Gymnasieskolan

Motion 1999/2000:Ub236 av Ulla-Britt Hagström m.fl. (kd)

Gymnasieskolans uppdrag är att ge elever grundläggande kunskaper för
demokratiskt samhällsliv, att lägga en god grund för högskolebildning
eller vidare yrkesutbildning eller för direkt inträde i arbetslivet. Då
lärandet upptar allt längre tid av ungdomsåren samtidigt som
arbetsmarknaden är föränderlig, måste allt högre krav ställas på att
gymnasietiden blir meningsfull för eleverna. Det är viktigt att alla elever,
också de funktionshindrade, upplever trivsel och harmoni i skolan.

Gymnasiereformen har genomförts mycket snabbt samtidigt som den
ekonomiska verkligheten förändrats drastiskt. Informationen om reformen
har varit bristfällig och lett till osäkerhet om vad som gäller också hos
kommunala politiker. Detta kan vara en del av förklaringen till att
inkörningsproblemen varit stora på vissa håll. Ansvaret för det praktiska
genomförandet har till stor del kommit att ligga på rektor och lärare, vilket
också riksdagens revisorer påpekat.

Det har under de senaste åren kommit flera varningssignaler som indikerar
att dagens svenska gymnasieskola inte fungerar tillräckligt bra. En alltför stor
grupp gymnasieelever hoppar av utbildningen utan att fullfölja den. Ofta är
det studietrötta elever som inte klarat den studietakt och de krav som gäller
för alla gymnasiestuderande oavsett inriktning och ambitioner. Kristdemo-
kraterna ser positivt på att regeringen tagit initiativ till en utredning av det
nationella programutbudet i gymnasieskolan. En miniminivå måste säkras för
lärarledd undervisning. Det är viktigt att regeringen ser över gymnasie-
förordningen för att tydliggöra elevernas rätt till undervisningstid och kraven
på lärarledd undervisning.

1 Elevens inflytande och möjligheter

Gymnasieskolan ska ge ett rikt utbildningsutbud som svarar mot olika
elevers individuella behov. Tvärvetenskapligheten är viktig. Regeringen
avser att utreda en gymnasieskola med "färre ingångar och fler utgångar"
och därmed minska antalet program i gymnasieskolan. Det ställer höga
krav på att specialiseringar kan göras för olika valbara inriktningar inom
programmet. Regeringen betonar att inga större förändringar i utbudet av
inriktningar ska göras i det korta perspektivet. Kristdemokraterna
kommenterar därför gymnasieskolan efter den struktur som råder idag.

Skollagen säger att alla elever ska erbjudas ett allsidigt urval av program
och att antalet platser på programmen och dess grenar ska anpassas med
hänsyn till elevernas önskemål. Beslutet om vilka studievägar som ska vara
nationella får inte bygga på en snäv syn på elevernas valmöjligheter.

Enligt Skolverkets nya förslag får de valbara kurserna större utrymme, 300
poäng jämfört med nuvarande 190 poäng. Det innebär större valfrihet för
både eleverna och skolorna, eftersom det är upp till varje skola att besluta om
valbara kurser. Vissa garanterade valbara kurser måste tillgodoses från alla
kommuner, t ex den mest avancerade matematikkursen för naturvetare.

Kristdemokraterna ställer upp på Skolverkets förslag att det i gymnasie-
förordningen införs en bestämmelse som definierar begreppet valbara kurser,
samt en bestämmelse om att skolan har ett ansvar för att eleven i sin
individuella studieplan har en sådan kombination av valbara kurser att
programmålen i övrigt uppfylls.

Eleverna måste på ett bättre sätt än idag ges möjlighet till inflytande över
den egna studieutvecklingen och planeringen. Skolverket redovisade i en
separat skrivelse förslag till en ny struktur för gymnasieskolans programmål
(dnr 98:956). I flera synpunkter som inkommit på förslaget berörs elevens
rätt att fatta självständiga beslut om innehållet i sin studiegång i den
frivilliga
gymnasieskolan.

