Bidragsberoendet

Motion 2000/01:Sk651 av Stefan Hagfeldt (m)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av att bryta bidragsberoendet.
Motiv för mitt förslag

I min hemkommun, Norrköping, fick 7.551 hushåll (14.000
bidragstagare) socialbidrag förra året. Ännu mer
alarmerande siffror blev det när socialdirektören i
Norrköping, tillsammans med områdeschefen för
försäkringskassan, i en debattartikel redovisade att det så
kallade tvåtredjedelssamhället nu permanentats i
Norrköping. I dag är nästan 1/3 (30,9 procent) av alla i
arbetsför ålder (20-64 år) i kommunen beroende av
samhället för sin försörjning.

Det är givetvis helt orimligt att så många som över 21.000 invånare i
arbetsför ålder inte kan försörja sig själva. Kostnaden för samhället för detta
stora "utanförskap" beräknas årligen i Norrköping bli 1.685 miljoner kronor.
Allt detta sker samtidigt som vi är inne i en högkonjunktur. Skall vi klara en
kommande lågkonjunktur behövs det en helt annan politik som medför att
bidragsberoendet minskar kraftigt.

Att det är så många som inte klarar sin egen försörjning beror inte bara på
arbetslöshet. Statistiken visar även att många av dem som har arbete också är
beroende av socialbidrag. Det beror på att det höga skattetrycket för med sig
att alltfler blir beroende av bidrag för att kunna klara sitt eget uppehälle.
Det
känns mycket tungt för de människor som arbetar heltid men som ändå i
slutändan måste gå till socialnämnden för att få hjälp med vardagliga
kostnader. Det ligger ett egenvärde i att inte behöva gå till det offentliga med
mössan i hand, som torparen en gång i tiden tvingades göra till godsägaren.
Den höga skattenivån gör inte bara att alltfler blir beroende av bidrag för att
kunna klara sig, utan den höga skatten bidrar också till att öka arbetslösheten.
De flesta har inte råd i dag att anlita någon för att städa i hemmet eller
utföra
nödvändiga reparationer. För att den som utför tjänsten skall få behålla
hundra kronor netto så får samtidigt samhället 438 kr i skatt och
arbetsgivaravgifter. Den som utför tjänsten skall vidare betala momsbeloppet,
betala sin arbetsgivaravgift, betala sin inkomstskatt och egenavgifter.
Problemet för den som anlitar städhjälpen är att vederbörande måste betala
denna tjänst för redan skattade pengar. Det är inte rimligt att en person som
utför en tjänst åt någon annan får behålla ett litet belopp netto medan
samhället samtidigt får nästan 4,5 gånger så mycket. Resultatet blir att man
antingen köper jobbet svart, gör det själv eller att jobbet inte blir gjort. I
det
fall att jobbet inte blir gjort så påverkar det givetvis arbetslösheten.

Oftast är det bara den skattesubventionerade kommunala omsorgen och
servicen som låg- och mellaninkomsttagare har råd att efterfråga. Det i sin tur
för med sig att medborgarna blir beroende av politiker, politiska beslut och
bidrag från det offentliga. När dörren stängs för att med egna pengar kunna
betala servicen blir enda möjligheten att begära den från kommunen eller
landstinget. Det höga skattetrycket skapar därmed en ond cirkel. Många
medborgare klarar inte av sina höga skatter utan tvingas bli beroende av
socialbidrag. Kommunerna får på så sätt ökade kostnader och i många fall har
de då tyvärr valt att höja skatten. Den höjda skatten innebär att det blir ännu
svårare för medborgarna att klara sitt eget uppehälle och ytterligare
människor tvingas in i bidragsberoende.

Norrköping har under de senaste åren tvingats betala ut mer än 23 miljoner
kronor i månaden i socialbidrag. Därtill kommer att kommunen har stora
kostnader för arbetsmarknadsåtgärder.

I stället för att höja skatten måste den onda cirkeln brytas.
Bidragsberoendet kan och skall brytas genom lägre skatter och möjligheter till
nya riktiga jobb. Genom bättre företagsklimat och lägre skatter skapas dessa
förutsättningar. Genom lägre beskattning av tjänstejobb blir det möjligt för
många att betala efterfrågade tjänster och därmed minskar arbetslösheten.

Regeringen bör därför arbeta för att bryta bidragsberoendet. Ett av målen
för ett välfärdssamhälle bör vara att de allra flesta skall kunna försörja sig
själva. Man skall kunna leva på sin lön utan att vara beroende av bidrag.
Riksdagen bör därför ge regeringen i uppdrag att inom alla politikerområden
arbeta för att på olika sätt bryta bidragsberoendet.

Stockholm den 27 september 2000

Stefan Hagfeldt (m)