Ändring av 27 och 28 §§ jaktförordningen - avseende varg

Motion 1996/97:Jo907 av Kjell Ericsson (c)

Den svenska vargstammen befinner sig i en expansionsfas
där djurets höga reproduktionspotential snabbt kan leda till
en mycket stor stam. En sådan snabb utveckling leder till
ökande konflikter med enskilda människors och olika
näringsidkares intressen. Får, renar och andra tamdjur har
dödats av varg på senare år i en inte obetydlig omfattning.
Även angreppen på jakthundar har ökat under senare år.

Sådana angrepp på tamdjur leder i de flesta fall till en inflammerad
vargdebatt. Med den förmodade ökningen i vargstammen kommer också
debattklimatet och behovet av åtgärder för att förhindra förnyade angrepp att
bli större.

Vargen är borttagen ur 28 § jaktförordningen. Paragrafen reglerar rätten att
skydda tamdjur vid angrepp av björn, järv eller lo. Att vargen inte finns med
bland de uppräknade rovdjuren är djupt otillfredsställande. Den som i
enlighet med grundläggande svenska rättsprinciper skyddar sin egendom, i
detta fall tamdjur, bör finna stöd för sin handling i jaktlagstiftningen. Enligt
vissa jurister kan den som dödar en varg i direkt samband med angrepp gå fri
med stöd av brottsbalkens bestämmelser om skydd av egendom. Andra
jurister menar att dessa bestämmelser inte är tillämpliga.

Det är synnerligen otillfredsställande att den enskilde inte med säkerhet
kan förvissa sig om vilka regler som gäller vid vargangreppen på tamdjur.
Vidare kommer det gamla "varghatet" åter att väckas till liv i de bygder där
vargen angriper tamdjur. Vargens fortlevnad och spridning är helt beroende
av att den enskilda människan, som drabbas, kan fredas sig vid direkta
vargangrepp på tamdjur. I annat fall minskar acceptansen och i
förlängningen ökar sannolikheten för att den enskilde väljer att ta lagen i
egna händer. Lagar och förordningar måste vara förankrade i människors
rättsmedvetande för att de skall efterlevas.

Vad avser 27 § jaktförordningen torde det vara självklart att
Naturvårdsverket skall ges möjlighet att medge tillstånd till jakt på varg, på
samma sätt som för övriga rovdjur, om stammen utvecklas på ett sådant sätt
att den är till synnerligt obehag för befolkningen eller orsakar avsevärd skada
för tamdjursskötseln. Med nuvarande utformning av lagstiftningen och med
en vargstam som snabbt kan öka, riskerar snabba och nödvändiga beslut om
jakt på varg att bli fördröjda av en lagstiftning som inte är anpassad till
föränderliga viltstammar.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om återinförande av varg till 27 och 28 §§ jaktförordningen.

Stockholm den 1 oktober 1996

Kjell Ericsson (c)