Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande

Motion 1999/2000:Bo233 av Ulf Björklund m.fl. (kd)

Målsättning och visioner

Samhällets utveckling bygger på en god samhällsplanering. Bostäder,
arbetsplatser, kommunikationer och anläggningar för fritidsaktiviteter är
viktiga förutsättningar för människors livskvalité och tar i anspråk stora
delar av samhällets resurser. Utformningen måste ge möjligheter till ett
långvarigt och ansvarigt förvaltande. Samhällsplaneringen ska bygga på
en ekologisk helhetssyn och säkerställa tillgång till frisk luft och ostörd
natur. Åkermark för livsmedelsproduktion måste garanteras.
Hushållningen med naturresurser ska bygga på långsiktighet och ge
skydd för natur- och kulturlandskapet. Samhällsplaneringen måste ske på
ett demokratiskt sätt, där enskilda medborgare kan känna delaktighet.
Planeringen ska ske med respekt för det enskilda ägandet.

Bostaden spelar en central roll i människors liv. Alla behöver ha ett hem.
Boendemiljön är också viktig för människors livsvillkor. Boendepolitiken är
en viktig del i kristdemokratisk familjepolitik. Utemiljön är en viktig del i
bostadsmiljön, särskilt för barnen. En god boendemiljö stimulerar till
gemenskap och ett aktivt vardagsliv. Boendemiljön ska vara trygg och
estetiskt tilltalande. Segregationen ska motverkas redan på planeringsstadiet.

Valfrihet i boendet är en viktig välfärdsfråga. Människors skiftande
önskemål och behov av bostäder i olika skeden under livet måste tillgodoses
till rimliga kostnader. Äldre personer och personer med funktionshinder
vistas huvuddelen av sin tid i bostaden. Tillgängligheten för personer med
funktionshinder är viktig såväl för själva boendemiljön som den yttre miljön.
Målsättningen är att bidra till jämlika och värdiga levnadsförhållanden för
alla människor. En god uppväxtmiljö för barn och ungdomar ska främjas
genom samhälls- och bostadsplanering. Det är anmärkningsvärt att
regeringen utesluter de prioriterade mål som säger att boendemiljön särskilt
ska främja en god uppväxt för barn och ungdom.

Rätten till ett hem - kristdemokratisk boende- och
familjepolitik

Bostadspolitiken har ändrat inriktning. För sent har man insett att bidrag
och subventioner verkar långsiktigt negativt för bostadspolitiken. Många
bostadsrättsföreningar har gått i konkurs eller tvingats till rekonstruktion.
Flera kommunala bostadsbolag har det ekonomiskt svårt. Detta har lett
till att Statens Bostadskreditnämnd ökat sina åtaganden från 1 445 000
under 1997 till 2 262 952 under 1998. Staten har tidigare tagit riskerna
och investeringsbesluten har därför inte kostat någonting. Nu styrs
bostadsbyggandet mera av efterfrågan, inte av regleringar och generella
subventioner. Hög beskattning bromsar dock efterfrågan. 65 procent av
hyreskostnaden i nybyggda fastigheter kan bestå av skatter och avgifter,
medan det genomsnittliga skattetrycket i hela ekonomin är 54 procent.

En orimlig orättvisa är att hyresgästerna får betala för felaktig bostads-
planering i och med att de får betala de lägenheter som står tomma. De
sjunkande bostadsräntorna har därför inte heller gett genomslag på hyrorna i
flerbostadshusen. Åtgärder måste vidtas för att denna problematik ska kunna
lösas.

De politiska strömningar som under senare tid påverkat utformningen av
boende- och familjepolitiken i vårt land har i stor utsträckning byggt
antingen på ett socialistiskt, kollektivistiskt synsätt eller på ett liberalt,
individualistiskt synsätt. Båda dessa strömningar tonar ned familjens och den
lilla gemenskapens betydelse. Familjen uppfattas som ett hot mot den
kollektiva solidariteten, inte som en tillgång. I tidigare beslut om den
framtida bostadspolitiken har betonats att "boendemiljön ska bidra till
jämlika och värdiga levnadsförhållanden och särskilt främja en god uppväxt
för barn och ungdomar". Om detta ska kunna fullföljas måste familjens roll
och betydelse uppvärderas.

Den kristdemokratiska bostadspolitiken har som utgångspunkt att män-
niskor ska känna trygghet i sitt boende. Trygghet och valfrihet i boendet är
en del i Kristdemokraternas familjepolitik. Om möjlighet finns väljer
huvuddelen av barnfamiljerna att bo i eget boende. Kristdemokratisk boende-
politik grundar sig på medvetenheten om att familjer som har frihet att välja
den boendeform som passar dem bäst, också bäst skapar en boendemiljö som
främjar en harmonisk uppväxt för barn och ungdomar. Som hem- och
familjeutredningen fastslog redan 1947, är de små och nära gemenskaperna i
familjekretsen avgörande för hela människans utveckling. I familjekretsen, i
en trygg och kärleksfull atmosfär, finns de bästa förutsättningarna för
formandet av solidariska och demokratiska människor. Konsekvensbeskriv-
ningar av barnens situation ska alltid göras i samband med utveckling av
bostadsområden.

Rum för alla

Den senaste officiella statistik som finns tillgänglig om de hemlösas antal
och regional frekventering upprättades av Socialstyrelsen 1993. Någon
årlig uppföljning har inte gjorts. Enligt uppgift håller Socialstyrelsen
dock på med en ny kartläggning som beräknas vara klar i slutet av året.

Den statistik som redovisades med anledning av 1993 års uppföljning
visade på cirka 10 000 personer. Dessa var personer som saknar egen eller
förhyrd bostad och som inte bor i något stadigvarande inneboende förhållan-
de och är hänvisade till tillfälliga boendealternativ eller är uteliggare. Sedan
1993 har med säkerhet situationen förvärrats. Inte minst finns nu också
genom psykiatrireformens ofullständighet psykiskt funktionshindrade bland
uteliggare.

Psykiatrisk och medicinsk problematik har fått spridning i hela landet. Vid
förfrågningar hos kommuner anges lägre antal hemlösa än om polisen i
samma kommun tillfrågas. Det finns med all säkerhet ett betydande
mörkertal. Mycket tyder också på att frivilligorganisationer och social-
tjänsten stöder olika målgrupper. Enligt vissa uppgifter är endast en tredjedel
av dem som har kontakt med frivilligorganisationer rapporterade från
socialtjänsten.

Kvinnlig hemlöshet skiljer sig från manlig genom att den tycks vara mera
dold. De kvinnliga hemlösa är också enligt undersökningar yngre än de
manliga. Huvudorsakerna kan också hänvisas till olika grupper och skäl som

att bostad saknas

att den enskilde inte klarar av att betala boendekostnaden

att den enskilde inte klarar av att bo, vilket medför störningar för andra

boende

att den enskilde väljer att inte bo i stadigvarande bostad.

Storstadsproblemen med hemlöshet är förknippade med allvarliga sociala
problem.

Det är ovärdigt att ett välfärdsland accepterar att en stor grupp människor
är bostadslösa, varav ett stort antal är hemlösa. En snabb uppföljning måste
ske. Den enskilda personens rätt till ett hem måste garanteras. Krist-
demokraterna anser att kommunens ansvar omfattar hela boendekedjan och
alltså betyder mer än ett s k härbärge. Den bostadssociala utredningens
förslag måste snabbt tas till vara. Forskning måste stimuleras om sambanden
mellan psykiska funktionshinder och hemlöshet. Frivilligorganisationernas
arbete måste stödjas. Kommunen kan garantera den enskildes boende genom
särskilda kontrakt.