Utvecklingsplaner måste upprättas för varje elev. Syftet med dessa planer
är att beskriva på vilket sätt elevens behov ska tillgodoses. Utvecklings-
samtal är viktiga både för att ge eleverna det stöd de behöver och för att ge
dem inflytande över studiernas utformning. I synnerhet är det viktigt att
elever med behov av särskilt stöd uppmärksammas och får tillfälle att
diskutera sin utveckling. Föräldrarna bör delta i utvecklingssamtalen. Olika
pedagogiska kompetenser måste finnas. Specialpedagogisk kompetens får
inte ha en undanskymd roll.

2 Ta bort 20-årsgränsen

Det är inte självklart att alla gymnasieutbildningar ska fullföljas före
tjugo års ålder och omedelbart leda till allmän högskolebehörighet.
Skollagen måste ändras så att åldersgränsen för gymnasiestudier tas bort.
Dagens åldersgräns för gymnasiestudier omöjliggör längre uppehåll i
studierna. Ungdomar som av olika skäl gör ett studieuppehåll, till
exempel på grund av bristande motivation, ges begränsade möjligheter
att återuppta studierna i ett senare skede. Gymnasiet ska i största möjliga
mån möta och tillgodose elevernas olika behov och förutsättningar, men
den strävan försvåras av att alla elever måste bli klara på samma tid. Ett
studieavbrott kan ge den livserfarenhet, den nytändning och motivation
som behövs för att slutföra studierna. En större åldersblandning skulle
också få positiva studiesociala effekter. Vi anser att gymnasiestudierna
ska kunna genomföras på lika villkor till och med tjugofem års ålder.

Skolan behöver närma sig det omgivande samhället. Kravet på ett livslångt
lärande innebär att nya former för återkommande utbildning måste skapas.
Kristdemokraterna anser inte att kravet på högskolebehörighet omedelbart
måste gälla alla gymnasieskolans elever. Möjlighet till gymnasieexamen ska
erbjudas alla som har motivation och intresse.

3 Lärares status och arbetsvillkor

I gymnasieskolan tjänstgör 28 229 lärare. Omräknat till antalet
heltidstjänster blir det 23 449. Lärartätheten är högst i landstingets
gymnasieskolor och något större i friskolorna än i gymnasieskolor med
kommunen som huvudman. I den kommunala gymnasieskolan har
andelen lärare med pedagogisk utbildning fortsatt att minska från 89
procent 1996 till 84 procent hösten 1998. Enligt SCB kommer det att
omkring år 2005 finnas ett underskott på ca 20 000 gymnasielärare,
eftersom avgångarna är störst inom gymnasieskolan. Läraryrkets status
måste höjas. Lärarna måste få lön för mödan och stimulans i form av
tjänster med speciellt pedagogiskt ansvar. De svenska lärarlönerna är
låga i jämförelse med OECD-genomsnittet. Arbetsplatserna måste också
förbättras. Varje lärare ska ha egen arbetsplats med tillgång till dator och
telefon. Framför allt är det angeläget att skapa ett sådant skolklimat och
en sådan arbetsplats, att nya grupper lockas dit och stannar där. Personal
som kommer och går innebär att kontinuiteten och den trygghet som
elever finner i den personliga kontakten som etablerats med personal
över tiden begränsas. Tillsammans med kunskapsförmedlandet har
läraren flera sociala uppgifter och kravet att kunna skapa goda relationer.
Kommunerna måste vara lyhörda för morgondagens arbetskraft och
utveckla policy för rekrytering.

Karriärstegar för lärarpersonal är inte tillräckligt utvecklade. Personalen
behöver mera stimulans och stöd för att dokumentera positiv verksamhet.
Kontakter mellan forskare och personalen i skolan måste stimuleras. Lärare
får ofta själva ta tag i problem, där en verklighetsnära forskning hade kunnat
underlätta. Genomtänkta planer för rekrytering av personal, utvecklande av
karriärstegar för lärare osv. måste utvecklas bättre.

