Importerade burkar

Motion 2000/01:MJ701 av Ragnwi Marcelind (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om omfattningen
av opantbara burkar som slängs på våra soptippar och konsekvensen för
miljön även på lång sikt.

2. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om omfattningen
av svartimport och momsfiffel vid burkhandel från utlandet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om möjligheten för konsumenten att ha återvinningsställen
tillgängliga vid de dagliga inköpsställena.

Motivering

I Sverige säljs ca 900 miljoner pantburkar av aluminium per
år. Cirka 90 procent av dessa återvinns, vilket också är
Returpacks målsättning och den nivå som skall uppnås enligt
förordningen (1997:185) om producentansvar för
förpackningar. År 1998 återvanns 840 miljoner pantburkar,
vilket innebär att man det året endast kom upp till 87
procents återvinning av sålda pantburkar.

Av de ca 10 procent pantburkar av aluminium som inte samlas in hamnar
ca 6 procent i MetallKretsens behållare och resterande 4 procent oftast i
hushållssoporna.

Dessutom "turistimporteras" ca 100 miljoner aluminiumburkar per år
(1998 och beräkning för 1999). Ungefär 35 miljoner burkar av dessa
återvinns. Resterande burkar lämnas till MetallKretsens insamlingsstationer
för metallförpackningar eller hamnar i hushållsavfallet eller slängs någon
annanstans.

Svenska Returpack AB, som hanterar insamling och återvinning av
aluminiumburkar, menar att det finns fyra kategorier av dryckesburkar av
metall i Sverige: Inhemska pantburkar av aluminium, importerade pantburkar
av aluminium (t.ex. ölburkar importerade direkt av bryggerier),
"turistimporterade" aluminiumburkar samt importerade stålburkar.

Från och med den 1 januari 1997 innebär reglerna för
returburkshanteringen att pant endast betalas ut för burkar som ingår i det
svenska pantsystemet. Detta kontrolleras via EAN-koden. Även pantlösa,
"turistimporterade" burkar tas dock emot i systemet då alla aluminiumburkar
berättigar till hanteringsersättning (dvs. handlarna får 13 öre per räknad
burk).

För stålburkar lämnas däremot ingen ersättning. Dessa importerade
dryckesburkar ingår inte i pantsystemet utan är belagda med en
förpackningsavgift som skall finansiera Svenska MetallKretsen AB:s
insamling och hantering av stålburkarna. Förpackningarna omfattas av
reglerna om producentansvar och de tomma dryckesburkarna skall lämnas av
konsumenterna vid de insamlingsstationer som finns för sortering av olika
förpackningar. På Returpack uppskattar man, grovt räknat att ca 5 procent av
handeln med dryckesburkar utgörs av stålburkar, dvs. ca 50 miljoner burkar
per år.

Enligt uppgift från Returpack är det dryckesburkar av stål (inte av
aluminium) som omfattas av svarthandel. Storleken på denna svarthandel är
inte känd men att den ökar är helt säkert. Större partier kan "containervis" tas
in i Sverige från länder som t.ex. Polen. Det är främst i västra Sverige som
svarthandeln florerar.

Vid ett besök på EKO-brottsmyndigheten i Göteborg i januari 1999 fick vi
information om den stora svarthandeln som pågår med importerade burkar.
Momsfifflet i denna handel uppgår till mångmiljonbelopp.
Ekobrottsmyndigheten arbetar just nu med att utreda frågor kring momsfiffel
med importerade burkar.

Läsk- och ölburkar för försäljning tillverkas bland annat i England och
transporteras hit. Importören uppger att moms kommer att betalas i Sverige,
vilket är svårt att kontrollera. Väl i Sverige betalas ingen moms eller andra
avgifter. Ekobrottsmyndigheten i Göteborg beräknar att för varje långtradare
som tas in i Sverige med dryckesburkar försvinner en halv miljon svenska
kronor som skulle betalats in i skatt och avgifter. Skattemyndighetens
kontrollapparat är inte uppbyggd så att den klarar kontrollen över den alltmer
expanderande svarthandeln.

För varje burk som tas in i Sverige finns en hanteringsersättning på 50 öre
som skall betalas, vilket inte sker av oseriösa importörer. Om vi enbart räknar
med de 100 miljoner turistimporterade burkarna i Sverige, handlar det om 50
miljoner svenska kronor i skatter och avgifter som försvinner. Genom den
upplysningen kan vi förstå att de importerade burkarna inte enbart är en
miljöbov utan också ett omfattande ekonomiskt problem.

