TV-avgiften

Motion 1994/95:Kr203 av Bengt Harding Olson (fp)

Under våren 1987 beslutade riksdagen om en förändring
beträffande organisation, huvudmannaskap och lokalisering
vad gäller uppbörd m m av avgifter för innehav av
televisionsmottagare (prop 1986/87:100, bil 10).
Riksdagsbeslutet innebar att Sveriges Radio skulle överta
ansvaret för uppbörden av TV-avgiften och avgiftskontrollen
från Televerket.

Beslutet föregicks av ett omfattande utredningsarbete dels
av TV-avgiftsutredningen (U 1978:15), dels genom
Televerkets och Sveriges Radios försorg. Synpunkterna och
förslagen behandlades av regeringen i
budgetpropositionerna 1980, 1981 och 1987. I den
sistnämnda budgetpropositionen (prop 1986/87:100, bil 10,
sid 498 ff), framlades förslaget att uppbörden av
mottagaravgifter skulle ske i ett separat system, dvs skilt från
uppbörden av teleavgifter, och att huvudmannaskapet för
uppbörden och avgiftskontrollen skulle övergå från
Televerket till Sveriges Radio. Uppbördsorganisationen
skulle lokaliseras till Kiruna kommun. Riksdagen följde
regeringens förslag (KrU 1986/87:11 sid 15 f, rskr 197).
Sveriges Radio AB, som är moderbolag i Sveriges Radio-
koncernen, bildade för den nya verksamheten ett särskilt
dotterbolag, Radiotjänst i Kiruna AB (RIKAB). Riksdagen
hade inget att erinra mot detta (KrU 1987/88:11, rskr 220).

Utgångspunkten för de nämnda förslagen var den nya
mediesituationen, innebärande att allt fler hushåll erbjuds ett
nytt utbud via satellit och kabel vid sidan av Sveriges Radio-
koncernens programutbud. I propositionen anfördes att
tillgången till det nya utbudet för hushållen är förknippad
med kostnader som konkurrerar med TV-avgiften. Det
ansågs därför viktigt att uppbörden av TV-avgiften, varmed
den s k public service-verksamheten på radio- och TV-
området finansierades, skulle bli så effektiv som möjligt.

Uppbörden av TV-avgiften enligt det tidigare systemet då
Televerket svarade för uppgiften var mycket effektiv. Vid
underlåtenhet att erlägga den sammanräknade telefon- och
TV-avgiften kunde Televerket blockera
abonnentens/gäldenärens access till telenätet.

Regeringen framlade sedermera förslag till lag om TV-
avgift (prop 1988/89:18), som sedan trädde i kraft den l
januari 1990.

Följderna vid utebliven betalning

Lagen om TV-avgift innehåller detaljerade bestämmelser
om följderna vid utebliven betalning av TV-avgifter. Nedan
följer en redogörelse härom med jämförelser med vad som
gäller för andra typer av fordringar.

A. Vid utebliven betalning

Betalas inte TV-avgiften inom angiven betalningsfrist skall
den avgiftsskyldige erhålla betalningspåminnelse och i
samband därmed enligt 12 § debiteras en påminnelseavgift,
som för närvarande uppgår till 50 kronor. Detta skall
jämföras med allmänna regler om påminnelseavgift som
föreskriver att denna högst får uppgå till 45 kronor.

B. Särskild tilläggsavgift

Förblir TV-avgiften obetald trots påminnelse med
tillkommande påminnelseavgift, åläggs den avgiftsskyldige,
enligt 13 §, att betala en särskild tilläggsavgift om 40 % av
TV-avgiften för den aktuella perioden. En sådan rätt till
progressiv tilläggsavgift saknas för andra fordringsägare.
Dessa har i stället, i motsvarande situation, att själva eller
genom ett inkassoföretag skicka ut ett inkassokrav, vilket
bortsett från faktiska kostnader ersätts av gäldenären med
140 kronor oavsett den ursprungliga fordringens storlek. Om
fordringen trots inkassoåtgärd förblir obetald har
fordringsägaren att själv stå för inkassokostnaden.

