Mor- och farföräldrars umgängesrätt med barnbarn

Motion 1996/97:L402 av Barbro Westerholm (fp)

Enligt 6 kap. 15 § föräldrabalken (FB) är det barnets
vårdnadshavare som har ett ansvar för att barnets behov av
umgänge såväl med en förälder som inte har vårdnaden, som
med annan som står barnet särskilt nära (exempelvis mor-
och farföräldrar), så långt som möjligt tillgodoses. Motsätter
sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av
någon annan än en förälder beslutar domstol på talan av
socialnämnden i frågan efter vad som är bäst för barnet. Vid
bedömningen skall domstolen bl.a. ta hänsyn till barnets vilja
med beaktande av barnets ålder och mognad.

Det har tidigare motionerats i riksdagen om mor- och farföräldrars
umgängesrätt. Motionerna avslogs med motiveringen att det är
vårdnadshavaren som skall se till att det är vårdnadshavaren som skall
uppmuntra barnet att träffa inte bara den förälder som inte har vårdnaden utan
också andra närstående. Det är barnets intresse som är utgångspunkten och
inte t.ex. mor- och farföräldrarnas.

Jag delar åsikten att man skall utgå från barnets bästa, men om barnet
aldrig eller mycket sällan fått träffa sina mor/farföräldrar kan det vara svårt
för såväl vårdnadshavare som barn att avgöra vilken kontakt som kan skapas.
Andra hinder finns också vilket följande fallbeskrivning hämtad ur ett brev
jag fått visar:

Min dotter avled 1989 i cancer och efterlämnade make och två barn 1985 och
1987. Under hennes 2 år långa sjukdomstid hjälpte jag naturligtvis till mycket
med barnen och under de tre sista månaderna fick jag nedsättning av min
tjänst med 25 % för att kunna hjälpa till.

Förhållandet var hela tiden gott med min dotters man och föräldrar och
hans syskon och föräldrar. De hjälpte också till under denna svåra tid.

Något år efter min dotters död träffade hennes man en annan kvinna, och
det tyckte vi var väldigt fint att det kunde bli en "hel" familj igen. De
flyttade
till annan ort. Men: Efter det vi träffats i deras hem på äldsta barnets
6-årsdag
1991 har vi inte fått träffa dem alls!

Enligt socialnämndens bedömning anses det "på något års sikt orimligt att
barnen inte får träffa sin mormor och andra släktingar" (mannens systrar med
familjer får inte heller träffa dem). Och jag begär inte umgänge mer än några
gånger per år. Men nämnden vill inte gå vidare till domstolen med hänsyn till
sambons hot att lämna familjen om jag får träffa barnen och att umgänge kan
"uppfattas som uppenbar kränkning av familjens suveränitet".

Med hänsyn till ovanstående fall och andra som kommit till
min kännedom anser jag att det behövs en lagändring så att
mor/farföräldrar skall kunna vända sig till domstol för att få
sin sak prövad. Att gå via socialnämnden är uppenbarligen
ingen lösning på problemet. Jag styrks i den uppfattningen
av att det enligt de uppgifter jag har tillgängliga inte hänt att
en socialnämnd väckt talan om sådan umgängesrätt trots att
problemet finns.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar om sådan ändring i 6 kap. 15 § föräldrabalken att
mor- och farföräldrar ges talerätt i mål om umgänge med barnet.

Stockholm den 20 september 1996

Barbro Westerholm (fp)