Samarbetet i Norden

Motion 1996/97:U704 av Elver Jonsson och Anne Wibble (fp)

Det nordiska samarbetet hör till det mest utvecklade i
världen och fungerar på både officiella och inofficiella
nivåer. Nästan lika länge som Förenta nationerna har
Nordiska rådet varit i funktion. Liksom FN-föreningarna ger
en folklig förankring i Norden åt FN-systemet utgör
Föreningarna Norden, som tillkom efter första världskriget,
ett forum som varit med och format ett "fruktbärande kitt" i
Norden.

Den nordiska identiteten bygger på stor språklig och kulturell samhörighet.
Likartade historiska erfarenheter har lett till att reformationen, demokratin
och den sociala välfärden införts på likartat sätt i de olika nordiska staterna.
De nordiska länderna har dessutom likartade demografiska och miljömässiga
förhållanden.

Det nordiska samarbetet bygger sålunda på en genuin värdegemenskap
mellan fem länder och tre självstyrande områden i Norden. Det ger
samarbetet både en djup folklig förankring och en unik legitimitet. Nordisk
samverkan har blivit en närmast självklar del av samhällslivet. I den nya
situation som råder efter Finlands och Sveriges EU-inträde får vi inte
glömma att nordiskt samarbete även i framtiden kommer att fylla en viktig
funktion.

Att Norge och Sverige mellan sig har "världens längsta EU-gräns" får inte
försvåra gränsövergången mellan de båda länderna. En smidigt fungerande
gränstrafik underlättar enskilda människors vardag och upprätthåller
mellanfolkligt samarbete i gränsregionerna. Väl fungerande gränsrutiner är
nödvändiga för såväl norska som svenska gränsregioner som ofta har en
infrastruktur av glesbygdskaraktär.

I detta sammanhang kan vi med tillfredsställelse notera att Danmark,
Finland och Sverige fått observatörsstatus i relation till Schengenöverens-
kommelsen från 1 maj i år och att även EES-länderna Island och Norge skall
bli observatörer i avvaktan på ett samarbetsavtal. Från EU-kommissionen har
vi i somras fått åtminstone muntlig försäkran att den nordiska passfriheten
kan bestå inom ramen för Schengenavtalet. Vi anser att den nordiska
passunionen mycket väl kan tjäna som en lämplig modell för EU-länderna i
stort. Att infria den fria rörligheten enligt Maastrichtfördraget och avskaffa
gränskontrollerna kräver en ömsesidig tillit, något som det nordiska
samarbetet och de nordiska nätverken lagt en grund för i Norden.

Underlätta för gränsgångare

Alltsedan den av oss började i Nordiska rådet för mer än 20
år sedan har problemen för dem som bor på ena sidan om en
nordisk gräns och arbetar på den andra varit som en följetong
i rådet. Oftast har det gällt skatteproblem när man haft
inkomst på ena sidan gränsen och varit folkbokförd på den
andra. Det har också gällt problem med beskattning av
fastigheter och fordon. Vid flera sessioner har frågor ställts
till ministerrådet vilka åtgärder man avsett att vidta för att
lösa gränsgångares problem. Senast har det gällt att köra
utlandsregistrerade fordon över gränsen. Det har både rört sig
om rätten att tillfälligt övernatta på arbetsplatsen utan att få
sin bil beslagtagen och rätten att passera en nordisk
landgräns med sin tjänstebil. Den gången har regeringarna
hänvisat till smärre anpassningar av reglerna för användning
av utlandsregistrerade personbilar, innebärande entydiga
kriterier för fastställande av hemvist. Men man erkände
också att problemet inte var löst för alla gränspendlare och
att det inte heller kunde lösas utan att man tillämpade
någorlunda lika avgifter för personbilar i de nordiska
länderna, något som knappast var aktuell politik. Vi hade
kanske hoppats att gemensamt inträde i EU skulle upplöst
alla dessa svårigheter och problem men så blev inte fallet. Vi
har ju dock både den nordiska arbetsmarknaden och EES-
avtalet, som avser fri rörlighet för arbetskraft, kapital, varor
och tjänster att hänvisa till. Vi vill därför anmoda regeringen
att utnyttja de avtalsverk som finns för att åstadkomma
lösningar på kvarstående konkreta problem som försvårar för
nordbor att bosätta sig och arbeta i annat nordiskt land.
Kvarstående svårigheter strider ju både mot andan i den fria
nordiska arbetsmarknaden och EES-avtalet som alla nordiska
länder deltar i.

Saklig samverkan

Nordiskt samarbete är inte ett alternativ utan en del av ett
bredare europeiskt samarbete. Det är därför av betydelse att
sambanden mellan den nationella, nordiska och europeiska
nivån stärks för att säkerställa att varje sakfråga hanteras i
rätt sammanhang och för att undvika dubbelarbete. De
nordiska länderna bildar inget block inom EU utan
samverkar på saklig grund i vissa stora frågor där vi har en
likartad syn. Den mest diskuterade av dessa är
sysselsättningen och ett annat exempel är flyktingpolitiken.

