Kvinnohälsa

Motion 1997/98:So335 av Barbro Westerholm och Kerstin Heinemann (fp)

Mannen som norm

Inom medicinen liksom inom andra discipliner är merparten av de vetenskapliga studier som utförts gjorda på män eller försöksdjur av hankön. Resultaten från dessa studier har ofta generaliserats utan att detta ifrågasatts till att gälla också för kvinnor. Också den epidemiologiska forskningen över hälsoproblems förekomst har utförts på och av män och baserats på manlig erfarenhet. Statistik har inte varit könsuppdelad och i studier där kvinnor funnits med har man ofta utgått från det manliga som norm. Forskningen har inte varit värdeneutral eller objektiv, varken i val av vetenskapliga metoder, frågeställningar eller studieobjekt. Som en följd av detta är den kunskap vi har om diagnos och behandling av olika sjukdomar generellt sett större för män än för kvinnor. Man har också funnit att det finns medicinska diagnoser för en större del av de symtom män brukar söka för än för de kvinnor söker för. Därmed får män oftare en diagnos för de symtom de presenterar när de söker vård än vad är fallet för kvinnor.

Sjukdomsmått ur ett genusperspektiv

Den bild man får av ohälsan i ett land är beroende av de ohälsomått som används för att beskriva den. Används dödsorsaksstatistiken ser det gynnsamt ut för kvinnor. Kvinnor lever ca fem år längre än män. En annan bild får man om man däremot använder olika data över sjukligheten. Kvinnor söker oftare öppen vård och har fler sjukdagar än män. Kvinnor förtidspensioneras oftare än män och uppvisar oftare otillfredsställda vårdbehov. Mycket talar för att rehabiliteringsinsatserna för män är mer omfattande än för kvinnor.

Sjukdomspanoramat skiljer sig åt mellan könen. Hjärtkärlsjukdom står för 22 procent av dödligheten bland män under 65 år och 13 procent av dödligheten bland kvinnor. Nyare forskning talar för att stress beroende på skilsmässa eller andra familjeproblem och stress på arbetsplatsen är jämfört med män särskilt viktiga riskfaktorer för kvinnor.

Medan lungcancer minskar bland män ökar den bland kvinnor vilket med all sannolikhet beror på förändringen i rökvanor. Unga kvinnor med kort utbildning och/eller monotont arbete är en särskilt viktig målgrupp för tobakspreventivt arbete om man får döma av de rökvaneundersökningar som utförts.

När det gäller diabetes har undersökningar visat att kvinnors vårdbehov är sämre tillgodosett än mäns. Samtidigt har man funnit att kvinnor tycks acceptera sin diabetes lättare än män. De tar också ett större ansvar för behandlingen av sin sjukdom. Män däremot lägger ett större ansvar på sjukvården, på sin hustru etc. Socialgruppstillhörighet tycks spela större roll för dödligheten bland kvinnliga diabetiker än manliga. Forskning behövs för att belysa interaktionen mellan ålder, kön och social bakgrund hos män resp kvinnor när det gäller vård, behandling och dödlighet i diabetes.

Inom psykiatrin har man genomfört anmärkningsvärt få studier över könsperspektivets betydelse för psykiska sjukdomar och deras behandling. Vi vet att kvinnor oftare behandlas med psykofarmaka än män. Det finns data över vilka hälsoproblem som förorsakar förskrivningen men mycket liten forskning om de bakomliggande orsakerna. Det behövs också forskning när det gäller behandlingsresultaten och riskerna för läkemedelsberoende.

Alkoholmissbruk bland kvinnor är ett växande problem. År 1955 var relationen alkoholmissbrukande män/kvinnor 50/1. Nu är den 5/1. Kvinnor med alkoholmissbruk företer ofta en rad andra hälsoproblem som kan dölja alkoholmissbruket: migrän, depression, trötthet, ryggont etc. Läkare missar oftare alkoholproblem hos kvinnor än hos män och skriver ut lugnande och ångestdämpande medel i stället för att tackla det verkliga problemet. Mer forskning behövs för att utröna vilka behandlingsmetoder som är mest effektiva hos kvinnor.

