Kosovoalbanerna

Motion 1994/95:U639 av Marianne Andersson och Ingbritt Irhammar (c)

Provinsen Kosovo i före detta Jugoslavien har ungefär två
miljoner invånare varav ca 90 % är albaner. Dessa är inga
nykomlingar i området utan har bott där långt tillbaka i
historien. Trots att området är ett av de rikaste när det gäller
naturtillgångar i f d Jugoslavien är befolkningen den
fattigaste. År 1945 tvingades Kosovo in i det kommunistiska
federala Jugoslavien. 1974 fick Kosovo en autonom ställning
och fick representation i alla federala fora. Denna autonomi
upphävdes 1989/90 och Kosovo uteslöts ur den dåvarande
federationen.

Sedan uteslutningen har albanerna försökt bygga upp en
parallell politisk organisation, genom att anta en deklaration
om självständighet och en ny konstitution. En
folkomröstning om Kosovo som en självständig och neutral
stat hölls 1991 och ett flerpartival till parlament och
presidentposten organiserades 1992. Allt detta möttes med
våld och förtryck och en slags långsam etnisk rensning från
den serbiska regimens sida. Hela de ekonomiska, kulturella,
utbildnings- och sjukvårdssystemen har förstörts. Mer än
150 000 albaner har mist sina jobb. Det enda universitetet
och en mängd skolor har stängts. Den serbiska överhögheten
upprätthålls genom en omfattande polisiär och militär
närvaro. Utländska observatörer har förhindrats besöka
området.

Situationen i Kosovo har upprepade gånger behandlats i
FN och andra internationella fora. Sverige har varit aktivt i
det arbetet, både under i ESK och i FN. Senast i december
1994 antog FN med stor majoritet en resolution ''Human
rights in Kosovo''. Underlaget för den resolutionen är bl a en
rapport av den av Kommissionen för mänskliga rättigheter
utsände särskilde rapportören. I rapporten sägs att
situationen i Kosovo har förvärrats ytterligare den senaste
tiden, fler diskriminerande åtgärder har vidtagits och våldet,
ofta med dödlig utgång, har ökat liksom antalet godtyckliga
arresteringar.

Resolutionen fördömer starkt Serbien-Montenegro för alla
dessa diskriminerande åtgärder och förtrycket av mänskliga
rättigheter mot albanerna i Kosovo. FN kräver att Serbien-
Montenegro upphör med det systematiska våldet, med
godtyckliga husundersökningar och arresteringar, avskaffar
den diskriminerande lagstiftningen, upprättar demokratiska
institutioner och återlämnar de kulturella och vetenskapliga
institutionerna till albanerna. Vidare kräver FN att
myndigheterna ska samarbeta med den särskilde rapportören
och återupprepar kravet att OSSE-missioner åter ska få
placeras i Kosovo.

Det är angeläget att Sverige fortsätter de internationella
ansträngningarna för fred och demokratisering i Kosovo.
Sverige bör medverka till att Kosovo representeras i de
kommande fredsförhandlingarna angående f d Jugoslavien,
att Kosovo får skydd och bevakning i form av FN-närvaro
under denna process, att villkora lyftandet av sanktionerna
med en lösning av Kosovafrågan. Vidare bör Sverige arbeta
för en demilitarisering och kraftfullt agera för ett slut på den
pågående etniska rensningen i Kosovo. Som medlem i EU
har Sverige ett särskilt ansvar och nya möjligheter att driva
dessa frågor i EU-samarbetet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fortsatt internationellt agerande
angående Kosovo,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Sveriges ansvar att ta initiativ för
Kosovo inom EU:s ram.

Stockholm den 25 januari 1995

Marianne Andersson (c)

Ingbritt Irhammar (c)