I Gävle var jag själv med och genomförde en undersökning hösten 1997.
Kristdemokraterna ställde ut stora insamlingstunnor i tio av Gävles största
butiker för att se hur många opantbara burkar som eljest skulle slängas i
vanliga sopsäcken. På drygt tre veckor samlade vi in 15 000 opantbara burkar
i dessa tio butiker. Nästan dagligen fick vi rycka ut och byta sopsäckar i
affärerna. När konsumenten kommer med sina pantburkar till affären och
upptäcker att en stor del av dessa inte går att panta, är det mycket långsökt
att
tro att konsumenten ska samla ihop dessa burkar och ta dem med sig hem
igen. Erfarenheten från vår undersökning i Gävle samt resultatet av ett flertal
intervjuer med handlarna visar att dessa burkar hamnar i sopsäcken. Om man
skulle göra ett överslag på antalet butiker i Sverige och räkna med en säck i
snitt per vecka och butik så kan vi ana omfattningen på detta problem.

I en interpellationsdebatt med miljöminister Kjell Larsson i mars 2000
lovade miljöministern att en utredningen skulle tillsättas som skulle utvärdera
producentansvaret på olika områden i Sverige.

Kjell Larsson hänvisade till Handlingsprogram från
Förpackningsinsamlingen samt information till hushållen och det ökade
miljömedvetandet hos konsumenten. Men regeringen har inte åtgärdat det
som är själva problematiken, lättillgängliga insamlingskärl för konsumenten,
vid affären eller liknande inköpsställen. Regeringen måste också lösa
problemet med svartimporten av öl- och läskburkar.

Cirka 80 miljoner burkar av dem som säljs i Sverige återvinns inte, 35
miljoner av dessa räknar man med samlas in i Metallkretsens behållare, alltså
45 miljoner burkar ut på soptippen. Av de 100 miljoner turistimporterade
burkarna räknar man med att 35 miljoner återvinns och 65 miljoner burkar går
antingen till Metallkretsens insamling eller direkt till soptippen. Årligen
slängs uppskattningvis 100 miljoner burkar på våra sophögar. Detta kan inte
vara acceptabelt. Dessutom har Metallkretsen få inlämningsställen vilket
försvårar inlämning av burkar dit.

Naturvårdsverket säger att aluminium inte är lättkorroderat, dvs. metallen
rostar väldigt långsamt, och därmed lakas inga miljöfarliga ämnen ut på
"åtminstone ett par hundra år". Men då är den stora frågan om vi inte också är
ansvariga för kommande generationers miljö?

Beträffande stålburkar säger Naturvårdsverket att dessa rostar och järnoxid
och hydroxid bildas, men att detta inte anses orsaka några större bekymmer.

När det gäller färgen på burkarna löses den upp efter en tid och enligt
uppgift från Naturvårdsverket är det osäkert hur de kemiska ämnena i färgen
påverkar miljön.

På dessa lösa grunder tillåts vår miljö att skadas och det anser jag vara
oansvarigt. Det är politikerna som måste ta ansvar för att förenkla för
människor att kunna leva upp till kretsloppssamhällets intentioner. Det är
politikernas ansvar att se till att svarthandel och momsfiffel stoppas.

Hemligheten med producentansvaret är att ta till vara och återvinna så
mycket som möjligt av det som finns. Ungefär 40 procent av allt stål som
produceras i världen kommer från återvunnet järnskrot. Den höga
återvinningsandelen beror på att man sparar 75 procent energi jämfört med att
göra stål från malm. Återvunna plåtförpackningar har flera olika
användningsområden. Det kan bli nya förpackningar, bilmotorer, byggnader,
järnvägar, broar. Det kan också användas till att göra kylskåp, tvättmaskiner
och spisar. Skulle vi lämna alla kapsyler till återvinning skulle vi kunna göra
lika mycket stål som behövs till 2 200 personbilar varje år. Idag återvinns 71
procent av alla stålförpackningar.

Mot bakgrund av ovanstående anser jag att regeringen genast bör tillsätta
en utredning för att se över omfattningen av importerade burkar och dess
skadegörelse på miljön samt den ekonomiska brottsligheten kring
burkimporten. Utredningen kan förslagsvis bestå av Riksskatteverket,
Jordbruksverket, Tullen och Ekobrottsmyndigheten.

Stockholm den 21 september 2000

Ragnwi Marcelind (kd)