion 2000/01:Ub258 av Bo Lundgren m.fl. (m)

Sammanfattning

Den svenska skolan måste frigöras från politisk klåfingrighet
om den skall kunna möta höga kvalitetskrav.
De senaste åren har kvalitetsbristerna i skolan blivit allt tydligare, liksom
svårigheterna för den kommunala skolan att utveckla den dynamik som
behövs för att komma tillrätta med bristerna.

Friskolorna, som ökat mycket snabbt, visar samtidigt vad som kan
åstadkommas om lärare och skolledare får ett större ansvar för skolans arbete.
Det är orimligt att inte den kommunala skolan skall ha samma
arbetsförutsättningar.

Vi vill göra alla skolor till fria skolor. Lärare och skolledare också i
kommunernas skolor skall tillerkännas det fulla ansvaret för respektive skolas
arbete och utveckling.

En sådan frigörelse kan åstadkommas genom att kommunernas
detaljstyrning avvecklas och en nationell skolpeng införs. Skolpengen
tilldelas varje skola i förhållande till det antal elever skolan förmår
attrahera.

En förändring av detta slag frigör resurser för själva undervisningen. En
ambition bör vara att undervisningsresurserna ökar med tio procent. Utöver
de tidigare kommunala resurser som med den nationella skolpengen tillförs
skolorna direkt, föreslår vi en förstärkning med två miljarder kronor för att
undervisningen och kvaliteten skall kunna förbättras.

Innehållsförteckning

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till åtgärder för en
förnyelse av skolan i enlighet med vad som anförs i motionen.

Frigörelsens början

Under 1990-talet har skolan genomgått betydande
förändringar. Inte minst den friskolereform som genomfördes
av den borgerliga regeringen 1991-94 har visat sig få
betydande och positiva konsekvenser.

Historiskt är skolan i Sverige ett offentligt monopol. Staten och
kommunerna har haft det helt avgörande ansvaret för och inflytandet över
skolans utveckling. Vid 1990-talets början gick mindre än en procent av
eleverna i skolor som inte var statliga eller kommunala.

I dag är situationen en annan. Fyra procent av eleverna går i friskolor.
Antalet fristående skolor uppgår till 443 med sammanlagt 46.379 elever. För
nästa läsår finns ca. 500 ansökningar om nya skolor som för närvarande
behandlas av Skolverket. Elevköerna till friskolorna är oftast långa.

Intresset från elever och föräldrar att söka en egen väg till kunskapen är
uppenbarligen mycket stor. Samma tendens syns i lärarnas intresse för att
arbeta under de former som friskolorna erbjuder. Trots allmänna svårigheter
att rekrytera kompetenta lärare har friskolorna allmänt sett haft lätt att
besätta
sina tjänster.

En orsak till det stora lärarintresset för de nya skolorna uppges vara den
utvecklings- och förnyelsekraft som skolorna uppvisar. Man är med och
bygger nytt utan de restriktioner som den offentliga skolan arbetar under.

Den traditionella kritiken mot icke-offentliga skolor - att eleverna skulle
komma från höginkomsttagarhem - har visat sig vara felaktig när friskolornas
elevsammansättning undersökts. Elevernas sociala bakgrund visar sig vara ett
tvärsnitt av Sverige.

Den utvecklingspotential som friskolorna visat sig ha är både glädjande
och uppfordrande. Enligt vår mening borde fler få nytta av denna för att
Sverige skall kunna nå en position bland världens främsta kunskapsländer och
alla unga få möjlighet att göra sig själva rättvisa.

Kunskapsbristerna

Om dynamiken i friskolornas utveckling är 1990-talets
positiva skolnyhet är de många kvalitetsbristerna i den
allmänna skolan det mest nedslående. Dessa brister är ett
direkt hot mot tiotusentals unga människors framtid.

Det här är ett urval av rapporter från de senaste åren:

- Andelen elever som går ut grundskolan utan betyg i ett eller flera ämnen
har ökat till 22,7 procent 1998/99, från 20,4 procent år 1997/98 (Aktuellt
om skolan, Svenska kommunförbundet, augusti 2000).

