Rätten till ett tryggt och säkert boende

Motion 2000/01:Bo511 av Sten Lundström m.fl. (v)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om miljö- och energideklarationer av bostäder.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om barns inflytande i samhälls- och trafikplanering.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om barnsäkerhetskrav i bostäder.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ge Boverket i uppdrag att utvärdera lokala
brottsförebyggande projekt.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kvinnofrid och boendeplanering.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ge Boverket i uppdrag att initiera och stimulera försök med
lokalt brottsförebyggande arbete.

2 Inledning

Det borde vara en självklarhet att alla har rätten att känna en trygghet i sitt
boende både vad gäller fysisk som psykisk hälsa. Tyvärr kan vi konstatera
att detta inte är fallet. Många människor lider av ohälsa på grund av
brister i boendemiljön och ett stort antal människor känner en otrygghet
och rädsla i sitt boende. Naturligtvis kan inte politiska beslut råda bot på
alla de problem som finns, men bristen på beslut och politisk vilja
förvärrar problemen. Vänsterpartiet har under en rad år motionerat om
förslag för att förbättra situationen för de boende utan större framgång.

Boendet är ofta grunden i våra liv och ett bra boende är en
grundförutsättning för varje individs möjlighet att förverkliga sitt
livsprojekt.
Att negligera de problem som finns är därför kränkande mot den enskilde.
Tryggheten i boendet är en viktig fråga för alla människor och ofta en
förutsättning för att aktivt orka delta i samhällsbyggandet. Ohälsa och rädsla
är därför också en fråga om demokrati och deltagande. Om den politiska
organisationen inte tar de här problemen på allvar riskerar vi se alltfler
människor som vänder ryggen åt det politiska systemet.

I den här motionen riktar vi in oss på tre viktiga delar. Dels behovet av en
energi- och miljödeklaration, dels barnens rätt till en god boende miljö och
dels den rädsla som många, framför allt unga kvinnor, upplever i boendet.

3 Energi- och miljödeklaration av bostäder

Bostaden och den byggda miljön är en viktig del av människors liv och
påverkar både människors hälsa och den yttre miljön. För att vi i Sverige
ska leva upp till de internationella åtaganden vi gjort i bland annat
Riodokumentet och Kyotodeklarationen krävs en rad åtgärder. Inom
bostadssektorn rör det sig om en rad regelförändringar om allt ifrån krav
på resurshushållning och hållbar kretsloppstillämpning, till hur vi ska ta
vara på de växtnäringsämnen som produceras i våra bostäder.

Ett viktigt led i detta arbete är att ge konsumenterna ett tydligt redskap i
valet av bostad ur miljö- och energisynpunkt. Miljömärkning och
miljöinformation på andra varor i samhället har visat sig ha stor effekt för
konsumenternas val av produkter. Det ter sig underligt att när vi som
konsumenter skall köpa t.ex. diskmedel får en tydlig varudeklaration och
oftast också en miljömärkning, medan när vi skall göra ett av våra största val,
nämligen val av bostad, inte får någon information om material och
miljöpåverkan.

En miljö- och energideklaration för boendet är nödvändig för att ge
konsumenterna större inflytande och för att tvinga fram förändringar i
bostadsbeståndet. 40 % av all energi används för uppvärmning av
inomhusluft och varmvatten. Det är fullt möjligt att minska elanvändningen i
svenska hus och på sikt minska det totala energianvändandet. Om vi på allvar
menar att detta är önskvärt måste vi ge konsumenterna en möjlighet att vara
aktiva i sina energival. En tydlig energideklaration skulle ge konsumenterna
ett utmärkt redskap att vara aktivt delaktiga i en nödvändig energibesparing.
Allergi och överkänslighet har fördubblats varje decennium sedan 1960-talet
och en stor del av denna ökning kan tillskrivas våra allt sämre
inomhusmiljöer. Det är även ur denna synvinkel nödvändigt att
konsumenterna får en tydlig miljömärkning för att kunna göra aktiva val.

Boverket presenterade 1998 en rapport om deklaration av bostäder som
visar på en rad olika metoder och aspekter på energi- och miljödeklaration.
Regeringen måste nu se till att detta arbete prioriteras så att vi får en
fungerande miljö- och energideklaration som kan användas senast år 2002. En
energi- och miljödeklaration bör också väga in allergi- och
överkänslighetsaspekter.

