med anledning av prop. 1995/96:220 Lag om statsbudgeten

Motion 1995/96:K38 av Gudrun Schyman (v)

I proposition 1995/96:220 föreslås en lag om statsbudgeten.
Regeringen anser att regeringsformens bestämmelser om
finansmakten och statsbudgeten behöver kompletteras och
preciseras. Regeringen påstår inledningsvis att den med
propositionen avser att "underlätta överblicken, att öka
klarheten och att stärka budgetdisciplinen". Detta kan ge
intrycket av att propositionen tar upp okontroversiella frågor
av snävt teknisk karaktär. Men den uttryckta ambitionen att
"stärka budgetdisciplinen" kan också tolkas som en vilja att
begränsa den demokratiska debatten om budgeten.

Såsom flera delar av propositionens förslag är utformade är innebörden att
stärka regeringens inflytande på den ekonomiska politiken på riksdagens
bekostnad till exempel genom ett tak för statsutgifterna.

Finansmakten

Regeringsformen ger riksdagen den avgörande makten över
statens ekonomi. Som främsta företrädare för folket skall
riksdagen vara lagstiftare och besluta om skatter till staten
och hur statens medel skall användas (1 kap 4 § RF). Även
om regeringsformens nionde kapitel om finansmakten
behandlar principerna för hur denna makt skall utövas och
regleras mellan riksdag och regering anser Vänsterpartiet att
det behövs en närmare reglering av förhållandena.

Enligt vår mening bör en sådan reglering utgå från behovet att värna
riksdagens inflytande över den ekonomiska politiken. Det finns inslag i
propositionen som går i motsatt riktning. De stärker regeringens inflytande på
riksdagens bekostnad. De försvårar en utveckling av det svenska
välfärdssystemet. Ett sådant inslag är till exempel förslaget att slopa de s.k.
förslagsanslagen.

Anslagstyper

I propositionen föreslår regeringen att förslagsanslagen skall
avskaffas och ersättas med ramanslag. Regeringens syfte
med förslaget är positivt, att förbättra prognosverksamheten
och stärka budgetdisciplinen. Vänsterpartiet delar helt
regeringens ambitioner på denna punkt. Vi ställer oss
däremot frågande till om den föreslagna åtgärden kommer att
leda till en förbättrad budgetdisciplin. I själva verket har
avvikelserna mellan förslagsanslagen och budgetutfallen
varit mycket små. Dessutom blir skillnaden mellan
ramanslagen och förslagsanslagen liten. Ramanslag medger
kredit på kommande budgetårs anslag och kan dessutom
justeras nivåmässigt om speciella omständigheter förändras.
Mot bakgrund av detta avvisar Vänsterpartiet regeringens
förslag att avskaffa förslagsanslagen.

I svensk statsbudget finns nu fyra olika typer av anslag enligt
konstitutionell sedvänja. Av dessa är förslagsanslaget den anslagstyp som
används när riksdagen anslår medel till verksamheter som i förväg kan vara
svåra att exakt beräkna. Det gäller till exempel utgifter för pensioner, sociala
rättigheter och a-kassa. Det som utmärker förslagsanslagen är att
samhällsutvecklingen påverkar anslagsbelastningen. Anslagen får med andra
ord överskridas om det mot bakgrund av medborgarnas sociala rättigheter och
behov är nödvändigt.

Om storleken på de belopp som olika sociala rättigheter ger den enskilda
skulle vara beroende av en fixerad anslagsram skulle grunderna för det
svenska välfärdssystemet rubbas. Regeringen vill inte gå så långt: "åtgärder
av mer begränsad räckvidd måste övervägas", d.v.s. den förordar att själva
anslagstypen försvinner för att därför i tänkta lägen då anslagen riskerar att
överskridas få till stånd omprövningar av anslagen eller rättigheterna. En
press för social nedskärningspolitik byggs därmed in i systemet.

Vi anser att anslagsformen "förslagsanslag" bör finnas kvar och ingå i
lagen om statsbudget.

Beslut om anslag

Regeringen förordar att den skall ha ökade möjligheter att
stoppa eller begränsa en verksamhet till vilken riksdagen har
beviljat anslag. Detta kan om reglerna blir för allmänna
komma att stå i viss motsättning till att det är riksdagen som
bestämmer hur statens medel skall användas.

Även om riksdagen tidigare i efterhand godkänt att regeringen dragit in
reservationsanslag och avstått från att utnyttja anvisade medel bör det klart
framgå att regeringen inte kan få göra detta utan att först få frågan behandlad
av riksdagen, detta om det gäller större belopp eller om det inte klart framgår
att det handlar om en av riksdagen beslutad verksamhet som nått sina mål på
ett samhällsekonomiskt effektivare sätt än riksdagen förutsatt.

Givetvis skall också regeringen i sin egen verksamhet eller om sådant
regeringen har att bestämma kunna genomföra besparingar och avstå från att
utnyttja anvisade medel. Men en så generell frihet för regeringen som
propositionen önskar skulle kunna rubba relationen mellan riksdag och
regering. Vi anser att 8 § i förslaget bör avslås.