Den allvarliga flyktingsituationen i Europa accentuerar de problem som
vid många tillfällen tagits upp mellan Nordiska rådets dåvarande juridiska
utskott och ministerrådet, nämligen migrations- och flyktingproblematiken.
Många länder i Västeuropa har infört skärpt lagstiftning och praxis vad gäller
uppehållstillstånd av humanitära skäl och asyl. Denna skärpta inställning
kommer i konflikt med den traditionella solidaritet med människor i nöd som
vi bekänner oss till i Norden och tenderar att sätta andra länder under ökad
press.

Skydd för så många flyktingar som möjligt kombinerat med strategier för
att eliminera orsakerna till flykt måste vara det centrala i flyktingpolitiken.
Inte minst inom EU diskuteras ansvarsfördelning mellan länderna för
flyktingar. Statistiken utvisar att det även mellan de nordiska länderna finns
stora skillnader i regel och praxis vad gäller flyktingmottagning.

Trots de insatser som under ministerrådet har gjorts inom den nordiska
samrådsgruppen för flyktingfrågor (NSHF) och det s.k. migrationsutskottet
återstår mycket arbete för att få till stånd bättre samordning av politiken och
ansvarsfördelning för flyktingar inom Norden.

Det nordiska samarbetet måste integreras med det arbete som bedrivs
nationellt och det som bedrivs på ett europeiskt plan om det skall få den
genomslagskraft som samarbetet förtjänar. Det bör starkare betonas att
gemensamma nordiska beslut också har en stor nationell betydelse.
Begreppet "Nordisk nytta" i vid mening borde göras mer synligt i såväl
regerings- som riksdagsarbetet. För att uppnå detta bör den nordiska
samarbetsministern tilldelas en starkare roll. Det är därför vi med
tillfredsställelse noterar den nordiska samarbetsministerns utfästelse att
årligen ge riksdagen en redogörelse för utvecklingen av det nordiska
samarbetet.

Ny organisation

Det genomgripande reformarbete som utförts inom Nordiska
rådet börjar nu visa sina resultat. De tre nya utskotten,
Nordenutskottet, Europautskottet och Närområdesutskottet
har börjat finna sina arbetsformer och initiativen begränsas
främst av knappheten på resurser. Flyttningen av sekretariatet
till Köpenhamn och samlokaliseringen med ministerrådets
sekretariat, som inte gått utan födslovåndor, är nu genomförd
och nyligen har tre nya handläggare anställts.

Behovet av en bättre samordning mellan regerings- och parlamentariker-
sidan accentueras av de organisatoriska förändringar som genomförts på
båda håll. Den nordiska budgeten är fortfarande anpassad till Nordiska rådets
gamla utskottsindelning, i huvudsak efter sakområden, och en disponering av
budgeten efter den nya utskottsindelningen är inte helt oproblematisk. En
bättre samordning på sekretariatsnivå bör äga rum, och samlokaliseringen
underlättar en sådan. Regeringarna bör göra allt de kan för att underlätta
samarbetet mellan Nordiska rådets och Nordiska ministerrådets sekretariat.
Viktigt är dock att det parlamentariska sekretariatet behåller sin
självständighet och integritet.

Styrkan i det nordiska samarbetet bygger inte minst på att det vilar på
omfattande nätverk på alla nivåer. Det politiska samarbetet mellan regering-
arna och inom Nordiska rådet har sin motsvarighet på kommunal nivå genom
vänortssamarbetet och som andra organisationer med lång tradition på gräns-
överskridande verksamhet på folklig nivå genom Föreningen Norden. I en tid
då anslagen till nordiskt samarbete skurits ned, dessvärre på svenskt initiativ,
bör regeringen undersöka möjligheterna att kompensera bortfallet genom att
öka samverkan mellan de officiella samarbetsorganen och Föreningen
Norden m.fl. frivilligorganisationer.

Frivilligorganisationerna är den breda folkliga bas som det nordiska
samarbetet vilar på, och den prioritering av kulturområdet som ministerrådet
givit uttryck för skulle få större effekt om den kompletteras med insatser för
att stimulera det folkliga engagemanget och organisationslivets insatser.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bättre samordning av det nordiska samarbetet på regerings- och
parlamentarikersidorna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppföljning av gränsgångares problem i avsikt att främja smidigt
"vardagsumgänge" över landsgränserna,1

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en bättre samordning av de nordiska ländernas flyktingpolitik,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att stimulera engagemanget inom såväl Föreningen
Norden som andra organisationer verksamma på folklig nivå.

Stockholm den 6 oktober 1996

Elver Jonsson (fp)

Anne Wibble (fp)

1 Yrkande 2 hänvisat till SkU.

Gotab, Stockholm 1996