De högskolor som utbildar lärare i yrkesämnen bör utveckla aktiva
forskningsmiljöer bl a genom att inrätta professurer med inriktning mot
yrkespedagogik och lärarutbildning i yrkesämnena.

4 Gymnasieledning

Skolledarens roll är avgörande för både skolans klimat och resultat.
Under senare år har rektorer fått ägna alltmer tid åt administrativt arbete
medan den pedagogiska och sociala delen fått mindre och mindre
utrymme. Att hålla budgeten i balans har för många blivit det allt annat
överskuggande. Detta är ohållbart. Rektorn måste ha förståelse för och
djupa insikter i skolans arbete när det gäller att förmedla kunskaper och
färdigheter. Att driva skolutveckling är en huvuduppgift för rektor.
Denna utveckling ska ske i samarbete med personalen, men också i nära
kontakt med föräldrarna. Det är nödvändigt att varje skola leds av
personer som har god kännedom om barns utveckling och insikt i
utbildningens villkor. För det pedagogiska ledarskapet är det väsentligt
att rektor har goda insikter i vad lärararbetet innebär. Det är av stor vikt
att rektorer får en högklassig grundutbildning och en kontinuerlig
fortbildning och vidareutbildning så att de i verklig mening kan vara
ledare för såväl skolans pedagogiska som administrativa verksamhet.

Kristdemokraterna anser att det ständigt bör föras en diskussion kring
kunskapsbegreppet, om vad som är viktig kunskap idag och i framtiden och
om hur kunskapsutveckling sker. Olika aspekter på kunskap är naturliga
utgångspunkter i en sådan diskussion. Det är också viktigt att tala om
kunskap utifrån ett helhetsperspektiv, dvs både att finna ny kunskap, att
tillägna sig och att använda den. I en komplex verklighet med stort
informationsflöde och snabb förändringstakt ställs andra krav än tidigare.
Träning i kritiskt tänkande, faktagranskning och konsekvensanalys blir än
viktigare. Den traditionella läroboken har fortfarande en central och viktig
roll i skolans arbete. Att kunna använda datorer som arbetsredskap räknas
idag som en självklarhet. Skolan måste verka för att ge grundläggande
kunskaper inom IT-området. Eleven måste själv kunna söka saklitteratur,
skönlitteratur och övrigt kulturutbud som en källa till kunskap, självinsikt
och glädje. Den praktiska kunskapen måste uppvärderas.

5 Nationella program

Gymnasieskolan måste utvecklas mot mer vetenskapliga arbetssätt.

Det är orimligt att alla gymnasieprogram omfattar samma poäng.

Kristdemokraterna anser liksom Skolverket att det är programmålens
uppgift att visa på det som är karaktäristiskt för varje program. En kurs ska
avgränsas av ett kunskapsområde. För att få ett bättre helhetsperspektiv anser
Kristdemokraterna att det är viktigt att släppa på det strikta kravet att en
kurs
inte får överlappa en annan.

Kristdemokraterna delar regeringens ambition att skapa en yrkesexamen
på gymnasienivå. Vi anser dessutom att en sådan examen borde kunna
prövas inom flera av gymnasieskolans program. En yrkeshögskola bör
utvecklas för att bättre kunna ta till vara möjligheterna till kvalificerad
yrkesutbildning.

Kontakterna mellan gymnasiet och arbetslivet är viktiga för båda parter. Vi
anser därför också att det borde inrättas ett nationellt program med speciell
inriktning på företagande och entreprenörskap. Ett sådant program bör
framför allt inrikta sig på samarbete mellan små och medelstora företag inom
alla samhällets sektorer. Just storleken på dessa företag medger en bättre
förståelse för entreprenörskap och för vad som krävs av en egen företagare.
De har dessutom fördelen att de spelar en nyckelroll för expansion och
sysselsättning. I ett företagsinriktat program måste tonvikt läggas på
studenternas kreativitet och kapacitet att planera och genomföra egna
projekt.

