med anledning av förs. 1998/99:RFK3 Riksdagsledamöternas arvode

Motion 1998/99:K4 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp)

Riksdagens förvaltningsstyrelse föreslår i betänkandet bl.a.
att riksdagsledamöternas arvode skall höjas med 5 700 kr till
36 000 kr per månad. Av höjningen utgör 2 000 kr en
växling från kostnadsersättning till arvode. Styrelsen föreslår
även att Riksdagens arvodesnämnd fortsätter sin verksamhet.

Miljöpartiet de gröna har tidigare uttalat kritik mot rådande ersättnings-
system till riksdagens ledamöter. Framför allt är vi kritiska till systemet med
kostnadsersättning som överlevt sig själv med tanke på att riksdagen idag
betalar för teknisk service och en rad andra kostnader som ledamöterna
tidigare själva svarade för. Det är därför rimligt att en radikal sänkning av
kostnadsersättningen genomförs.

Arvodets storlek har de senaste åren avgjorts av arvodesnämnden. Den
grundläggande frågan för bestämning av arvodet är naturligtvis om detta är
en riktig och rimlig ordning. Utredaren och förvaltningsstyrelsen väljer att å
ena sidan underkänna detta system genom att föreslå att riksdagen själv ska
besluta om en betydande arvodeshöjning och å andra sidan föreslå att
arvodesnämnden ska vara kvar. Detta är ologiskt och ett dåligt förslag. Det
går inte att få trovärdighet och respekt för systemet med en oberoende nämnd
om riksdagen då och då, när man inte är nöjd med nämndens arbete, ska ta
sig friheten att besluta om "korrigeringar" för att höja arvodena. Miljöpartiet
vill bestämt ta avstånd från förvaltningsstyrelsens förslag om att riksdagens
ledamöter nu ska frångå systemet med en arvodesnämnd för att istället själv
besluta om kraftiga arvodeshöjningar. Detta kommer med rätta att öka
misstroendet mot det politiska systemet och skadar därför den svenska
demokratin.

Förvaltningsstyrelsen hänvisar i betänkandet till att arvodeshöjningen
egentligen handlar om att återställa ersättningen i förhållande till en efter-
släpning, som i sin tur "var ett direkt resultat av riksdagsbeslut".
Miljöpartiet
menar att just på grund av att det var ett riksdagsbeslut, så kan man inte tala
om någon "eftersläpning". Det var ett medvetet beslut från riksdagens sida
som togs med tanke på att många andra i det svenska samhället just då fick
erfara att pengarna minskade i plånboken.

En så kraftig - och plötslig - höjning av arvodet som det nu handlar om,
står inte i proportion till vad vi uppfattar som rimligt. Kopplingen till nivån
för domargruppen ökar heller inte legitimiteten i förslaget, eftersom just
denna grupp har fått se kraftiga löneökningar de senaste åren.

Vi anser att dagens nivå på riksdagsledamöternas arvode är möjlig att
försvara. Med den nuvarande nivån på arvodet kan man inte ifrågasätta
ledamöternas möjlighet att ha en oberoende ställning och inte heller att
arvodesnivån lett till att endast vissa grupper i samhället blivit represen-
terade.

Mot bakgrund av det ovan angivna kan Miljöpartiet inte godta
förvaltningsstyrelsens förslag. Vi vill betona vikten av att riksdagen själv
inte
bidrar till de stora och växande löneskillnaderna i samhället.

Det finns två möjliga vägar att gå för att bestämma riksdagsledamöternas
arvoden i framtiden. Antingen får arvodesnämndens arbete fortsätta utan
inblandning från riksdagen eller så avskaffas nämnden och ett nytt system
införs där arvodet bestäms ifrån den genomsnittliga löneökningen i samhället
eller någon annan jämförbar grupp. Miljöpartiets uppfattning är att riksdags-
ledamöternas arvode inte bör tillåtas öka mer än genomsnittet i samhället.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår förslaget 1998/99:RFK3 Riksdagsledamöternas
arvode.

Stockholm den 11 november 1998

Marianne Samuelsson (mp)

Birger Schlaug (mp)

Per Lager (mp)

Peter Eriksson (mp)

Kia Andreasson (mp)

Gunnar Goude (mp)

Matz Hammarström (mp)

Helena Hillar Rosenqvist (mp)

Barbro Johansson (mp)

Mikael Johansson (mp)

Thomas Julin (mp)

Ewa Larsson (mp)

Gudrun Lindvall (mp)

Yvonne Ruwaida (mp)

Kerstin-Maria Stalín (mp)

Lars Ångström (mp)