ILO

Motion 1999/2000:MJ220 av Per Lager m.fl. (mp)

1 ILO och dess konvention nr 169

ILO står för International Labour Organization. Det är ett av FN:s s k
fackorgan med uppgift att bevaka frågor om arbetsvillkor, diskriminering
m.m. Inom ramen för denna uppgift har ILO sedan många år bevakat
ursprungsfolkens arbets- och levnadsvillkor. ILO utarbetar bl.a.
konventioner. Konvention nr 169 innehåller ett antal bestämmelser och
åtaganden till skydd för ursprungsfolken. Regeringarna i de länder som
anslutit sig till konventionen skall se till att ursprungsfolkens rättigheter
skyddas och att deras integritet respekteras.

Regeringarna skall samråda med folken om åtgärder som angår dem och
skapa förutsättningar för att de så långt som möjligt själva skall kunna
bestämma över sin utveckling. Ett grundläggande krav enligt konventionen
är att ursprungsfolken till fullo skall åtnjuta mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter.

Men de stater som ansluter sig skall inte bara vidta åtgärder mot
diskriminering, utan även utforma särskilda insatser som främjar de berörda
folkens sociala och ekonomiska rättigheter och som skyddar deras andliga
och kulturella värden. Detta innebär bl.a. att åtgärder skall vidtas för att
skydda mark, kultur och miljö. I konventionen betonas särskilt markens
betydelse för ursprungsfolken. Därför finns i konventionen bestämmelser
som skall säkra deras rätt till sådan mark som de under lång tid har innehaft
eller brukat. Konventionen trädde i kraft år 1991 och hittills har 14 länder
anslutit sig, däribland Norge och Danmark. Frågan om Sverige skall
ratificera ILO-konvention 169 eller inte har länge varit en het potatis.
Sverige var pådrivande när det gällde att få till stånd denna internationella
konvention som skall skydda ursprungsfolkens rättigheter världen över.
Sverige har många gånger tidigare - med all rätt - stött utsatta folkgrupper i
hela världen, men när det gäller den egna minoriteten samerna har man haft
så oerhört svårt.

Det anses i internationella sammanhang vara ett problem att
ursprungsfolkens rättigheter inte har blivit accepterade av nationalstaterna.
Därför har världssamfundet utvecklat instrument för att råda bot på detta
missförhållande. ILO 169 är ett exempel på ett sådant. Det är ett folkrättsligt
dokument och är korrigerande i den mån de nationella organen i ett land inte
förmått att fånga upp ett urfolks rättigheter. Det största hindret för en svensk
ratificering har tidigare ansetts vara frågorna kring markrättigheter. Det är
framför allt artikel 14 i ILO-konventionen som skapat oro bland markägare
och ortsbor i norra Sverige. Artikeln handlar om markrättigheter.

2 Ursprungsfolk - en definition

Ungefär 6 procent av jordens befolkning tillhör olika ursprungsfolk - det
rör sig alltså om cirka 250 miljoner människor. Några exempel på
ursprungsfolk är indianerna i Amerika, ursprungsfolken i Australien och
maorierna på Nya Zeeland. Dessa folk har ursprungligen levt på ett
område som sedan har "upptäckts", erövrats eller koloniserats av för dem
främmande människor. Många ursprungsfolk har idag inget som helst
inflytande över de beslut som fattas - de har fråntagits rätten att själva
bestämma över och forma sina liv, rätten till de traditionella
landområdena och rätten till de egna naturtillgångarna. Det är svårt att
hitta en enhetlig definition, men många ursprungsfolk har följande
kännetecken:

- De är ättlingar till dem som levde på territoriet då detta genom erövring,
inflyttning eller på annat sätt övertogs av främmande.

- De är inte den politiskt dominerande folkgruppen i sin stat.

- De är kulturellt skilda ifrån den dominerande folkgruppen.

- De uppfattar sig själva som ett ursprungsfolk.

Ett av de grundläggande kriterierna för att ILO-konvention 169 ska
tillämpas är att de folk som berörs själva identifierar sig som
ursprungsfolk eller stamfolk. Under lång tid har ursprungsfolkens
traditionella levnadssätt varit hotade och deras resursbaser har
exploaterats. Sett i ett historiskt perspektiv har synen på ursprungsfolken
förändrats i olika faser. Först från förmynderi och nedvärdering av
"exotiska kulturer" till skydd mot diskriminering och strävanden mot
integration och assimilering. Under de senaste årtiondena har
ursprungsfolken själva i allt större utsträckning krävt ett värn för den
egna kulturen och en möjlighet att utvecklas utifrån sina egna
förutsättningar. Denna uppfattning har fått starkt stöd internationellt, och
synsättet präglas nu av att den kulturella särarten värdesätts och
självbestämmande i frågor som rör dem själva ses som ett viktigt
instrument.