- I en promemoria till regeringen vid årets höstterminsstart framhåller
Skolverket att nästan var femte elev i grundskolan inte klarar att få
godkänt resultat på de nationella proven i matematik. Det är en
fördubbling från 1998.

- En av fyra elever lämnar grundskolan utan att kunna läsa, skriva eller
räkna tillräckligt väl. Nästan en av sex elever i årskurs nio har så stora
brister i engelska att de inte kan anses uppfylla ens de mest grundläggande
kraven.

- Andelen behöriga till gymnasieskolans nationella program har minskat till
90,3 procent från 91,4 procent under samma tidsperiod. Av de 9 000 elever
som inte blev behöriga har en tredjedel utländsk bakgrund.

- 34 procent av gymnasieeleverna saknar betyg i både svenska, engelska och
matematik.

- Andelen gymnasieelever med slutbetyg har minskat. Av de 94 300 som
började sitt tredje år på gymnasieskolan hösten 1998 var det 79 procent
som erhöll slutbetyg vårterminen 1999. Läsåret innan fick 83 procent
slutbetyg (Gymnasieskolans kursprov vårterminen 1999, Skolverket).

Det skall inte uteslutas att skolan under lång tid uppvisat
åtminstone vissa av de brister som här har redovisats. Genom
det betygssystem som nu används anges för första gången på
mycket lång tid också vad som betraktas som inte godkända
kunskaper. En spade kallas därmed för en spade.

Att vissa kunskapsbrister möjligen kan ha funnits länge är emellertid en
klen tröst för de elever som lämnar skolan utan de bästa av förutsättningarna
för att skapa en bra framtid. Grundläggande kunskapsbrister kommer
dessutom att bli än allvarligare allt eftersom kunskap blir den alltmer
dominerande förutsättningen för ett rikt liv.

I det som brukar benämnas kunskapssamhället riskerar den som från
början halkat efter att få det allt svårare att komma i kapp. När ny kunskap
ständigt måste läggas till gammal blir det svårt för den som inte har någon
gammal kunskap att lägga den nya på.

Den kommunala skolan arbetar också under betydande ekonomiska
svårigheter, trots att de svenska skolanslagen tillhör de högsta i världen.
Mycket försvinner på vägen från de politiska församlingarna till
undervisningen. Kostnaderna för skollokalerna är ofta höga.

En ny väg till en skola för
alla

Socialdemokraternas förhållningssätt gentemot
friskoleverksamheten är tvehågsen på gränsen till negativ.

I den praktiska politiken säger socialdemokraterna i kommunerna nästan
regelmässigt nej till nya friskolor. Argumenten är ofta sökta och avvisas
normalt i Skolverkets slutgiltiga prövning.

Friskolor förefaller vara acceptabla så länge de är få. De skall vara
"alternativ" till den offentliga skolan, men inte mer. Alla skolor får inte bli
alternativ till varandra.

Gentemot kvalitetsbristen i skolan är socialdemokraterna överslätande eller
bortförklarande. I stället för att bekymra sig över att en ökande andel av
eleverna inte klarar vad de borde, gläds man över att de inte är fler.

Den högtidliga frasen "En skola för alla" är helt enkelt utan innehåll.

Det finns dock en väg till att verkligen göra den svenska skolan till en
skola för alla. Det är emellertid inte samma skola utan många olika skolor
som svarar mot mångfalden av elevkrav. För att förverkliga en skola av denna
karaktär krävs emellertid att man inför friskolornas utveckling och den
allmänna skolans kvalitetsproblem förhåller sig tvärtom mot vad
socialdemokraterna gör i dag. Friskolornas dynamik måste spridas till hela
skolväsendet och de tydliga kvalitetsbristerna tas på stort allvar.

Båda dessa saker vill vi göra.