Tillväxtregioner, hushållstillväxt och behov av
bostadsbyggande

Boverket identifierar med hjälp av NUTEK sex tillväxtregioner,
Stockholms, Uppsala, Växjö, Malmö, Göteborgs och Umeå
arbetsmarknadsregioner. Redan nu finns problem med bostadsbrist och
lågt bostadsbyggande, särskilt hyresbostäder inom Stockholmsregionen.

Boverket har också genom bostadsmarknadsenkäten och tillsammans med
Trähusfabrikernas Riksförbund undersökt tillgången på tomter för småhus.
Markresurser och planberedskap börjar utgöra problem i flera tillväxt-
kommuner. Organisationer på bostadsmarknaden har lämnat synpunkter på
hinder för bostadsbyggande i flerbostadshus.

Cirka 30 procent av befolkningen bor i avfolkningsregioner. Ungefär 25
procent av de bostäder som avgår ur beståndet behöver inte ersättas av nya.
Det finns också omkring 56 000 tomma lägenheter i riket enligt SCB, mars
1999. Boverket bedömer att i genomsnitt 25 000 bostäder per år behöver
byggas. Då har inte hänsyn tagits tillflyttningar mellan olika regioner.

Hinder för bostadsbyggande karaktäriseras av svårigheter p.g.a. osäkerhet
om det framtida ränteläget, osäkerhet om framtida subventioner, bristande
planberedskap, höga produktionskostnader, vikande befolkningsunderlag,
överskott på bostäder, hög arbetslöshet samt dålig inkomstutveckling för
hushållen. I vissa kommuner spelar det kommunala utjämningssystemet en
negativ roll.

Bättre möjligheter att erhålla lån för byggande på landsbygden måste
garanteras. Den nybyggnad som till stor del idag är aktuell handlar om
bostäder i exklusiva, attraktiva lägen till välbärgade personer. Möjligheter
måste skapas för att också landsbygden på ett bättre sätt ska kunna erbjuda
attraktiva lägen. Strandnära bebyggelse som med nuvarande lagstiftning
omöjliggörs generellt i hela landet är ett stort hinder på landsbygden, där
tillgången till strandnära tomter är riklig. Strandskyddsreglerna måste snarast
omarbetas för att dels tillgodose skyddsvärda områden, dels underlätta
strandnära lägen på landsbygden, där tillgången till fritt vatten är god.

Boendesegregationen

Under perioden 1965-1975 byggdes 100 000 lägenheter per år, det s k
miljonprogrammet. Detta var från början ett svar på den bostadsbrist som
uppstod i samband med inflyttningen till storstäderna. Få och stora
aktörer stod för en mycket rationaliserad produktion på bekostnad av
estetiska, sociala och kulturella värden. Detta har lett till en historielöshet
för människor där de sociala banden klippts av och delaktigheten
undergrävts. En omfattande anonymitet har blivit följden i flertalet
bostadsområden.

Under slutet av perioden byggdes också stora mängder småhus som blev
tillgängliga för en bred allmänhet. Inflation, skattesubventioner och
räntebidrag gjorde att det under några år var mycket förmånligt att köpa sin
bostad. Kostnaden ledde till en mer tydlig segregation med familjer med små
ekonomiska möjligheter och invandrarfamiljer i hyreslägenheter utan insats.
Trenden har varit svår att bryta och bostadssegregationen kulminerade på
åttiotalet och har sedan mer eller mindre permanentats. Stagnationen på
bostadsmarknaden har gjort det svårare att lämna de områden som råkat ut
för segregering. Segregation och anonymitet ökar risken för social utslagning
och drogproblem. Ett utmärkande drag är också brist på delaktighet i den
lokala utvecklingen.

De negativa följderna av denna bostadspolitik måste leda till eftertanke.
Storstadskommittén konstaterar att stat och kommun har satsat mycket stora
belopp för att motverka segregationen under de senaste tre decennierna.
Kommittén konstaterar samtidigt att resultaten inte står i proportion till
insatserna. I framtiden handlar det om att bygga mera estetiskt och
genomtänkt. Behovet av statushöjande insatser är påfallande. Ett gott
exempel på detta är Gårdsten utanför Göteborg. Incitament måste skapas för
företag, institutioner och myndigheter att etablera sig i dessa områden. Detta
kombineras med positiv skol- och fritidsmiljö samt ökat boendeinflytande.
Kvinnors kunskaper och erfarenheter måste tas till vara liksom forskning om
bostadsmiljöer av såväl kvinnor som män. Lokala investeringsprogram för
miljonprogramsområdena och andra utsatta områden måste prioriteras.

Kulturmiljöer, arkitektur och samhällsgemenskap

Ombyggnad och förtätningsverksamhet berör ofta miljöer som många
vill bevara. Värdefulla kulturmiljöer och byggnader, som utgör prov på
olika tiders arkitektur, ska bevaras för kommande generationer.
Arkitektoniska värden vid om- och nybyggnad måste stimuleras och ingå
i en levande miljö. Arkitekturen är ett uttryck för skiftande tiders livsstil
och förhållanden. Den utgör en viktig del av vårt kulturarv och ger oss
själva och vårt samhälle en identitet. Goda estetiska värden bidrar till
vårt mentala välbefinnande. Den konstnärliga utsmyckningen kan leda
till att minska förstörelse, klotter och vandalisering. Fler kvinnor måste
engageras inom arkitekturen. Tekniker måste arbeta tillsammans med
läkare, beteendevetare och miljöexperter.

I USA har man kommit längre i att förbättra tillgängligheten för funktions-
hindrade. Det gäller byggnader, hissar, gator och andra platser. Detta beror
på att man har rättighetslagstiftning. Många svenska kommuner har gjort en
sammanställning, en s k handikapp-guide, som anger tillgängligheten i olika
byggnader och platser inom kommunen. Alla kommuner borde ha en sådan.

De olika handikapporganisationerna har specifika kunskaper om tillgäng-
lighet. Enligt nuvarande regler ska deras yttrande inhämtas vid byggnation av
allmänna byggnader. Utöver det bör de få yttra sig vid övriga byggärenden,
om det inte gäller privat enfamiljsbostad. Men det finna också generella
byggregler för hänsyn till funktionsnedsättning. Vid begäran om bygglov ska
det framgå av handlingarna att hänsyn tagits till dessa regler.

Högskoleverket har i uppdrag att utreda bl a arkitektutbildningarna inom
högskolan. Kristdemokraterna anser att arkitekter, byggherrar, byggingenjö-
rer och beslutsfattare ska ha utbildning i handikappkunskap.

Byalag och liknande sammanslutningar är värdefulla för samhällsgemen-
skapen och ska beredas goda arbetsvillkor. Lokaler för kulturella aktiviteter
ska integreras i bostadsområdena. Utrymmen bör finnas i närmiljön för de
boendes hobby- och reparationsverksamhet. Gemensamhetslokaler för olika
mötesformer och festbetonade tillfällen bör finnas i närmiljön. Kristdemokra-
terna har också vid flera tillfällen påtalat vikten av stödet till
samlingslokaler.

Brottsförebyggande verksamhet

I september förra året presenterade Boverket rapporten "Brott,
bebyggelse och planering". Rapporten hade tagits fram på uppdrag av
regeringen. Tanken var att inspirera kommunerna att i sina
översiktsplaner ta hänsyn till invånarnas säkerhet genom att planera och
bygga bort brott. Boverket vill också att varje bygglov ska prövas med
tanke på om det riskerar att underlätta kriminalitet. Få kommuner har
arbetat på det här sättet och ännu färre har gjort konsekvensbeskrivningar
om säkerheten vid ny- eller ombyggnationer. Det är viktigt att Boverkets
tankar tillämpas praktiskt ute i kommunerna. Det vore därför lämpligt att
ge Boverket i uppdrag att för kommunerna utarbeta tydliga riktlinjer för
bebyggelseinriktade hinder mot brott.

