med anledning av prop. 1998/99:27 Ändringar i lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner

Motion 1998/99:U1 av Lars Ohly m.fl. (v)

Den 27 april beslöt Europeiska rådet om att inskränka vissa
ekonomiska förbindelser med Förbundsrepubliken
Jugoslavien, vilket innebar att den svenska riksdagen måste
ändra på dåvarande bestämmelser om straff i sanktionslagen.
Vänsterpartiet ansåg därvid att sådana förändringar i
sanktionslagstiftningen endast kan genomföras om
ekonomiska eller andra sanktioner grundar sig på beslut eller
rekommendationer av FN:s säkerhetsråd. Det beslut om
sanktioner som Europeiska rådet beslutade om den 27 april
gick längre än de av FN beslutade sanktionerna.
Utrikesutskottets majoritet var dock för att man tillfälligt
skulle förändra den svenska sanktionslagstiftningen.
Vänsterpartiet reserverade sig mot utskottsmajoritetens
beslut. Riksdagen beslöt att anta en tillfällig
sanktionslagstiftning. Nu föreligger en proposition från
regeringen (Prop. 1998/99:27 Ändringar i lagen (1996:95)
om vissa internationella sanktioner) om att man skall besluta
om en permanent förändring i den svenska
sanktionslagstiftningen som ligger i linje med den förändring
som förelåg tidigare i år.

I denna proposition står följande att läsa:

De (sanktionerna) har oftast fattats med anledning av ett FN-beslut, men på
senare tid har medlemsstaterna i rådet i några fall fattat beslut om sanktioner
utan ett föregående beslut eller en rekommendation av FN:s säkerhetsråd.

Meningen är en smula försåtligt formulerad. Den ger intryck
av att det vid ett flertal tillfällen i Europeiska rådet fattats
beslut om sanktioner som saknar stöd i FN-beslut eller FN-
rekommendationer. Man kan få för sig att det nästan blivit
praxis att Europeiska rådet förfar på detta sätt i
sanktionsfrågor. Så är inte fallet. Oss veterligen har det som
beskrivs i citat faktiskt inte inträffat mer än en enda gång -
just i samband med sanktionerna mot Förbundsrepubliken
Jugoslaviens uppträdande i Kosovo under våren och
sommaren 1998. Propositionens beskrivning om Europeiska
rådets arbete är därför inte med verkligheten
överensstämmande.

Vidare beskrivs i propositionen beslutsordningen inom EU när det gäller
GUSP (Gemensamma Utrikes- och Säkerhetspolitiken). Enligt Amsterdam-
fördraget skall huvudregeln alltjämt vara att beslut inom ramen för GUSP
fattas med enhällighet (artikel J 13.1). I syfte att effektivisera
beslutsfattandet
införs emellertid en möjlighet att fatta beslut om gemensamma åtgärder eller
en gemensam ståndpunkt med kvalificerad majoritet (artikel J 13.2). Av
denna skrivning kan man inte dra någon annan slutsats än att vad som sägs i
artikel J 13.1 omedelbart upphävs i artikel J 13.2. Med hänvisning till
"effektiviteten i beslutsfattandet" kan man utan större problem upphäva
kravet på enhällighet, varför man rimligen inte kan uppfatta skrivningen på
annat sätt än att det som kallas "en huvudregel" i realiteten endast är
byråkratiskt blomsterspråk.

Det finns nu visserligen ytterligare ett krav för att man inom Europeiska
rådet skall få möjlighet att fatta beslut med kvalificerad majoritet. Beslut
med kvalificerad majoritet får endast fattas i de fall det finns en "gemensam
strategi" utformad i frågan. Men vad är en gemensam strategi och i vilken
grad står ett fattat beslut i överensstämmelse med en sådan? Svaren på dessa
båda frågor kan inte grunda sig på annat än bedömningar - sannolikt en
kvalificerad majoritets bedömningar. Här finns således anledning att fråga
sig: Vad tar sig en minoritet till i en sådan situation?

Propositionen skriver: "En medlemsstat kan av viktiga och uttalade skäl
som rör nationell politik motsätta sig att beslut fattas med kvalificerad
majoritet." De skäl som en minoritet har måste uttalas, proklameras,
uppenbarligen för att sedan granskas, nagelfaras och bedömas. Därefter skall
fattas beslut om de anförda skälen kan bedömas som viktiga. Vem gör den
bedömningen?

Av alla dessa lösa och luddiga skrivningar kan vi inte finna annat än att
EU syftar till att vara en enhetlig organisation i sitt uppträdande, men
knappast när det gäller uppfattningar. Vänsterpartiet har tidigare i andra
sammanhang kritiserat det demokratiska underskottet inom den europeiska
unionen och pekat på inskränkningar i den nationella självbestämmande-
rätten. Enligt vår uppfattning ska inte den europeiska unionen tillförsäkras
mer makt över ländernas ställningstaganden i utrikes- och säkerhetspolitiska
frågor. Sanktionsbeslut ska därför grundas på beslut eller rekommendation
av FN:s säkerhetsråd.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att avslå proposition 1998/99:27 Ändringar i lagen
om vissa internationella sanktioner.

Stockholm den 12 november 1998

Lars Ohly (v)

Murad Artin (v)

Berit Jóhannesson (v)

Stig Sandström (v)