Vår utgångspunkt är att skolans problem inte är vare sig dess elever eller
dess lärare. Inte heller är det läroplanen eller andra mål skolan har. Problemet
är i stället skolans monopolistiska organisation som styr och låser.
Medarbetarnas kraft tas inte tillvara.

Lösningen ligger därför i en förnyelse av varje skola på ett sätt som frigör
kraften. Det är en sådan lösning vi nu vill introducera.

Alla skolor fria skolor

Principer

Det allmänna har ett ansvar för att alla unga får möjlighet att
tillägna sig de kunskaper ett gott och berikande liv kräver.
Detta statens åtagande är lika för alla elever.

Staten kan emellertid inte ge någon kunskaperna. Det är den enskilde själv
som genom ofta hårt arbete måste utveckla de kunskaper han eller hon
behöver, respektive har särskild fallenhet för att tillägna sig.

Ju mer personlig utbildningen är, desto större är också förutsättningarna
för att den skall bli framgångsrik. Den industrialistiskt sammanhållna metod
genom vilken undervisningen hittills förmedlats måste få ge vika för en
undervisning riktad till varje elev individuellt. Det ställer krav på en skola
som minst av allt är monopolistisk till sin karaktär.

Med ett personligt perspektiv på skolans uppgift blir det tvärtom naturligt
att eftersträva en organisation med så stor variation som möjligt, inom den
yttre ram som läroplanen anger. Alla skolor måste vara fria att uppfylla sina
elevers förväntningar.

En sådan skola blir mer hänsynsfull gentemot sina elevers läggning och
intressen men också mer stimulerande för sina medarbetare. Lärarna blir -
åter - skolans medelpunkt.

Den vitalitet som varje skola på detta sätt ges möjlighet att utveckla
kommer direkt eleverna tillgodo. Men skolorna kommer också att berika
varandra. Sammantaget kommer skolorna att utgöra ett långt mycket mer
dynamiskt skolsystem än det Sverige har i dag.

Det hela kan också uttryckas så här:

Det är inte rättvist att dagens kommunala skolor inte får chansen att verka
på samma villkor som friskolorna. Det vill vi ändra på.

Vägen dit

Det skolpengssystem som infördes av den borgerliga
regeringen 1992 är det mest radikala i världen. Den
förändring den socialdemokratiska regeringen genomförde
efter valet 1994 ändrar inte detta intryck.

Systemets enkelhet är grunden till dess framgång. En godkänd friskola får
samma offentliga stöd som den allmänna skolan. Varje skola har därefter att
själv hushålla med sina resurser, men inom gränser.

Ekonomiskt har alltså de fristående och de allmänna skolorna samma
villkor. Det är rätt och det är rättvist. I fråga om arbetsvillkoren släpar
emellertid den allmänna skolan efter. Det är inte rimligt eftersom mer än 95
procent av eleverna därigenom inte får del av alla de utvecklingsmöjligheter
som ligger inom räckhåll.

Em kommunal skola är inte fri. Den tvingas följa den kommunala
skolledningens direktiv. Den kan inte fritt förfoga över sina resurser.
Kommunerna styr de samlade resurserna politiskt.

Från elevernas perspektiv är den kommunala skolan ofta något man blir
tilldelad snarare än något man väljer själv. Där man bor skall man normalt
också studera. Den sammanhållna skolan, som den kommunala
skolverksamhten ofta benämns, blir därmed också segregerande.
Bostadspolitikens orättvisor fortplantas in i unga människors utbildning.

Så kan inte den viktiga utbildningen få skötas. Vi föreslår att en
genomgripande frigörelse och förnyelse av den svenska skolan genomförs. De
bästa erfarenheterna från friskolorna skall kunna förverkligas vid alla skolor.

Praktiskt kan detta ske genom att finansieringsansvaret för skolan flyttas
från kommunerna till staten. En nationell skolpeng införs. Vi inleder
frigörelsen med grundskolan.

Skolpengen tilldelas skolorna - friskolor och kommunala skolor - efter hur
många elever de förmår attrahera. Särskilda tillskott ges för bl.a.
handikappade elever.