Miljöhänsyn, kvalitet och uppföljning i boendet

I ekologiskt och kretsloppsanpassat nybyggande och ombyggande, ligger
många nya idéer och införs många tekniska lösningar, som ofta är
oprövade. En del av dessa har inneburit ett nytänkande som påverkat
byggandet i en mycket bra riktning. Det finns emellertid också många
inslag som innebär direkta problem eller potentiella problem.

Några påtagliga fördelar är:

arkitektoniskt vackra lösningar,

utveckla boende- och nyttjarengagemang,

ökat intresse för byggnader som sådana,

ökad förståelse för att det krävs en helhetssyn vid utformning av bygg-
nader.

Vi måste snabbt fånga upp det som är hållbart och bra i det
okonventionella byggande som sker (skolor, ekobyar, etc).

Därför krävs

att det bildas några kompetenta och kunniga grupper, som förutsätt-
ningslöst får följa upp ett antal av de projekt som genomförs,

att den kunskap som kan utvinnas ur dessa uppföljningar sammanställs
med den betydande kunskapen om hur byggnader bör utformas,

att denna samlade kunskapen utnyttjas för utbildning inriktad på besluts-
fattare i bland annat kommuner, arkitekter och tekniker som medverkar i
byggprocessen,

att åtminstone statligt stöd villkoras med att de som skall genomföra
projektet har en verifierad kunskap om vilka lösningar som bör väljas och
vilka som bör undvikas.

Det är positivt att regeringen föreslår att de stora miljöproblemen skall
vara lösta inom en generation, det s k miljömålet. För att klara det högt
ställda generationsmålet, behövs ny kunskap. Denna kunskap måste visa
på vägar till det resurseffektiva och uthålliga samhället.

Kristdemokraterna anser att anslaget för stöd till lokala investerings-
program för ekologisk hållbarhet inte tillräckligt tar hänsyn till vikten av att
prioritera förbättringar av bostäder och skolor som nu räknas under Klass 1
och som tidigare gick under beteckningen "sjuka hus". Vidare är stödet till
lokala investeringsprogram tilltaget i överkant jämfört med den i övrigt
restriktiva hållningen t ex vad gäller byggforskning.

Dessa åtgärder ska vara ekologiskt hållbara och genomföras på ett sådant
sätt att bebyggelsens arkitektoniska kvaliteter och kulturhistoriska värden tas
till vara. Vårt boende har en central betydelse för vårt sätt att bruka natur-
resurserna. Exempelvis går en betydande del av vår energiförbrukning åt för
uppvärmning av byggnader. Olika typer av utsläpp måste elimineras.
Avloppshanteringen bör effektiviseras. Återanvändningen av byggmaterial
måste öka väsentligt. Europaharmonisering av byggprodukter är angelägen.
Krav måste finnas på fullständiga innehållsdeklarationer och varningstexter
av byggnadsmaterial. Bostäder ska kvalitetssäkras.

Några viktiga inslag i arbetet är att:

utarbeta VA-system för en ekologiskt hållbar utveckling

stödja arbetet för en förbättrad inomhusmiljö, kretsloppstänkandet i
byggfrågor samt hälsodeklaration av bostäder,

ställa grundläggande miljökrav och krav på effektiv resursanvändning
vid ny- och ombyggnad,

ta fram kriterier för ett byggnadsobjekts konsekvenser för ekologisk
hållbarhet.

I detta perspektiv är det anmärkningsvärt, att dagens system vid
fastighetstaxeringen bestraffar fastighetsägaren genom ökad
fastighetsskatt, då denne gör en satsning för att vara med och skapa ett
ekologiskt samhälle. Incitament måste skapas för att stimulera ekologiska
satsningar. Fastighetstaxeringssystemet måste ta hänsyn till de miljö- och
energisparåtgärder en fastighetsägare gör. På samma sätt som poängen i
fastighetsdeklarationen avseende energi- och miljöåtgärder höjer
marknadsvärdet på fastigheten, borde samma poäng fastställa ett
beskattningsvärde med miljöprofil för att reducera fastighetsskatten.
Regeringen måste snarast vända inriktningen så att miljömedvetenhet
belönas.

PBL (plan- och bygglagen) måste arbetas om för att förtydliga rollen hos
kvalitetsansvariga.

Bättre förebyggande av astma- och allergibesvär

Drygt en tredjedel av befolkningen i åldrarna 16-84 år rapporterar någon
form av allergi eller annan överkänslighet. Allergi och annan
överkänslighet är till stor del miljöbetingade. Förebyggande arbete har
därför stor betydelse. Samtliga kommuner i landet är engagerade i
Agenda 21-arbetet. Detta arbete har ett ekologiskt perspektiv och bör
integreras i folkhälsoarbetet.

Ärftliga faktorer är av stor betydelse för risken att utveckla allergiska
sjukdomar, men också miljöfaktorer, t ex inomhusmiljö, är väsentliga. Den
stora ökningen av allergier har kommit under de senaste decennierna och
beror till allra största delen på dålig inomhusluft. Särskilt gäller detta höga
halter av damm (kvalster), pollen, pälsdjursallergener och tobaksrök.
Ökningen av allergier beror också på växande problem med fukt och mögel.
En mängd nya inrednings- och konsumentprodukter bidrar sannolikt till
utvecklingen av överkänslighet hos befolkningen. Det är också konstaterat i
flera undersökningar att dålig yttre miljö medverkar till att fler drabbas av
allergibesvär och astma.

Många av dessa sjukdomsbesvär har sitt upphov i förändrad byggteknik
med många nya bygg- och inredningsmaterial i kombination med fukt och
dålig ventilation. Ett system måste skapas för att alla bostäder ska kunna
hälsodeklareras på ett säkrare sätt. Ett flertal hushåll som önskar åtgärda sina
bostäder tar tillbaka sin ansökan genom att självrisken inte kan finansieras.
Ekonomiska möjligheter till förbättrad inomhusmiljö måste införas. Det
behövs en återkommande kontroll av fukt, mögel, radon, elektromagnetiska
fält, ventilation, energibalans osv. Den pressade tiden för byggherren leder
ofta till att dessa problem förstärks.

Den kunskap som finns inom byggbranschen måste tas till vara.
Bostadsutskottet har konstaterat att 80 procent av felen i våra byggnader
skulle kunna undvikas genom rätt tillämpning av kunskaper. För resterande
20 procent där orsaken till felen inte är känd, till exempel oväntade effekter
av nya byggmetoder, nya material etc, måste forskningen få en chans att
utvecklas. Byggforskningsrådet har tillsammans med ett antal forsknings-
finansiärer genomfört en rad olika tvärvetenskapliga forskningsprojekt.
Rådet har en given uppgift att vara ledande för utvecklingen. Ett exempel är
insatsområdet "Det sunda huset". Experimentbyggande och uppföljning kan
ge en positiv hävstångseffekt för hälsa och miljö.

De flesta tillbringar 85-90 procent av sin tid inomhus. Allergiska problem
ökar kontinuerligt hos barn och ungdomar och har visat sig fördubblas varje
decennium. Nya allergiska reaktioner påvisas också längre upp i åldrarna.
Genom att integrera folkhälsoarbeteet och genomförandet av Agenda 21 kan
förekomsten av astma och allergier minska. Ett nationellt handlingsprogram,
"Det sunda huset", för innemiljö måste snarast utvecklas och breddas och
kraven på produktansvar bör stärkas. Det är viktigt att uppnå samma nivå
som i de nordiska grannländerna.