Både avseende nybyggnation och bebyggd miljö har miljö- och
energideklarationen en viktig funktion. För nybyggnationen sker
deklarationen redan från början och tvingar därmed byggherrarna till att visa
en produkt som får konsumenternas godkännande. I den redan bebyggda
miljön tvingas fastighetsägarna till att göra en miljöinventering, och fel och
brister uppmärksammas. Rimligen får det till effekt att åtgärder för att
förbättra miljön blir nödvändiga och att nödvändiga ombyggnader kommer
till stånd.

Ur ett energi- och kretsloppsperspektiv är det också betydelsefullt att man
har ett perspektiv som omfattar byggnadens totala livslängd vid deklarationen
av nya byggnader och vid större renoveringar. I ett sådant perspektiv skall
man ta hänsyn till miljöpåverkan vid framställningen av byggmaterial, vid
underhållsbehovet av materialet, den beräknade livslängden av
byggmaterialet och graden av återvinningsbarhet.

Det ovan anförda om energi- och miljödeklarationer för bostäder bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4 Barnsäkerhet

I målen för bostadspolitiken betonas särskilt vikten av att främja en god
uppväxt för barn och ungdom. Detta har dålig förankring i den svenska
lagstiftningen. Det saknas tydliga och styrande krav och regler när det
gäller hur barns lekmiljö skall vara utformad. I redan byggda områden är
reglerna ännu otydligare. Där skall man uppfylla krav om det är rimligt
utifrån hänsynen till kostnaderna för arbetet och tomtens särskilda
egenskaper. Hur påverkas barns miljö av åtgärder som förtätning av
bebyggelse, minskade resurser till underhåll, skötsel och anläggning av
friytor och grönområden? Vem för talan för barnen i arbetet med
översiktsplaner och detaljplaner?

I FN:s barnkonvention slås fast att barnens bästa alltid skall komma i
första rummet (§ 3) och att barnet har rätt att uttrycka sin mening i alla
frågor
som berör det. När domstolar och myndigheter behandlar fall som rör barnet
skall barnet alltid höras och barnets intresse komma i första rummet (§§ 12-
15). Vidare fastslås att barnet har rätt till lek, vila och fritid (§ 31).

I plan- och bygglagen finns i dag inget som tillförsäkrar att barns åsikter
och intressen beaktas. I dag finns exempel på hur man kan bevaka barns
intressen bl.a. i Norge med nationell lagstiftning och i en del kommuner om
hur man kan ta tillvara barnens intresse. Utifrån dessa kunskaper torde det
vara förhållandevis enkelt för regeringen att lägga förslag under år 2001 på
hur barns intressen skall beaktas i samhälls- och trafikplaneringen. Reglerna
borde införas i plan- och bygglagen och skulle vara ett utmärkt bevis på den
stolta deklarationen i regeringsförklaringen om att barnen skall stå främst och
att FN:s barnkonvention skall efterlevas. I regeringsförklaringen uttrycktes en
vilja om att Sverige är, och skall vara, världens barnvänligaste land. Detta
torde innebära att det inte skulle vara svårt för regering och riksdag att
ställa
sig bakom Vänsterpartiets förslag till beslut om hur barnens inflytande skall
beaktas i samhälls- och trafikplanering. Detta bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.

Barnens fysiska säkerhet i boendemiljön är en annan viktig fråga. Cirka 15
gånger så många barn (1994-5553 barn) behövde sjukhusvård på grund av
olyckor i hemmet i förhållande till antalet barn som behövde sjukhusvård på
grund av trafikolyckor. Lagarna om barnsäkerhetskrav omfattar inte stora
delar av bostadsbeståndet och bland annat står det mesta av
miljonprogramsområdena utanför. Detta beror på att de är byggda före 1973
och att i stort sett inga stora ombyggnationer har skett eller är planerade att
ske.

