med anledning av prop. 1994/95:19 Sveriges medlemskap i Europeiska unionen

Motion 1994/95:U11 av Patrik Norinder och Ulla Löfgren (m)

I propositionen behandlas uppföljningen av EU-avtalet
inom jordbruk, fiske, skogsbruk, rennäring samt
livsmedels- och veterinära frågor. I det följande tas frågor
upp som berör jordbruket i norra Sverige.

Regeringens förslag, som grundas på
förhandlingsresultat, innebär ett systemskifte i stödet till
jordbruket i norra Sverige. Hittillsvarande ersättning för
merkostnader i produktionen, som utbetalats som
pristillägg och djurstöd, föreslås bli ersatt av tre olika
stödkomponenter -- LFA/bergstöd, Miljöstöd Nord och en
restpost i form av nationellt stöd i stödområde 1--3.

Regeringens målsättning har varit att stödets nivå till
jordbruket i norra Sverige skall ligga fast vid ett EU-
medlemskap. Vi delar denna uppfattning, likväl som
regeringens synpunkter att livsmedelspolitikens regionala
målsättning skall vara att bidra till regional utjämning av
sysselsättning och välfärd. Jordbruket har här en stor
betydelse för att upprätthålla sysselsättning, befolkning,
samhällsstruktur, landskapsbild samt för att tillgodose en
god livsmedelsberedskap.

I propositionen nås målsättningen att totalt sett uppnå
minst nuvarande stödnivå, men regeringens förslag leder till
betydande omfördelning mellan olika jordbruksföretag. De
lantbruksföretag som varit lyhörda för statsmakternas
intentioner och byggt upp rationella företag, många i
samverkan med länsstyrelsernas lantbruksenheter och
tidigare genom lantbruksnämnderna, råkar enligt förslaget
ut för, i vissa fall, betydande lönsamhetsförsämringar. De
företag som drabbas svarar för en stor del av
produktionsvolymen och är särskilt viktiga för att
upprätthålla en rationell och kostnadseffektiv
livsmedelsindustri.

En målsättning för jordbruket i norra Sverige bör vara
att även framöver kunna hävda sig på sikt och upprätthålla
en livsmedelsproduktion som är av hög kvalitet,
kostnadseffektiv och tar hänsyn till högt ställda
djurskyddsregler. Därför måste det regionala stödsystemet
vara uppbyggt så att det inte hämmar en sådan inriktning.
Till detta kommer att EU:s strukturstöd bör utnyttjas bättre
för svensk del.

Propositionens uppläggning präglas av en strävan efter
så stor medfinansiering som möjligt från EU-kassan, vilket
i och för sig är vällovligt. Denna ambition får dock inte
tillåtas leda till att stödsystemet verkar kontraproduktivt.
De arealkvoter som föreslås för miljöstöd nord kan anses
kraftigt överstiga vad som krävs för att med känd och
miljövänlig teknik klara foderbehovet per djurenhet.
Arealkvoterna bör därför justeras ned med i
storleksordningen 20 procent. Restposten i form av
nationellt stöd till mjölkproduktionen kan då räknas upp så
att samma totalram uppnås. De rationella
framtidsföretagen kommer då att drabbas mindre hårt.

Detta upplägg har även en miljödimension. Ur
miljösynpunkt måste det vara mer negativt att
maskinbearbeta och samla foder från större arealer än vad
som är erforderligt för att klara foderbehovet genom
effektiv jordbruksdrift. Ur Norrlandssynpunkt kan höga
arealkrav innebära långa köravstånd till brukningscentrum.

I propositionen har endast 30 miljoner kronor avsatts för
investeringsstöd. Det är en nivå som starkt understiger
satsningar i andra EU-länder och bör räknas upp. Danmark
satsar t.ex. cirka 300 miljoner kronor på investeringsstöd.
Genom redan beslutade strängare djurskyddsregler
kommer svenskt jordbruk behöva omfattande investeringar
under kommande år.

Vad gäller propositionens förslag till stöd för
svinproduktion bygger detta på att 100 procent av
spannmålen produceras på gården. Spannmålsstödet
tillgodoräknas svinproduktionen i form av LFA-stöd samt i
område 1 och 2 i form av nationellt stöd.

Under de senaste decennierna har rationella enheter för
svinproduktion byggts upp i Norrland med hjälp av den
rationaliseringspolitik som beslutats av riksdagen.
Produktionen av svin i stödområdet svarar dock bara för 5
procent av landets samlade produktion. För
sysselsättningen i områdets slakterier och möjligheten att få
rimliga avstånd till slakterianläggningar för övriga djur är
dock produktionen av svin ytterst betydelsefull.

Dagens stöd till svinproduktionen inklusive smågrisar
bygger på 1/3 egenodlad spannmål och 2/3 inköpt spannmål.
Av bl.a. klimatskäl är detta en realistisk nivå för de
rationella gårdarna. Propositionens förslag med 100 procent
egenodlat spannmål för att uppnå nuvarande stödnivå är
inte rimligt.

För att skapa förutsättningar att bedriva rationell
slaktssvinproduktion i Norrland bör det förutsättas att 1/3
av spannmålen odlas på gården. Vid ett LFA-stöd på 1/3 och
resterande del nationellt stöd i område 1--3 ökar
budgetbelastningen med ungefär 2 miljoner kronor. Detta
måste anses som en mycket låg kostnad med tanke på de
sysselsättningseffekter som kan uppnås.

På samma sätt bör stödet till smågrisproduktionen läggas
om för att stödkonstruktion och stödnivå skall ligga i fas vid
rationell svinproduktion.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om generell sänkning av
arealkvoterna för Miljöstöd Nord med åtföljande justering
av restposten nationellt stöd,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det regionala stödet till
svinproduktionen.

Stockholm den 18 oktober 1994

Patrik Norinder (m)

Ulla Löfgren (m)