Sedan 1990 omfattar arbetsmiljölagen även alla elever från klass 1 och
uppåt. De är alltså i lagens mening jämställda med arbetstagare. Enligt lagen
ska luft-, ljud och ljusförhållanden och övriga arbetshygieniska förhållanden
i en arbetslokal vara tillfredsställande. Den faktiska och konstaterade
ojämlikheten mellan barns och vuxnas arbetsplatser tenderar att bli en
generationsfråga. Vuxengenerationens ansvar aktualiseras i högsta grad.

Kontrollen av våra skolor är dålig. Sveriges Provnings- och forsknings-
institut som undersökt 220 olika skolbyggnader, påvisar dålig ventilation och
fuktskador. Kravspecifikationer för hälsa, miljö och social funktion saknas
ofta i kommunerna vid ny- och ombyggnad av skolor. Allergiombud ska
finnas vid varje förskola och skola.

Kristdemokraterna anser att del av stödet till de lokala investerings-
programmen ska användas som stimulansmedel för åtgärder i bostäder,
förskolor och skolor. 100 miljoner kronor anslås för detta ändamål.

Tvärvetenskaplig byggforskning

Regeringens ekonomiska politik för byggforskningens område har
präglats av ryckighet och otydlighet. Direktiven om vad industrin själv
respektive samhället ska bekosta är inte tydliga. Anslagen för den
ekologiska utvecklingen har mera fått karaktär av lotteri med högvinster
och nitlotter, än att ingå i ett långsiktigt utvecklingsförfarande baserat på
forskning. Direktiven för Byggforskningsrådets framtidsverksamhet är
inte tydliga.

Staten måste ha en påverkan på den forskning som ger konsekvenser för
miljön som forskning om ekologisk hållbarhet, kvinnoforskning om bostä-
ders utformning, handikappforskning mm. "Det sunda huset" är ett mycket
viktigt forskningsområde för att påverka boende- och skolmiljöer från ett
folkhälsoperspektiv. Staten måste också stimulera en tvärvetenskaplig
forskning för att uppnå effektivitet och samhällsrelevans.

När en markant neddragning har gjorts av anslaget till byggforskning är
det påtagligt att kvinnors forskning om bostäders utformning drabbas hårt.
Denna forskning måste därför uppmärksammas på ett speciellt sätt, då den
manligt dominerade byggsektorn troligen inte kommer att specialdestinera
medel till kvinnoforskning. Forskningen inom handikappområdet blir också
ett område som näringslivets aktörer inte kommer att kasta sig över. Mycket
av dagens byggforskning rör livslängds- och kretsloppsfrågor för byggnader,
anläggningar, miljöfrågor kring den byggda miljön och system för
resurssnålt byggande. Ett nytt område har blivit intressant inom boendet: IT i
boendet i genusperspektiv, boendeförutsättning med sociala lösningar osv.
Vilken aktör på marknaden tar itu med bostadssegregationsforskning? Vem
forskar för att finna lämpliga bostäder för det ökade antalet hemlösa?

Från ett anslag till byggforskningen på drygt 164 miljoner kronor var man
beredd att inför 1999 års budget gå ner till 64 miljoner kronor, varav 61
miljoner redan var uppbundna i pågående projekt. Kvar blev 3 miljoner till
hela den samhällsutveckling och stimulans som staten förordat. Efter en
nödutryckning tillfördes 50 miljoner kronor på Kristdemokraternas initiativ.
Denna summa ligger nu kvar i summan 105,5 miljoner kronor.

Sådant handlande drar i sin tur med sig att näringslivets olika aktörer och
andra aktörer drar bort mycket av sina byggforskningsmedel, eftersom
byggforskningen är uppbyggd på en samverkan. Det handlar om forsknings-
och utvecklingsarbete inom markanvändnings-, byggnads-, anläggnings- och
förvaltningsområden. Det handlar också om experimentbyggandet. 1997
uppgick den externa finansieringen till 181 miljoner kronor. Regeringen
bedömde utan att tillfråga aktörerna inom plan-, bygg- och bostadssektorn att
dessa i högre grad än tidigare skulle ta hand om kunskapsförsörjningen.
Själva svarar de att den samverkan som byggts upp nu kommer att raseras,
eftersom de gått in och velat anslå medel för just en samverkan. När
regeringen drar ned sina insatser kommer de att tvingas retirera på samma
sätt.

Byggforskningen har gott anseende internationellt. Byggforskningsrådet
ser med stor oro på att möjligheten till deltagande i internationell forskning
decimeras. Sverige har själv bekostat sin andel av den internationella
byggforskningen och byggt upp sin EU-kompetens.

Byggsektorn utgör sammanlagt 40 000 stora och små företag. Universitet,
högskolor och forskningsinstitut svarar för en betydande del av sektorns
försörjning av kunskap och kompetens.

Bostadsfinansiering

Regeringen uttrycker i målen för bostadspolitik att jämlika och värdiga
levnadsförhållanden ska råda. Ett nytt system för bostadsfinansiering
trädde i kraft den 1 januari 1993. Utvecklingen av de gamla reglerna
under de sista åren av 80-talet och framåt ledde till en ohållbar belastning
på statsfinanserna. Små incitament fanns för att hålla
produktionskostnaderna nere. De höga produktionskostnaderna medförde
att boendekostnaderna inom delar av bostadsbeståndet steg i alltför snabb
takt. En kontrollstation för avstämning av det nya systemet lades in under
slutet av år 1995. Efter regeringsskiftet 1994 tillkallades en
parlamentarisk utredning med uppdrag att ta fram underlag för beslut om
bostadspolitiken på längre sikt. I september månad 1995 överlämnade
utredningsgruppen ett delbetänkande som i huvudsak berörde villkoren
för det sent byggda bostadsbeståndet, krisårgångarna 1988-1993. I
månadsskiftet oktober/november 1996 överlämnade utredningen sitt
slutbetänkande. En proposition om den framtida boendepolitiken
lämnades den 16 mars 1998. Här påtalades att "bostaden är en social
rättighet och bostadspolitiken ska skapa förutsättningar för alla att leva i
goda bostäder till rimliga kostnader och i en stimulerande och trygg miljö
inom ekologiskt hållbara ramar".

När det gäller de finansiella förutsättningarna bör boendet inte vara en
skattemaskin för staten. I takt med att statens kostnader för räntebidrag
minskar bör också fastighetsskatten trappas ner. Sverige har i dag bland de
högsta kostnaderna i världen för boendet. Boendekostnaderna mätt som
andel av hushållens disponibla inkomster är ca 30 procent. Det är också
angeläget att skattereglerna för hyresgästers eget arbete ändras. Egna insatser
för att sänka boendekostnaderna bör skattebefrias.

Hushållen i vårt land bor i allmänhet bra med god utrymmesstandard och
hög kvalitet i boendet. Någon bostadsbrist finns egentligen inte, även om
dagens låga nyproduktion kan medföra en framtida bostadsbrist framför allt i
storstadsområdena och ett antal tillväxtregioner. I övriga landet är efterfrågan
på bostäder låg. Problemen i många kommuner består snarare av ett
överskott av bostäder med en stor andel tomma lägenheter i mindre attraktiva
områden. I flera kommuner planerar främst kommunala bostadsföretag att
riva de minst attraktiva fastigheterna.

De bostäder som byggs idag har höga produktionskostnader och byggs
huvudsakligen i attraktiva lägen i storstäderna och tillväxtregionerna. Trots
det statliga stödet med räntebidrag blir månadskostnaderna så höga att endast
välbeställda hushåll har råd att flytta in. I praktiken subventionerar staten
idag alltså boendet för betalningsstarka hushåll i attraktiva lägen på orter
med tillväxt. Det är sannolikt att bostäder i attraktiva lägen i framtiden
kommer att byggas även utan statliga subventioner.