Det individuella programmet har fått en omfattning som ingen hade räknat
med då det skapades. Det är idag landets tredje största gymnasieprogram,
vilket tyder på allvarliga brister i skolsystemet. Kvaliteten på programmet
varierar från kommun till kommun. Vi delar regeringens uppfattning att hela
eller delar av en nationellt fastställd kursplan bör kunna ingå i den
individuella studieplanen för en elev på individuellt program. En bättre
samordning mellan grundskola och gymnasieskola måste till. Elever i
grundskolan behöver en bättre insyn i gymnasieskolans organisation och
programutbud. En utökad syo-verksamhet behövs parallellt med att
grundskoleeleverna ges möjlighet att besöka gymnasieskolan. Skolverket
föreslår att en elev som går individuella programmet ska kunna föra med sig
delkursbetyg till ett nationellt program.

Barn- och fritidsprogrammet behöver en relativt omfattande gemensam del
för att ge grundläggande kunskaper.

Byggprogrammet behöver med en föränderlig arbetsmarknad och snabbt
växande kompetenskrav ha stor flexibilitet samtidigt som karaktären på
programmet och inriktningarna kan behållas.

Elprogrammet kräver ständig förnyelse i datorkunskap, där utvecklingen
går mycket snabbt.

Energiprogrammet behöver fler behörighetsgivande kurser inom
karaktärsblocket genom en föränderlig arbetsmarknad och snabbt förändrade
kompetenskrav.

Estetiska programmet bör utformas som fyra inriktningar. Då ungdomar
har starkt behov av att identifiera sig genom sitt intresse, föreslås ett nytt
ämne för att öka den gemensamma delen.

Fordonsprogrammet har gemensamma kurser som lägger grunden till en
bred kompetens inom hela transportsektorn, vilket efterfrågas i yrkeslivet.

Handels- och administrationsprogrammet tillgodoser till stor del den
privata tjänstesektorn. Det handlar om många små företag inom detalj- och
partihandel, turism, hotell, IT-företag, samfärdsel m m. Kristdemokraterna
anser att detta program bör utvecklas och kompletteras med ett Entreprenörs-
och företagarprogram.

Hantverksprogrammet innehåller en mängd inriktningar av skiftande
karaktär. Kommunerna måste här låta elever söka till annan kommun för att
få sina önskemål tillgodosedda.

Hotell- och restaurangprogrammet föreslås bygga på gemensamma mål
som tillgodoser både restaurang- och storhushållssektorns kunskapsbehov.

Industriprogrammet behöver en ökad lokal prägel för att bättre kunna
samverka med näringslivets parter lokalt och regionalt för att på så sätt öka
programmets attraktivitet.

Livsmedelsprogrammet behöver utformas med en öppen struktur i basen
med breda kunskaper för att gå vidare till en kompetens som ligger i tiden.

Medieprogrammet behöver ta in flera allmänna behörighetsgivande ämnen
i programmet, då flertalet arbeten inom medieområdet kräver
högskoleutbildning.

Naturbruksprogrammet har behov av nationellt fastställda inriktningar för
att eleverna ska kunna få sina val tillgodosedda, inte minst genom att
huvudmannaskapsbyten pågår.

Naturvetenskapsprogrammet har genom Skolverkets utvärdering visat att
elevernas inflytande på val av kurser och studieinnehåll måste stärkas.

Omvårdnadsprogrammet måste bredda sin kompetens med inriktning mot
människovårdande yrken inom sjukvård, polisiär och kurativ verksamhet,
socialt arbete och social omsorg.

Samhällsvetenskapsprogrammet är enligt elevernas utvärdering alltför likt
grundskolan. Internationell politik borde här vara ett självklart ämne.

Teknikprogrammet måste erbjudas i intressanta och meningsfulla
sammanhang i gymnasieskolan för att locka elever till programmet. Särskilt
bör uppmärksammas hur teknikutbildning kan utformas för att ta vara på
flickors och kvinnors intresse för teknik. Möjligheter att växla över från
program med yrkesämnen av teknisk karaktär bör underlättas.

Kristdemokraterna anser att den arbetsplatsförlagda utbildningen (APU)
ska införas inom fler program. Lärlingsutbildningen får inte leda till att APU
inskränks.