Anorexi och bulemi är vanligare hos flickor än hos pojkar. Här är förhållandet det motsatta. Här vet man mer om flickors ätstörningar än pojkars. Också här finns behov av mer forskning.

Osteoporos (benskörhet) är ett växande folkhälsoproblem framför allt hos kvinnor. Varje år drabbas 70 000 män och kvinnor av benskörhet. Enbart de direkta sjukvårdskostnaderna beräknas överstiga 2,6 miljarder kronor per år. Hälften av alla 50-åriga kvinnor kommer sannolikt att få benbrott på grund av benskörhet. Möjligheterna att förebygga, diagnosticera och behandla osteoporos har avsevärt förbättrats under senare år. Trots detta finns det klara brister i vården på grund av okunskap och stora variationer i omhänder-tagandet.

Fibromyalgi är ett tillstånd som är grundligt beskrivet hos kvinnor men det förekommer också hos män. Forskningen har framför allt koncentrerats till kvinnor men måste nu utsträckas till att omfatta också männen.

Det finns tydliga könsskillnader när det gäller läkemedelsanvändning, könsskillnader som kan återspegla olika sjukdomsförekomster hos de båda könen men som också kan bero på att man behandlar samma tillstånd olika hos män resp kvinnor. Här behövs mer forskning om vilka konsekvenser olikheterna för med sig för patienterna.

Kvinnlig omskärelse är ett speciellt problem. Den är förbjuden i svensk lag men i Sverige finns kvinnor som främst kommit från andra länder med skador som är en följd av omskärelse. För dessa måste allt göras för att rehabilitera dem både fysiskt och psykiskt. Socialstyrelsen bör fortlöpande följa vad som händer och slå larm om nya fall skulle dyka upp.

Behovet av ett åtgärdsprogram

Många av de brister som redovisats ovan uppmärksammades av förra regeringen och ledde till att den som en av sina sista åtgärder på initiativ av Folkpartiet tillsatte en utredning om bemötande av kvinnor och män inom hälso- och sjukvården (Dir. 1994/95). Utredningen skulle bl.a. kartlägga hur kvinnor och män bemöts när de söker vård och hjälp inom hälso- och sjukvården och föreslå åtgärder som kan bidra till att utjämna skillnader mellan hur kvinnor och män bemöts och behandlas inom vården i den mån dessa skillnader har sin grund i könstillhörighet och inte är relevanta för aktuell sjukdomsbild och vårdbehov.

Utredningen kom med sitt betänkande (SOU 1996:133) i augusti 1996. Här rapporterades om såväl väsentliga kunskapsluckor som brister i vården. Bland åtgärdsförslagen tog utredningen upp en rad frågor som måste bli föremål för fortsatt forskning för att öka våra kunskaper om kvinnors speciella behov. Man tog också upp behovet av utbildning av hälso- och sjukvårdens personal om könsspecifika skillnader både när det gäller sjukdomsförekomst och behandling samt rehabilitering.

Vi anser det anmärkningsvärt att regeringen ännu inte lagt fram ett handlingsprogram baserat på denna utredning och anser att regeringen nu bör utforma en sådan för att förverkliga utredningens förslag. I handlingsplanen bör också ingå förslag om insatser beträffande sjukdomar där vår kunskap om män är bristfällig i relation till vad vi vet om kvinnor.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att motarbeta kvinnlig könsstympning och ge olika typer av stöd till dem som utsatts för könsstympning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att regeringen lägger fram ett handlingsprogram om kvinnors situation i vården.

Stockholm den 6 oktober 1997
Barbro Westerholm (fp)	Kerstin Heinemann (fp)