Kompetensutveckling

Motion 1996/97:A241 av Carina Moberg och Christina Axelsson (s)

För kunskaper i yrke och känsla av stolthet krävs investering
i kompetens.

Sverige behöver ett nationellt kunskapslyft. För att åstadkomma detta
krävs förändringar i det sätt som utbildning bedrivs. Det kräver också ett
förändrat synsätt när det gäller att ta till vara och värdera de kunskaper som
människor besitter. För samhället är kompetensutveckling viktigt för att:

- öka konkurrenskraft och tillväxt,

- stimulera nya investeringar och utveckla nya företag,

- hindra utslagning och minska risken för marginalisering av
grupper.

Staten kan stimulera insatser för ökad kompetens antingen
genom direkta bidrag eller genom avdrag på
arbetsgivaravgiften. Fonder eller speciella företagsanknutna
konton (så kallade kompetensinvesteringskonton) för
kompetensutveckling kan vara ett sätt att kanalisera medel
för dessa insatser. Arbetsgivarna och arbetstagarna har ett
gemensamt intresse av att möta de krav, som ställs på
kunskapsnivå, kompetens och engagemang i arbetet. Därför
bör väsentligt ökade investeringar göras i humankapital.

Kunskapsutveckling för alla och en arbetsorganisation som ger de
anställda större inflytande stärker konkurrenskraften och sysselsättningen.
Kunskapsutvecklingen är en del av strategin för det utvecklande goda
arbetet. Här krävs både avtal mellan arbetsmarknadens parter och statliga
insatser.

Investeringar i kunskap ligger såväl i den enskilde arbetstagarens intresse,
som i den enskilde arbetsgivarens. Att investera i sig själv, är något man
länge undvikit att uttala sig positivt om. Att däremot investera i en bostad
eller en bil, är något självklart för de allra flesta. Här måste attityderna
förändras.

Kunskapsinnehållet i svenska varor och tjänster måste hela tiden öka för
att vi ska vara konkurrenskraftiga. Detta är ett ständigt återkommande
konstaterande och något vi alla borde enas om att ha som utgångspunkt.
Ökade satsningar på så kallat humankapital i form av utbildning samt på
förnyelse av arbetsorganisation blir allt mer väsentligt för att höja
konkurrenskraften och produktiviteten och därmed sysselsättningen,

Kompetens, kunskapsnivå och initiativförmåga hos den enskilde
arbetstagaren måste förenas med att denne känner delaktighet, medinflytande
och trygghet. Den enskilda arbetstagaren kräver trygghet för att kunna svara
mot de krav på förändringar och utveckling som finns i arbetslivet och
kraven på ökande ansvar.

Hur en kompetensutvecklingssatsning ska se ut i praktiken måste
bestämmas med hänsyn till förhållandena i branschen eller i vissa fall i
företagen eller t o m på arbetsplatsen. Vad som ska bestämmas branschvis
och vad som ska bestämmas lokalt får avgöras på rätt nivå och i rätt
sammanhang.

Ett exempel kan vara att arbetsgivaren och de fackliga organisationerna
gemensamt kommer överens om att avsätta kontomedel till
kompetensutvecklingen för de anställda och hur de ska användas. De lokala
parterna träffar avtal om hur kontomedlen ska användas. Själva
utformningen av regelverk och översynen av detsamma måste naturligtvis
utformas och genomföras i samförstånd mellan arbetsmarknadens parter,
men det statliga intresset på detta område är mycket centralt i ett initialt
skede. Hur mycket som får avsättas av företagets årliga omsättning, under
hur lång tid, och under vilka förutsättningar är exempel på värderingar som
kan tjäna som underlag för den fortsatta diskussionen. En siffra som figurerat
i debatten är motsvarande 10 % av arbetad tid. En viktig princip måste dock
vara att även den arbetstagare som hamnar i en uppsägningssituation får
tillgång till avsatta medel på kompetensinvesteringskonto i skälig omfattning
med hänsyn till anställningstid och lön.

Om parterna inte kommer överens om användningen av kontomedlen inom
en viss tid, säg fem år, ska dessa automatiskt återgå till beskattning repektive
återbetalas till staten om man väljer en modell som är förenlig med en
utformning där denna formulering är riktig i sammanhanget. Man skulle
kunna se detta som ett kortfristigt lån från stat till arbetsliv.

Samhällets reguljära utbildningsinsatser och de utbildningsbidrag från EU,
som kan förutses, ska ses som komplement till finansiering av den
utbildningssatsning som skulle kunna bli verklighet genom denna motion.

Det räcker inte att luta sig mot andra utbildningsaktörers verksamheter.
Vad som i motionen anförts ska dock inte hindra samarbete med dessa.

Den överordnade utgångspunkten för detta förslag ska vara att de anställda
ska få möjlighet att höja sin kompetensnivå så att såväl den egna tryggheten
som arbetsplatsens effektivitet stärks.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kompetensutveckling,

2. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts med uppgift
att återkomma med förslag på hur kompetensutveckling på bästa sätt kan
tillgodoses för största möjliga del av den svenska arbetsmarknaden.

Stockholm den 2 oktober 1996

Carina Moberg (s)

Christina Axelsson (s)