6 Etappvis indelning

Många gymnasieskolor brottas idag med stora problem. Dessa är störst
på de yrkesförberedande programmen. Både elever och lärare känner sig
frustrerade av att inte kunna leva upp till de krav som ställs på dem.
Programmen bör indelas i etapper med tydligt fastlagda delmål. De
teoretiska ämnena måste få en tydlig koppling till karaktärsämnena i de
yrkesförberedande programmen.

Skolverket föreslår att skolorna får en möjlighet att lokalt använda sig av
en sådan delkursbedömning, så att en elev kan få ett betyg för t ex 50
gymnasiepoäng i stället för IG. Eleven kan senare byta detta mot ett
fullständigt betyg. Detta är ett led i rätt riktning. För att den enskilde
eleven
bäst ska tillgodoses behövs nationella delkurser.

7 Kärnämnen och karaktärsämnen

Samverkan mellan ämnena i gymnasieskolan bör förstärkas. Kärnämnen
bör i ökad omfattning studeras integrerat med karaktärsämnen. Det leder
till ett helhetstänkande som underlättar studierna för eleven och som
dessutom kan öka intresset för kärnämnena.

Att religionsämnets vara eller inte vara diskuteras i gymnasieskolan är
inget nytt. Den som kan sin historia vet vilken kamp som förts för att detta
ämne skulle få finnas kvar på schemat. På 1960-talet genomfördes den
största namninsamlingen någonsin till stöd för att religionsämnet skulle vara
obligatoriskt i gymnasieskolan. I skrivelsen 1996/97:112 Utvecklingsplan för
förskola och vuxenutbildning - kvalitet och likvärdighet aviserade
regeringen att man ville göra religionskunskap, naturkunskap och estetisk
verksamhet till valbara ämnena. I stället för 30-poängsprogram i vart och ett
av dessa ämnen skulle 90 poäng användas till ett av ämnena utifrån elevernas
val. Problemet med att de ambitiösa kunskapsmål som finns i dessa ämnen
kan vara svåra att uppnå, löses inte genom att man sänker ambitionerna.
Kunskapen om våra historiska rötter, de som befästs i ämnen som historia
och religionskunskap och ofta manifesteras i estetisk verksamhet har idag
stora och dokumenterade brister. Intresset för existentiella frågor är stort
bland ungdomar idag. Inom speciellt religionskunskapen är det naturligt att
möta det intresset och ge eleverna verktyg för att bearbeta sina tankar kring
de stora livsfrågorna. De religionsmöten som vi har i vårt land idag talar
också för behovet av djupare kunskaper och förståelse för de olika
religionernas likheter och särdrag.

Kristendomen är en viktig drivkraft för vår kultur. Alla behöver få kunskap
om vår religiösa tradition för att förstå vårt kulturarv i form av litteratur,
musik, konst och filmkonst. Religionsämnet bidrar till att motverka
främlingsfientlighet, rasism och segregation genom att det ger eleverna en
solid bas att stå på och ökar förståelsen för och kunskapen om egna och
andras kulturella rötter. I en översyn av kärnämnena kommer
Kristdemokraterna att medverka till att religions- och historieämnet stärks.

8 Samverkan

Gymnasieskolan är i en utbyggnadsfas. På flera håll satsar därför
kommunerna extra på gymnasieskolan. Dock tyder både Skolverkets
tillsynsutredningar och 1997 års Tillståndsbeskrivning på uppgifter som
visar att kommunerna sviktar i sin uppgift. Gymnasieskolan måste få de
resurser och förutsättningar som krävs för att den ska kunna fullgöra sin
uppgift, enligt de mål och riktlinjer som riksdag och regering lagt fast.
Nuvarande tillgång till speciallärare är otillräcklig. Detta går enligt
Lärarnas Riksförbund ut över elever i program med yrkesämnen, svaga
elever på de natur- och samhällsvetenskapliga programmen och elever
med mindre uttalade behov. Gymnasieskolan måste också bättre ta vara
på de möjligheter som den nya reformen innebär. Individuella
studieplaner, stöd- och specialundervisning måste utnyttjas i större
utsträckning.

