Stärkt skydd för brottsoffer

Motion 1999/2000:Ju723 av Gun Hellsvik m.fl. (m)

1 Ge brottsoffren en starkare ställning

De många brottsoffren i vårt land är en bekräftelse på rättsstatens
oförmåga att sörja för en av dess mest centrala uppgifter, nämligen att
tillförsäkra sina medborgare trygghet till liv och egendom.
Varje brottsoffer bär på sin unika upplevelse av de mest skiftande brott.
Oberoende av vad man upplevt bär man oftast med sig känslan av att ha
blivit kränkt, skrämd och förnedrad.

Även om intresset för brottsoffren sedan de borgerliga regeringsåren
kommit alltmer i fokus och flera viktiga insatser vidtagits i syfte att stärka
brottsoffrens ställning återstår ändå mycket att göra.

Genom lagstiftning och tillräckliga resurser samt insatser som främjar och
utvecklar de ovärderliga frivilliga insatserna, som t.ex. brottsoffer och
kvinnojourer, vittnesstödjare m.m., kan vi gemensamt hjälpa brottsoffren att
komma tillbaka till ett normalt liv. Även en levande debatt om dessa frågor
är en viktig del i den processen.

Insatser till förmån för brottsoffren utgör en central del av den moderata
kriminalpolitiken. Mot den bakgrunden presenteras i denna motion en rad
förslag inom olika områden, som alla har till syfte att skapa bättre
förutsättningar för att bistå brottsoffren och stärka deras ställning. Främsta
insatsen måste utgöras av ett kraftfullt brottsförebyggande arbete i syfte att
förhindra brott. Endast på så sätt kan antalet brottsoffer minska.

2 Låt fångarna vara med och finansiera Bottsoffer-
fonden

Under den borgerliga regeringen inrättades Bottsofferfonden i syfte att
förbättra brottsoffrens situation. Finansieringen av fonden skulle ske dels
genom en avgift, dels genom att fångarnas ersättning minskades genom
ett 20-procentigt avdrag samt genom en avgift som tas ut av personer
som döms för brott där fängelse ingår i straffskalan. Socialdemokraterna
motsatte sig detta med motiveringen att fångarna behövde sina pengar.
Trots sin tidigare inställning bibehölls avgiften efter den
socialdemokratiska regeringens tillträde hösten 1994.

Den 1 juli 1995 ändrades reglerna i syfte att ställa influtna medel till
regeringens disposition för brottsförebyggande arbete i stället för till
Brottsoffermyndighetens förfogande.

Enligt vår uppfattning framstår regeringens omdisposition av fondmedlen
från brottsofferinriktad verksamhet till brottsförebyggande insatser som
missriktad, då brottsförebyggande arbete ligger inom polismyndighetens
ansvarsområde. Medlen till detta arbete bör åter inbegripas i den budget som
ställs till Rikspolisstyrelsens förfogande.

Genom ett välkommet riksdagsbeslut från i våras har brottsofferfonds-
avgiften höjts från 300 till 500 kronor. Höjningen beräknas tillföra Brotts-
offerfonden knappt 9 miljoner kronor per år, vilket är ett värdefullt tillskott
för det fortsatta brottsofferarbetet.

Fångarnas ersättning har nu höjts, varför vi anser att det kan vara dags att
åter ta upp frågan om att införa ett 20-procentigt avdrag på fångarnas
ersättning. Detta skulle också vara en naturlig utveckling av kriminal-
politikens fokusering på brottsoffrets situation. Avdraget skall som tidigare
framgå av fångarnas lönebesked. Enligt vår uppfattning finns det en
betydelsefull pedagogisk poäng med denna ordning eftersom den dömde
regelbundet påminns om att han betalar till Brottsofferfonden.

Brottsofferutredningen (SOU 1998:40) lade förra året fram ett paket av
brottsofferstödjande åtgärder. En del av Brottsofferutredningens förslag är
fortfarande föremål för beredning inom Regeringskansliet. Vi vill under-
stryka vikten av att detta arbete bedrivs skyndsamt och förväntar oss att
regeringen snarast återkommer till riksdagen med resterande förslag.

