Arbetslösheten i EU

Motion 1997/98:A307 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s)

Vid regeringskonferensen i Amsterdam antogs ett nytt traktat som bl.a. innebär att ett avsnitt om sysselsättningen har tillförts. Det är bra att så har skett, men det innebär inte att EU lever upp till sin potential när det gäller att bekämpa arbetslösheten eftersom stabilitetsmålet fortfarande är överordnat den fulla sysselsättningen.

The European Convention for Full Employment, bestående av mer än 900 arbetstagare och arbetslösa, kvinnor och män, unga och gamla, hemlösa, fackliga företrädare, kyrkliga företrädare, sociala aktionsgrupper och parlamentsledamöter från de 15 medlemsländerna i EU, inklusive Sveriges riksdag, har överlämnat en deklaration till Europeiska rådet och till kommissionens ordförande inför regeringskonferensen i Amsterdam i juni
-97.

I denna deklaration förs det fram ett antal viktiga uppfattningar och krav för att häva massarbetslösheten. Bl.a. följande:

(Ej auktoriserad översättning)

Full sysselsättning är uppnåeligt. Profetian om den oundvikliga domen ”slutet för arbete” kommer att visa sig vara fel, som aktuella studier och exempel av typen UNCTAD-rapporten från 1995, UNDP-rapporten från 1996 och ILO-rapporten 1996/97 har visat.

Europa har ett enastående tillfälle att bevisa sitt värde för den breda majoriteten av sin befolkning. Bara effektiva och samordnade åtgärder på alla nivåer i den demokratiska processen, inklusive EU-nivån, kan vinna makten över globala och finansiella trender för att uppnå övergången till en ny och ekologiskt ansvarsfull sort av full sysselsättning för kvinnor och män.

Alltför många europeiska regeringar prioriterar den monetära unionen på bekostnad av sysselsättning och sammanhållning. De behöver komma till insikt om sina förpliktelser att förverkliga fördragets tvillingpelares föreskrifter om enhetsakten och den sociala sammanhållningen, målet i Vitboken från dec. 1993 om att skapa 15 miljoner arbeten och sina utfästelser i Essen om en mera sysselsättningstillvänd ekonomisk utveckling.

Man konstaterar också: Denna omorientering av den ekonomiska politiken kan inte uppnås inom de begränsningar som ges av den nyliberala modellen, vilken inte har lyckats med att leverera vare sig full sysselsättning eller uthållig utveckling. Nedskärningar i den sociala välfärdens standard, nedpressade offentliga utgifter, tvångsarbete av USA-modell, överdriven oro för penningvärdet, användande av arbetslösheten som ett instrument för att uppnå ”flexibilitet” – detta är helt enkelt inte acceptabel politik för regeringar att ägna sig åt när miljoner människor har gjorts fattiga i ett samhälle som är rikare än någonsin tidigare i historien.

Den dominerande nyliberala politiken måste avvisas eftersom den baseras på:

• Erkännandet av principen om konkurrens som det enda strukturerande elementet i den gemensamma marknaden.

• Nedskärningar i välfärdssystemen för att uppfylla EMU-kriterierna.

• Den nationalistiska synen att sysselsättningen är ett nollsummespel som måste vinnas på andra nationers bekostnad, och genom att prioritera medborgare framför utlänningar.

• Accepterandet av en ”nödvändig nivå” på arbetslösheten som lämnar hela sektorer av befolkningen utanför arbetsmarknaden.

• Att man åsidosätter sambandet mellan finanskapitalets intressen och den nuvarande EMU strategin, lika väl som för stabilitetspakten.

• Den pågående utökningen av arbetstiden, inte bara i form av övertid, speciellt den godtyckliga utökningen av arbetsdagen mot nattarbete, och av arbetsveckan till söndagar.

