Storstadspolitiken

Motion 1997/98:A446 av Kristina Nordström m.fl. (s)

Omvandlingen från en ekonomi som domineras av traditionell tillverkningsindustri till en ekonomi som domineras av kunskapsintensiva tjänsteföretag leder till sociala konsekvenser som mycket liknar dem som uppstod när jordbruket rationaliserades och det nya industrisamhället så småningom byggdes upp av de arbetare som friställts från jordbruket. Den stora förändringen, som för Sveriges del ligger 70–120 år tillbaka i tiden, medförde omfattande folkomflyttningar, stor social utslagning och slutligen en politisk omvälvning i spåren av denna strukturomvandling.

Det råder föga tvivel om att större delen av de ekonomiska och sociala problem som de utvecklade industrisamhällena nu brottas med hänger samman med den pågående strukturomvandlingen. Särskilt tydligt blir detta i storstäderna. Det är där strukturomvandlingen har gått fortast och längst. I Stockholms stad försvinner årligen ett par tusen arbeten i traditionell tillverkningsindustri. Ungefär lika många tillkommer inom områden som telekommunikation och läkemedelsindustri. Det är emellertid inte den befintliga arbetskraften som får de nytillkommande arbetena. Unga välutbildade personer från andra delar av landet flyttar till städerna och får de högproduktiva, högkvalificerade jobben. Dessutom har vi en betydande flyktinginvandring, bestående av personer med mycket varierande utbildnings- och yrkesbakgrund. Stockholms demografiska utveckling följer ett internationellt mönster där städernas befolkningstal ökar. Klyftorna mellan olika delar av storstadens arbetsmarknad ökar också. Lönerna och tillgången på arbetstillfällen ökar för de välutbildade och etablerade. Arbetsmarknaden för lågutbildade minskar kontinuerligt, lönenivåerna sjunker.

Stockholm har ålagt sig fyra huvuduppdrag:

• sätt staden i arbete

• bekämpa segregationen

• skapa ett ekologiskt hållbart samhälle

• utveckla välfärden

Den öppna arbetslösheten i Stockholms stad ligger numera kring 5 %, därutöver har vi ca 4 % i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Om man närmare analyserar arbetslösheten ser man stora skillnader mellan olika grupper beroende på utbildningsnivå, var de bor och vilken etnisk bakgrund de har. I vissa bostadsområden koncentreras människor med små förutsättningar att komma in på arbetsmarknaden. Koncentrationen förklaras främst av ekonomiska faktorer (de har inget att välja på) men också av sociala/kulturella (det känns tryggare att som invandrare bo i ett område med många landsmän). I områden som Tensta, Rinkeby, Husby, Skärholmen och Rågsved ligger den genomsnittliga öppna arbetslösheten på mellan 20 och 30 %. I vissa etniska grupper är arbetslösheten över 50 %.

Den höga arbetslösheten och den sociala och utbildningsmässiga utslagningen leder till sociala spänningar i samhället. Befolkningen i de utsatta miljonprogramsområdena känner mycket litet av delaktighet och ansvar i samhället. Valdeltagandet är extremt lågt i dessa områden, kriminaliteten och den sociala utslagningen är omfattande. Att upprätthålla medborgarnas förtroende är en grundförutsättning för demokratin.

Arbetslösheten riskerar också att undergräva fundamentet för varje fungerande samhällsbildning, nämligen känslan av gemensamt ansvar för gemensamma angelägenheter.

Segregationens mekanismer är desamma i alla moderna storstäder. Segregationen, dess orsaker (arbetslösheten) och dess följder (utslagning och kriminalitet), blir efter hand den alltmer dominerande politiska frågan i Europas storstäder.

Om vi beskriver Stockholm utifrån invånarnas utbildning, inkomst, boendestandard samt möjligheter till arbete och att påverka det egna samhället, får vi bilden av en segregation med många olika sidor. En bild som visar stora skillnader trots små avstånd. Skillnader inte minst i möjligheter till egen försörjning. Så länge många människor står utan arbete kommer det att vara svårt att komma åt den etniska eller sociala segregationen. Enskilda, föreningar, myndigheter och näringsliv har således ett stort ansvar för att samhälle och arbetsliv organiseras så att alla människor behövs och kan bidra till samhällets utveckling. Segregation finns i alla större städer i världen. Den finns i stadskärnor lika väl som i förorter. Den är allra starkast i de städer där man inte genomfört några offentliga åtgärder för att lösa bostadsbristen och där den sociala välfärden varit eftersatt. En nersliten fysisk miljö kan förstärka segregationen men den är inte den grundläggande orsaken. Det är förstås viktigt att se till att alla bostadsområden är attraktiva att bo i, men ingen fasadrenovering i världen kan motverka segregationen, om man inte samtidigt gör något åt grundproblemen arbetslöshet, fattigdom och maktlöshet.

Ett starkt segregerat samhälle är ett uppdelat samhälle. Det är ett samhälle som inte bara innebär svåra livsvillkor för de grupper som ställs utanför, utan ett samhälle där också de etablerade drabbas av växande otrygghet och kriminalitet. När de sociala spänningarna blir tillräckligt starka måste alltfler ägna alltmer resurser åt att skydda sig och sin egendom. Den starkt segregerade staden blir då en mycket sluten, övervakad och hotfull stad för alla. Man kan tycka att det är en skräckbild som målas upp, men sanningen är att vi har tillräckligt mycket kunskap från andra länder för att kunna påstå att den sociala och etniska segregationen i slutänden innebär ett hot mot tryggheten, välfärden och demokratin i vårt samhälle.

