Riksbanken

Motion 1999/2000:Fi202 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)

Ökade inflationstendenser under 1970- och 1980-talen
föranledde allt fler länder att tillförsäkra sina centralbanker
en självständig ställning. Efter mönster av Federal Reserve i
USA och Bundesbank i Tyskland har bl.a. Frankrike och
Storbritannien i sen tid genomfört reformer i syfte att stärka
oberoendet för penningpolitikens utövare. Samma strävan
ligger bakom uppbyggnaden av Europeiska centralbanken
(ECB) inom ramen för EMU. Detta har bidragit till att
inflationen har nedbringats till en mycket låg nivå i
industriländerna, samtidigt som arbetslösheten har avtagit
och sysselsättningen ökat, särskilt i avreglerade,
anglosachsiska ekonomier.

Efter åtskillig tvekan har Sverige så småningom slagit in på samma bana.
Fr.o.m. i år har Riksbanken tillerkänts en självständighet, som motsvarar vad
som gäller i länder med framgångsrik stabiliseringspolitik. Resultatet har inte
uteblivit. Trots stigande efterfrågan har prisstegringen kunnat hållas nere,
och kritiken mot Riksbanken har snarast gått ut på att den varit alltför
liten(!). Den förda penningpolitiken har dock inte hindrat att arbetslösheten
har minskat under året. På nästan varje sida i årets finansplan konstaterar
regeringen nöjt att sysselsättningen på ett år har ökat med drygt 100.000
personer.

Mot denna bakgrund kan det synas överraskande att inte bara regeringens
båda stödpartier (v) och (mp) utan också företrädare för fackförenings-
rörelsen och för den socialdemokratiska riksdagsgruppen kräver ett minskat
oberoende för Riksbanken och ökad politisk kontroll över penningpolitiken.
Skulle dessa framstötar bedömas ha någon möjlighet till framgång, kan vi
med säkerhet räkna med en högre räntenivå och en svagare krona. Priset är
högt för tvivel på ett lands beslutsamhet att effektivt bekämpa inflationen.

Därför är det angeläget att riksdagen gör klart att dess beslut beträffande
Riksbankens självständiga ställning ligger fast och att målet för verk-
samheten även fortsättningsvis skall vara att upprätthålla ett fast penning-
värde. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

En politiskt oberoende centralbank är naturligtvis väl förenlig med - och
förutsätter - en effektiv demokratisk insyn och kontroll. Vid den senaste
riksbanksreformen öppnades flera möjligheter i detta syfte. Men från
moderat håll framfördes än längre gående krav, bl.a. beträffande lagreglering
av rätten till utskottsutfrågning och publicering av direktionens protokoll.

I praxis har det utvecklats en ordning, där riksbankschefen infinner sig i
riksdagen för utfrågning av finansutskottet. Dessa utfrågningar hölls till en
början vid slutna utskottssammanträden, men vid några tillfällen under
senare år har de gjorts offentliga. I samband med riksdagsreformen uttalade
riksdagens majoritet att någon särskild reglering av de offentliga utskotts-
utfrågningarna med riksbankschefen inte var erforderlig.

Vid flera tillfällen har det dock i finansutskottet förelegat meningsskilj-
aktigheter huruvida en utfrågning av riksbankschefen skall göras offentlig
eller ej. I syfte att säkerställa allmänhetens insyn finns det därför skäl att i
riksbankslagen skriva in rätten att avhålla offentliga utskottsutfrågningar av
riksbankschefen. Som förebild kan tas artikel 13, mom. 3, andra stycket i
Amsterdamfördraget, där det föreskrivs: "ECB:s ordförande och övriga
direktionsledamöter kan på begäran av Europaparlamentet eller på eget
initiativ höras av Europaparlamentets behöriga kommittéer." Särskilt värd-
fullt vore att få fastslaget att rätten att föranstalta om utskottsutfrågning är
ömsesidig.

I syfte att förbättra insynen i Riksbankens verksamhet krävde Moderata
samlingspartiet i samband med riksbanksreformen att det i lag skulle före-
skrivas att direktionens protokoll skulle offentliggöras. Denna ordning gäller
i flera andra länder med självständig centralbank. Riksdagens majoritet
avvisade emellertid detta förslag med motiveringen att det borde ankomma
på direktionen att bestämma i vilken form protokollen skulle göras
tillgängliga, något som i och för sig ansågs välkommet.

Riksbanken har sedermera frivilligt valt att - med viss sedvanlig för-
dröjning -offentliggöra protokollen från direktionens sammanträden. De
farhågor från sekretessynpunkt som anfördes mot att göra protokollen
offentliga har visat sig ogrundade. För att ge stadga åt förfarandet bör enligt
vår mening den nu i praxis tillämpade ordningen förankras i riksbankslagen.

Det bör ankomma på berört utskott att utforma erforderliga lagändringar.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att det i riksbankslagen införs en föreskrift
om rätt till utskottsutfrågningar i enlighet med vad som anförts i
motionen,

2. att riksdagen beslutar att det i riksbankslagen införs regler om
offentliggörande av direktionens protokoll i enlighet med vad som
anförts i motionen.

Stockholm den 30 september 1999

Gunnar Hökmark (m)

Lennart Hedquist (m)

Fredrik Reinfeldt (m)

Anna Åkerhielm (m)

Gunnar Axén (m)

Catharina Hagen (m)

Per Bill (m)

Carl Erik Hedlund (m)

Margit Gennser (m)

Lars Tobisson (m)