Väginvesteringar i Kalmar län

Motion 1996/97:T320 av Nils Fredrik Aurelius och Leif Carlson (m)

Infrastrukturella investeringar har traditionellt setts som ett
medel för strategi och tillväxt. 1980-talets begränsade
satsningar föranledde den borgerliga regering som tillträdde
1991 att lägga fram en ny tioårsplan och en ekonomisk ram
på 98 miljarder kronor. Den socialdemokratiska oppositionen
kritiserade ramen för att vara alltför liten.

De nationella riktlinjer som den så kallade Kommunikationskommittén
nyligen framlagt innebär en mycket kraftig omsvängning från väginvest-
eringar till drift och underhåll. Den kraftiga minskningen av investerings-
volymen beror enligt kommittén på att vägnätet fått en förhöjd standard
genom de senare årens utbyggnad. Därför har man valt att inom en begränsad
budgetram prioritera drift och underhåll.

Den förhöjda standarden har emellertid endast i begränsad utsträckning
kommit Kalmar län till del. Flera av riksvägarna och de viktigare länsvägarna
är byggda på 1950-talet, smala, krokiga och i behov av stora underhålls-
åtgärder. På en gammal, omodern väg är en investeringsåtgärd som förstärk-
ning, breddning och siktförbättring i huvudsak i befintlig sträckning ofta en
bättre åtgärd än upprepat, dyrt underhåll. Denna typ av åtgärder ger dock
sällan en lönsamhet med nettonuvärdeskvot över 0,4 med de beräknings-
modeller som använts. Med sådana krav på lönsamhet blir det inte möjligt att
åtgärda denna typ av vägar på ett rationellt sätt, det vill säga genom
förstärkning etc. med investeringsmedel.

Professor Ilja Corda har i en kritisk granskning nyligen hävdat att
Kommunikationskommittén tillämpar den samhällsekonomiska kalkyl-
tekniken, som tidigare använts till exempel för att rangordna investerings-
objekt som är någorlunda jämförbara, på ett nytt och vilseledande sätt. Man
tillskriver metoden en grad av precision som inte bara kan ifrågasättas utan
måste anses vara ogrundad, menar han.

För vår del instämmer vi i Kommunikationskommitténs åsikt att
underhållet eftersatts tidigare. En ökning av drift- och underhållsanslaget är
därför mycket angelägen. För hela landet är dock denna ökning enligt vår
mening alltför stor i förhållande till behovet av investeringsåtgärder. Hela den
kraftiga ökningen av drift- och underhållsmedel kan knappast motiveras på ett
samhällsekonomiskt övertygande sätt. En del av anslaget bör i stället kunna
användas för att åtgärda flaskhalsar på smala riksvägar. För näringslivets
transporter i sydöstra Sverige skulle en sådan åtgärd vara av mycket stor
strategisk betydelse.

En regions tillgänglighet avgörs i stor utsträckning av om vägarna håller en
jämn standard. En aldrig så kort sträcka som håller påtagligt lägre standard än
vägen i övrigt minskar hela regionens attraktionskraft. E 22 och flera
riksvägar i Kalmar län har avsnitt av så låg standard att omfattande
investeringar erfordras. Också kraven på en tillräcklig trafiksäkerhet gör att
vissa avsnitt av dessa vägar snarast måste åtgärdas:

E 22 söder om Kalmar och vid Västervik,

riksväg 25 mot Växjö väster om Nybro,

riksväg 34 och länsväg 127 från Oskarshamn mot Jönköping,

riksväg 35 från Västervik mot Linköping.

Sveriges ekonomiska läge är sådant att det inte går att nu
kräva vidgade ramar för infrastruktursatsningar. Däremot bör
av skäl som ovan angivits en omfördelning inom den
tillgängliga ramen kunna ske från drift och underhåll till
nyinvesteringar som avlägsnar flaskhalsar av betydelse för
hela vägsystemet i sydöstra Sverige.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att inom befintliga ramar göra nyinvesteringar i vissa
delar av vägnätet i sydöstra Sverige.

Stockholm den 4 oktober 1996

Nils Fredrik Aurelius (m)

Leif Carlson (m)