C. Beslut av förvaltningsmyndighet

Enligt 17 § skall RIKABs beslut om påförande av avgifter
anses som beslut av förvaltningsmyndighet och får således
omedelbart verkställas om avgiften är obetald och förfallen
till betalning. Verkställighet får ske även om avgiftsbeslutet
begärts omprövat eller om prövningsbeslutet överklagats.
Verkställigheten hos kronofogdemyndigheten sker således
utan att kravet behöver fastställas, dvs RIKABs beslut
behöver -- i motsats till vanlig inkassofordran -- varken
prövas i mål om betalningsföreläggande hos
kronofogdemyndighet eller i domstol. Härigenom är den
obetalda TV-avgiften, med tillkommande påminnelse- och
tilläggsavgifter, enligt ifrågavarande lagstiftning att i detta
hänseende jämställa med skatter och allmänna avgifter.

D. Handläggningen vid kronofogdemyndighet

I och med att verkställigheten av RIKABs fordringar sker
som allmänt mål följer att RIKAB -- i motsats till andra
enskilda fordringsägare -- inte behöver till
kronofogdemyndigheten erlägga vare sig ansökningsavgift
för fastställelse av kravet eller utsökningsavgift, för
närvarande 200 kronor resp 1000 (500) kronor. RIKAB kan
ej som övriga enskilda borgenärer åläggas att svara för
utsökningsavgiften om denna ej kan uttagas av gäldenären.
Utsökningsavgiften läggs vid resultatlöst utsökningsförsök i
stället på TV-innehavarens gäld. I motsvarande situationer
har andra fordringsägare att bekosta
kronofogdemyndighetens avgifter. Misslyckas
kronofogdemyndigheten med uppdraget behöver RIKAB
således inte betala för myndighetens arbete. Detta innebär att
RIKAB inte behöver stå någon kostnadsrisk för
utsökningsavgiften varför RIKAB kan söka verkställighet på
samtliga sina oguldna fordringar oavsett dessas storlek och
utan att närmare överväga om utsökning är kostnadseffektivt
i det enskilda fallet. Andra fordringsägare måste väga den
ifrågavarande fordringens storlek mot risken för att få betala
ansöknings- och utsökningsavgifter vid
kronofogdemyndigheten.

E. Restitution av överskjutande skatt m fl restitutioner

Eftersom oguldna TV-avgifter handläggs som allmänna
mål och indrivs med stöd av lag (1993:891) om statliga
fordringar m.m äger dessa förtur framför andra enskilda
fordringar vid ianspråktagande av överskjutande skatt (lag
1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och
avgifter). Vid 1992 års skatterestitution fick detta till följd att
en dryg tredjedel av den totala överskjutande skatten om 150
miljoner kronor -- att fördelas mellan borgenärer i enskilda
mål -- tillföll RIKAB. Andra fordringsägare, vilkas
fordringar handläggs som enskilda mål, har tidigare satt stor
tilltro till den årliga restitutionen av överskjutande skatt för
att få täckning för sina fordringar. Vid 1992 års restitution
försämrades således utfallet för enskilda borgenärer avsevärt
och av allt att döma kommer även fortsättningsvis
utbetalning av restitutionsfordringar att medföra en
reducerad möjlighet till gäldstäckning. Så var nämligen även
fallet vid 1993 års restitution liksom under 1994. RIKAB
erhöll nämligen 37,9 miljoner kronor vid 1994 års restitution
av överskjutande skatt, att jämföras med de övriga 161,8
miljoner kronor som fördelades mellan samtliga borgenärer
i enskilda mål.

