Umgängesrätt

Motion 1997/98:L420 av Göthe Knutson (m)

1 Umgängesrätt – en brännhet lagfråga

I dagspressen har beskrivits hur en mamma trots mordhot m.m. tvingats medverka till att pappan utövar umgänge med gemensamma barn. Vilka möjligheter har domstol att helt inskränka rätten till umgänge? Vilka lagändringar skulle kunna förhindra att liknande situationer uppkommer?

Frågan är högaktuell även i Regeringskansliet och i en lagrådsremiss i september detta år. Riksdagen bör omgående ingripa.

1.1 Rapporteringen i media

Den 17 september 1997 var en artikel införd i Dagens Nyheter med rubriken Våldsam far får träffa barnen. Hot och misshandel. Rätten gav mannen umgängesrätt trots att han har besöksförbud. Omständigheterna i fallet var – enligt artikeln – i huvudsak följande.

En man som trots att han dömts för misshandel i flera fall, varvid en gång mot barnens moder, hade av domstol berättigats att utöva umgänge med två av sina barn. Mannen hade också befunnits skyldig till att ha överträtt besöksförbud som meddelats för barnens moder. Vidare hade mannen, för sju år sedan, dömts till fängelse för otukt med barn och grovt sexuellt utnyttjande av underårig.

Modern liksom barnen, fyra och två år gamla, har nu skyddad identitet

och bor på hemlig ort i Sverige. En gång i veckan skall hon – vid varje umgängestillfälle – resa 20 mil och överlämna barnen till en kontaktperson. På kvällen återlämnas barnen till modern.

2 Nuvarande regler om umgänge

Enligt 6 kap. 15 § föräldrabalken (FB) har barnets vårdnadshavare ett ansvar för att barnets behov av umgänge med bl.a. den förälder som inte är vårdnadshavare så långt som möjligt tillgodoses. Vårdnadshavaren skall vidare lämna sådana upplysningar rörande barnet som kan främja umgänget. Skyldigheten att lämna upplysningar gäller under förutsättning att inte särskilda skäl talar däremot.

I det fall barnets vårdnadshavare motsätter sig det umgänge som begärs av den andra föräldern skall rätten – på talan av denna förälder – besluta i umgängesfrågan efter vad som är bäst för barnet. Vid bedömande av frågan om umgänge skall rätten ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av dess ålder och mognad. Rätten skall vidare beakta risken för att barnet i samband med umgänge utsätts för övergrepp, olovligen bortförs, kvar-hålls eller annars far illa.

Här bör även bestämmelsen i 6 kap. 6 a § FB uppmärksammas. Denna bestämmelse infördes 1991 i syfte att motverka s.k. umgängessabotage och slår fast att frågan om barnets behov av kontakt med båda föräldrarna skall ges en särskild tyngd vid valet av vårdnadshavare.

Föreskrifterna om den riskbedömning som rätten skall göra i samband med avgörande av umgängesfrågor tillkom 1993 för att klarlägga dels att vårdnadshavaren inte alltid är skyldig att medverka till umgänge, dels att umgänget inte skall bestämmas på ett schablonartat sätt. I förarbetena anfördes bl.a. följande:

Visserligen torde det inte stå att få någon enkel och för alla fall giltig lösning på de problem som hänger samman med att barn kommer till skada i samband med utövande av umgänge. Tvärtom måste, som jag nyss har framhållit, varje fall bedömas utifrån de omständigheter som föreligger i just det fallet – – –

På sina håll har den nya bestämmelsen i 6 kap. 6 a § föräldrabalken kommit att uppfattas så att vårdnadshavaren skulle vara skyldig att medverka till umgänge även när detta riskerar att skada barnet. Detta är naturligtvis inte fallet. Ett klarläggande är därför på sin plats.

Även om det är viktigt för ett barn att ha nära och goda relationer till båda föräldrarna fastän dessa bor isär, är det givetvis också viktigt för barnet att inte fara illa när barnet umgås med en förälder som det inte bor tillsammans med. Intresset av att förhindra det senare får inte offras för intresset av att kunna tillgodose det förra. Bedömningen skall inte utgå från att en förälder i princip har rätt till umgänge med mindre det kan slås fast att föräldern är olämplig därtill. Det är barnets och inte förälderns bästa som skall vara avgörande (jfr prop. 1981/82:168 s. 41 f.).

I specialmotiveringen anfördes vidare bl.a. följande:

Det behöver alltså inte vara ställt utom allt tvivel att förhållanden kommer att inträffa som kan leda till att barnet far illa för att det skall inverka på beslutet om umgänge. Det räcker med att det föreligger konkreta omständigheter som talar för att det finns en risk för det.

I lagtexten nämns till en början risk för övergrepp. Det kan vara fråga om fysiska övergrepp, såsom misshandel eller sexuella förgripelser. Omständigheter som därvid kan spela in kan vara umgängesförälderns allmänna attityd till våld, eventuella tidigare övergrepp, hotelser om övergrepp m.m. Också övergrepp som enbart är av psykisk natur måste beaktas – – –

Domstolen skall också ta hänsyn till risken för att barnet annars kan komma att fara illa i samband med utövande av umgänge. Om exempelvis den förälder som barnet skall umgås med är missbrukare och det finns en risk för att föräldern kommer att lämna barnet vind för våg under umgängestillfällena eller låta barnet vistas i olämpliga miljöer, är detta omständigheter som bör vägas in vid bestämmandet av umgänge.