De små nya gymnasieskolorna som vuxit upp under de senare åren har
visat sig mycket positiva. Att få vara med och skapa nytt, ofta med modern
pedagogik och relativt goda resurser i starten för utrustning m m, har gjort
det lätt att rekrytera behöriga lärare. Kommunerna har en ambition att skapa
heltidstjänster. Detta kan få till följd att lärare inte har utbildning i alla
ämnen de undervisar i. Det har från eleverna visat sig att det mindre urvalet
av grenar och kurser uppvägs av andra faktorer som trivsel, kortare restider
och möjlighet att delta i hemortens sociala liv. För en kommun kan en
gymnasieskola betyda en status i sig, vilket gör att goda resurser satsas.
Gymnasieskolan kan bli en skola i kommunens centrum med goda
förutsättningar för omvärldskontakter i skolans verksamhet. En positiv
konkurrens utvecklas, där de etablerade gymnasieskolorna måste arbeta för
kvalitetshöjning för att få förstahandssökande till programmen.

Det är angeläget att kommunerna i en region finner former för att samråda
om utbildningsutbudet. Ofta väljer kommuner med nyetableringar de minst
kostnadskrävande programmen.

När det gäller karaktärsämnena bör det vara möjligt för elever att läsa
valbara kurser även i närliggande kommuner om kommunikationerna tillåter
det. På så sätt kan eleverna erbjudas en högre utbildningskvalitet.

Samverkan med grundskolan är mycket betydelsefull. I landet som helhet
är den senaste aktuella uppgiften om elever med behörighet att söka till
gymnasieskolans nationella och specialutformade program 91,4 procent. Det
handlar om kommuner där samtliga är behöriga att söka, till kommuner där
endast 70 procent uppnått behörigheten. Direktövergången till gymnasie-
skolan har dock ökat från 86 till 97 procent på fem år.

9 Körkortsutbildning

Det är knappast en överdrift att hävda att morgondagens medborgare i
högre grad än dagens bör ha körkort. Körkort och trafikkunskap är något
av ett obligatorium. För många anställningar fordras körkortsinnehav.
Alla måste undervisas om trafikkunskap i vårt moderna samhälle.

För några år sedan fattades beslut om att 16-åringar har rätt att börja
övningsköra. Detta aktualiserar i ännu högre grad behovet av trafikfrågor och
körkortsundervisning bland gymnasieelever. Gymnasieskolan bör erbjuda
den teoretiska undervisning och den examination som krävs för att förbereda
för uppkörningen.

Drogfrågor måste ha en given roll i hela gymnasieskolans undervisning.
Inom körkortsutbildningen har dessa frågor också sin givna roll.

10 Friskolor

Rätten att välja skola är grundläggande i en demokrati. Regeringen har
efter hand motvilligt fått acceptera en utveckling mot alltfler fristående
skolor med olika huvudmän och inriktningar. Bidragssystemet är dock
fortfarande krångligt. Regeringen lägger program för program fast en
lägsta nivå för vad kommunerna är skyldiga att betala till friskolorna. Det
råder dessutom ofta delade meningar om vad som ska ligga till grund för
ersättning. Hittills har till exempel ingen ersättning för moms utgått till
friskolorna. Det naturliga vore att samma ersättning utgick till de
fristående skolorna som till de offentliga. 10 916 elever går i 86
fristående gymnasieskolor som får statligt stöd. Totalt finns 309 143
elever i gymnasieskolan samma läsår i sammalagt 624 gymnasieskolor.

11 Lärlingssystem

I en modern, flexibel lärlingsutbildning måste skola och arbetsliv dela på
ansvaret för utbildningen. Krav på yrkeskunnande ökar idag på flera
områden. Det gäller att ha bred kännedom om arbetsinnehåll och
moderna metoder, att vara snabb och effektiv och att kunna utföra arbete
med kvalitet. Man ska kunna arbeta självständigt och kunna ta ansvar.
Man ska kunna lösa problem och vara flexibel för förändringar. Balansen
mellan teori och praktik är mycket viktig. Kvaliteten i utbildningen måste
förstärkas.