Ur fördelningspolitisk synvinkel är det mycket tveksamt att med generellt
produktionsstöd subventionera boendet för betalningsstarka hushåll i
storstäderna och i tillväxtregionerna. Kristdemokraterna ifrågasätter därför
det generella stödet till bostadsproduktion. Stödet ska användas till att
slutföra byggandet av äldrebostäder och att öka tillgängligheten för personer
med funktionshinder. Räntebidragssystemet bör avvecklas på sikt.

Upplåtelseform och boendedemokrati

Den senaste totalundersökningen om hushållens olika upplåtelseformer
gjordes i FoB 1990. 40 procent av hushållen äger och bebor sina
bostäder. 16 procent bor i bostadsrätt eller andelslägenhet och 44 procent
i hyresbostäder i flerbostadshus eller småhus. Vissa av dessa hyr i andra
hand eller hyr bostadsrätt eller egnahem. Hushåll med barn bor oftast i
egnahem. Ensamstående män med barn bor lika ofta i hyresbostad som i
ägt småhus. Hyresboende dominerar för ensamstående och för
ensamstående kvinnor med barn. Totalt 300 000 hushåll med barn bor i
hyresrätt. Närmare 40 procent av hushållen är ensamboende och 50
procent utgörs av samboende med eller utan barn. Bostadsutgifterna är
högre i egnahem utom för hushåll över 65 år. Hushållen i hyresrätt har
dock högre bostadsutgiftsandelar per rumsenhet än de i egnahem.

Samhället bör skapa förutsättningar för valfrihet mellan olika boende-
former som hyresrätt, bostadsrätt och äganderätt. Personer med medicinska
eller sociala problem samt personer med funktionshinder bör ha förtur i
bostadskön. Kooperativ hyresrätt bör bli ett likvärdigt alternativ till övriga
upplåtelseformer. Möjligheten att äga sin lägenhet bör införas genom att
riksdagen hos regeringen begär en lag om lägenhetsrätt, s k ägarlägenheter.
Varje bostadsområde bör tillgodose olika upplåtelseformer så att befolk-
ningsstrukturen blir allsidig.

Kommunerna måste själva få bestämma om man vill bygga, äga eller
avyttra egna bostadsbestånd. Den kommunala självstyrelsen får inte
inskränkas av staten.

Det är rimligt att bostadsrätterna likställs med egnahem, så att
bostadsrättsinnehavaren ansvarar för sin del av hela bostadsrättsföreningens
belåning. Detta innebär att privatpersonens rätt att dra av räntekostnader i
inkomstdeklarationen tillgodoses. Förslag om sådana lösningar har utarbetats
av Bostadsrättsvärderingskommittén 1992 och Fastighetsbeskattnings-
utredningen 1994. Den nu arbetande Fastighetsbeskattningskommittén ska
enligt sina direktiv (Dir. 1998:20) bl a överväga om bostadsrättsföreningar
ska medges skatteåterbäring för sina underskott. Det finns skäl att regeringen
aktualiserar frågan och återkommer till riksdagen med förslag. Vidare finns
skäl att utvärdera de tillägg och ändringar som gjordes i bostadsrättslagen
och som trädde i kraft den 1 januari 1996. Det finns behov av komplette-
ringar och förtydliganden vad gäller omfattningen av den legala panträtten.
Vidare finns behov av kompletteringar och förtydliganden vad gäller frågor
om en köpares förpliktelser vid överlåtelse av bostadsrätt. Det finns också
skäl att presentera en lösning med ett allmänt bostadsrättsregister där ägare
och gjorda pantsättningar finns noterade. Detta skulle kunna minska behovet
av en högre nivå på räntor till bostadsrätter än till egnahem.

Bostadsrätten liksom äganderätten säkerställer möjligheten för ägaren att
påverka sitt boende och kostnaderna i stor utsträckning. Idag påtalas från
Riksbyggen att konsumenterna tar 70 procent av ränterisken.

Ägarlägenheter är en upplåtelseform som snabbt behöver utvecklas i
Sverige. Regeringen bör snarast framlägga förslag om former för ägar-
lägenheter till riksdagen, med anledning av riksdagens tillkännagivande om
ägarlägenheter.

Det har idag blivit svårare att investera i bostadsrätt i attraktiva lägen.
Försäljningen sker innan produktionen påbörjas och höga insatser kan tas ut.
Det ger möjlighet till skatteavdrag. Bostadsrättsföreningar bör ges samma
möjligheter till avdrag. Fastighetsskatten måste räknas in i investerings-
kalkylerna. Taxeringsvärdena i nyproduktionen är höga jämfört med det
äldre beståndet. Att uppnå blandade upplåtelseformer underlättas genom att
återgå till enkel majoritet.

Också hyresgäster kan i viss mån påverka hyressättningen genom val av
underhållsnivå och lägenhetsstandard. Hyresgästernas möjligheter att
påverka sin boendesituation måste stärkas inte minst vad gäller inflytandet
vid ombyggnader. Möjligheter till självförvaltning där hyresgästerna själva
tar ansvar för visst löpande arbete och underhåll måste vidareutvecklas. Det
handlar om delaktighet, arbetsgemenskap, trivsel och ansvar för allas
gemensamma trevnad. Dessa möjligheter bör i synnerhet prioriteras i
nedgångna segregerade områden.

Idag bor cirka 40 procent av landets hushåll i hyresrätt. För många är
hyresrätt en attraktiv boendeform. För en fungerande hyresmarknad krävs att
de boendes värderingar får ett större genomslag vid hyressättningen.
Hyresgästerna måste ges möjlighet att förhandla fram egna avtal. Egna
arbetsinsatser i inomhus- eller utomhusmiljö bör kunna påverka hyressätt-
ningen. Hyresgästerna måste också kunna dra nytta av lågräntepolitiken
genom sänkta hyror. Det är viktigt att upprätthålla kostnadsneutralitet mellan
olika boendeformer.

En viktig fråga är andrahandsuthyrningen. Äldre och sjuka har normalt
beaktansvärda skäl för andrahandsuthyrning. Hyresnämnder måste vara
generösa med sådana tillstånd.

En diskussion av förvärvslagen är angelägen. Vid utlandsförvärv av
permanentbostäder för omvandling till fritidsbostäder har angränsande länder
som t ex Danmark långtgående begränsningar. Sverige saknar sådana
begränsningar.

Kommunerna tillsammans med bostadsföretag och i samråd med ung-
domarna själva bör försöka öka utbudet av särskilda ungdoms-
bostäder/genomgångsbostäder. Ungdomarna bör ges ökade möjligheter att
aktivt kunna delta i planering, byggande och förvaltning. Ungdomsstyrelsen
och Boverket bör få regeringens uppdrag att utveckla denna idé.

Fastighetsskatt kontra bidragsstöd för
bostadsändamål

I samband med bostadspropositionen beslutades att beräkningen av
bidragsunderlaget för nybyggda bostäder förändrades så att bidrags-
underlaget blev mindre för små lägenheter och större för medelstora
lägenheter. Regeringen redovisade emellertid inte bakgrunden till
förändringen utan hänvisade till att "bidragsunderlaget för smålägenheter
hade visat sig vara alltför högt" och att "tröskeleffekten i stödet vid 35
kvm skulle undvikas". Det framgick inte om förändringen var avsedd att
minska andelen små lägenheter eller om den var avsedd som en
besparing. Detta framgick inte heller i utredningens förslag.
Beslutsunderlaget var således i det närmaste obefintligt och Kristdemo-
kraterna avstyrkte regeringens förslag.