3 Samerna - ursprungsfolk

Mot bakgrund av ILO-konventionens definition av ursprungsfolk är det
tveklöst så att samerna i Sverige omfattas av konvention nr 169. Samerna
själva identifierar sig som ursprungsfolk, och en samisk befolkning levde
i det som nu är norra Sverige innan landet fick sina statsgränser.
Riksdagen har också bekräftat samernas ställning som ursprungsfolk år
1977. Riksdagen uttalade då att samerna i egenskap av ursprunglig
befolkning i Sverige intar en särställning.

Samer har levt och bott i norra Skandinavien så länge det funnits
människor här. I Sápmi - Sameland - har hedar, myrar och sjöar var deras
hembygd. Varje plats har sitt namn och sin berättelse. Fångstsamhället är den
ursprungliga kulturformen i Sápmi och det finns en kontinuitet från de första
spåren efter människor till jägar- och fiskarfolket som med säkerhet är
samernas förfäder. I grova drag 10 000 år, har Sápmi varit bebott.

Sverige har idag en samisk befolkning på uppemot 20 000 personer.

3.1 Samernas kultur

Samernas kultur, i likhet med andra kulturer, kännetecknas av att det
finns egna idéer, värden och normer samt ett eget sätt att se på
omgivningen, skapa sammanhang och uttrycka dessa på. Samerna var
länge en bortglömd del av befolkningen i uppbyggnaden av det generella
svenska välfärdssamhället. Självklart har den samiska befolkningen tagit
del av det sociala och ekonomiska välståndet, men samernas kulturella
behov och önskningar negligerades samtidigt som en generellt ökad
jämlikhet förespråkades.

Miljöpartiet anser att samerna, samisk kultur och samiskt livsmönster
självklart måste accepteras såsom betydelsefulla och värda att utveckla. Det
är nödvändigt att samerna får ekonomiskt och ideellt statligt stöd för att såväl
odla sitt språk och använda det som ett modernt kommunikationsmedel i tal
och i skrift, hemma och i samhället, som att vårda religion, brukskonst, slöjd
och konsthantverk, jojk, berättarkont och vardagliga samlevnadsformer.

Samernas egna analyser av den samiska kulturens förutsättningar och
utvecklingsmöjligheter måste vara en utgångspunkt i det svensk-samiska
kultursamarbetet. Myndigheterna måste tillsammans med samerna utforma
de riktlinjer som skall gälla för samhällets stöd till samernas kultur.
Stockholms sameförening, som är en av de största, arbetar idag för att
etablera ett samiskt kulturcentrum i huvudstaden. Miljöpartiet stöder
helhjärtat detta initiativ: Miljöpartiet anser att Sveriges regering borde
tillsätta en utredning för att presentera en plan för ett samiskt kulturcentrum
i
Stockholm.

4 Tvister i Sameland

4.1 Rennäringen

Ursprung till nutida renskötsel var vildrensjakt omkring år 1000 före
Kristus. Under 1500-talet tämjdes hela renhjordar och samerna blev
renskötande nomader. I nutid arbetar ungefär 10 % av den samiska
befolkningen med rennäring. Men trots användning av tekniska
hjälpmedel som kommunikationsradio och snöskotrar, anpassas
fortfarande verksamheten till renens årscykelbundna levnad. Denna
årscykel delas av samer in i åtta årstider. Den samiska rennäringen är en
viktig förutsättning för den samiska kulturen och ett hot mot rennäringen
är ytterst ett hot mot den samiska kulturen.

Renskötseln är i Sverige förbehållen samerna. Renskötselrätten får utövas
av den som är medlem i sameby (lag 1993:36). Man räknar med att ca 8 000
personer i Sverige har renskötselrätt. I statliga utredningar för en hållbar
utveckling i landets fjällområden utpekas rennäringen i många sammanhang
som den största faran för fjällen: t.ex. renar som överbetar och åstadkommer
erosionsskador. För att uppnå en hållbar utveckling i landets fjällområden,
dvs. en bärkraftig och ekologiskt hållbar rennäring, krävs en balans.

FN:s konferens om miljö och utveckling ägde rum i Rio de Janeiro år
1992. Vid konferensen antogs tre grundläggande dokument, nämligen
Riodeklarationen om miljö och utveckling, Agenda 21 samt
skogsprinciperna. Agenda 21, som innehåller 40 kapitel, har i kapitel 26
ägnat särskild uppmärksamhet åt betydelsen av ursprungsbefolkningarnas
värderingar, kunskaper och metoder för hantering av naturresurser. Den
samiska näringsverksamheten, särskilt rennäringen, är beroende av
naturresurserna, varför en förbättrad resurshushållning behövs för att
säkerställa en positiv utveckling för samisk kultur och samiskt samhällsliv.