Individens valfrihet är viktig vid val av gymnasieprogram. Den som är
intresserad av ett visst område engagerar sig betydligt mera och blir mera
kreativ. Att kunna gå ut som lärling i en bransch som lockar förstärker
valfriheten. Eleven märker snabbt om han eller hon trivs med arbetet. I stället
för att först avklara tre års teoretiska studier, får eleven en uppfattning om
just detta är framtidsjobbet. Besvikelser och felval kan mötas på ett bättre
sätt.

Om vår kultur och våra traditioner ska leva vidare är bevarandekunskapen
viktig. Det gäller att samla den kunskap som finns och bevara mångfalden
inom hantverket. Vårt kulturarv kan bäst bevaras genom att också bevara
mångfalden av yrken inom hantverk. Det är viktigt med förnyelse i utbudet
och att utbildningen svarar mot branschernas kvalitetskrav.

Det är viktigt att framhålla att attityder grundas i kunskap. Om eleven
känner att undervisningen ger kunskaper som han eller hon kan ha nytta av i
den framtida yrkesutbildningen förstärks intresset för hela gymnasie-
utbildningen. Det individuella programmet har blivit det tredje största
gymnasieprogrammet. Detta var inte avsikten.

En ökad flexibilitet och anpassning till den lokala arbetsmarknadens behov
underlättar ungdomars möjligheter att få arbete. Eleverna blir på ett bättre
sätt attraktiva på arbetsmarknaden. För vissa tycks det idag hopplöst att få in
en fot på arbetsmarknaden. En lärlingsutbildning underlättar kontakter.

Inom gymnasieskolan ska ett nytt lärlingsprogram inrättas. Även
kommuner som saknar egen gymnasieskola kan arrangera detta program
genom att köpa den teoretiska delen hos en grannkommun. Lärlings-
utbildningen kan vara mellan två och fyra år beroende på yrkets karaktär och
lärotid samt elevens önskemål om förberedelse för kommande studier på
yrkeshögskola eller universitet/högskola efter avslutad utbildning. Om
eleven väljer bort högskolebehörigheten blir utbildningstiden kortare.
Fullföljd lärlingsutbildning ger dock alltid behörighet till den yrkeshögskola
som vi föreslår ska inrättas.

Lärlingsutbildningen ska knytas nära det lokala näringslivet. Att ungdomar
i tidig ålder får fäste på den lokala arbetsmarknaden ger möjlighet till ett
fortsatt boende på orten, vilket ger positiva regionalpolitiska konsekvenser.

Praktik varvas med teori redan från första terminen. Eleven betraktas dock
som elev under hela utbildningstiden. Skolan är alltså huvudman. De
teoretiska delarna ska knytas till praktiken i möjligaste mån. Fördelningen
bör vara 2-3 dagar av teori respektive praktik per vecka.

Företagen får ersättning för utbildning/handledning under det första året.
Detta är viktigt för att också små företag ska kunna ta emot lärlingar. Vi
föreslår en ersättning på 3 000-4 000 kronor per månad. Eleven/lärlingen får
ersättning från företaget enligt "lärlingsavtal" i relation till den insats som
görs i produktionen, förslagsvis från och med andra året.

För både lärlingsutbildningen inom gymnasieskolan och inom arbets-
marknadspolitiken gäller att den kvalitetssäkras, gärna med yrkesexamen
efter branschens önskemål. Utbildningen avslutas med ett gesällprov/
yrkesprov. Yrkesbevis utfärdas. Alla elever med avslutad utbildning har
behörighet till fortsatt yrkesutbildning på yrkeshögskola. Företagen har inget
anställningstvång av lärlingen vid avslutad utbildning.