TV-avgift som fordringstyp

Såväl i 1987 års budgetproposition (prop 1986/87:100)
som i propositionen till ny lag om TV-avgift (prop
1988/89:18) har mottagaravgiften ansetts vara av sådan
angelägenhetsgrad att den normalt sett skall drivas in
omedelbart, dvs utan mellankommande prövning hos
kronofogdemyndighet eller i domstol. Såsom fördelar med
detta har framförts att man därigenom undviker att
domstolsväsendet belastas med en rad beslut om obetalda
avgiftsräkningar och att debiteringen av TV-avgifter blir
bindande för den enskilde och därmed ges karaktären av
rättsutövning. Den uppenbara särställning som TV-avgifter
tillmätts framgår tydligt av ovanstående redogörelse. Inte
minst resultatet av utmätningarna vid restitutioner av
överskjutande skatt enligt ovan visar vilken genomslagskraft
lagen har i sin nuvarande lydelse.

Det finns anledning att ifrågasätta varför TV-avgiften
anses vara av sådan angelägenhetsgrad att den skall
jämställas med skatter och vid kronofogdemyndigheten
handläggas som allmänt mål.

I förarbetena till lagen om TV-avgift (prop 1988/89:18,
s 50 f och s 88) motiveras lagens nuvarande utformning i
detta hänseende med att RIKABs verksamhet ansetts
innefatta myndighetsutövning mot enskild och att de flesta
människor berörs av verksamheten. Departementschefen
ansåg det således lämpligt att RIKAB i allt väsentligt iakttar
samma regler i fråga om handläggning angående uppbörd av
TV-avgifter, påminnelseavgifter eller tilläggsavgifter. Därtill
poängterades fördelarna med att de allmänna domstolarna
(kronofogdemyndigheterna) härigenom skulle avlastas
arbetet med TV-avgifter. Vidare framgår av
specialmotiveringen till lagförslaget att TV-avgiften
definierats som en statens fordran i enlighet med reglerna i
64 § uppbördslagen (1953:272), numera lag (1993:891) om
indrivning av statliga fordringar m m.

Innan den nya TV-avgiftslagen trädde i kraft låg
huvudmannaskapet för uppbörd av mottagaravgift på
Televerket. Enligt då gällande regler kunde inte obetalda
mottagaravgifter indrivas utan föregående
domstolsprövning, dvs före den 1 januari 1990 handlades
ärenden om obetalda TV-avgifter som enskilda mål vid
kronofogdemyndighet. Enligt min mening saknas anledning
att bedöma RIKABs beslut om påförande av TV-avgift som
beslut av förvaltningsmyndighet. Inte minst mot bakgrund av
att Televerkets beslut härom tidigare inte ansetts vara
förvaltningsbeslut.

Beträffande olika fordringsslags inbördes prioritet vid
indrivning och i förmånsrätt vid konkurs bör i detta
sammanhang omnämnas Isolvensutredningens
slutbetänkande (SOU 1992:113) ''Lag om
företagsrekonstruktion''. I avsikt att stärka de icke
förmånsberättigade borgenärernas ställning föreslår
utredningen ändringar i förmånsrättslagen (SOU 1992:113
s 304 ff, 321 ff och 448 ff). Redan under förarbetena till nu
gällande förmånsrättslag anförde Lagberedningen att
förmånsrätten för skatter och avgifter innebar en
diskriminering från de oprioriterade borgenärernas synpunkt
som saknade saklig grund (SOU 1969:5 s 55).
Insolvensutredningen har tagit fasta på dessa varför förslaget
till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979) inte
innehåller någon förmånsrätt för vare sig skatter eller
avgifter. Detta i avsikt att skapa förutsättningar för en
förmånsrättsordning som i större utsträckning tar tillvara de
enskilda borgenärernas intressen. Regeringen har f n valt att
inte lägga förslag om ändring av förmånsrättsordningen men
detta förändrar dock inte det faktum att TV-avgiftens status
som statlig fordran kan ifrågasättas på goda grunder.

Den särställning som lagstiftaren tillmätt TV-avgiften kan
och bör ifrågasättas eftersom den inte kan sägas återspegla
en allmän samhällelig syn på en utsöknings- och
obeståndsrätt av icke-diskriminerande utformning.