Statens utgifter för räntebidrag minskar medan utgifterna för kredit-
garantier har ökat dramatiskt på senare tid. Krisårgångarna kallas det
bostadsbestånd som byggdes under några år runt 1990. Då dessa fastigheter
byggdes var byggmarknaden överhettad. Byggkostnaderna blev höga och
därmed boendekostnaderna. Räntorna har ofta låsts på höga nivåer. En
kostnadspuckel uppstår när dessa bostäder går in i fastighetsskattesystemet.
Regeringen föreslog att räntebidraget för de så kallade krisårgångarna skulle
avvecklas långsammare än hittills planerat. Förändringen gällde dock bara
under det bidragsår som i det enskilda ärendet påbörjats närmast efter den 31
augusti 1998. Därefter fortsätter upptrappningen av räntesatsen och därmed
minskningen av räntebidraget varje år enligt nu gällande regler. Regeringens
förslag var ovanligt kortsiktigt. Perspektivet kan inte längre vara att skjuta
problemet för krisårgångarna framåt i tiden.

Under 1995 genomfördes tre förändringar angående fastighetsskatten
samtidigt. För det första höjdes taxeringsvärdena kraftigt efter att ha varit
oförändrade i fem år. Taxeringsvärdena höjdes i genomsnitt med 26 procent.
För det andra började den så kallade rullande fastighetstaxeringen att gälla
vilket innebär att taxeringsvärdena kan förändras varje år. Den tredje
förändringen var den mest oväntade. Den socialdemokratiska regeringen
drev igenom en höjd fastighetsskatt från 1,5 till 1,7 procent av
taxeringsvärdet. Under de senaste fem åren har fastighetsskatten ökat med
cirka 40 procent. Regeringen har gjort bedömningen att en allmän översyn av
fastighetsskatten bör göras. Fastighetsskatten har emellertid utretts ett
flertal
gånger. Vad som behövs är inte ytterligare en utredning. Det som behövs är
sänkt fastighetsskatt. Kristdemokraterna har länge drivit detta krav. I ett
första steg har fastighetsskatten sänkts från 1,7 till 1,5 % av
taxeringsvärdet,
en åtgärd som folkopinionen tvingade regeringen till. Regeringens tillfälliga
sänkning för hyreshus och bostadsrätter till 1,3 procent permanentas nu och
sänks ytterligare med 0,1 procentenheter till 1,2 procent.

Därmed ökar regeringen den redan stora snedfördelningen av beskattning
mellan boendeformerna hyreshus och småhus/egnahem. Kristdemokraterna
anser att samhället ska förhålla sig skattemässigt neutralt till olika boende-
former. Det är medborgarna som ska välja boendeform utan att bli styrda av
att skatterna läggs högre på den ena boendeformen än den andra. Kristde-
mokraterna förordar därför en generell skattesänkning av fastighetsskatten
till 1,2 procent. Detta uppnås genom en nedtrappning till 1,3 % år 2001 och
till 1,2 % år 2002. För att mildra de värsta effekterna bör den vidare endast
beräknas på en tredjedel av markvärdet överstigande 150 000 kronor. På
detta sätt minskar lägesfaktorns orimliga effekter. Underlaget för statlig
fastighetsskatt är såväl värdet på byggnad som på mark. Idag utgår
fastighetsskatt även på tomträttsmark som tomträttsinnehavaren inte äger
utan hyr till exempel av en kommun. Det är en orimlig princip att betala skatt
för fast egendom man inte äger. Det är inte acceptabelt att jämföra
tomtsrättsinstitutet med äganderätt i detta avseende. Kristdemokraterna anser
att fastighetsskatt på tomträttsmark ska avskaffas.

Vår inriktning är att successivt fasa ut fastighetsskatten och på sikt ersätta
den med en kommunal avgift som är kopplad till kommunens kostnader för
gatuunderhåll, VVS, brandförsvar m.m. för fastighetsbeståndet. Det känns
därför inte logiskt att fasa in nya årgångar i skattesystemet.

Hyror och förvaltningsmoms

Hyrorna har genom skatteomläggningen, det höga tjänsteinnehållet och
minskade räntebidrag, bl a till ombyggnad tillsammans med ökade
vakanser och ökade behov av avskrivningar ökat kraftigt. Sett i ett längre
perspektiv har hyran ökat dubbelt så snabbt som inflationen. Mellan 1989
och 1991 ökade hyran med 18 procent, huvudsakligen som effekt av
skatteomläggningen. Sedan 1991 har hyrorna fortsatt att öka. Mellan
1991 och 1997 ökade de med cirka 17 procent. Enligt Boverket
minskade räntekostnaderna för hyresföretag med 3 procent, eftersom
räntenivån sjönk mer än räntebidragen minskade. Hyran i en
normallägenhet på 70 kvadratmeter var 4 100 kronor i månaden år 1997.
De senaste årens relativa återhållsamhet med hyresökningar har delvis
skett på bekostnad av löpande och periodiskt underhåll.

Alltfler upplever problem med höga hyror. Statistiken visar att drygt 30
procent av disponibel inkomst går till boende. Detta är ett generellt snitt.
Många har en hyra som motsvarar mellan 50 och 70 procent av disponibel
inkomst. Regeringen har uppmärksammat detta och satsar på att sänka
fastighetsskatterna, vilket Kristdemokraterna länge krävt. Tyvärr väljer dock
regeringen att sänka fastighetsskatten enbart för hyresfastigheter, vilket
begränsar neutraliteten mellan olika boendeformer. Sänkt förvaltningsmoms
skulle underlätta denna neutralitet.

Hyresboende är tjänsteintensivt och därmed högt beskattat och
avgiftsbelagt. Boverket konstaterar att samtidigt som de boende anser att
hyrorna är för höga är de i nyproduktionen för låga för att ge incitament till
nybyggnad. Det viktigaste hindret mot nyproduktion menar Boverket är att
investera i hyresbostäder. Privata företag ser inte tillräcklig lönsamhet. De
kommunala bolagen är för rädda om sin balansräkning. De flerbostadshus
som kräver underhåll får stå tillbaka eftersom hyrorna inte kan höjas hur
mycket som helst. Det finns risk för att fastigheter förfaller.

Ett område som inte diskuterats i tillräcklig omfattning är momsen för
fastighetsförvaltning och fastighetsskötsel. Fastighetsmomsen uppgick 1998
till totalt 32,4 miljarder kronor. 1998 uppgick momsen för planering och
organisation av fastighetsprojekt för framtida försäljning till närmare sju
miljoner kronor. Handel med egna fastigheter visade en moms på drygt 40
miljoner. Uthyrning av bostäder belades med moms på drygt två miljarder.
Förvaltning i bostadsrättsföreningar handlade om moms på cirka 200
miljoner. Övrig fastighetsförvaltning gav 1,5 miljarder i moms och moms för
fastighetsförmedling handlade om drygt en miljard. Till detta kom förvalt-
ning i rikskooperativ regi med 750 miljoner och övrig fastighetsförvaltning
på uppdrag med 1,5 miljarder. En viss del återgår genom den moms som
betalas tillbaka, men för hyresgästerna innebär olika typer av förvaltnings-
moms stora konsekvenser.

Sänkning av förvaltningsmomsen är ett alternativt sätt att uppnå neutrala
boendeformer. Kristdemokraterna anser det dock mer angeläget att i ett
första skede sänka fastighetsskatten.