Vi delar inte regeringens och Brottsofferutredningens tveksamhet till att
avskaffa det nuvarande förbudet mot utmätning av den intagnes
arbetsersättning i 45 § Lagen (1974:03) om kriminalvården i anstalt. Enligt
vår uppfattning skulle ett avskaffande av förbudet inte bara stämma bättre
överens med den allmänna rättskänslan än vad den nuvarande ordningen gör
utan också kunna bidra till en ytterligare förstärkning av Brottsofferfonden
och det brottsförebyggande arbetet i stort. Därför bör regeringen snarast
återkomma till riksdagen med kompletterande förslag.

3 Misslyckade delgivningar och inställda brottmål
drabbar brottsoffren

Ett påtagligt problem inom domstolsväsendet är det stora antalet inställda
rättegångar i brottmål. När den misstänkte gång på gång kan förhala
rättegången genom att inte infinna sig till utsatt förhandling leder detta
inte bara till resursslöseri för domstolen utan också till negativa
konsekvenser för brottsoffret.

Svårigheten att delge vissa misstänkta gärningsmän innebär kostnader och
merarbete för rättsväsendet men orsakar framför allt onödigt lidande för
brottsoffren. I vissa fall har det gått så långt att misstänkta brott hunnit
preskriberas på grund av att gärningsmannen hållit sig undan delgivning.

För brottsoffret innebär detta - förutom oron och frustrationen över att
gärningsmannen går fri - att möjligheten att få bistånd från åklagare vid talan
om skadestånd på grund av brott går förlorad. Om brottet preskriberas
återstår för brottsoffret att väcka skadeståndstalan enligt reglerna för
civilprocessen. I dessa fall får brottsoffret med eller utan ombud själv föra
sin skadeståndstalan mot gärningsmannen.

En möjlig åtgärd för att komma till rätta med detta otillfredsställande
förhållande - för både brottsoffer och för rättsordningen i stort - vore att
ändra delgivningsreglerna så att den misstänkte skulle anses delgiven och
preskriptionen därmed bruten redan när den misstänkte delges
förundersökningsprotokollet.

Även om brottet inte hinner preskriberas kan gärningsmannens
förhalningstaktik på grund av nuvarande delgivningsproblem leda till att
brottsoffret förlorar möjlighet att erhålla brottsskadeersättning från
Brottsoffermyndigheten, då brottsskadeersättning som huvudregel inte
betalas ut om mer än två år förflutit från den tidpunkt då brottet begicks.
Även av det skälet är det således angeläget att delgivningsreglerna ändras
enligt ovan angivna förslag.

För att komma till rätta med inställda huvudförhandlingar kan det
civilrättsliga systemet med tredskodom införas även i brottmål, där det rör
sig om strafftider upp till tre månader. I de fall där den åtalade inte infinner
sig skall det vara möjligt för domstolen att tillämpa tredskodom och därmed
avkunna dom i den åtalades frånvaro. Den åtalade ska givetvis kunna
överklaga genom att söka återvinning inom viss angiven tid. Det torde sedan
ligga i den tredskodömdes intresse att inställa sig till en ny förhandling.

Redan för två år sedan föreslog Moderata samlingspartiet att nuvarande
regler skulle ändras i syfte att komma till rätta med inställda huvud-
förhandlingar i brottmål (1997/98:Ju407 av Gun Hellsvik m.fl. m). Vi
upprepar nu vårt krav i avsikt att förmå regeringen att skyndsamt åtgärda
problemet med inställda huvudförhandlingar i enlighet med vad vi tidigare
föreslagit.

4 Förbättra situationen för vittnen och brottsoffer i
domstol

Senaste tidens händelser ger en skrämmande bild av hur livet kan te sig
för dem som ställer upp och vittnar om brott. Tendensen är sådan att
uttalade hot också sätts i verket.

Vittnen spelar en central roll för det svenska rättsväsendet, vilket blir
särskilt påtagligt i brottmål då uppgifterna som framkommer vid
vittnesförhören ofta är av stor vikt för utgången av målet. Av bl.a. det skälet
tog den förra justitieministern initiativ till en utredning om hur vittnens och
målsägandens situation i domstol skulle kunna förbättras (Ds 1995:1, Vittnen
och målsägande i domstol).