12 Betyg

Dagens betygssystem innehåller för få betygssteg och man kan
ifrågasätta systemets legitimitet, effektivitet och acceptans.
Betygskriterierna ger stort utrymme för tolkning, vilket innebär att
kraven för ett och samma betyg varierar kraftigt mellan olika skolor och
olika program. Skalan upplevs av många elever som alldeles för gles och
det kan därför vara en alltför hög tröskel att ta ett kliv uppåt i
betygsskalan. Dagens system bör därför kompletteras med fler steg.

Endast 20 procent av kommunerna har fattat beslut om att de nationella
proven för gymnasieskolan ska användas enligt Skolverkets Tillstånds-
beskrivning 1997.

13 Arbetsmiljö

Nedskärningarna inom skolans område har lett till att en stor del av den
elevvårdande personalen försvunnit från skolorna. Med färre vuxna har
arbetsbördan för lärarna blivit orimlig och stödet till elever som har svårt
att tillägna sig undervisningen räcker inte till. Läromedlen har också
eftersatts och behöver förnyas, liksom den fysiska miljön. Särskilt borde
den växande allergiproblematiken beaktas.

En god skolanda, byggd på en tydlig etik som ger gemenskap och vikänsla
är den bästa grunden för motivation och en god miljö för elevens inlärning.
Det som skulle kunna sammanfattats i ordet livskunskap och som handlar om
samlevnad i vid bemärkelse måste lyftas fram på gymnasienivå. Ingen
undervisning är neutral och objektiv. Den åtföljs av värderingar och attityder
som medvetet eller omedvetet överförs från generation till generation. I den
läroplan som Kristdemokraterna medverkade till att ta fram under
regeringsperioden finns värdegrunden för skolan beskriven på ett mycket
tydligt sätt:

Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna
förankra de värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets
okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde,
jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med de svaga och
utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. I
överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och
västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla,
generositet, tolerans och ansvarstagande.

Kristdemokraterna verkar för att skolans värdegrund och de etiska
frågeställningarna ska ingå som ett led i lärarutbildningen och
fortbildningen. Det är viktigt att erinra kommunerna om deras ansvar för
att fortbildning i etik genomförs för all skolpersonal. Att skapa ett klimat
i skolan, i klassrummet, där både barn och vuxna möts med respekt och
respekterar andra, där medmänsklighet ses som naturligt och
eftersträvansvärt, är den bästa förebyggande insatsen mot mobbning och
våld. För elever med behov av särskilt stöd också i vardagslivet p g a
bristande familjestöd, bör boendeformer som internat e dyl diskuteras
som stöd för eleven under gymnasietiden.

14 Hemställan

14 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om miniminivå för lärarledd undervisning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skolans ansvar för att eleven i sin individuella
studieplan har en sådan kombination av valbara kurser att program-
målen uppfylls,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utvecklingsplaner upprättas för varje elev,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åldersgränsen för gymnasieelever,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lärares status och framtida rekrytering,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utbildning för rektorer,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inrättandet av ett företagsinriktat nationellt
gymnasieprogram,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förnyelse av de nationella programmen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om APU,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om etappvis indelning av kärnämnen,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ämnet religionskunskap,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av samverkan med grundskolan samt
kommuner emellan,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om möjligheten för elever att inom gymnasieskolan
få genomgå teoridelen av körkortsutbildningen,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det ekonomiska missgynnandet av friskolorna,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ett lärlingsprogram inrättas i gymnasieskolan,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om de nationella proven och betygen,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den etiska värdegrundens betydelse för arbets-
miljön,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behoven för gymnasieelever som saknar familje-
stöd.

Stockholm den 1 oktober 1999

Ulla-Britt Hagström (kd)

Inger Davidson (kd)

Chatrine Pålsson (kd)

Lars Gustafsson (kd)

Maj-Britt Wallhorn (kd)

Rosita Runegrund (kd)

Rose-Marie Frebran (kd)

Fanny Rizell (kd)

Kenneth Lantz (kd)

Ester Lindstedt-Staaf (kd)

Dan Kihlström (kd)

Gunilla Tjernberg (kd)

Ingvar Svensson (kd)

Yvonne Andersson (kd)

Erling Wälivaara (kd)

Desirée Pethrus Engström (kd)