De kommunala bostadsföretagen

Varje förbud eller regel som hindrar kommunerna från att sälja
bostadsföretag bör ifrågasättas. I en paniksituation har regeringen gått in
och utfört ett principiellt brott mot gällande statsbidragsregler genom att
bestraffa de kommuner som säljer sina kommunala bolag. Regeringen
har inget stöd från Svenska kommunförbundet för denna hantering.
Svenska Kommunförbundet har avvisat beslutet om en minskning av det
generella statsbidraget för kommuner som avyttrar hela, eller delar av,
sitt bostadsföretag, då det strider mot syftet med gällande
statsbidragssystem samt mot den kommunala självstyrelseprincipen.
Regeringen har visat uppenbara brister i respekten för den kommunala
självstyrelsen och den kommunala demokratin. Det kan aldrig vara en
statlig uppgift att fatta beslut om handhavandet av de kommunalt ägda
bolagen.

När det gäller kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen är det viktigt
att betona att kommunen inte själv behöver äga och förvalta ett bostads-
företag för att till exempel kunna tillgodose sociala behov. Den demokratiska
insynsfrågan i kommunala bolag bör följas upp.

Det är angeläget att tillämpningen av bruksvärdeshyran anpassas till vad
det från början var tänkt att vara; nämligen hyresgästernas värdesättning av
lägenheter. Om bostadsmarknaden är i balans eller om det finns ett mindre
överskott på lägenheter, kommer resultatet av en rätt tillämpad
bruksvärdeshyra och en marknadshyra att ge ungefär samma resultat. I den
situationen föreligger inte behov av att allmännyttan är hyresledande. För en
rimlig hyressättning krävs en sund konkurrens. För detta krävs en rimlig
balans och tillgängliga alternativ.

Bostadsbidrag

Bostadsbidragens primära uppgift är att ge möjlighet för resurssvaga
hushåll att efterfråga goda och tillräckligt rymliga bostäder. Från
fördelningspolitisk synpunkt är inkomstprövade bostadsbidrag det
effektivaste sättet att göra det möjligt med en rimlig bostadsstandard
även för lågavlönade, barnfamiljer, studerande och pensionärer. Sedan
1930-talet då stödet i form av s k familjebidrag introducerades har
bidraget utvecklats för att 1986 anta målsättningen att hushåll med barn
ska kunna nyttja en bostad där varje barn har ett eget rum. Den
målsättningen finns i princip fortfarande kvar. Ett trendbrott i stödet till
barnfamiljer skedde med de besparingar som gjordes under 1995 och
1996 från en totalkostnad på cirka 9 miljarder kronor till 5,9 miljarder
kronor 1998. Kombinerat med övriga besparingar som drabbat
barnfamiljer har dessa fått katastrofala följder för många barnfamiljer.
Totalt drabbas vissa hushåll med upp till 2000 kronor per månad.

Samtidigt som regeringen i målen uttalar att särskilt främja en god uppväxt
för barn och ungdomar har flerbarnsfamiljer fått det sämre. Förbättringar
aviseras inte i årets budget. Kristdemokraterna önskar att en översyn görs av
bostadsbidragen samt de konsekvenser senare års beslut lett till. Det är inte
nöjaktigt att endast 60 procent av antalet hushåll med hemmavarande barn
kan ge varje barn ett eget rum. Kristdemokraterna har med skärpa markerat
att neddragningarna av bostadsbidragen drabbat barnfamiljerna för hårt.
Tidigare ståndpunkter vidhålls när det gäller reglerna för individuella
inkomstgränser och begränsningen av den bidragsgrundande bostadsytan,
som gäller sedan den 1 januari 1997. Kristdemokraterna anser att det bör
vara den samlade familjeinkomsten som utgör grund för bostadsbidraget.
Båda besparingarna drabbade barnfamiljer, ensamstående och
egnahemsägare alltför hårt. Vi återför 940 miljoner under 2000 till anslag
A 10 Bostadsbidrag. Detta innebär ett höjt bostadsbidrag med 100 kronor per
barn from den 1 januari år 2000.

Kristdemokraterna föreslår också att bidragsperioderna görs halvårsvisa
för samtliga hushåll med bostadsbidrag. Fördelen är att bostadsbidragen då
på ett bättre sätt anpassas till hushållets aktuella ekonomiska situation. Det
borde inte heller vara svårt att utvidga dagens system till att hantera halvårs-
visa beräkningsperioder. Det fungerar uppenbarligen i studiebidragssystemet
vid kontroll av de s k fribeloppen. Kristdemokraternas förslag stämmer väl
överens med syftena för de tidigare förändringarna av bostadsbidragen, att
öka träffsäkerheten och att minska risken för fattigdomsfällor.

Bosparande

Regeringen gjorde bedömningen att betydelsen av eget kapital i samband
med större investeringar hade ökat avsevärt och därmed även betydelsen
av ett långsiktigt sparande. Kristdemokraterna delade denna bedömning.
Regeringen ansåg dock att några åtgärder inte behövde vidtas för att
stimulera till ett ökat sparande. Kristdemokraterna har en annan
uppfattning och menar att frågan om hur sparande i allmänhet och
bosparande i synnerhet ska kunna öka måste undersökas ytterligare. Ett
högt sparande är av väsentlig betydelse för ett lands långsiktiga
tillväxtförutsättningar. Det är därför viktigt att lära ungdomar att
bosparande är en förutsättning för att man senare i livet ska kunna köpa
sin egen bostad eller kunna göra andra investeringar i boendet. Därför
kan det också vara motiverat att med statliga regler uppmuntra inte minst
ungdomar att bospara. Det nuvarande ungdomsbosparandet har
begränsad betydelse för unga familjers bostadsköp på grund av de
restriktiva reglerna. Reglerna innebär att ungdomar mellan 16 och 25 år
kan påbörja ett sparande som kan fortgå till och med det år spararen
fyller 28 år. Riksgäldskontoret fastställer en minimiränta. När
kontoinnehavaren har sparat under tre år och det sparade kapitalet uppgår
till minst 5000 kronor, är man berättigad till en årlig bonusränta på 3
procent från den tidpunkt sparandet började. Den som sparar har rätt att
låna upp till tre gånger det sparade beloppet. Det finns inga krav på att
sparandet ska användas till att köpa bostad.

Det bör undersökas om ungdomsbosparandet kan utvecklas ytterligare för
att bli mer attraktivt och kanske övergå till ett allmänt bosparande utan den
snäva åldersgränsen. Detta bör utredas.

Ett intressant alternativ som bör studeras är Bofrämjandets förslag till
sparlånesystem byggt på det tyska "bausparkassesystemet", som i dag har ca
25 miljoner sparare. Genom ett kontinuerligt sparande mot låg fast ränta
bygger spararen upp en lånerätt inom ett slutet kollektivt bosparsystem. Detta
leder till rätt att låna medel till låg fast ränta som är känd när sparandet
inleds. Sparandet stimuleras av en statlig skattefri sparpremie om 10 % som
betalas ut först vid investeringstillfället. Låt oss anta att tio blivande
bostadsköpare är villiga att spara för att få tillgång till de medel som behövs
som toppkapital. Om var och en varje år kan spara en tiondel av erforderligt
kapital tar det tio år innan var och en har sitt kapital. Om dessa tio istället
sparat i en gemensam "pool" en sluten bosparkassa, skulle den första kunna
köpa sin bostad redan efter ett år genom att använda sparade medel som de
andra tio åstadkommit. Andra året skulle den andra spararen kunna köpa sitt
hem genom att använda pengar som de andra åtta sparat plus den amortering
som den förste gjort på sitt bosparlån och så vidare. De som sparat i
bosparkassan når sitt mål i genomsnitt 4,5 år tidigare än de som sparat
individuellt.

Det allmänna bosparandets funktion och effekter sammanfattade:

sänker kapitalkostnaden,

ökar tillgången på eget kapitalsänker skuldsättningsgraden,

grundlägger goda sparvanor,

in- och utlångningsränta är låg och fast,

stärker statskassan,

minskar behovet av generella subventioner,

neutralt mellan nybyggnad, ROT, existerande bostäder,

är enkelt som komplement till bostadsfinansieringen.