4.2 Sedvanerätten till renbete

Renbetesmark är en förutsättning för renskötsel, och renskötsel bär en
viktig del av den samiska kulturen. Att samernas rättigheter när det gäller
att nyttja mark för renbete, jakt och fiske bygger på urminnes hävd, och
inte på upplåtelser och lagstiftning, har skapat en del av problemet kring
markutnyttjandet. Att ratificera ILO-konventionen är ett viktigt steg för
att komma till rätta med dessa problem.

För närvarande är 12 samebyar involverade i sju rättsprocesser där den
samiska rennäringen ställs mot det svenska skogsbruket i norra Sverige.
Tvisterna gäller i samtliga fall sedvanerätten till vinterbete för renar. De sju
pågående processerna kan till slut hamna på en kostnad på omkring 100
miljoner kronor. För skogsbrukarna täcks rättegångskostnaderna av
försäkringar. Detta leder till att skogsbrukare även i andra delar av norra
Sverige påbörjar processer mot samebyar. Det är rennäringen som har
bevisbördan i de pågående processerna. Rennäringen ska alltså bevisa att den
utnyttjat områden sedan lång tid tillbaka.

I Jämtlands län och Idre sameby bedrivs renskötsel under vår, sommar och
höst på renbetesfjällen och vintertid på enskildas marker i skogsområdena
utanför renbetesfjällen enligt gammal sedvana.

Sedvanerätten lagfästes 1886, i samband med att den första renbeteslagen
antogs av riksdagen. Regeringen och riksdagen tvekade aldrig om hur det
varit tidigare. Ingenstans har meningarna om den samiska sedvanerätten varit
så delade, så länge och ihärdigt, som i Härjedalen. Sedvanerättsprocessen i
Härjedalen startade 1990. Domen i Svegs tingsrätt fastställdes den 21
februari 1996. En enhällig tingsrätt konstaterade att samebyarna inte har
någon rätt till renbete på huvuddelen av nuvarande vinterbetesmarker.
Processen gällde samernas rätt till vinterbete med ren på privatägd mark. 690
markägare hade stämt samebyarna i landskapet med krav på avtal om
vinterbetet på berörd mark.

Efter fem år av sakframställningar, vittnesmål och pläderingar förklarade
tingsrätten att "någon av avtal oberoende rätt till bete med ren till förmån för
samebyarna ej belastar fastighetsägarna vid berörda fastigheter". Domen
öppnar för kommande processer. Domen överklagades och målet fortskrider
i hovrätten i Sundsvall. Den första s.k. Härjedalsprocessen har hittills kostat
de involverade samebyarna 12 miljoner kronor och beräknas kosta lika
mycket till innan den slutliga domen fälls av Högsta Domstolen (HD).
Samerna har hamnat i en situation där privata markägare, med bistånd av
allmänna medel, driver processer mot samebyar, som inte har någon
möjlighet till rättshjälp.

Tingsrättens dom i Sveg urholkar således det folkrättsliga skydd samerna
har enligt artikel 27 i FN-konventionen om politiska och medborgerliga
rättigheter. Samebyarnas sedvanerätt är en överlevnadsfråga för rennäringen.
Regeringens ansvar är naturligtvis att på ett lämpligt sätt agera i enlighet med
Sveriges nationella och internationella åtaganden gentemot samerna.

Målet måste vara att säkerställa en grundtrygghet också för rennäringen.
Samebyarnas kostnader för processen bör således regleras av allmänna
medel.

4.3 Den fria småviltsjakten och fisket i fjällen

Riksdagen beslutade i december 1992 om att införa ett nytt
upplåtelsesystem för småviltsjakt och handredskapsfiske i landets
fjällområden. Beslutet innebar en avreglering av tillståndsplikten och den
bärande tanken var att jakt och fiske i fjällområdet skall vara tillåtet och
öppet för alla intresserade. Tidigare ansökningsförfaranden avskaffades,
och med det nya systemet så var det fritt att köpa dygns- och årskort i
praktiskt taget hela svenska fjällområdet med undantag för
nationalparkerna.

Beslutet om den fria småviltsjakten och handredskapsfisket i det svenska
fjällområdet var anledningen till Sametingets misstroendeförklaring mot
regeringen och samtidigt startskottet till en ny samisk rättskamp där
Sametinget deltar aktivt. Den fria småviltsjakten och fisket är en central
politisk fråga för samerna. Det handlar om att försvara grundläggande
samiska livsvärden:

- Rätten till trygghet i sin näringsutövning.