Lagstiftningen bör därför ses över, dels utifrån vilka krav som ska gälla,
dels vilka krav man kan ställa på de fastigheter som i dag inte omfattas av
säkerhetskraven, dvs. bostäder byggda före 1973 och ombyggda före 1976.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

5 Rädsla och otrygghet i boendet

I en undersökning gjord av Statistiska centralbyrån på uppdrag av
regeringens boutredare Bengt-Owe Birgersson visade det sig att de
viktigaste faktorerna i det egna boendet är trygghet och säkerhet. För
konsumenterna är ett tryggt bostadsområde viktigare än lägesfaktorer och
närhet till service. Denna undersökning går på tvärs emot en av de myter
som finns i den svenska bostadsdebatten, nämligen myten om det centrala
lägets höga värde. På tidningen Vår Bostads uppdrag gjorde SIFO en
undersökning om trygghet i bostadsområdet. Undersökningen omfattade
tusen intervjuer och visade att det finns en stor otrygghet i våra
bostadsområden. Framför allt är det unga kvinnor som uppger att de
känner stor oro. Så mycket som var tredje kvinna i åldersgruppen 15-30
år uppger att hon är rädd där hon bor. De brott som man framför allt
känner oro inför är dessutom brott som är grovt kränkande som t.ex.
överfall, våldtäkt och inbrott. Undersökningen visar också att det totalt
sett är de unga som känner störst rädsla. I åldersgruppen 15-19 år har
drygt 20 procent känt sig otrygga och rädda i sitt bostadsområde. För
gruppen 65 år och uppåt var motsvarande siffra 10 procent.

Om man bryter ner undersökningen i boendeformer visar det sig att det
framför allt är i flerfamiljshusområden som otryggheten är utbredd. Bland
boende i lägenhet uppger 20 procent att de känt oro eller rädsla i boendet.
Motsvarande siffra i egnahemsboendet är 12 procent.

Boendet är den kanske viktigaste grunden för våra liv och våra möjligheter
att förverkliga våra livsprojekt. Om rädslan och otryggheten får breda ut sig i
våra bostadsområden, hur skall vi då kunna utveckla ett demokratiskt och
harmoniskt samhälle där alla har en möjlighet att deltaga och bidraga? Vi får
under inga omständigheter kapitulera för otryggheten utan tvärtom med kraft
bekämpa densamma. Detta förutsätter att vi på allvar vågar diskutera frågan
och att stat och kommun tillsammans med övriga aktörer på
bostadsmarknaden tar ett gemensamt ansvar för att förändra situationen.

Det finns i dag exempel på hur man arbetar för att förebygga brott i
enskilda bostadsområden. Ektorp i Norrköping har under flera år, på initiativ
av den lokala hyresgästföreningen, arbetat med grannsamverkan och
arrangerat seminarium kring brottsförebyggande arbete. Regeringen borde ge
Boverket i uppdrag att utvärdera detta och liknande projekt. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Det finns mycket som talar för att situationen i våra bostadsområden
snarare försämras än förbättras avseende otrygghet och rädsla, men det går
självklart att vända utvecklingen. Detta förutsätter dock att en rad åtgärder
sätts in av både förebyggande karaktär och med bättre hjälp åt dem som redan
drabbats. Vänsterpartiet har under rad av år föreslagit att obligatorisk
boendeplanering skall göras i kommunerna minst en gång per mandatperiod.

I ett boendeplaneringsprogram skall brottsförebyggande arbete vara en
självklar del. För att värna kvinnors rätt till trygghet och säkerhet bör
kommunerna åläggas att ta fram ett program för kvinnofrid. I den del som
handlar om boendet skall kvinnofridsprogrammet vara en del av
boendeplaneringen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

Ett lokalt brottsförebyggande arbete är grunden för att öka tryggheten och
minska rädslan. Det är viktigt att låta människor ute i våra bostadsområden
själva vara delaktiga i framtagandet av ett brottsförebyggande program.
Endast de som bor i områdena har kunskap om vilka platser, t.ex. gångstigar,
mörka platser och insynsskyddade områden, som finns i närområdet.
Regeringen borde därför ge Boverket i uppdrag att initiera och stimulera
försök med lokalt brottsförebyggande arbete i våra bostadsområden. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 30 september 2000

Sten Lundström (v)

Lars Bäckström (v)

Marie Engström (v)

Owe Hellberg (v)

Siv Holma (v)

Kjell-Erik Karlsson (v)

Johan Lönnroth (v)

Maggi Mikaelsson (v)

Jonas Ringqvist (v)

Per Rosengren (v)