Statsegendom

Regeringen vill också ha mandat att, om riksdagen inte för
ett visst bolag beslutat annat, få sälja statens aktier i bolag
där staten har mindre än hälften av rösterna.

Vi menar att också detta är att minska riksdagens inflytande. Statskontoret
antyder i sitt remissvar en annan lösning, nämligen att alla åtgärder som
ändrar statens ägarinflytande och röstetal under eller över de kritiska
gränserna 10, 30 eller respektive 50 procent skall underställas riksdagen.
Eftersom ett avgörande inflytande i ett bolag ofta utövas via ett
minoritetsinnehav av röstvärdet menar vi att den regel regeringen begär inte
kan godtas. Skall det ske strategiska förskjutningar eller minskningar av det
statliga ägandet i näringslivet skall detta underställas riksdagen.

Huvudtendensen i dag är att politiken underordnas "marknads-
mekanismerna", eller rättare sagt framför allt egenintressena och kraven hos
dem som dominerar de internationella och nationella kapitalströmmarna i
form av värdepappers- och valutahandel. Dessa krafter önskar bryta ner de
element av välfärdsstat som funnits för att stärka sin egen ekonomiska makt.

Det politiska systemet har till stor del fogat sig i detta och formas alltmer
för att tillgodose dessa krav. Även de förändringar som inom den statliga
budgethanteringen håller på att växa fram måste ses i detta perspektiv. De
dominerande intressena på valuta- och värdepappersmarknaden skall hållas
nöjda. Begreppet "ansvar" i politiken har snart kommit att bli liktydigt med
förslag som tillgodoser finansintressens krav.

Ju bättre politiker lyckas bana väg för dessa intressen genom att pressa ner
andra och breda befolkningsskikts villkor, desto bättre "belöning" från den
s.k. marknaden med bättre värde på den egna valutan och förutsättningar för
lägre räntor. Ju mer man kan visa att man genomför sociala nedskärningar -
men det kallas budgetmässig stramhet - desto nöjdare blir finansintressena.
Vi säger inte detta i kritik mot strävan efter sunda finanser inom offentlig
sektor. Sådana bör och kan nås - men den sociala nedskärningsideologi som
blivit en sorts överideologi har också denna intressebakgrund.

Ramar och tak

Ett system med rambudgetering, som minskar riksdagens
inflytande över den ekonomiska politiken - och därmed
folkliga opinioners möjlighet till genomslag - och införandet
av ett skenbart objektivt motiverat utgiftstak är att anpassa
villkoren till finansintressenas krav. De nyliberala kraven om
att minska "politikernas" inflytande, d.v.s. demokratin, på
den ekonomiska politikens område kommer till uttryck bl.a. i
dessa förändringar. Riksdagens inflytande minskas och
därmed väljarnas.

Politiken blir mer abstrakt och ogripbar, beslut fattas i Bryssel och har
knappast eller i liten utsträckning kunnat påverkas av de egna politikerna.
Marknadens d.v.s. finansintressenas krav är för mäktiga och pressar fram för
väljarna underliga överbeslut om ramar och tak som ter sig som framräknade
av någon över alla intressen stående objektivitet. Politiken låses fast.
Riksdagens inflytande begränsas och därmed väljarnas möjligheter att
påverka politiken.

Såväl övergången till rambeslut som det förslag som nu lanseras i
proposition 1995/96:220 om tak för de offentliga utgifterna framställs som
tekniska förändringar men är led i det beskrivna paradigmskiftet.

Idén om utgiftstak för de offentliga utgifterna är inspirerad från länder som
Nya Zeeland och Storbritannien där införandet av sådana tak varit ett av
medlen i en hård social nedskärningspolitik. Innebörden är att riksdagen med
ett beslut delvis låser sina möjligheter till politiska förändringar under en
tid
framöver. Eftersom en regering kan vara säkrare på en majoritet i ett sådant
mera "strategiskt" betonat beslut än i olika delfrågor begränsas riksdagens
möjligheter i delfrågorna.

Riksdagen har tidigare - mot Vänsterpartiets reservation och röstande -
godkänt en övergång till utgiftstak. Vi menar att riksdagen borde ompröva sitt
beslut för att slå vakt om sin egen roll. Regeringens ambition att vidga idén
om utgiftstak till hela den offentliga sektorn, alltså även kommunerna, torde
dessutom stå i strid med den kommunala självstyrelsen.

Vi yrkar därför avslag på förslagen om utgiftstak.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att anslagsformen förslagsanslag skall
finnas kvar och ingå i lagen om statsbudget,
2. att riksdagens beslutar avslå 8 § lagen om regeringens möjlighet
att besluta om anslag,
3. att riksdagen beslutar avslå 26 § lagen om aktier och andelar i
lagen om statsbudget,
4. att riksdagen beslutar avslå förslagen till tak för statsbudgeten i
lagen om statsbudget.

Stockholm den 12 juni 1996

Gudrun Schyman (v)

Hans Andersson (v)

Ingrid Burman (v)

Lars Bäckström (v)

Tanja Linderborg (v)

Eva Zetterberg (v)