Regeringen bör således snarast återkomma till riksdagen med ett förslag
till bosparsystem.

Stimulansåtgärder för utveckling av nya former för
äldreboende

En viktig grupp att ta hänsyn till vid bostadsplanering är våra äldre.
Valfrihet ska gälla för äldres boende. Det handlar om att bo kvar i sin
permanenta bostad eller till att byta till seniorboende eller särskilda
boendeformer. Steget från den egna bostaden direkt till särskilda
boendeformer innebär ofta en alltför stor förändring för den enskilde.
Därför bör alternativa idéer för äldres boende stimuleras. Exempel på
äldre deltagare i studiecirkel för att utforma sitt eget boende är i Sverige
mycket sällsynta. Att äldre själva är med och formar sin egen framtid
borde stimuleras på ett bättre sätt. Det är i detta sammanhang viktigt att
utgå från gemenskaper som inte är färdigplanerade eller innebär för stora
grupper. Vid all form av bostadsplanering måste mark avsättas i syfte att
äldre ska kunna bo kvar i sin invanda miljö.

Investeringsbidrag för anordnande av ungdoms- och
studentbostäder

Bostadssituationen för ungdomar och studenter fortsätter att försämras.
Bristen på bostäder motverkar ett decentraliserat högskolesystem
karaktäriserat av mångfald. I Stockholm står t ex 14 000 studenter i
bostadskö. Den sociala snedrekryteringen till den högre utbildningen
ökar. En konsekvens av att över 250 000 ettor försvann under 1980-talet
är att ungdomsbostadsbristen blivit katastrofal. Ungdomar konkurrerar
inte bara med varandra om de bostäder som finns. De konkurrerar också
med andra nytillträdande och splittrade hushåll som kan tänkas efterfråga
små lägenheter. Alltfler studenter flyttar till högskoleorterna. Flera
tvingas ta en bostad långt från högskolan eller skaffa bostad i det vanliga
bostadsbeståndet med alltför höga hyror. På vissa håll får studenterna
tränga ihop sig så att studiemiljön blir ohållbar. Vissa studenter lockas in
på en svart hyresmarknad. Vissa högskoleorter, t ex Stockholm, saknar
helt handikappanpassade studentlägenheter. Det är en självklarhet att
handikappanpassade studentbostäder skall finnas integrerade i det
vanliga studentbostadsbeståndet.

Ansvaret för studentbostadssituationen vilar på såväl stat som kommun.
Staten formulerar regler som påverkar bostadsfinansieringen. Staten fördelar
också högskoleplatser. Kommunerna har ansvaret för att tillgodose bostads-
bestånd efter efterfrågan. Endast fem kommuner har infört bostadsgaranti för
studenter, nämligen Örebro, Sundsvall, Eskilstuna, Västerås och Karlstad. En
samverkan mellan staten och kommunerna kan ske på flera sätt. De
kommuner som ger bostadsgaranti kan marknadsföras som goda exempel.
Bostadssituationen kan bli en parameter för tilldelning av nya högskole-
platser. Stimulansmedel för byggande av studentbostäder kan ges. Det är
också viktigt att kommunerna i god tid får kännedom om det antal nya
högskoleplatser de beviljas. I anslutning till att kommunerna tar fram
särskilda ungdomspolitiska program bör också behovet av bostadsinforma-
tion och bostadsplanering för unga behandlas.

Riksdagen beslutade den 5 december 1996 om ett tillfälligt investerings-
bidrag för att stimulera byggandet av studentbostäder. Bidraget lämnas med
max 25 000 kronor per studentrum i projekt som påbörjas under tiden 1
oktober 1996-31 december 1999. Den 1 juli 1998 utvidgades stödet att gälla
även bostäder för ungdomar på grund av att bristen på lämpliga ungdoms-
bostäder var påtaglig i många kommuner. I budgetpropositionen för 1999
föreslogs att stödet skulle avvecklas och att ansökningar som kom in till
länsstyrelsen efter den 12 oktober 1998 inte skulle få del av bidraget. Motivet
för avvecklingen var bl a att intresset för bidraget anses ha varit svagt.

Att efterfrågan på studentlägenheter varit mindre än vad som beräknades
vid stödets införande 1996 berodde sannolikt på ett flertal faktorer. En faktor
var den tid det tar att projektera och starta upp ett projekt. Det handlar ofta
om minst ett år. En annan faktor var säkerligen också de höga bostadskostna-
derna i nyproduktion bl a genom minskade subventioner. Genom ryckigheten
i regeringens förslag kom det utvidgade stödet till ungdomsbostäder att
endast ha gällt under fyra månader. Därmed fick detta stöd aldrig en chans. I
budgetpropositionen 1999/2000 väljer regeringen att helt avsluta detta
projekt med att överföra 20 miljoner från anslaget för räntebidrag. Kort-
siktiga system leder till instabilitet på marknaden.

Kristdemokraterna anser att det är angeläget att stimulera utbyggnaden av
studentlägenheter under den utbyggnadsperiod som pågår för högskolor och
universitet. Investeringsbidrag för byggande av studentbostäder och andra
ungdomsbostäder bör därför fortsättningsvis utgå. Reglerna måste förenklas
och summan höjas till 40.000 kronor per lägenhet. För detta är
Kristdemokraterna i årets budget beredda att ytterligare anslå 20 miljoner
kronor utöver regeringens förslag. Arbetslösheten hos byggnadsarbetarna är
fortfarande hög på många orter, vilket ytterligare förstärker vikten av
investeringsbidraget.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om mål och visioner för familje- och boendepolitik,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om olika grupper av hemlösas situation,2

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om olika forskningsåtgärder avseende psykiska
problem och hemlöshet,2

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om frivilligorganisationernas roll för de hemlösas
situation,2

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om boendesegregationen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kulturmiljöer och arkitekturfrågor,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utbildning av arkitekter m.fl. i handikapp-
kunskap,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om brottsförebyggande bostadsplanering,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om miljöhänsyn i boendet,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en ökad satsning på förbättrad
inomhusmiljö,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett nationellt handlingsprogram för innemiljö,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om villkoren för bostadsrätterna,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fastighetsskatten,1

14. att riksdagen beslutar om sådan ändring i lagen om bostads-
bidrag (SFS 1993:737) att den samlade familjeinkomsten utgör grund
för bostadsbidraget,

15. att riksdagen beslutar att den bidragsgrundande bostadsytan be-
stäms enligt regeringens ursprungsförslag i proposition 1996/97:186,
innebärande en utökning med 10 m2 per boendekategori, jämfört med
dagens regler,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om höjning av bostadsbidragen med 100 kr per barn
och månad fr.o.m den 1 juli år 2000,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att bidragsperioderna görs halvårsvisa för
samtliga hushåll med bostadsbidrag,

18. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett nytt bospar-
system,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att vid bostadsplanering avsätta mark med syftet
att äldre skall kunna bo kvar i sin invanda miljö,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om handikappanpassade studentbostäder integrerade
i det övriga studentbostadsbeståndet,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om investeringsbidrag om 40 000 kr per student-
bostad för anordnande av bostäder för studenter,

22. att riksdagen med följande ändringar i förhållande till rege-
ringens förslag för år 2000 anvisar anslagen under utgiftsområde 18
Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande enligt följande
uppställning:
23.
Tabell 1: (Anslag Regeringens förslag Anslagsförändringar )

1 Yrkande 13 hänvisat till SkU.

2 Yrkandena 2-4 hänvisade till SoU.