Kommer domstolen till uppfattningen att försiktighetsmått är påkallade, har domstolen möjlighet att föreskriva exempelvis att umgänget skall få utövas enbart i Sverige eller enbart i närvaro av en tredje person eller enbart under kortare stunder. Naturligtvis kan också risken för att barnet far illa vara så beaktansvärd att det med hänsyn till barnets bästa framstår som lämpligast att umgänge över huvud taget inte kommer till stånd.

Lagutskottet ansåg vid sin behandling av propositionen att de skäl som regeringen anfört för förslaget var tillräckliga för att det borde genomföras. Vidare framhöll utskottet bl.a. att den föreslagna bestämmelsen gav en tillräckligt vid ram för domstolarna att kunna begränsa umgängesrätten i de fall det inte fanns behov av denna.

3 Förslag till ändringar i föräldrabalken

Regeringen har hösten 1997 överlämnat en remiss till lagrådet innehållande förslag till ändringar i föräldrabalkens regler om vårdnad m.m.

I remissen förs förslag fram som bl.a. syftar till en ökad användning av gemensam vårdnad och betonar vikten av en samförståndslösning. Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är följande nya bestämmelser.

I 6 kap. 15 § första stycket föreslås att ett portalstadgande införs:

Barnet skall ha rätt till umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med.

Avsikten är att markera att umgänget i första hand är till för barnet samt att det är barnets intressen och behov som skall vara avgörande. Således finns ingen plikt för barnet att umgås med föräldern eller någon absolut rätt för denna att umgås med barnet. Innehållet i rätten till umgänge skall bestämmas med hänsyn till barnets bästa.

En helt ny paragraf, 6 kap. 2 a § FB, med övergripande bestämmelser föreslås. Till denna paragraf sammanförs vissa bestämmelser som för närvarande återfinns på skilda håll i FB.

Barnets bästa skall komma i främsta rummet vid avgörande enligt detta kapitel av alla frågor som rör vårdnad, boende och umgänge.

Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall det fästas avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Risken för att barnet utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa skall beaktas. Hänsyn skall tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad.

Någon närmare reglering av vad som skall anses vara barnets bästa föreslås inte av regeringen. I remissen betonas att det inte en gång för alla går att precisera innebörden av begreppet. Vid bedömningen måste i stället hänsyn tas till allt som rör barnets fysiska och psykiska välbefinnande och utveckling. Såväl kortsiktiga som långsiktiga effekter för barnet skall därvid beaktas så långt som möjligt. Vidare anförs bl.a. följande:

Den omständigheten att föräldrabalken utgår från att det är viktigt för ett barn att ha kontakt med båda sina föräldrar även om dessa bor isär innebär givetsvis inte att det alltid är bäst för barnet att ett umgänge med den förälder som barnet inte bor tillsammans med kommer till stånd. Det är barnets bästa och inte förälderns intresse som skall vara avgörande. Detta synsätt ligger också till grund för den nuvarande bestämmelsen i 6 kap. 15 § fjärde stycket andra meningen föräldrabalken, som infördes i syfte att klarlägga vikten av en individualiserad bedömning. Bestämmelsen talar om att risken för att barnet far illa skall beaktas. Det behöver alltså inte – vilket också framhölls när bestämmelsen infördes – vara ställt utom allt tvivel att förhållanden kommer att inträffa som kan leda till att barnet far illa för att förhållandet skall få inverka på beslutet. Det räcker med att föreligger konkreta omständigheter som talar för att det finns en risk för att barnet kommer att fara illa (prop. 1992/93:139 s. 28 f. och 37).

”Mot bakgrund av det anförda finns inte något behov av någon lagändring” heter det slutligen i lagrådsremissen.

4 Kommentarer

FB:s bestämmelser bygger på att frågor om bl.a. umgänge och vårdnad skall avgöras efter vad som är bäst för barnet. En allmän utgångspunkt därvid är att barnet har behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Barnets bästa anses dock inte alltid innebära att umgänge skall komma till stånd med den förälder som inte är vårdnadshavare. De rättstillämpande myndigheterna har enligt nuvarande bestämmelser – och även enligt den i lagrådsremissen föreslagna regleringen – möjlighet att vid ställningstagande i umgängesfrågan beakta risken för att barnet i samband med utövande av umgänget far illa. I förarbetena till bestämmelsen har betonats att det inte behöver vara ställt utom allt tvivel att händelser kommer att inträffa som kan leda till att barnet far illa för att det skall inverka på beslut om umgänge. Konkreta omständigheter som talar för att så är fallet är tillräckligt. Också övergrepp som endast är av psykisk natur skall beaktas. Domstolen kan vid bestämmande av umgängesrätten föreskriva att umgänget skall ske i vissa former, t.ex. under kortare tid eller i närvaro av en kontaktperson. Barnets bästa kan dock även innebära att det är lämpligast att något umgänge överhuvudtaget inte kommer till stånd.

Det kan synas vara mycket svårt att genom lagstiftning mer i detalj reglera vilka överväganden som de rättsvårdande myndigheternas skall göra i umgängesfrågor. Det måste anses vara av stor vikt att utrymme lämnas för att – i det enskilda fallet – beakta individuella förhållanden samt välja den lösning som bäst svarar mot barnets behov.

Om lagstiftning skulle anses nödvändig bör en åtgärd vara att föreskriva att domstolen vid sitt ställningstagande i umgängesfrågan i större utsträckning än nu skall beakta risken för att barnet far illa i samband med umgänge. Det bör också övervägas att i lagtexten ytterligare sänka kraven på de omständigheter som måste föreligga för att ett barn skall anses löpa ifrågavarande risk.

5 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av föräldrabalken att vid beslut om umgänge risken för att barnet far illa skall beaktas i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 6 oktober 1997

Göthe Knutson (m)