I den debatt som förts kring lagen om TV-avgift i
allmänhet och bestämmelsen om verkställighet i synnerhet
har till stöd för lagens nuvarande utformning anförts att det
råder särskilda omständigheter vid tecknandet av TV-
abonnemang. Den omständigheten att RIKAB saknar
möjlighet att undersöka nuvarande och nytillkomna
abonnenters kreditvärdighet har ansetts motivera att
indrivning av obetalda fordringar skall underlättas. Här finns
då anledning att poängtera att det finns ett flertal företag i
olika branscher som befinner sig i en motsvarande situation
som RIKAB gör, vad gäller kännedom om kundernas
kreditvärdighet. Leverantörer av el och vatten uppfattas
vanligen som företag betyngda med kontraheringsplikt mot
kunder. Med andra ord att de är ''skyldiga'' att ingå avtal med
den person, fysisk eller juridisk, som önskar leverans av
företagets produkter. Telia AB är ett annat företag vars
verksamhet till vissa delar drivs under liknande förhållanden.
Telia AB har på senare tid för att i någon mån komma till
rätta med problemen kring obetalda teleräkningar satt i
system att nya abonnenter skall erlägga en depositionsavgift
i samband med tecknandet av abonnemanget. Det
deponerade beloppet skall senare kunna tas i anspråk för
eventuellt utebliven betalning. Detta är ett alternativ som
även står RIKAB till buds. Vidare har såväl RIKAB som
andra företag möjlighet att begära kreditupplysning
beträffande sina kunder.

I sammanhanget skall beaktas att vid en jämförelse med
andra fordringstyper som betraktas som statliga fordringar,
och följaktligen drivs in som allmänna mål, enligt lag
(1993:891) om indrivning av statliga fordringar m m och
utsökningsförordningen (1981:891) kan TV-avgiftens status
som statens fordran ifrågasättas. Utmärkande för allmänna
mål skall vara att indrivning avser fordran av offentligrättslig
natur som tillkommer stat/kommun samt att stat/kommun
som borgenär oftast företräds av kronofogdemyndighet. TV-
avgiften är mot bakgrund av vad som ovan anförts enligt min
mening inte av offentligrättslig natur. Avgiften uppbärs för
en tjänst som erbjuds på en marknad där andra operatörer,
såsom tillhandahållare av s k betal-TV, är verksamma. Det
statliga monopolet saknas således på området.

Förslag till ändringar

Det måste rimligen ligga i statens intresse att konkurrensen
om gäldenärernas betalningsförmåga fortsättningsvis skall
ske under förutsättningar som är att bedöma som rättmätiga
ur samtliga fordringsägares utgångspunkt. Därför är det
angeläget att reglerna om indrivning av avgifter enligt lagen
om TV-avgift genomgår ändringar.

Mot denna bakgrund bör regelsystemet för indrivning av
oguldna TV-avgifter ändras enligt följande.

1. Samma påminnelseavgifter bör införas för förfallna TV-
avgifter som för övriga enskilda fordringar i samhället. Om
kostnaderna härför anses vara 50 kr bör avgiften fastställas
till 50 kr även för andra fordringstyper.

2. Samma inkassokostnad bör få uttagas av gäldenär
oavsett om fordringen avser TV-avgift eller annan enskild
fordring. Om en viss procentsats av fordringsbeloppet anses
lämplig bör detta gälla alla fordringstyper av aktuellt slag.

3. Förfallna TV-avgifter bör ej jämställas med avgift som
fastställts av förvaltningsmyndighet. RIKABs beslut om
påförande av TV-avgift skall således inte utgöra
exekutionstitel. Detta då TV-avgiften, liksom övriga
fordringar i samhället i indrivningssammanhang, bör
behandlas neutralt och likvärdigt. Avgiftsärendet bör
behandlas som enskilt och inte som allmänt mål.

Avslutningsvis bör tilläggas att detta lagstiftningsärende
förelagts regeringskansliet redan under 1993. Men åtgärd har
inte vidtagits och ej heller har besked lämnats. Därför är det
särskilt angeläget att frågan nu får en snabb lösning.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av ändringar i lagen
(1989:91) om TV-avgift.

Stockholm den 16 januari 1995

Bengt Harding Olson (fp)