Att skolpengen tilldelas skolorna direkt innebär en radikal minskning av
risken för politisk styrning och en lika radikal förstärkning av de
professionella lärarnas och skolledarnas ansvar och inflytande. Den i dag
dominerande relationen skola-kommunledning ersätts med relationen skola-
elev-föräldrar.

Den nationella skolpengen ger skolledningen möjlighet att lägga skolans
pengar där de gör störst nytta. För höga lokalkostnader kan t.ex. bytas mot
bättre läromedel eller mer stimulerande arbetsvillkor för lärarna. Skolpengen
undanröjer de hinder som de kommunala skolorna i dag har att tillgodose just
sina elevers intressen.

Det hävdas ibland att friskolornas utveckling gjort att kommunala skolor
fått stänga. Även om sådana farhågor sällan besannats borde olyckan av att en
oattraktiv skola inte klarar elevernas och föräldrarnas krav ses i ett mer
konstruktivt perspektiv.

När makten flyttas från politiker till eleverna och föräldrarna finns det inte
skäl att förfasa sig om valen går i en annan riktning än vad de kommunala
politikerna tänkt sig. En nedlagd skola motsvaras ju av att eleverna någon
annanstans funnit ett bättre val; allt naturligtvis under förutsättning att
konkurrensvillkoren är lika. Att det blir så garanteras av att skolpengen görs
nationell.

Det stora problemet i dag är att många elever saknar möjlighet att ta sig
ifrån en skola som inte motsvarar kraven. Skulle en skola med den valfrihet vi
vill introducera läggas ner förorsakar detta möjligen problem för den
kommunala skoladministrationen, men inte för de elever som funnit och valt
en bättre väg till kunskapen.

Ge undervisningen vad den behöver

Vi föreslår att de exakta formerna för den frigörelse av skolan
som vi här har redogjort för skyndsamt utreds. Regeringen
bör för riksdagen presentera ett förslag i sådan tid att
omläggningen kan ske höstterminen 2002.

För att möjliggöra en bästa möjliga övergång från det uttjänta skolsystemet
till det nya bör den kombineras med en resursförstärkning. Härigenom blir det
också lättare för skolorna att säkerställa den del av resurserna som kommer
själva undervisningen till del. Ett förstahandsmål bör vara att till
undervisningen återvinna vad som i många skolor under de senaste tio åren
fått anslås till ökade lokalkostnader.

I dag fördelas grundskolans kostnader på följande sätt:

Källa: Aktuellt om skolan, Svenska Kommunförbundet, 2000

Vår ambition är att den del av skolans totala kostnad som går
till undervisningen skall kunna förstärkas med åtminstone 10
procent. Den fria dispositionsrätten i varje skola över hela
skolbudgeten kommer att verka i den riktningen.

Vi förordar därutöver att ytterligare två miljarder kronor tillförs det
nationella skolpengssystemet från och med 2002 utöver vad som följer av
överföringen av skolans kostnader till staten från kommunerna. Sammantaget
innebär detta att mer än 50 miljarder kronor ställs till skolornas förfogande,
direkt och utan avbränningar.

Genomförandet

Den förändring av skolan som vi föreslår måste genomföras
med kraft och målmedvetenhet. Den bör ses som ett
avgörande steg för Sverige in i kunskapssamhället och som
en injektion av dynamik och framtidstro med bäring långt
utanför själva skolan.

Regeringen bör redan våren 2001 återkomma till riksdagen med en
redovisning av hur introduktionen av den nya skolan skall genomföras och
hur så många som möjligt skall kunna engageras i denna.

Stockholm den 29 september 2000

Bo Lundgren (m)

Per Unckel (m)

Beatrice Ask (m)

Anders Björck (m)

Carl Fredrik Graf (m)

Chris Heister (m)

Gun Hellsvik (m)

Gunnar Hökmark (m)

Henrik Landerholm (m)

Göran Lennmarker (m)

Fredrik Reinfeldt (m)

Inger René (m)

Per Westerberg (m)