Av utredningens förslag har regeringen hittills bara följt upp förslaget om
skärpning av straffet för övergrepp i rättssak, en skärpning som enligt vår
mening inte var tillräcklig (prop 1996/97:135, 1996/97:JuU34). Vi anser
fortfarande att straffvärdet för brottet övergrepp i rättssak bör vara lika högt
som straffvärdet för mened. Båda brotten utgör allvarliga angrepp på såväl
rättssamhället som enskilda. Vid övergrepp i rättssak utsätts den enskilde för
repressalier eller hot om sådana i syfte att förmå henne eller honom att tiga
om t.ex. ett begånget brott. Mened kan i värsta fall innebära att en
medborgare blir oskyldigt dömd för ett allvarligt brott eller att ett
brottsoffer
går miste om ett skadestånd då gärningsmannen felaktigt friats från ansvar
för brott. I båda fallen hotas rättssäkerheten och förutsättningarna för att
skipa rätt. Övergrepp i rättssak och mened tillhör således samma art av brott
och bör bedömas lika och därmed tillmätas samma straffvärde.

I en tid då vittnens benägenhet att fullgöra sin vittnesplikt minskar på
grund av rädsla för repressalier från misstänkta gärningsmän, och då
brottsoffrens ställning - trots de initiativ som tagits för att på olika sätt
stärka
brottsoffrens situation - fortfarande är svag , är det enligt vår mening
angeläget att regeringen skyndsamt går vidare även med de förslag som
lämnats i ovan nämnda departementspromemoria. Ett exempel på ett sådant
förslag är möjligheten för domstol att förordna en stödperson för särskilt
utsatta vittnen.

Inte sällan tvingas vittnen sitta och vänta i timmar för att få avge sitt
vittnesmål inför domstol. Ytterligare ett sätt att stärka vittnens ställning
skulle därför vara att införa en regel som, utöver nuvarande vittnesersättning,
ger vittnet rätt till ersättning även för förlorad arbetsinkomst för det fall
vittnet behöver vänta mer än förslagsvis 30 minuter efter utsatt tid. En sådan
ordning skulle sannolikt också kunna stimulera domstolarna till att göra
bättre tidsplaneringar. Mot bakgrund av vad som här anförts bör regeringen
återkomma med förslag till ändrade regler för ersättning till vittnen.

5 Kränkningsersättning

Ett brottsoffer har enligt skadeståndslagen rätt till kränkningsersättning,
dvs. ersättning för det lidande brottsoffret åsamkats under den tid den
brottsliga gärningen pågår.

Kränkningsersättningen utgör brottslingens sonande av sitt brott gentemot
brottsoffret och utgör i många fall en stor del av det totala skadestånd som
brottsoffret erhåller.

Kränkningsersättningen är emellertid, liksom ersättning för sveda och
värk, ett ideellt skadestånd. Ideellt skadestånd utgår inte till en person som
är
död, emedan det är tänkt som en personlig ekonomisk kompensation till ett
brottsoffer för det lidande han har åsamkats. Detta leder till det märkliga
förhållandet att gärningsmannen är skadeståndsskyldig för kränkningen om
brottsoffret överlever, men denna ersättningsskyldighet bortfaller om han tar
livet av sitt offer.

Enligt vår uppfattning är det inte rimligt att en gärningsman skall kunna
undkomma sin skadeståndsskyldighet genom att förgrova brottet så att
brottsoffret bringas om livet. Mot denna bakgrund bör regeringen se över
nuvarande regler med inriktningen att dödsboet i förekommande fall skall
kunna överta kravet gentemot gärningsmannen.

6 Ersättning för ren förmögenhetsskada

Offer för ekonomisk brottslighet har många gånger svårt att få ersättning
för den skada de åsamkats. Visserligen skall även en ren
förmögenhetsskada ersättas enligt skadeståndslagen när den tillfogas
genom brott. Sådana ersättningsanspråk skall emellertid i första hand
riktas mot brottslingen, som många gånger på ett förslaget sätt har gömt
undan alla sina tillgångar. Ett i domstol utdömt skadestånd är därför
mycket svårt att erhålla direkt från brottslingen.