- Rätten att utnyttja och fördela Sápmis naturresurser.

Sametingets styrelse begärde hos regeringen i oktober 1997 att ta fram ett
förslag till förändringar av systemet för småviltsjakt. Regeringen gav i
december 1997 Sametinget uppdraget att efter samråd med berörda
myndigheter och andra intressen ta fram ett förslag till förändringar.
Arbetsgruppen presenterade sitt förslag den första juli 1998. Den kritik
som riktas mot dagens fria jakt från Svenska Samernas Riksförbund
(SSR) och samebyarna har nu fått stöd i utredningen om Sveriges
anslutning till ILO:s konvention om ursprungsfolk. I utredningen
konstateras att det står i strid med konventionen att samebyarna inte
själva får sköta jakten och fisket i fjällen.

4.4 Andra intressekonflikter i renskötselområdena

Intressekonflikterna mellan de olika samhällsaktörerna i norra Sverige
har blivit alltmera påtagliga: De små skogsbrukarna har en ofta svår
situation, klämda mellan storbolagens ekonomiska intressen och konkret
negativ påverkan av renar. Det är, utifrån ILO-perspektivet, tydligt att på
många områden vägande s.k. "allmänna hänsyn" också kommer i
konflikt med samernas intressen. Det moderna skogsbruket är ett
allvarligt hot mot rennäringen, som den av ålder bedrivits.

- Stora kalhyggen kan göra ett område oanvändbart för renbete och
medföra också andra svåra störningar i det känsliga system som
renskötseln bygger på. Miljöpartiet de gröna kan inte acceptera detta.

- Vattenkraftens intressen väger också tungt; en reglering av älvarna kan
ta bort mark av väsentlig betydelse för renskötseln. Miljöpartiet de gröna
vill grundlagsskydda de orörda älvarna och orörda älvsträckorna.

- Turismen i fjällen, med åtföljande anläggningar av skilda slag, är inte
bara av värde för de boende utan kan också på många sätt medföra
negativa effekter för samerna.

5 Ratificeringen av ILO-konvention 169

Miljöpartiet de gröna instämmer i huvudsak med SOU 1999:25 (Samerna
- ett ursprungsfolk i Sverige - Frågan om Sveriges anslutning till ILO:s
konvention nr 169) mot bakgrund av att den anger en miniminivå för ett
svenskt undertecknande av konventionen.

Däremot anser vi att Sverige snarast - men senast inom två år - skall
ratificera konventionen. Genom att ratificera konventionen förenar sig
Sverige med de stater som för en framåtsyftande politik i
ursprungsfolksfrågor. Att Sverige ratificerar konventionen får därmed
betydelse inte enbart för samerna som folk utan främjar på ett positivt och
aktivt sätt möjligheterna att förbättra situationen för ursprungsfolk i hela
världen. Sverige måste idag visa i handling och inte bara i ord att man är
beredd att lösa den samiska frågan. En ratificering av ILO-konvention 169
betyder i första hand ett officiellt erkännande av samerna som Sveriges
ursprungsfolk. Särskilda lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder som är
viktiga för att Sverige skall kunna efterleva bestämmelserna i konventionen
kan klaras ut successivt. Vi är väl medvetna om de konflikter som finns, men
vi anser att de snarare kan öka än lösas om frågan förhalas genom ytterligare
långbänkar. Det finns nu ingen anledning att dra ut på tiden. Den i
betänkandet över ILO-konvention 169 föreslagna
gränsdragningskommissionen bör vara internationellt sammansatt för att
säkerställa en rättvis hantering av frågan och för att undvika kopplingar till
intressegrupper i området. Under den tid gränsdragningskommissionen
arbetar bör domstolsprocesserna angående samebyars vinterbetesrätt
vilandeförklaras.

6 Hemställan

6 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samerna som ursprungsfolk,1

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samernas kultur, 2

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rennäringen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sedvanerätten till renbete,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ge samerna rimliga ekonomiska resurser för
att klara rättsprocesserna om sedvanerätten till renbete på likvärdigt
sätt,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den fria småviltsjakten och fisket i fjällen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om andra intressekonflikter i renskötselområdena,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ratificering av ILO-konvention 169. 1

Stockholm den 2 oktober 1999

Per Lager (mp)

Birger Schlaug (mp)

Marianne Samuelsson (mp)

Ewa Larsson (mp)

1 Yrkandena 1 och 8 hänvisade till KU.

2 Yrkande 2 hänvisat till KrU.