Integrationspolitiken handlar inte bara om flykting- och invandrarfrågor och om relationen mellan olika folkgrupper. Frågan berör alla medborgare och det handlar i grunden om vilket samhälle vi vill ha. För att kunna fatta kloka politiska beslut om åtgärder för integration krävs att vi har klart för oss vilket resultat vi vill uppnå. Vi måste skapa en bild av det integrerade samhället.

Stockholms stad har formulerat fem visioner för Stockholm som en integrerad stad:

• vi vill ha en stad där alla medborgare är behövda, har en uppgift och delar makt och ansvar

• vi vill ha en stad där alla har gemensamma rättsnormer, gemensamma mötesplatser och tillgång till ett gemensamt språk

• vi vill ha en stad som är fri från rasism och diskriminering

• vi vill ha en stad där alla barn har en bra uppväxt och där alla ungdomar har lika reella möjligheter till utbildning och jobb

• vi vill ha en stad där alla bor i en trygg och attraktiv stadsdel.

Alla bolag, styrelser, förvaltningar och stadsdelsnämnder har getts i uppdrag att inkomma med konkreta planer för de uppgifter de ålagts i enlighet med stadens program.

Självklart har städerna själva ett stort ansvar för att driva en politik som kan bryta segregationsspiralen men det är inte bara kommunerna som ansvarar för att bryta segregationen. Staten har också ett stort ansvar, inte minst ett moraliskt, eftersom flera av de problem vi har i dag kan kopplas till den nationella politiken. Några av alla de områden där den statliga politiken bättre kan bidra till ett integrerat samhälle är bostads-, arbetsmarknads-, utbildnings- och Europapolitiken.

Integration handlar både om synsätt och konkreta åtgärder och frågorna skär tvärsigenom en rad olika sektorer.

Den integrationspolitiska propositionen som regeringen har presenterat är i många stycken bra, men den tar inte tillräckligt stora grepp på frågorna. Mot bakgrund av detta för vi fram förslag som borde ingå i en statlig storstadspolitik för integration.

Som en följd av 90-talets dramatiska ökning av arbetslösheten i kombination med en omfattande flyktinginvandring och brister i de statliga arbetsmarknads- och socialförsäkringarna har socialbidragskostnaderna exploderat i landets storstäder. I Stockholm har de mer än fördubblats mellan åren 1991 och 1997.

I synnerhet i de invandrartäta miljonprogramsområdena så finns stora grupper som aldrig kommit in på arbetsmarknaden och därför aldrig har kvalificerat sig för t.ex. A-kassa. Skillnaderna mellan olika stadsdelar är stor.

I vissa stadsdelar är mer än 30 % av befolkningen helt utanför arbetsmarknaden. Detta ger dels en kraftig belastning på socialbidragsbudgeten, dels innebär det att alltfler blir marginaliserade i samhället. De ställs utanför den gemenskap som ett arbete innebär. Barnen ser det som normalt att föräldrarna är arbetslösa och de ställer själva in sig på ett vuxenliv utanför arbetsmarknaden.

Staten och kommunen möter detta problem genom att skyffla kostnader och ansvar mellan sig. Dessvärre innebär detta att människor även hamnar mitt emellan de olika systemen och alltså inte får någon hjälp alls. Det kan väl inte vara omöjligt att samla resurserna med en gemensam utgångspunkt:

Alla skall ha en ersättning som det går att leva på och alla skall bidra till vårt gemensamma samhälle på något sätt.

Genom deltagande i studier, genom praktik eller genom olika typer av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. För att kunna göra det krävs förändringar och samverkan mellan olika statliga och kommunala system.

Under 1996 gavs kommunerna ett ökat ansvar för arbetsmarknadspolitiken bl.a. genom inrättande av s.k. arbetsförmedlingsnämnder i varje kommun. I nämnden sitter såväl statliga som kommunala företrädare men de kommunala innehar majoriteten.

Arbetsförmedlingsnämnderna har dock begränsade befogenheter, och även om vissa positiva erfarenheter har gjorts under det första året har möjligheterna att effektivt kunna samutnyttja de statliga och kommunala resurserna varit mycket begränsade. Det är endast några få procent av Arbetsmarknadsverkets resurser som har kunnat disponeras i de lokala arbetsförmedlingsnämnderna.

Kommunens socialtjänst, landstinget, försäkringskassan och arbetsförmedlingen kommer i många fall i kontakt med samma människor.

En möjlighet vore att helt enkelt utöka det gemensamma samverkansansvaret. Det pågår i liten skala försök i denna riktning.

Alla kommuner, landsting, försäkringskassor och arbetsförmedlingar måste få ett gemensamt uppdrag att sätta medborgaren i centrum tillsammans.

Alla berörda samhällsinstanser bör tillsammans med den aktuelle medborgaren diskutera vilka möjligheter, hinder och förutsättningar han eller hon har samt göra upp en gemensam handlingsplan. Ett spektrum av vägar öppnar sig då vid ett och samma tillfälle.

I handlingsplanen skall framgå vilka åtaganden och krav som skall gälla för alla inblandade och man skall där tillse att respektive instans olika regler möts och samverkar som kuggar i ett hjul.

Ingen människa ska riskera att trilla ner mittemellan de olika systemen.

Hinder skall gemensamt elimineras och den enskildes möjligheter och förutsättningar ska aktivt tas till vara. De samlade resurserna skulle därmed kunna utnyttjas mer effektivt och den enskilde medborgaren får tryggheten att slippa skickas från den ena till den andra och i stället få en samlad bild av sin egen situation med krav och åtaganden.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvecklingen i Stockholmsregionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en statlig storstadspolitik för integration,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda en samverkan mellan olika åtgärder och system.

Stockholm den 6 oktober 1997
Kristina Nordström (s)
Inger Segelström (s)	Nikos Papadopoulos (s)
Ingemar Josefsson (s)	Anders Ygeman (s)
Sylvia Lindgren (s)