Ett offer för ekonomisk brottslighet kan heller inte i samma utsträckning
som övriga brottsoffer vända sig till Brottsoffermyndigheten för att få
ersättning enligt brottsskadelagen. Ersättning för ren förmögenhetsskada
utgår nämligen endast i undantagsfall. För att sådan skada skall ersättas krävs
att den har äventyrat den skadelidandes möjligheter att försörja sig och sin
familj eller att ersättningen annars framstår som särskilt angelägen.

En ytterligare komplikation inträder för det brottsoffer som har
skadeståndsanspråk på en gärningsman som avtjänar ett fängelsestraff och
därefter utvisas. Under den tid som gärningsmannen avtjänar sitt fängelse-
straff kan ingen utmätning göras. När utvisningen verkställts saknar krono-
fogdemyndigheten möjlighet att verkställa utmätning.

Brottsoffret är i sådana fall beroende av att den stat till vilken gärnings-
mannen utvisats erkänner verkställighet av utländsk dom. I annat fall är
samtliga möjligheter att få ersättning uttömda.

Enligt vår uppfattning bör även den som har utsatts för ekonomisk
brottslighet ha möjlighet till ersättning. Mot denna bakgrund anser vi att
regeringen skyndsamt bör återkomma med förslag i denna riktning.

7 Uppgift om vårdnadshavares identitet

En vårdnadshavare kan bli skadeståndsskyldig för den skada som barn
orsakar om vårdnadshavaren kan misstänkas för att uppsåtligen eller av
vårdslöshet ha försummat sitt tillsynsansvar över barnet.

Om en omyndig person begår brott och utredningen läggs ned kan det
innebära stora svårigheter för brottsoffret att väcka skadeståndstalan mot
vårdnadshavaren om dennes identitet är oåtkomlig för brottsoffret, vilket inte
sällan är fallet. Denna olägenhet för brottsoffret skulle emellertid kunna
avhjälpas genom att polisen meddelade brottsoffret uppgifter om en omyndig
lagöverträdares vårdnadshavare, om polisen har tillgång till dessa uppgifter.
Detta vore en förhållandevis okomplicerad åtgärd som skulle kunna avhjälpa
ett för brottsoffren onödigt problem. Regeringen bör vidta de åtgärder som
behövs för att lösa den påtalade olägenheten med nuvarande ordning.

8 Hemställan

8 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar återställa den ursprungliga ordningen
avseende finansieringen av Brottsofferfonden i enlighet med vad som
anförts i motionen,

2. att riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag med
anledning av Brottsofferutredningens förslag i enlighet med vad som
anförts i motionen,

3. att riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om
ändring i 45 § lagen (1974:03) om kriminalvård i anstalt i enlighet
med vad som anförts i motionen,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av
delgivningsreglerna i enlighet vad som anförts i motionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inställda huvudförhandlingar i brottmål,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tredskodom i brottmål,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om skärpning av
straff för övergrepp i rättssak i enlighet med vad som anförts i
motionen,

8. att riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag med
anledning av departementspromemorian Ds 1995:1 Vittnen och
målsägande i domstol i enlighet med vad som anförts i motionen,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändrade regler för
ersättning till vittnen i enlighet med vad som anförts i motionen,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändrade regler för
kränkningsersättning i enlighet med vad som anförts i motionen,1

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förbättrade
möjligheter till ersättning för ren förmögenhetsskada på grund av brott
i enlighet med vad som anförts i motionen,1

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om brottsoffrens behov av uppgifter om omyndig
lagöverträdares vårdnadshavare i enlighet med vad som anförts i
motionen.

Stockholm den 4 oktober 1999

Gun Hellsvik (m)

Anders G Högmark (m)

Maud Ekendahl (m)

Jeppe Johnsson (m)

Anita Sidén (m)

Cecilia Magnusson (m)

Christel Anderberg (m)

Lars Björkman (m)

1 Yrkandena 10 och 11 hänvisade till LU.