Deklarationen uttryckte också en vilja att få tillstånd en progressiv revision av Maastrichtavtalet:

• Genom att införliva ett meningsfullt och bindande sysselsättningskapitel som ett överordnat inslag för alla aspekter av ekonomisk politik, och som sätts före ”pakten för stabilitet och tillväxt”.

• Genom att fastställa full sysselsättning som det centrala målet för EU, ...

• Genom att ge en klar legal prioritet till full sysselsättning, ...

• Genom rätten till ett nöjaktigt socialt skyddsnät och uthärdlig inkomst för varje person inklusive arbetslösa och deras familjer.

• Genom arbetares och arbetslösas rätt att organisera sig och till kollektiva aktioner, inklusive kollektiva förhandlingar, och representation i beslutsfattandet, såväl i den privata sektorn som i den offentliga.

I aktionsprogrammet framhålls vikten av:

• Att verka för tillräckliga, hållbara och decentraliserade Europaledda investeringar och expansiva ekonomiska program, genom användande av en utökad Europeiska investeringsfonden och andra finansiella mekanismer utanför Maastrichtfördragets monetära konvergenskriterier, vilkas införande har varit negativa för arbete och välfärd.

• Att verka för omfattande och samordnat skapande av arbeten genom investering i socioekologisk utveckling, så att Europa kan lägga grunden för en hållbar utvecklingsmodell genom att utveckla offentliga ingrepp så väl som aktiviteter från frivilligorganisationer och kooperativa initiativ.

• Att verka för en aktiv arbetsmarknadspolitik som använder skatten och sociala instrument för att återföra människor till arbetsmarknaden, samtidigt avvisande alla former av påtvingat arbete eller ojämlik behandling av människor som söker arbete.

• Att verka för att förkasta privatisering, nedskärning av offentliga utgifter, särskilt i arbetslöshetsersättning, och uppmuntran av välfärd, hälsa och pensionssystem.

• Att verka för adekvata fackliga rättigheter, inkluderande rätten till sympatiåtgärder till förmån för anställda i andra företag.

• Att verka för anständigt boende för alla Europas innevånare.

• Att verka för harmonisering och samordning av skattepolitiken för att motverka skattedumping; vad som behövs är en bättre reglering av finansiella flöden, en effektivare kamp emot skattebrott och skatteflykt, och skapande av nya former för beskattning (som ekologiska och informationsskatter).

• Att verka för att försvara och återskapa den offentliga sektorn som en källa till offentlig produktion och sysselsättning, så väl som ett nödvändigt instrument för försvaret av medborgarnas rättigheter, särskilt för att skydda den sårbaraste delen av befolkningen.

För oss motionärer visar ovanstående att det finns en väl förankrad och tilltagande kritik av EU:s sätt att uppfylla rimliga folkliga krav på trygghet och rätten till arbete, och inte minst emot den teoretiska grunden för den inom EU, och större delen av världen, rådande ekonomistiska doktrinen. Under tjugo år har den gått från misslyckande till misslyckande utan att ändå bli ifrågasatt. Tiden är mogen för att lägga grunden för en världsordning där människornas behov och förutsättningar är utgångspunkten och marknadsekonomin ges det utrymme som krävs för att utveckla en effektiv produktion inom ramen för ett ekonomiskt system som inte får blir ett självändamål.

Sveriges bidrag till en sådan ordning bör vara att driva frågorna, inom EU och globalt, om en minimering av det rotlösa spekulativa kapitalets framfart, och vilka mekanismer i den globaliserade ekonomin som står i motsättning till de förutsättningar som demokratin kräver, och som inte förutsätter en federalistisk utveckling av EU.

Den tilltänkta demokratiutredningen under ordförandeskap av Bengt Göransson borde ge ett bra underlag för ett sådant agerande.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges bidrag till utvecklingen i EU och globalt.

Stockholm den 30 september 1997
Bengt-Ola Ryttar (s)
Barbro Hietala Nordlund (s)	Leo Persson (s)
Laila Bäck (s)